I Kapten Benedictus kölvatten Del 7
Författare: gardintroll Datum: 2013-09-16 12:25:22
Läst:
8 941 gånger
Betyg: 3 (2 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
I vilken Syonnara plockar bär, det röstas och Jacob promenerar med en dam på sin arm.
Venyra satt på pilotens plats i kontrollrummet, hon var omgiven av främmande varelser som noggrant iakttog hennes minsta rörelse. Hennes grönaktiga hud skimrade av svett och i hennes ansikte torkade fortfarande blod efter hennes tidigare upplevelser. Hon såg sig om medans hon lät skeppet stiga genom luften, kvinnan som hjälpt henne fly från sin överordnade som nära nog dödat henne stod bakom henne, en vildsint kvinna med mörkt grått skinn och gulröda ränder, Syonnara kallade de henne. Mannen Venyra hjälpt till att rädda, som hon egentligen var förväntad att infånga låg på golvet en bit bort, Janus Nox, hette han, en människa precis som hennes tidigare officer Agent Frica. Över den avsvimmade mannen stod en annan människa i en brun läderhatt, deras kapten, Jacob, kallade de honom och vid honom satt en kvinna med helt vita ögon och utan mun eller näsa, kvinnan som lystrade till namnet Lienera gav henne kalla kårar. I en stol längre bort satt en silverskimrande kvinna med platinablont hårsvall, Daelya var tydligen hennes namn.
Det var bara några minuter sedan de slängt sig in i skeppet och Venyra accepterat sin roll som nödpilot, det verkade som om deras ordinarie pilot var Janus Nox, en man som verkade vara jagad över hela galaxen. Nu låg han avsvimmad på golvet och hans besättningskamrater gjorde vad de kunde för att få honom att vakna till. Venyra koncentrerade sig på att flyga skeppet men kände hur stämningen skiftade, hon var ny på skeppet, fram till för en halvtimme sedan hade hon varit på myndigheternas sida, inte konstigt att de inte litade på henne. ”Jag tror vi kom undan”, sade hon för att lätta upp den spända stämningen. Kaptenen lyfte sitt huvud och såg åt hennes håll, ”Ursäkta”, sade han, ”men vem fan är du nu igen?” Venyra öppnade munnen men innan hon hann svara lyste en röd lampa upp och en svag signal ljöd från kontrollerna, den vitögda Lienera såg upp, ”inte bra”, sade hon. Syonnara såg på sin skeppskamrat, ”vad menar du?” frågade hon, ”vad betyder det där?” ”Spårsignal”, sade Lienera genom sin röstmodulator, ”de har låst vår energifrekvens vilket innebär att utan spårsköldar kan de beräkna vår kurs och potentiella destination.” ”Och spårsköldar har vi inga?” frågade Jacob, ingen behövde vänta på det outtalade svaret. ”Jag trodde att vi hade kommit undan”, sade Daelya. Ett svagt hostande hördes och Janus Nox reste på huvudet, ”Det där var Africa Nguya”, sade han, ”hon kommer aldrig att släppa oss om hon måste.” Den svaga rösten bröt tystnaden, alla närvarande hade den goda smaken att avstå från att kommentera hans fysiska tillstånd. ”Lyssna på mig”, sade Janus, ”de har låst in sig på vår energifrekvens, alltså, vi kommer att ha dem flåsande i nacken om vi inte gör något drastiskt”, han hostade till svagt.
Venyra såg på de samlade varelserna i besättningen, med ens kände hon sig väldigt utsatt. ”Jacob”, kraxade Janus, ”är det du som flyger skeppet?” ”Nej, det är min arm du hostar upp blod på”, svarade Jacob med illa dold avsmak. Janus kämpade sig upp till sittande och Venyra svängde runt i stolen och vinkade till honom. Janus såg upp på sin kapten, ”vem fan är det?” sade han och hostade till, ”nåja spelar ingen roll nu.” Venyra log mot honom, det kändes ansträngt och hennes läpp började blöda ur en torkad sårskorpa. ”Lyssna på mig nu”, sade Janus, ”vi är inte körda ännu, inte om vi är smarta, Fröken Grönskinn där borta, är du bra pilot?” Venyra kände blodsmak i munnen, ”helt ok”, sade hon, jag har flugit hela mitt liv sedan…” Janus avbröt hennes historia, ”ok, jättebra”, sade han, ”kan du flyga det här skeppet?” Venyra nickade och insåg att alla andra blivit knäpptysta och att Janus viskade ord nästan ekade i kontrollrummet. ”Grönis, nödbromsarna på den här modellen är helt frikopplade från all annan utrustning och går på förbränning av kolväten”, sade han, ”hur långt ifrån planetens skuggsida är vi?” Venyra kollade sina instrument, ”vi reser mot skuggfronten med en vinkel av 20 grader och borde nå den om femton minuter i den här takten”, sade hon. Janus hostade till, ”lägg om kurs, sikta mot något stort stjärnsystem som ligger mer rakt mot skuggfronten, dra på skeppets stjärnmotorer och flyg upp mot atmosfärsgränsen.” Venyra skakade på huvudet, ”vi kan inte fly, de kommer hitta oss, det är ju det som är problemet”, sade hon. Janus lade sig på rygg igen, ”jag vet, bara lita på mig”, sade han.
Venyra gjorde som han bett och de låg i en perfekt bana för att tränga ut ur atmosfären, en bana som enkelt skulle kunna spåras av deras förföljare. Efter fem minuters flygning började skeppet att skaka, de trädde in i skiftningar i luftlagren. ”Slå av all kraftförsörjning”, sade Janus och Venyra började protestera. ”Lienera”, sade Janus, ”slå av precis allt, ljus, motorer, livsuppehållande system, allt.” Lienera skakade på huvudet och började slå av systemen, ”du är inte klok”, viskade hon. Skeppet började dala tillbaka ner mot marken, Venyra kände hur skeppet accelererade ner mot marken. Kontrollrummet var helt svart, inte en enda knapp lyste, inte en enda kontroll fungerade. ”Pilot”, sade Janus tyst, ”sitt kvar i stolen, håll händerna på styrningen.” Venyra nickade för sig själv, glad över att mörkret dolde hennes panikslagna ansiktsuttryck. ”Lienera”, sade Janus, ”står du kvar vid systembrytarna?” Lienera bekräftade det och Janus hostade till. ”Jacob”, sade han, ”kan du ta dig fram till panoramaskärmen och ge oss visuell bekräftelse på vart vi är?” Efter en stund hördes ett rasslande när Jacob manuellt lyfte det tunga metalljalusiet och blottade en pansarglasruta som visade en mörk planetkropp nedanför dem. En planetkropp som kom mot dem obehagligt snabbt. ”Janus vad gör du?” frågade Syonnara skrämt. Janus hostade till, ”Syonnara, ge mig mörkerkikaren där borta”, sade han och hon lydde. Janus satte kikaren till ansiktet och klamrade sig fast vid en fastskruvad stol. ”Lienera”, sade han, ”när jag säger till, slå på systemet för nödbromsraketerna.” Lieneras metalliska röst hördes när den suckade högt. ”Jacob”, sade Janus, ”säg till mig om du ser någon ljuspunkt på skärmen och berätta vart den i så fall är. Pilottjej, var redo att styra skeppet med bara nödbromsraketerna, kontrollerna sitter till höger om styrspaken.” Syonnara hörde den nya tjejen dra efter andan, det här var inte något de lärt sig på pilotutbildningen. ”Vad kan jag göra?” frågade Syonnara. ”Önska dig en mjuk landning”, svarade Janus och blev tyst. Flera minuter gick och skeppet skakade och krängde. ”Lienera, starta bromsarna”, sade Janus, ”pilottjej, styrbord främre och tredje bukraket, håll inne tändningen i fem sekunder tack.” Venyra gjorde som hon blivit tillsagd och Janus höll koll ut genom panoramaskärmen med sin mörkerkikare. ”Babord, alla raketer i sju sekunder”, sade Janus och skeppet rätade upp sig. Hans röst fortsatte ge kommandon och skeppet gled sakta ner mot en tät skog. ”Ta emot”, sade Janus och skickade över mörkerkikaren till Jacob som tog emot den. ”Hitta en glänta i skogen och säg till mig vart den är”, sade han, Jacob gav honom visuell info och han översatte den till nödbromsinformation som han gav vidare till den lilla piloten. ”Alla bromsraketer samtidigt nu, håll in dem i tre sekunder och släpp sedan upp dem sakta”, sade Janus och Venyra lydde. Besättningen hörde hur grenar skrapade mot skeppet och snart landade de mjukt i en liten glänta i djungeln.
”Ok, och nu då?” frågade Lienera. Janus andades häftigt, ”hur många kan röra sig fritt?” frågade han. Syonnaras domnade arm hade återhämtat sig och det visade sig att det bara var hon, Lienera, Jacob och Daelya som var i lämpligt fysiskt skick. Enligt Janus instruktioner gicks alla system igenom och slogs av, ner till luftförsörjningen, De öppnade den manuella nödluckan och de fyra smög ut ur skeppet för att försöka täcka det med vegetation så gott det gick. Den friska djungelluften sköljde in i skeppet. Några minuter senare kom de fyra tillbaka in i skeppet, ”vi har tur, vi satte ner skeppet på ett ställe som naturligt döljer oss”, sade Syonnara och Janus hostade till, ”jättebra”, sade han. ”Syonnara”, du kommer från en djungelplanet vad?” frågade han, ”skulle du kunna hålla koll utifrån? Vi måste veta om de svalde bluffen eller inte, på deras instrument borde det sett ut som om vi slog igång spårsköldar och sedan stack ut genom atmosfären.” Syonnara nickade och drog sig ut i djungeln medans de andra flyttade sig in i sällskapsrummet. Jacob tände ett par nödfacklor och de satte sig för att vänta.
I skenet av nödfacklorna kändes skeppet spöklikt, Venyra såg på de andra i rummet, Janus Nox låg i en soffa och plåstrades om av Lienera med sin långa vita hårpiska och sina vita ögon. Janus stönade högt när den steriliserande vätskan rann ner i såren. Ingen hade gjort något försök att plåstra om Venyra själv ännu och hon förstod dem, en ny tjej, en fripassagerare som de inte visste någonting om, den enda som hade sett henne förut var ute i djungeln och spanade efter skepp som när som helst skulle kunna komma dit och bomba sönder dem. Hon såg på den sammanbitna kaptenen Jacob Benedictus som lågt samtalade med Lienera medans de plåstrade om Janus. Venyra spetsade öronen men kunde från sin plats inte höra vad de pratade om. Den silverskimrande kvinnan som kallades Daelya betraktade henne från sin fotölj, de tre officiella besättningsmedlemmarna betraktade henne försiktigt men visste inte ifall de kunde lita på henne heller. Rummet blev tyst, de satt länge och väntade på att Syonnara skulle komma tillbaka med nyheter. Efter nästan tre timmar kom Syonnara smygande in i rummet, hon satte sig i en av sofforna och lade det ena benet över det andra. Venyra följde hennes långa ben med en förundrad blick, Syonnara var i perfekt fysiskt trim, en vacker figur fulländades av ett vildsint sinne. Janus andades lättare och satte sig upp, Jacob lutade sig fram mot Syonnara, ”är vi i säkerhet?” frågade han. Syonnara skakade på huvudet, ”kanske, kanske inte”, sade hon, ”jag har inte sett några tecken på att någon skulle ha synat bluffen men jag föreslår att vi stannar här ett tag för att vara riktigt säkra.”
Jacob nickade, ”vi stannar ett tag”, sade han, ”då kanske du kan förklara för oss vem fan det här är”, han pekade med tummen mot Venyra som ryckte till. Syonnara suckade, ”jag vet inte mycket mer än du Jacob”, sade hon, ”jag vet bara att hon hjälpte mig att föra Janus i säkerhet och att hon höll på att bli ihjälslagen av den där Africa.” Jacob drog med fingret över hakan, ”så vad betyder det?” frågade han och riktade blicken mot Venyra.
Venyra såg rakt in i den förskräckliga människans ögon, ”jag antar att jag är skyldig er en förklaring”, sade hon och grimascherade när det sved till i kroppen. ”Men för i helvete”, utbrast Syonnara, ”är vi vildar eller? Kan ingen förbarma sig över hennes skador? Jag tror inte att en obeväpnad tonårig tjej är något större hot.” Jacob och Lienera såg på varandra, tog upp bandagen och började plåstra om Venyra som log ett tacksamt leende mot Syonnara. ”Vi kanske ska börja där”, sade hon och såg på de andra, ”jag är ingen tonåring, jag är förmodligen äldre än någon av er här inne. Jag är en Zynkai, vi ser ut så här.” Janus såg på henne, ”och beter er som fjortisar också kanske?” frågade han. Venyra ryckte till när ett bandage hårt lindades om hennes ena arm, ”jo”, medgav hon, ”vi gillar en lättsam livsåskådning.” De andra nickade och hon fortsatte, ”jag var en pilot inom de förenade planeternas fraktions flotta”, sade hon, ”dock kanske jag ska säga att jag inte tror att jag är välkommen tillbaka efter att jag deserterade och hjälpte en av deras fångar rymma.” Syonnara lutade sig tillbaka, ”apropå det, varför hjälpte du mig?” sade hon, ”jag förstår att du ville ifrån din officer men varför följde du med?” Venyra ryckte på axlarna och grimaserade av smärta, ”jag antar att jag inte stod ut med sättet hon behandlade din kompis på, du såg bara en bråkdel av vad hon gjorde mot honom och vad hon gjort mot mig. Hon ville att jag skulle vara hennes pilot för alltid och jag kunde inte leva med det”, sade hon. Venyra lät en tår falla och började berätta om agent Fricas behandling av både henne och Janus, när hon var klar satt de tysta, de insåg att hon inte hade haft något val.
Janus var den första att öppna munnen, ”jag antar att jag har dig att tacka för mitt liv”, sade han sakta, ”vi har ett speciellt sätt att acceptera nya besättningsmedlemmar på det här skeppet men jag antar att jag kan rösta för att du tills vidare får följa med som passagerare tills vi kommer på något bättre. Jacob nickade instämmande och Syonnara log mot honom, ”din mjukis”, sade hon kärleksfullt. Lienera tvättade såren i Venyras ansikte och såg henne i ögonen, ”jag håller med”, du har ingenstans att ta vägen för tillfället och vi behöver kanske två piloter med tanke på att ni båda är halvdöda”, sade hon och log moderligt. Venyra blev stum av tacksamhet, det här var goda människor, till och med Janus Nox, som skulle vara en farlig gangster verkade godhjärtad och vänlig.
”Och jag då?” frågade Daelya, ”ska jag korsförhöras eftersom det inte är synd om mig?” Jacob såg på Syonnara, ”eftersom läget är som det är kanske vi bör prata om det i enrum med den vanliga besättningen”, sade han. Syonnara nickade, ”ja, absolut, det är ingenting vi ska ta upp här och nu i alla fall.” Janus och Lienera suckade men nickade sakta. Jacob slog handen i bordet, ”jag finner det lämpligt att vi skjuter på beslutet i någon vecka tills vi vet mer.”
De spenderade resten av natten med att kamouflera skeppet bättre och i gryningen smög Syonnara och Daelya ut för att genomsöka djungeln. De kom tillbaka efter ett par timmar med en korg frukt och ett hjortliknande djur, ”det är fullt av mat och det finns färskt vatten”, sade Syonnara, ”dessutom tror jag att jag har hittat sådana där små röda bär som man kan få en massa pengar för på svarta marknaden. Kanske ska vi fylla förråden så mycket det går, vi kan alltid behöva pengar kapten.” Jacob nickade, ”god ide, vi hjälper till allihop utom Lienera som måste stanna vid skeppet och kontrollera att vi inte fick några skador på vägen ner”, sade han.
Det visade sig att skeppet behövde reparationer och ingen av dem var riktigt säkra på om det var för att Lienera kände sig obehaglig till mods i djungeln eller om det verkligen hade varit en så hård landning. Den nya tjejen Venyra hävdade fortfarande att hon var äldst i gruppen men Jacob tyckte hon betedde sig ungdomligast av alla, hon pratade snabbt och hade lätt att bli emotionellt engagerad i småsaker. Han besökte ofta henne och Janus i skeppets sjukstuga när han kom in med sina bärlaster. Syonnara drev dem hårt och visade de bästa ställena att plocka bären på, djungeln var full av underliga varelser med ännu underligare ljud och de undvek att gå ut om natten om de kunde. Den ljusa kvinnan vid namn Daelya var med dem hela tiden men Jacob fick inte riktigt grepp om vem hon egentligen var. Hon hävdade att hon var en gambler, en rotlös vagabond och ett av samhällets kriminella element. Syonnara tycktes lita på kvinnan och de två hade någon slags koppling till varandra.
Jacob saknade sina sparringmatcher med Janus, de hade varit ett perfekt sätt att ventilera sina känslor. Ju fler dagar som gick desto retligare blev han, han började gå ut beväpnad och snäste åt sina besättningsmedlemmar. Lienera kände igen symptomen, hans mänskliga natur började ta över. Venyras närvaro gjorde att den öppna attityden runt sex och den fria sexualiteten blev lidande, ingen ville att hon skulle behöva påminnas om agentens behandling.
Jacob var på väg tillbaka till skeppet med en korg full av bär, det var ett hårt arbete och han gladdes över att de nästan fyllt ett av lastrummen. Syonnara och Daelya hade gått i förväg och han fann luckan till skeppet stängd. Han såg sig om och fann Lienera vänta på honom utanför skeppet medans hon slött reparerade ett landningsställ. Han såg på henne, hon var äldre än honom men med en späd kroppsbyggnad, hennes art var inga slagskämpar utan högt utvecklade tekniska genier. Han hade vuxit upp med henne, känt henne hela sitt liv, det var hans mors bästa väninna och hon hade hjälpt honom att äntligen komma ut i världsrymden för att leta efter spåren hans far lämnat efter sig. Han såg på henne, hon kändes nästan som en moster, en familjemedlem. ”Jacob”, sade hon, ”jag vill prata med dig.” Han satte ner korgen med bär och slog ut med händerna, ”prata då”, snäste han. Hon suckade, ”du har inte sparrats med Janus på länge”, sade hon, ”och den unga piloten vi har ombord gör det svårt att ventilera din mänskliga sida på annat sätt. Du börjar bli för aggressiv.” Janus nickade, ”så vad då? Jag vill bara komma iväg, fortsätta vår resa, det tar för lång tid med skadat folk och så”, sade han. Lienera lade en hand på hans axel, ”Jacob, du är min bästa väninnas son”, sade hon, ”sätt dig ner så löser vi det här.”
Jacob satte sig på marken och Lienera ställde sig framför honom, hon gned sin blanka smala stövel i hans skrev, ”hur länge sedan var det du knullade?” frågade hon och han kände kuken bli hård. ”Nästan tre dagar sedan”, mumlade han, ”jag knullade den där nya Daelya i röven medans hon slickade Syonnara ute i djungeln.” Lienera fortsatte att smeka sin stövel mot hans kuk, ”gillar du att se på när de slickar varandras fittor?” sade hon och böjde sig ner mot honom. Jacob nickade, ”jag älskar när de spottar på varandra och hånglar”, sade han. Lienera satte sig mitt emot honom och öppnade hans byxor, ”jag önskar ibland att jag hade en fitta så jag fick veta hur det känns att få din stora kuk i mig”, sade hon. Jacob var plågsamt medveten om att Linera saknade kroppsöppningar förutom ett par andningshål i nacken. Hon drog av sig sin ena stövel, ”men du gillar när jag runkar din kuk vad?” sade hon, Jacob njöt av hennes upphetsade röst som strömmade ut ur röstmodulatorn. ”Du gillar att ha mina fingrar runt kuken vad Jacob?” mumlade hon och lyfte sin ena fot mot hans ansikte. Jacob kände kåtheten ta över, han slet tag om hennes ankel och drog ner hennes fot mot sin mun. Han kysste och hånglade med hennes söta tår. ”Ja, Jacob, härligt”, mumlade hon, ”slicka mina fötter, ge efter för din kåthet.” Jacob morrade medans han stoppade hennes tår i munnen och sög på dem, hans kuk reste sig när han kände smaken av hennes stövelsvettiga fot i munnen. Lienera lade sin andra stövel mot hans kuk och förde den upp och ner längs skaftet.
Jacob lät kåtheten gripa tag i honom och han rev av henne den andra stöveln, begravde sitt ansikte mot hennes milt doftande fötter och började slicka längs hennes fotsulor. Samtidigt kände han henne gripa tag om kuken med ena handen, hon runkade honom. ”Gillar du att slicka mina fötter Jacob?” viskade hon, ”sug på mina kåta tår.” Jacob stönade till och lade tungan platt mot de ljuvliga fotsulorna, Lieneras fötter var någonting hans sexualitet kretsat kring under många år. Han visste att kvinnorna av hennes art hade sina erogena zoner bland annat över fötterna och mellan brösten. Hanarna hade kukar och kvinnorna tog upp sperman genom huden. Han ställde sig upp och hon lade sina fötter runt hans kuk, ”vill du knulla mellan mina fötter Jacob?” viskade hon, ”vill du att jag ska låta mina fötter glida längs kuken tills du sprutar över dem?” Jacob stönade till när hon sakta började runka honom med fötterna. Hennes hud kändes len mot kuken och han stönade högt, ”åh Lienera, jag älskar att knulla dina sexiga fötter”, morrade han. Hon smekte sina bröst och rörde fötterna snabbare längs kuken, ”spruta mellan mina tår”, stönade hon, ”spruta ner mina kåta fötter.” Jacob gav till ett skri och snart rann hans sperma ner mellan hennes tår och längs hennes ben. Han ställde sig upp över henne och tack vare sin mixade artbakgrund kunde han få upp kuken i stånd igen. Lienera låg på rygg och smekte in sperma över sina fötter, han runkade över henne och sprutade över henne medans hon talade snuskigt till honom.
Han hjälpte henne upp, hans aggressivitet och irritation var mycket lägre än innan. ”Tack”, sade han, ”Lienera, jag ber om ursäkt för att jag snäste förut”, han såg genast klart, han hade varit ett svin mot sina vänner. Hon smekte hans kuk lekfullt, hjälpte honom att stoppa in den igen och lade armen om hans midja, ”du kanske är en stor stark kapten nu, men när rollen känns för jobbig så finns jag hr för dig”, sade hon och han lade armen om hennes axlar.
Jacob var glad när de några dagar senare fyllt två stora lastrum med bär. Janus var ute ur sjukstugan men den nya piloten fick ligga kvar ett par dagar till. De tog tillfället i akt och samlades i Jacobs hytt, det var dags att besluta sig om Daelya. Jacob förklarade deras regel och Daelya nickade. ”Är du beredd att ha sex med vem som helst i besättningen utan reservationer, att ställa upp om någon skulle vara kåt och att inte ta illa upp om någon skulle ha sex öppet?” frågade han och hon såg på honom och Syonnara. ”Er två har jag ju redan haft sex med”, sade hon, ”så inga problem där.” Hon såg på Janus, ”en till människa, inga problem, jag älskar era brutala kukar”, sade hon och Janus log. Daelya såg på Lienera, ”du har inga genitalier förstår jag?” frågade hon. Lienera skakade på huvudet och Daelya föll på knä framför henne, ”om jag får lov att bli lite kreativ?” viskade hon och lade sig ner och började kyssa Lieneras fötter. Lieneras ögon vidgades i förvånad extas och de andra i besättningen drog häpet efter andan, ”hur visste du?” flämtade Janus men fick inget svar. Lienera stönade till när Daelya tog hennes tår i munnen och sög ömt på dem, Jacob såg på den silverskimrande kvinnan, han älskade själv att slicka Lieneras fötter men att se en kvinna göra det var enormt upphetsande. Han kastade ett öga på Janus som också såg på häpet. Syonnara smekte Daelyas hår medans hon hånglade med Lieneras fot. ”Får jag?” frågade Syonnara och Lienera nickade. Syonnara föll på knä vid den andra foten och de båda slickade Lieneras tår tillsammans, de kysste varandra och Jacob såg upphetsat på medans de turades om att slicka fötterna, slickade varsin eller hjälptes åt med samma. Saliv hängde från deras munnar och de började smeka av varandra kläderna. Jacob drog fram sin kuk och sörjade runka den medans han drog den över Lieneras fot och över Daelyas ansikte. På andra sidan gjorde Janus likadant.
De två kvinnorna lade sig ner och blottade sina fittor, de förde Lieneras bara fötter in mellan benen och kved till när hon började smeka dem med tårna. Jacob lät de två kvinnorna hjälpas åt att slicka hans ollon medans han runkade över deras ansikten. Janus gned sin styva kuk mot Daelyas fitta och trängdes om utrymmet med Lieneras tår. Daelya och Syonnara stönade fram varsin orgasm och Jacob stack sin kuk djupt ner i Syonnaras mun, hon sög den skönt medans han smekte hennes bröst. Daelys red Janus och Lienera smekte hennes fitta med foten medans hon tog kuken upp i analen. Syonnara skrek till och Jacob sprutade henne i halsen, Daelya stönade ihållande när Janus sköt sin sats rakt upp i hennes tarm. Lieneras fötter smekte de två kvinnorna som njöt av varsin lång orgasm innan de tillsammans slickade Lieneras tår rena från fittsaft. Syonnara och Daelya låg på golvet tätt omslingrade i ett hett hångel och Lienera såg på dem, ”jag antar att Daelya har min röst också”, mumlade hon.
Senare den dagen lyfte skeppet mot himlen och satte kurs mot närmsta rymdhamn, de hade valt ut ett ställe där bären skulle ge maximal utdelning. Janus och Venyra turades om att flyga och de verkade komma bra överens, Jacob såg på dem i smyg, han gillade när hans besättning kom överens. Venyra var knappt 160 centimeter lång och hade en tanig kroppsbyggnad, hennes tofsar på sidorna av huvudet gjorde att hon såg ut att vara i 18-årsåldern men hon var enligt egen utsago äldre.
De landade vid rymdhamnens bortre del och Jacob och Lienera gick för att hitta en köpare medans de andra lastade av bären. De hittade en köpare snabbt och transaktionen gick enligt planerna, det var en värdfull last och Jacob delade ut vinsten bland sin besättning som förvånat tog emot rikedomarna. Syonnara och Venyra försvann in i rymdstationen för att leta efter kläder medans Lienera sökte teknisk utrustning till skeppet. Daelya försvann i mängden i jakt på vapen och Janus drog vidare mot bazaaren. Jacob satte sig på en bar och väntade på sina vänner. En söt kvinna av okänt ursprung serverade honom en flaska med okänd dryck och han fann den både uppfriskande och god. Servitrisen log mot honom och efter att hennes skift var över satte hon sig vid hans bord och de pratade länge om livet på rymdstationen. Jacob log medans han lyssnade, hon var verkligen attraktiv och innehållet i flaskan började verka. Han lade en hand på hennes lår och hon rodnade men gjorde inga försök att komma undan. Jacobs bakgrund gjorde honom i den närmaste oemotståndlig för den söta servitrisen, hon kuttrade när han smekte henne över håret. Hans Zefroniska sida släppte ut feromoner omedvetet och hans mänskliga fysik gjorde henne knäsvag. Jacob smekte henne över brösten och hon lät honom smeka in handen innanför hennes kläder innan hon lade sig ner i hans knä och öppnade hans gylf. Jacob fortsatte smeka hennes hår medans hon tog hans kuk i munnen och började suga av honom. Folk omkring honom stirrade men servitrisen var delvis dold bakom bordet så det blev ingen kalabalik. Jacob slöt ögonen och drack ur sin flaska medans han njöt av servitrisens läppar som gled upp och ner längs kuken och hennes tunga som slingrade sig runt hans ollon.
Han öppnade ögonen när han kände en hand på sin axel, han såg upp och Syonnara slängde sig ner vid bordet. Hon såg på honom, ”kapten”, sade hon, ”jag har hittat något du säkert blir intresserad av.” Jacob stönade till och Syonnara sänkte blicken mot den söta servitrisen som lät sina läppar säras för att ta emot hans grova kuk. Syonnara log mot honom och lade en vänlig hand på servitrisens huvud, hon tryckte vänligt men bestämt ner hennes mun längre ner över kuken. ”Kapten”, sade Syonnara, ”det var en riktig liten skönhet du har hittat.” Syonnara kysste honom och han kysste henne tillbaks, servitrisen lät sig guidas av Syonnaras hand och hennes avsugning blev djupare och blötare när hon fick svårare att svälja sin saliv. Syonnara och Jacob hånglade sakta medans den söta servitrisen sög hans kuk med ett högt smaskande läte. ”Suger hon skönt den kåta lilla slynan?” skrattade Syonnara tyst och Jacob kysste henne, ”hon suger som en gudinna”, sade han och stönade till när han kände Syonnara knipa åt med handen om hans pung, ”inte så skönt som du Syonnara”, tillade han och greppet blev mer skönt än hårt. Servitrisen lät saliv rinna ner för kuken och Jacob kände att den inte var som mänsklig saliv, den var tjockare och glidigare, som något sorts slem. Jacob lät sin sats flöda in i servitrisens mun och hon svalde den girigt. Hon satte sig upp och såg förläget på Jacob och Syonnara. ”Du behöver inte skämmas”, sade Syonnara till henne, ”han har den effekten på alla kvinnor.” Syonnara böjde ner huvudet och slöt läpparna om den kladdiga kuken, ”kapten”, sade hon, ”den där lilla servitrisens saliv glider så skönt. Knulla mig nu, bara du och jag.”
Jacob kysste henne och med munnarna tätt ihop lyckades Syonnara grensla Jacob och föra sina trosor åt sidan. Hon sänkte sig ner över kuken som kladdig av utomjordiskt slem gled in i henne. Utan tanke på omvärlden började Jacob öppna hennes kläder. Syonnara stönade högt när hennes stora bröst släpptes ut och Jacob sög på hennes bröstvårtor, hon höjde och sänkte sig över hans kuk och smekte hans nacke. Jacob slog armarna om henne och de rörde sina kroppar i takt med varandra medans de åter började hångla. Rörelserna saktades ner och de fann en rytm tillsammans, Syonnara viskade mellan deras kyssar och Jacob viskade tillbaka. Hans kuk kändes underbar i hennes fitta och de rörde sig snabbare mot varandra. Deras kyssar blev mindre kåta och mer ömma, Jacob höll henne i sina armar och hon red honom skönt. De hittade gränsen mellan upphetsning och orgasm, höll sig där länge, innan de såg varandra i ögonen och log mot varandra. Jacob lade sina läppar mot hennes och de hånglade ömt genom hela orgasmen. Jacobs sperma rann ur hennes fitta men hon fortsatte rida honom till en andra orgasm, hans Zefroniska påbrå gav honom möjlighet till multipla orgasmer. Jacob tappade tidsuppfattningen, de släppte inte varandras munnar med läpparna och han sprutade i henne igen. Sperman rann längs hans kuk och han sprutade i hennes fitta en tredje gång. Sömnigt föll Syonnara ihop mot hans axel och de kysstes medans Jacob kände kuken slakna inne i henne. En skön trötthet kom över dem och de satt så en lång stund innan de slutligen reste sig från bordet. Jacob såg på henne milt och en tanke slog honom, ”hade de precis älskat? Hade det inte varit ett vanligt knull? Det hade känts helt annorlunda.” Syonnara såg på honom och log, han log fåraktigt tillbaka och de kysstes, allt ljus tycktes koncentrera sig runt deras kroppar, resten av baren var höljd i skumt dunkel. Varelserna runt omkring dem såg på dem i andakt, ”Zefronier”, viskade någon och ordet rörde sig genom klungan. Jacob tog fram sin plånbok och lade en sedel på bordet men varelsen som ägde baren sköt tillbaka den till honom. ”Huset bjuder, min herre”, viskade han, ”tack för att du gästade min enkla bar.” Ägaren backade bugande bort från dem och Jacob och Syonnara gick ut genom dörren, innan den slog igen hörde Jacob hur varelserna började viska upphetsat med varandra därinne. ”Vad var det för nyhet jag skulle höra?” frågade han och Syonnara tog hans hand medans de vandrade gatan fram. ”Jag minns inte”, svarade hon, ”det kan inte ha varit så viktigt.” Han lade armen om hennes midja och de stannade mitt i gatan och kysstes. Någonstans i bakhuvudet visste de båda två att de så småningom skulle behöva ta sig tillbaka till skeppet men det kändes inte så akut i nuläget.
Lite anade de att en mörk skepnad smög efter dem där de promenerade fram längs skyltfönstren.
Fler noveller av samma författare
WOW
Och slutet är ju till för att få del 8 också.