Torunn och Vidar Trälhandlares val
Författare: bdsm_stories Datum: 2013-08-15 11:29:26
Läst:
26 721 gånger
Betyg: 3.2 (6 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Denna text är fortsättningen till novellen ”Torunn och Vidar Trälhandlare” som du bör ha läst för att snabbt komma in i handlingen i denna korta serie.
-
-
-
-
-
”Du kunde ha varit min far, men älskar som om vi vore man och hustru. Snälla Vidar, behåll mig. Låt mig stanna hos dig så ska jag göra dig evigt lycklig.” fick hon ur sig när hon låg i hans famn.
Han svarade inte men drog henne närmare intill sig och viskade smekfullt smicker i hennes öra. Hon rös av vällust.
Ett antal timmar senare hade hon uppfyllt Vidar Trälhandlares vilja igen, precis som hon lovat honom. Hon var vacker och trind med blanka ögon – ändå smutsig och oren som allt trälfolk. Han var snuskig men ändå omtänksam mot henne. För den trälinna hon var såg hon honom som den bästa tänkbara, för stunden åtminstone, ödeslotten hon kunde få. Hon var beredd att göra vad som helst för att han skulle ta sig an henne.
Hon gjorde honom till viljes med munnen och skötet. Gav honom sin bak och kysste honom ömt när han bad om det. Log mot honom och sa precis sådant som hon trodde att han ville höra.
Till slut var hon öm och trött men han verkade i det närmaste omättlig. Aldrig hade hon varit med en man som orkat så mycket. När hon var genomblöt av svett efter att länge ha suttit över hans mandom och han för tredje gången tömde sig i henne kände hon sig totalt utmattad. Utan att tänka sjönk hon ihop över honom och blundade. Hon föll snart i sömn.
Vidar låg under henne med värk i pålen och säcken. Han kände pulsen genom hela kroppen och andades fortfarande häftigt. I det ögonblicket var han lyckligare än någonsin, stark och oövervinnerlig. Det dröjde inte länge förrän de sov tillsammans på fållbänken. Snart slocknade elden i härden och det blev mörkt i stugan.
Torunn vaknade av dörrens knarrande ljud när den stängdes utifrån. Hon låg ensam kvar på fårskinnet under en fäll och kände sig alldeles varm. Tuppen gol där den spatserade på tunet och hon hörde kalvar råma i hagarna på håll. Hon funderade för sig själv. Tänkte på natten som varit och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. När hon legat så i sin ensamhet en lång stund började tankarna snurra runt i huvudet på henne och hon slets mellan lyckorus och förtvivlan.
Hon försökte lägga band på sig, lugna sig och komma till sans men avbröts av dessa svåra obesvarade frågor. Skulle Vidar låta henne stanna? Hon hoppades, blundade och bad för sig själv till Frej om denna nådegåva. Kunde Frej vara så ond mot henne att han lät Vidar stå fast vid sitt löfte till Torsten? Hon skälvde vid tanken och kände en tår rinna ner för sin kind. Inte en sorgetår, än mindre glädjetår utan en tår fylld av vanmakt och kanske också hat. Så log hon igen åt sin egen ömklighet.
Här låg hon i hans bädd efter en natt som varken en man eller kvinna kunde glömma och ängslades! Hur kunde hon?
Hon satte sig upp och skakade på huvudet åt sig själv. Inte hade hon längre något att vara rädd för! Vidar skulle aldrig ge henne ifrån sig nu, intalade hon sig och steg upp ur bädden. Hon gick runt i stugan en stund och såg att hennes sönderslitna särk var försvunnen. Kanske var det därför som Vidar lämnat henne ensam i stugan? För att ordna med en ny särk istället för den som han rivit av henne under deras lekfullhet kvällen innan...
Bakom fähuset satt Vidar på en timmerhög med särken i handen och ett bekymrat uttryck i ansiktet. Fåren i hagen betade och några lamm bräkte. Han lystrade till samma tupp som Torunn lystrat till inne i stugan. Han var ovetandes om att hon var vaken. Annars var allt tyst omkring honom. Då och då stannade en tacka upp och lyssnade en stund efter något, vad visste han inte, för att sedan fortsätta frossa i det fattiga höstgräset. Han hade en närmast tom blick där han satt och stirrade rakt ut mot djuren, utan att egentligen se dem. Så nära Torunn satt han, några hundra alnar, ändå så långt ifrån.
En man som inte håller sina löften blir en niding – det visste Vidar bättre än de flesta. Ändå visste han inga råd. Han kände hur ödesnornorna knutit ett nät över honom som han inte kunde ta sig ur. En natt hade förändrat honom och gjort honom till en man som han inte förstod. Han ville inte hålla sitt löfte – åtminstone försöka komma ur det på något sätt. Ändå såg han inga sådana möjligheter. Avtalet var befäst med ett handslag och priset var mer än väl tilltaget. Ingen omständighet hade förändrats, annat än att Torunn hade visat honom sådant som han aldrig tidigare sett hos en kvinna.
Visst hade han varit med kvinnfolk, både fria och trälinnor, tidigare. Många gånger – både hemma och annorstädes, men aldrig hade någon framkallat dessa känslor hos honom.
Han satt där i sin ensamhet en lång stund och tänkte. Vred och vände på varje möjlighet han kunde komma på och försökte samla sig.
Utan att veta hur länge han suttit där klev han upp och gick ned från timmerhögen och fram mot tunet. Där såg han hur trälarna bar in virke i boden där de höll på att snickra enligt de order han givit innan farit den hösten. Han smålog lite för sig själv och tänkte återigen på Torunn. Hur roligt hade han inte kunnat ha det med henne därinne när allt var riggat och klart?
Plötsligt började hundarna att skälla och vände sig mot skogen. Torsten var på väg, förstod han. Hastigt sprang han ut mot trälstugan och letade reda på en trälsärk, fortsatte upp mot stugan och stannade till utanför dörren – för att samla mod. Vad skulle han säga till Torunn – och hur skulle hon reagera?
Vidar väntade ytterligare en kort stund innan han öppnade dörren och klev in i stugan.
”Hej, älskade!” utbrast Torunn och log stort när hon såg att Vidar hämtat henne en särk, precis som hon förutspått.
”Hej, Torunn” svarade Vidar lågt och med en skamsen blick.
Torunn förstod genast vad som väntade och brast ut i gråt. Långa tårar föll ned för hennes kinder och hon bönade och bad honom att inte låta henne gå till Torsten. Hon påminde Vidar om vad Torsten kunde göra med henne, tvinga henne till. Hon förklarade att hon skulle svälta sig och dö där.
Vidar stod inte ut. Torunn hade gjort honom svag och rädd. Han kände sig fullkomligt maktlös och kände en viss ilska växa inom sig.
”Torunn, du glömmer. Jag har givit mitt löfte till Torsten. Vill du att jag ska svika ett löfte befäst med ett handslag i vittnens närvaro? Du måtte vara galen.”
”Galen är inte illa för mig. Men feg är något annat.” dristade sig Torunn till svar. Hon kände hur vreden växte i kroppen.
”Feg? Är jag feg?” röt Vidar tillbaka och höjde näven för att ge henne vad hon bett om. När näven ven framför henne ångrade han sig och hon parerade slaget när han tvekade.
”Förlat, förlåt. Jag ska inte slå dig, käraste. Du har rätt. Det vore fegt att inte försöka göra det som jag egentligen vill. Som ödet givit mig att slåss för.”
”Kanske kan du tala dig ur köpet?” föreslog Torunn.
De tre grisarna, kvigorna och lammen anlände till gården vallade av tre fagra trälinnor. Torsten syntes först inte till men kom sedan ridande på en storvuxen märr.
Trälarna stod på tunet bland djuren och väntade in honom. Han steg av hästen och gick fram och mötte Vidar med sin stora labbe utsträckt mot honom. Vidar tog honom i hand och hälsade honom välkommen till gården. De stod och talade med varandra en stund om allt och inget. Torsten undrade om trälarna och bryten tagit väl hand om gården när han varit i viking. Vidar svarade att han var nöjd med dem men att skörden kunde ha varit bättre.
Vidar bjöd in Torsten i stugan och bad trälarna vänta och se efter djuren.
”Ska du inte låta dem bona in sig?” undrade Torsten förvånat.
Vidar ljög att han ville att bryten skulle visa dem var de skulle bo först och att denne var ute på andra ärenden – vilket förvisso var sant.
Torsten följde med in i stugan och de bjöds på mat och mjöd av en av Vidars äldre trälinnor.
”Var är hon, trälpaddan som jag ska hämta? Kan du inte få hit henne så att jag får se på henne?” undrade Torsten ivrigt när faten var tömda och den tredje rundan mjöd åkt ner genom strupen på honom.
”Torsten. Jag har något viktigt jag vill tala med dig om. Eller egentligen be dig om.” svarade trälhandlaren med en försiktig ton och med låg stämma.
Torstens ansikte färgades snart rött och han utbröt en rad svordommar och smädelser mot Vidar. Vidar svarade att han inte tänkte bli niding och inte hade för avsikt att låta Torsten gå lottlös från gården.
”Vad är det som har hänt dig, Vidar. Förklara för mig.” sa Torsten, både befallande och ömkande på samma gång.
Vidar förklarade hur han blivit förälskad i trälinnan. Först hade han bara tänkt att ta en natt med henne då han varit utan så länge under hemfärden. Sedan hade hon visat honom sitt underbara leende och han hade, påpekade han, blivit så förtjust i trälinnan att han allvarligt övervägt att gömma henne för en av hans absolut bästa vänner.
”Men löften går före kärlek och därför ska du ha henne, Torsten, om du vill. Men jag ber dig. Låt mig behålla trälinnan så ska jag belöna dig rikligt. Säg mig ett pris och jag tar det.”
Vidar såg mot Torsten som tittade tillbaka på honom med ett vänskapligt uttryck över läpparna och en veckad panna som gjorde att han såg både vänlig och arg ut på samma gång.
”Vidar. Vidar. Vi har varit goda vänner sedan barnsben och jag har alltid trott att jag har känt dig bäst av alla och att du känt mig likadant.”
”Jo men..” försökte Vidar bryta in men hejdades av Torsten som höll upp sin hand mot honom.
”Vi ska inte låta en fråga om en trälinna slita oss samman. Trälinnan är min, befäst med handslag. Jag har längtat, ska du veta, efter att få någon som hon hos mig. De gamla trälinnorna har börjat träta och jag orkar inte längre med dem.”
Torsten stannade upp en stund och tog tag i mjödhornet, höjde det mot trälinnan som snabbt fyllde på det åt honom. Han funderade en stund och Vidar väntade in honom.
”Men du vet också att jag ältat och tjatat på dig att du måste ta dig en hustru. Du har ingen son som kan ta efter den dag du far till valhall. Om Torunn kan ge dig det du vill ha så ska jag inte stå emellan.”
Vidar brast ut i ett fånigt leende och sträckte ut sin näve mot Torsten som om han snabbt ville få Torsten att fastställa detta löfte till honom. Torsten tog inte handen utan fortsatte istället.
”Men jag vill ändå pröva henne. Något ska du väl ge mig i bot för att jag fraktat hit halva mitt förråd inödan?” undrade han retoriskt.
Vidar drog tillbaka sin hand och leendet var borta från hans anlete. Han begrundade vad som sagts och försökte för sig själv göra klart vad Torsten menade.
”Du menar att du vill ha henne hos dig ett tag?” undrade han.
”Nej, jag menar att jag vill pröva henne här. Min mambon måste få lättja sig i en annan kvinna än de jag har därhemma hos mig. Jag blir tokig annars. När jag såg henne hos dig igår vid marknaden förstod jag detta och det var därför jag köpte henne av dig.
Om du låter mig använda trälinnan innan jag rider hem ikväll och ger mig tjugo silvermynt för de tre trälinnorna som jag släpat med hit så har du mitt löfte på att jag häver köpet.”
Nu log Vidar igen och de slog hand och tömde sina mjödhorn. Vidar kände det som om han fått sitt liv tillbaka och att ett ok av tunga mardrömmar lyfts bort från hans axlar.
Tjugo silvermynt var mer än dubbla värdet för de tre trälinnorna, visste han. En betydande del av det han fått med sig hem från resan skulle han nu ge bort för en trälinna som han redan ägde och för ytterligare tre som han inte hade behov av. Ändå kände han det som att han nu var ännu rikare än innan och att han gjort en god affär.
Torunn hade innan Torstens ankomst visats ut i trälstugan. Hon hade satt sig på bänken vid bordet med händerna för ögonen och tårarna rinnande ner för kinderna. Oron växte i kroppen på henne så att hon mådde illa och kände blodsmaken i munnen. Några av trälarna hade efter en lång stund kommit in i stugan och glodde fult på henne där hon satt. Någon sa åt henne att hon åtminstone kunnat ställa i ordning kvällsvarden. Hon svarade inte utan stirrade bara med tom blick in i väggen bakom bordet som hon satt vid.
Tiden gick och det började mörkna utanför stugan. Torunn kände hur hoppet lämnade henne. Vidar hade misslyckats och skulle snart låta henne följa Torsten hem, tänkte hon. Så hörde hon tunga steg utanför stugan och satte sig rakt upp och såg förväntansfullt mot dörren.
Den slets upp av bryten som varit borta ett tag och han röt åt henne att komma med honom.
”Var ska jag?” undrade hon.
”Tig och följ istället med mig.” ryade han och vände på klacken.
Hon följde efter honom och förstod genast att de var på väg mot stugan.
När hon klev över den höga tröskeln såg hon att Torsten satt kvar och hon sänkte blicken, ty hon vågade inte se någon av männen i ögonen.
”Torsten och jag har gjort upp, älskade.” utbrast Vidar.
”Du måste göra min gode vän till viljes, för han har varit god mot oss båda. Gör vad han ber dig om så får vi vårt tillsammans.” förklarade Vidar med befallande ton mot henne och utan att se åt hennes håll.
Hon lät orden sjunka in en stund men svarade sedan lågt:
”Jag ska göra som du vill, Vidar. Så länge jag får stanna hos dig.”
Vidar vände sin blick mot henne och log. Därefter ställde han sig upp, gick fram mot henne och kysste hennes panna för att sedan lämna stugan.
”Kom och sätt dig, trälpadda....” väste Torsten mot henne.
Hon tvekade lite men gick sedan långsamt mot honom. När hon var inom räckhåll slet han tag i midjan på henne och drog henne till sig.
”Åh, du är så vacker.” väste han igen och andades tungt mot henne.
Hon ville kräkas. Han stank ur munnen av mjöd och luktade värre än en svinstia om kläderna. Smutsig var han, värre än de flesta. Hans långa svarta hår var alldeles fett, också detta skitigt och i skägget hade det runnit från svålen som han ätit tillsammans med hennes älskade för en liten stund sedan.
Torsten stack ut sin tunga och slickade henne långsamt över örat. Hon fick hålla igen för att inte kräkas på honom och försökte göra sig loss.
”Du stannar här!” röt han och höll sitt grepp än hårdare kring henne.
Hon skakade i kroppen och han väntade en stund. Han tänkte att hon kanske skulle sansa sig snart och göra som han ville – och han hade rätt.
Torunn förstod. Hon var en klok flicka som, om hon varit man och fri, hade kunnat åstadkomma mycket. Hon visste att hon var tvungen att göra som Vidar bett henne – och det skulle vara sista gången som någon tog henne som trälfolk kunde tas.
När Torsten lät sitt grepp om henne slakna något lät hon sin ena hand stryka över hans kind.
”Vill du att jag använder min mun eller mitt sköte?” frågade hon för att få klarhet i vad som väntade.
Han kände hur pålen växte i byxorna och hur hans längtan efter ett vått sköte äntligen skulle villfaras. Han stack in sin hand under särken på henne och kände hennes bröst i sina händer. Smekte över bröstvårtorna och lekfullt lät han sin hand glida över hennes unga släta kropp.
Hon äcklades över honom när hon kände hans manslem som ryckande gjorde sig påmind mot hennes ben under byxan och hon ville fly, men stannade ändå kvar. Hon var på något outgrundligt sätt redo att göra vad han bad om.
Händerna smekte hennes kropp och han viskade hetsigt i örat på henne att hon skulle ställa sig upp och ta av sig särken. Hon gjorde som hon blivit tillsagd och stod så naken mitt framför honom.
Mandomen sprängde och han ville ta henne genast men beslöt sig ändå för att dra ut på det hela. Han ville att den kvällen skulle bli något att minnas, inte en kort stund som gått förlorad. Tålmodigt ställde han sig upp och tog på hennes bara kropp igen.
Torunn vek bort ansiktet och blundade. Hon försökte lugna sig, övertyga sig själv om att hon stannat hos Torsten av egen fri vilja – för att få som hon själv ville. Detta var vad hon ville – att få stanna hos Vidar och för det måste hon först låta Torsten vidröra henne och nyttja henne som träl.
Hennes armar hängde slappt efter sidorna och även om hon verkligen försökte lägga band på sina känslor såg Torsten tydligt att hon var illa till mods. Ansiktsuttrycket, kroppshållningen och de stängda ögonen. Den spända kroppen. Han höll om henne en stund, smekte henne över ryggen och ner över skinkorna – sedan upp igen och över huvudet. Händerna började åter leka över brösten och den runda baken. Han kysste henne på munnen men hon kysste inte tillbaka och hon fortfor att blunda. Torsten började tappa tålamodet och tog ett grepp om hennes långa hår och drog hastigt huvudet bakåt.
Torunn hoppade till men gnydde inte, lät inte ett ljud lämna sina läppar.
”Du ska göra mig till viljes, eller hur?” befallde Torsten barskt.
”Ja, ja, ja, jag lovar.” fick hon ur sig och öppnade ögonen.
”Visa mig hur du lärt dig att din mun ska brukas.” befallde han i samma barska ton som tidigare och fortfor med förmaningarna.
”Inga dumheter. Du gör det så skönt för mig som du kan så kanske jag låter resten gå snabbt för mig. Annars blir du straffad.”
Torsten nöp tag i hennes ena bröstvårta och knep åt. Torunn tjöt att hon skulle göra allt som han ville tills han var nöjd.
Snart stod hon på knä framför honom och pillade med hans skinnbyxor. De satt trångt över kroppen på honom men hon lyckades efter en stund dra ner dem till knäna. Hon blev genast rädd för det hon såg. Fram vällde en mandom som var större än något annat hon någonsin sett, eller ens kunnat föreställa sig. På sigmundsgården hade hon nyttjats som träl av husfolk, trälkarlar, bryten och gäster. Hon hade sett det mesta. Stora och små, breda och smala. Raka och krokiga. Den här var skrämmande.
Den väldiga pålen var både längre och bredare än något hon tidigare varit i närheten av och hon hade svårt att förstå att detta var på riktigt. Manslemmen var nästan lika stor som hennes underarm, längre än hennes eget ansikte!
Hon stod kvar på knä framför honom och trevande började hon föra huden fram och tillbaka som hon visste att manfolket tyckte om. Hennes hand nådde inte runt pålen men Torsten stönade ändå både högt och belåtet. Hon kände hur hon motvilligt började bli våt där nere, nyfiken som hon var på hur detta skulle bli för henne. Hur skulle det kännas att ha honom i sig och hur skulle han komma att ta henne?
Hon fortfor att använda sin hand över honom och han stönade allt högre. Snart nöjdes han inte med detta utan visade henne att hon skulle nyttja sin mun mot honom. Hon sträckte ut sin tunga och med långa drag slickade hon längs pålen. Hon kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att svälja den och ville vänta med det. Därför fortsatte hon att slicka honom och också detta fick Torsten att njuta. Hon slickade från roten av pålen ända upp till slutet och hon såg till att hon hade gott med saliv i munnen åt honom. Pålen blev blank och blöt.
Nu ville inte Torsten vänta längre. Han tog tag i hennes hår och förde pålen mot hennes mun. Innan han stoppade in den daskade han till henne några gånger med mandomen i ansiktet. Hon ryckte till men log för första gången mot honom.
Situationen hade satt igång den djuriska kraften hos Torunn. Nu ville hon inte komma undan längre. Själsligt ville hon slippa allt, men naturen gjorde klart att hon skulle stanna. Hennes bröstvårtor var styva och skötet lika vått som kvällen innan med Vidar. Det klibbade där nere och en droppe vätska föll från henne och ner på jordgolvet.
Hon öppnade munnen så stort hon kunde, det nästan värkte i kinderna på henne. Han tryckte in den översta delen av pålen i henne och hon slöt läpparna om lemmen. Hon koncentrerade sig stort för att hålla gapet vidöppet – hon ville inte skada honom och göra honom vred på henne. Tungan klämde hon in mellan tänderna och pålen. Tänderna tryckte hårt mot tungan och den värkte.
Det var svårt för henne att andas när han sakta började nyttja hennes fullständigt gapande ansikte. Han stönade högt, det var skönt för honom. Torsten såg ner mot henne där hon stod och han tänkte att detta var den skönaste trälinna han någonsin varit i närheten av. Han tryckte sig allt hårdare in i henne och hon kände paniken närma sig.
Längre in var omöjligt, det visste hon, men skulle han förstå? Endast en liten del av pålen hade hon lyckats svälja – inte kunde detta vara nog för en som Torsten?
Han fortsatte att jucka mot henne. Pålen for in och ut i allt hårdare drag. Han blundade en stund när han fortsatte att använda henne. Det var skönt och snart skulle han ta mer av henne.
Torunn fortsatte med sitt – gapande så stort att det numera brände i hela ansiktet på henne. Hon önskade att han skulle sluta snart, låta henne ta säden och sedan lämna henne till Vidar – men han fortsatte ytterligare en god stund.
När han kände att han var nära att lämna ifrån sig sin säd drog han upp henne från golvet, lyfte henne som om hon varit en säck fylld med fjädrar och satte henne försiktigt ned på bordet framför honom. Han särade hennes ben och hon förstod vart han ville komma.
Torsten kysste Torunn över munnen och denna gång svarade hon. Tungorna möttes och det hettade till ännu mer i skötet på henne. Mandomen stod långt upp på hennes mage där han stod böjd framför henne. Långsamt smekte han hennes bröst igen och lät sina händer leka sig ner mot hålet. Han mjukade upp henne med sina fingrar och lät först ett, sedan två och tre och slutligen fyra fingrar glida in i henne. Fingrarna blev blöta av saften som glänste i skötet på henne. Han njöt när han kände hon kramade om dem där inne.
Det gjorde ont men var också på något sätt skönt för henne. Hon ville inte slippa undan utan lät honom istället göra precis som han ville.
Han böjde sig ner och smakade lite på henne och lät henne njuta en kort stund innan han bestämde sig för att det var dags.
Sakta förde han sin väldiga mandom mot henne. Ådrorna pulserade i deras kroppar och blodet rusade fram. De andades häftigt och hon lät hålla om honom samtidigt som spetsen på pålen mötte hennes varma kvinnohål. Han fick hålla ett hårt grepp om hennes höfter när han skulle pressa sig in och hon gnydde. Han märkte att hon hade ont av det och tog det lite varsammare, men fortsatte ändå beslutsamt. Hon kände hur han vidgade henne och det var som om det brann i hela henne.
Snart hade han tryckt sig hela vägen in i henne och där stannade han upp. Hon höll om honom för att visa att han skulle stanna så en stund och han gjorde detta. Allt för många kvinnor hade börjat skrika och gråta när han tagit dem och så ville han inte ha det med denna trälkvinna.
Hon lät sina ben hålla honom mot sig och han började snart att låta mandomen göra sitt i henne. Ut och in drog han den, inte för långt - utan i behagliga rörelser. Snart började hon skaka i benen och tjöt åt honom att fortsätta. Han ökade tempot och kände hur hon kramade om hans påle på ett sätt som ingen annan gjort det tidigare. Det tryckte och tryckte honom och hon spände hela sin kropp i en båge under honom. Hennes underkäkar skakade av vällust och hon stönade högt.
Situationen fick honom att vilja ge henne sin säd. Han drog ut sin mandom ur henne och lät henne hjälpa honom att föra huden fram och åter med sin darrande hand. Hon gjorde som han ville och höll ett hårt grepp om pålen när hon i snabbare och snabbare rörelser gjorde det skönt för honom.
Snart skrek han ut ”Nu, nu, nu, nu” och det fullkomligt sprutade ut väldiga mängder säd ur honom. Hon fick säd i håret och över ansiktet. Några droppar gled ned för hennes haka. Brösten hade långa trådar med gråvit säd över sig och över skötets behåring ringlade sig samma härlighet.
De flåsade i takt med varandra och Torsten var nöjd.
”Du ska säga till Vidar att det inte var något särskilt, ty allt annat kan skapa fejder mellan honom och mig. Förstår du, trälpadda?” sa han till henne i samma väsande stämma som han tidigare använt mot henne.
”Ja, Torsten, det förstår jag.” svarade hon och reste sig upp.
Torsten var snabbt ute ur stugan och hon skyndade sig att göra sig ren med en trasa som fanns i en trähink med vatten vid härden.
Snart skulle hon vara fri – fri att göra som hon ville.
Fler noveller av samma författare
