I Kapten Benedictus kölvatten Del 1
Författare: gardintroll Datum: 2013-07-25 21:42:46
Läst:
21 272 gånger
Betyg: 4.2 (6 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Det här är fortsättningen på historien "i rymden kan ingen höra dig spruta". För att historien ska utveckla sig på bästa sätt och kanske ge en liten moralkaka åt vår tidigare hjälte, är det tyvärr så att en av medlemmarna av besättningen dör en ond bråd död som i de flesta dramatiska serier. Det ska inte tolkas sexuellt. Det finns ingenting bra med mord och för er som är nya kan tilläggas att om ni läser de tidigare delarna i serien, förtjänar offret sitt straff och uppnår legendstatus. Alltså, igen, mord har ingenting med sex att göra, jag tar bestämt avstånd ifrån alla sådana saker, den onda bråda döden i den här delen är enbart till för att röra om i grytan.
Det bör nämnas att detta är en längre novell med vettigt innehåll och sex som krydda, det är alltså ingen pang på rödbetan utan handling novell. Läser man novellen riskerar man att utsätta sig för korrekt grammatik och ett genomarbetat manus.
Så då börjar vi... med första delen...
I vilken vi återser Benedictus, vi tar en tripp bakåt i tiden och besöker gamla bekanta.
Gatan utanför var dåligt upplyst, de flesta av ljuskällorna fungerade bara på halv effekt och det tunga regnet gjorde det svårt att se mer än några meter framför sig. Mannen inne på bordellen kisade ut i natten, i ett fordon utanför satt den efterhängsna prisjägaren och spanade ut över bordellen. Prisjägaren var nästan omöjlig att skaka av sig, mannen såg sig om efter alternativa flyktvägar. Han öppnade en dörr som ledde ut i gränden på baksidan av bordellen, kusten verkade klar. Han tog på sig sin läderhatt och fäste det avsågade hagelgeväret på ryggen innan han tyst gled ut i natten. Regnet smattrade mot hattens brätte och han slog upp kragen på sin läderjacka för att skydda sig från ovädret. Han höjde sin ena arm till skydd och började röra sig mot ett utstickande tak på andra sidan gränden. Ärmen på jackan gled upp och blottade en arm i matt metall, armen var liksom hans båda ben, en protes som styrdes av ett chip som opererats in direkt in i hans hjärna. Han var nästan över gatan när han plötsligt snurrade runt och fick se en enorm gestalt i grändens ena ände. ”Benedictus”, dånade en röst och ekade mellan husen. Mannen drog sig baklänges och drog sitt vapen, han höll ut det framför sig och viftade hotfullt med det mot gestalten. Den jättelika varelsen började lugnt gå fram emot honom med en enorm huggare i handen. Benedictus siktade och sköt; vapnet gav ifrån sig ett blött slaskande ljud och han stirrade misstroget på den genomblöta dubbelpipan.
Varelsen kom emot honom, drog bak en arm och gav honom ett knytnävsslag i ansiktet som fick honom att falla till marken. Han skakade på huvudet, ovan att själv bli nedslagen, varelsen stod över honom, hon var klädd i en skyddsväst baserad på metall och läder men uppenbart påbyggd med en rad teknologiska finesser. Hennes enorma bröst glänste av regnvatten i den skumma belysningen och hennes hovar ekade mot gatubeläggningen. Hon tog tag i hans vapen och slängde det åt sidan. Benedictus försökte kasta sig efter det men en örfil från varelsen träffade honom på sidan av ansiktet och kastade honom åt andra hållet. Han vaknade sekunden efter, liggande i en vattenpöl med regnet forsande över ansiktet; hans hatt låg bredvid honom. Varelsen tog tag om hans hals och lyfte honom från marken tills han dinglade nästan en meter över marken, kämpande i hennes grepp med båda händerna på hennes armar. ”God afton Kapten Benedictus”, sade varelsen lugnt, ”jag ser att du är än mer patetisk än jag kunnat ana.” Benedictus lyckades få henne att släppa lite på greppet om hans hals och han drog ner ljuvt syre i lungorna, ”God afton prinsessan Swawti”, hostade han fram, ”ett vykort hade räckt.” Prinsessan klämde till om hans hals tills han började glida in i medvetslöshetens dimmor; hon släppte upp sitt grepp, ”alltid en sådan skojare kapten”, sade hon, ”vart har du gömt ditt skepp? Vart har du gömt dina hemliga planer? Var har du dina kartor?” Hennes röst var ilsken, hennes beteende aggressivt och hennes blick mordisk. Trots detta var han glad att återse henne, hon hade figurerat i hans drömmar och mardrömmar under de senaste tjugo åren.
Benedictus hade varit försiktig, ingen hade kunnat spåra honom, förutom den efterhängsna prisjägaren som nu satt på andra sidan huset och väntade på att han skulle komma ut genom huvudingången. Han hade fått ett rykte som den odödlige piraten, galaxens skräck, en man så ond att hans kropp vägrat dö fastän hans själ för länge sedan lämnat den bakom sig. Han hade rest kors och tvärs över galaxen sökande den kvinna han visste kunde ge honom det som gnagde i bakhuvudet, koordinaterna till Rigel. Han hade korsat galaxen ett antal gånger i jakt på den Zefroniska översteprästinnan som flytt från hans skepp strax innan hans upproriska slavinna Swawti försatt honom i sitt handikappade tillstånd. Han hade följt upp varenda ledtråd, skövlat, mördat och plundrat för att finna hennes gömställe, prästinnan var vid liv, han kände det. Platser han besökte var sig inte lika och de få överlevande beskrev honom som en demon som slitit allt gott i bitar och försvunnit spårlöst, en vålnad som kommit för att straffa dem; han hade blivit en del av galaxens mytologiska arv. I tjugo år hade han sökt utan att finna prästinnan, det gjorde honom galen, i tjugo år hade han tvingats leva med sin till större delen mekaniska kropp. Hans könsorgan hade han förlorat tjugo år tidigare när han lämnats för att dö i sitt förstörda skepp som sakta drev genom rymden. Varelsen som nära nog dödat honom stod nu framför honom med en hand i ett fast grepp om hans hals, han log mot prinsessan medans han kämpade för att komma loss; det var länge sedan han känt sig så levande.
Prinsessan släppte ner honom på marken och han föll ner på knä; han höjde huvudet och kände en kraftig spark från hennes hov i ansiktet, han föll bakåt, ”vart har du gömt dina hemliga planer?” upprepade hon och han spottade en blodig loska på marken framför henne. Hon gav honom en örfil, ”tala eller dö”, sade hon. Han reste sig sakta från marken, balanssinnet var nästan ur funktion och han stödde sig mot en metalltunna som stod mot grändens ena vägg. ”Aldrig”, viskade han och kände hennes knutna näve träffa honom i magen, hon var nära fyra meter lång, nästan större än han mindes henne. Hon tog tag i hans hår, ”jag hoppades nästan att du skulle vara svår att knäcka”, sade hon, ”du anar inte hur mycket jag sett fram emot det här.” Hon släppte honom och lät honom falla ihop i en hög på marken, hans muskler arbetade för att resa honom till sittande. Han höjde blicken, Swawti hade lutat sin huggare mot fasaden på ett av husen och hennes skyddsväst föll till marken tillsammans med hennes resterande utrustning. Han såg upp på henne, hon stod naken framför honom, hennes enorma bröst kändes mer hotfulla än sexiga den här gången. Han hade knullat henne ett antal gånger, trott att hon var hans, var under hans kontroll; istället hade hon bidat sin tid och väntat på rätt tillfälle. Benedictus sänkte blicken, prinsessan var vältränad, starkare än när han haft henne i sitt våld, musklerna spelade under hennes hud och hon var i varje betydelse av ordet, en äkta krigarprinsessa. Han såg på den enorma svällande kuken som pekade rakt emot honom, den hade aldrig funnits där förut. Prinsessan log, ”beundrar du min kuk kapten?” frågade hon och hennes röst dröp av sadistisk tillfredställelse, ”otroligt vad man kan göra med cybernetik nuförtiden. Det är ganska intressant faktiskt, de behövde bara ett par hudceller från mig för att odla hela kuken. Ja den är förstås byggd runt ett biomekaniskt skelett som kopplas direkt till mitt nervsystem men jag har haft den så länge att det känns som en del av mig.” Han såg på den grova kuken, den ryckte till när hon lade handen över den och började runka den. ”Jag har förstås aldrig haft en riktig kuk”, sade hon, ”men det sägs att de fungerar ungefär som den här, jag känner till och med njutning av att onanera den.” Benedictus drog sig bakåt men prinsessan tog ett fast tag i hans ena ben och lyfte upp honom i luften. Hon slängde ner honom på taket på ett skjul i gränden och höll ner honom på mage medans hon slet i hans kläder.
Benedictus var så van att sprida skräck att han knappt märkte hur skräcken spred sig i hans kropp. Han hölls ner av hennes hand, hans mage pressades mot taket som låg i höjd med den rasande prinsessans underliv. Han kände hennes cybernetiska ollon trycka sig mot hans analöppning, han fick panik för första gången på tjugo år. ”Rymdhamnen vid monumentplatsen, landningsplats 32, säkerhetskod 935532”, skrek han, ”släpp mig, kartorna finns där, allt är där.” Prinsessan tog upp en elektronisk enhet och skrev in informationen, ”tack kapten”, sade hon, ”det var vänligt, men som du förstår är jag inte bara här för informationen.” Han försökte slita sig loss ur hennes fasta grepp men hon höll honom stadigt fast som i ett skruvstäd. Benedictus kände hennes bultande kuk tränga in i hans analöppning, han skrek i vanmakt och förbannade henne. Prinsessan började föra kuken i och ut i hans ändtarm, ”minns du när du knullade mig i röven första gången kapten?” mumlade hon, ”som jag minns det var du inte speciellt varsam.” Hon stötte sin kuk i honom brutalt och han kände tarmen spänna runt hennes kuk och små bristningar uppstod under den enorma påfrestningen. Hon började knulla honom hårt i röven, ”kapten, du gillar det vad?” skrek hon, ”du gillar att bli knullad i röven av min sköna grova kuk din hora!” Benedictus svävade närmare medvetslöshet men hölls vaken av den intensiva smärtan. Swawti knullade honom hårdare, ”vet du vad som är intressant?” frågade hon, ”den här kuken är så otroligt avancerad att jag faktiskt njuter av att knulla dig, ditt usla rövhål känns så skönt runt min kåta kuk.” Benedictus anade ett vansinne i hennes röst, han hörde hur hon började sin parningssång, hon var verkligen upphetsad. ”Swawti, sluta, släpp mig”, skrek han men den enorma prinsessan var förlorad i sin kåthet. Benedictus befarade det värsta, hon blev förmodligen lika kåt av att tortera honom som hon blev av att trycka kuken i hans rövhål. Hon knullade honom hårdare, ”kapten”, morrade hon, ”de har till och med lyckats ge mig någonting att spruta, en körtel producerar en vätska som liknar sperma, inte livgivande förstås men det känns skönt för mig.” Hon pressade in kuken i honom och sprutade honom full av kladdig sörja.
Benedictus slets upp av prinsessans brutala hand och slängdes som en docka tvärs över gränden. Han landade i en hög på marken och såg prinsessan stå framför honom i skenet från en blinkande lampa. Regnet smattrade mot marken och han satte sig på knä, han bad för sitt liv och lovade allt han ägde i utbyte. Den Agamooniska prinsessan tog sin huggare i handen och höjde den, ”adjö kapten Simon Benedictus, ditt vidriga svin”, morrade hon och med ett kraftigt hugg skiljde hon hans huvud från kroppen. Swawti sparkade till Benedictus kropp en gång innan hon gick ut ur gränden, hon visste vart han hade sitt skepp, hon hade fått vad hon kom för, varför var hon då inte nöjd?
Hon hade jagat Benedictus i tjugo år, alltid varit steget efter honom. Tjugo år tidigare hade hon lämnat honom för död i sitt skepp och flytt i en av nödkapslarna tillsammans med några av de andra slavinnorna; någonting hade gått fel med kapseln och den hade kommit ur kurs. I veckor hade de svävat genom rymden tills de plockats upp av ett skepp som fört dem i säkerhet. Hon hade skiljts från de andra slavinnorna i den första kapseln som lämnat skeppet, kapseln som innehöll deras kvinnliga tekniker och den mystiska översteprästinnan som Benedictus knullat inför hennes ögon. Hon visste inte varför det påverkat henne så starkt, någonting hade gått upp för henne. Hon hade trott att det skulle bli de två, att hon var Benedictus sanna kärlek, att han bara knullade de andra slavinnorna för fysisk njutning. Den heliga prästinnan hade tagit hans hela fokus, han var besatt av henne, han hade gjort saker med henne man inte kunde nämna och hon hade gett sig åt honom frivilligt. Swawti hade öppnat ögonen den dagen, hon hade sett klart för första gången på flera månader, Benedictus hade inga känslor för henne, han var ett monster. Trots att hon egentligen vetat det hela tiden var insikten ett slag i ansiktet på henne, det var det enda hopp som fick henne att hålla sig från att bli galen. Benedictus sanna natur hade gått upp för henne, han tog vad han ville ha, oavsett hur många andra han skadade. Han var våldsam, krigisk, aggressiv och livsfarlig, han levde upp till sin arts rykte. Människa, det var vad han var, en av de dödligaste varelserna i universum.
Tjugo år tidigare flög ett ensamt skepp genom världsrymden, det svävade över en stor rymdstation. En lampa lyste på en monitor som visade avståndet till en nödkapsel som låg på kollisionskurs med rymdstationen. Det måste vara en äldre modell, en som siktar in sig på närmaste signal och automatiskt styr ditåt. Den grå humanoiden sträckte sina armar över huvudet och inväntade det okända objektet som snabbt närmade sig hans position. Han såg över sina instrument, allt fungerade perfekt, det var fem minuter kvar tills objektet skulle vara inom hans visuella radie. Varelsen väntade. Snart syntes en ljusprick och växte snabbt till en starkt lysande strålkastare. Han rörde fingrarna över instrumenten och matchade sin hastighet med objektets. Varelsens vana händer låste fast hans eget skepp i den hjälplösa nödkapseln. Han undersökte kapseln, det fanns inga markeringar, troligen kom det från ett smuggelskepp. Kapseln stängde ner sin egen motor när räddningsskeppets dator dockade med dess eget system, det räddande skeppet hade nu full kontroll över kapselns funktioner. Varelsen flög ner kapseln till rymdstationen och landsatte den mjukt. Hade det inte varit två signaler först? Den andra signalen hade ändrat riktning och försvunnit för några dagar sedan. Ett team räddningspersonal kom springande mot kapseln och piloten klättrade ner på marken och mötte de nya varelserna, ”kolla efter överlevande”, sade han och vinkade mot kapseln.
Kapselns lucka gled upp när han rörde vid en panel på sidan av den genomskinliga rutan och de började dra ut ett stort antal varelser ur kapselns inre. Piloten översåg arbetet, det var uteslutande kvinnor i kapseln, av olika arter och från galaxens alla hörn. Kvinnorna var i dåligt skick; de var vid liv med knappt vid medvetande. Hans kollegor undersökte dem och han såg ett flertal av dem bära den inbrända symbolen som markerar ett liv i slaveri. En kvinna släpades förbi honom, han tittade till en extra gång, hon hade ingen slavmärkning. Han såg hennes ansikte med de vita ögonen och avsaknaden av mun, det var en Sozarianisk kvinna, en av de får som hade telepatisk förmåga om han inte misstog sig. En andra kvinna släpades ut och lades bredvid henne, han vidgade ögonen i chock, det var en av galaxens livgivare och en prästinna till råga på allt. Han stirrade på den Zefroniska prästinnan, hennes ansikte var som en ängels oavsett vilken art man tillhörde. Han kliade sig över hakan och följde efter räddningspersonalen medans de bar bort kvinnorna till rymdstationens sjukrum. Den Sozarianiska kvinnan var vid medvetande och hennes metalliska röstmodulator sprakade till, ”måste bort, måste försvinna”, viskade hon och såg honom rakt i ögonen. För en sekund anade han flera veckors färd i nödkapseln och innan det, ond bråd död. Han ryggade tillbaka, kvinnan lade handen på prästinnans avsvimmade arm, ”måste bort”, viskade hon, ”måste gömma…” hennes huvud föll bakåt och hon flöt mellan dröm och verklighet.
Ett par timmar senare vaknade den Sozarianiska kvinnan till ljudet av röster, hennes hud var insmord i näringslösning och hon kände energi strömma in genom porerna medans näringen absorberades av hennes skinn. Hon var ännu för svag för att röra sig men ansträngde öronen för att höra samtalet mellan de två varelserna som stod lutade över hennes Zefroniska väninna. ”… gravid… annan… ovanligt…” uppfattade hon och fokuserade på deras röster. ”Det fanns ingen Zefronisk man i kapseln, det är det jag säger, hon blev gravid innan kapseln sköts iväg”, sade en röst, ”av kroppen att döma har hon varit gravid i över tre månader nu.” Rösten var grov och hade en nyans av överlägsenhet. ”Jag har sagt det tusen gånger nu”, sade en annan röst, ”du kan inte se på Zefroniska kvinnor hur länge de varit gravida, det beror på vem som är pappan, eller rättare sagt vilken art pappan var av.” Den första rösten dröp av sarkasm, ”så du tror på det där att de kan skapa nya arter?” sade den, ”barnsagor, det är vad jag säger.” Den andra rösten suckade otåligt, ”det är genetik, bara genetik”, sade den, ”lyssna här, hur många kromosomer har en art i allmänhet? Tjugo, femtio?” ”De där blå killarna från andra sidan galaxen har väl sextiofyra vad?” sade den första rösten. ”Ok, visst, sextiofyra, det är ganska högt i alla fall. Zefronier har fyrahundra kromosomer, fyrahundra”, sade den andra rösten, ”fattar du? Det är mer än någon annan, det innebär att de kan para sig med vilken annan art som helst, deras kroppar väljer ut de kromosomer som passar för avkomman och sätter ihop en helt ny art baserat på det genetiska material de får av mannen.” Den första rösten gav ifrån sig en grymtning som visade att han inte riktigt hängde med i resonemanget. ”Men skärp dig nu”, sade den andra rösten, ”i kort betyder det att vem som helst kan vara pappan och graviditeten kan ha gått hur snabbt eller långsamt som helst. Det är därför de kallas livgivare, de kan skapa nya intelligenta arter som ärver förmågan att para sig med en mängd olika arter, den förmågan försvinner gradvis och till sist har en ny art bildats.” Den Sozarianiska kvinnan lät sömnen skölja över henne och hon somnade utmattad på sin brits.
Under en vecka vårdades kapselns varelser till full hälsa. Räddningspersonalen gjorde allt som stod i deras makt för att kontakta deras hemplaneter, ibland såg de den Sozarianiska kvinnan prata lågt med den Zefroniska kvinnan men det var inte förvånande att de båda funnit varandra, de var de enda i kapseln som inte bar slavhandlarnas inbrända symbol. Gradvid släpptes säkerheten när läkarna ansåg att kvinnornas tillstånd inte längre var kritiskt. Ingen lade märke till de två kvinnliga figurerna som försiktigt lämnade sjukrummet och smög iväg mot hamnen. En morgon fann man de två fria kvinnorna försvunna och ett rymdskepp fattades, dess kommunikationsutrustning och spårenhet låg utrivna på platsen där skeppet stått. Det stod klart att de båda kvinnorna ville försvinna spårlöst. Läkarna ryckte på axlarna, det var inte lätt att hålla koll på så många patienter men de visste att det skulle bli jobbigt att förklara sitt slarv för den galaktiska domstolen.
Långt därifrån, långt senare föll de sista strålarna från den röda solen ner över det övervuxna landskapet. De blå växterna sträckte sig efter den matta solens ljus och svajade stilla när ett par kroppar trängde sig fram längs marken, två meter under växternas blad. Den täta vegetationen dolde de två varelsernas gröna huvuden och de spanade upp mot himlen. En ljuspunkt syntes på den allt mörkare natthimlen; varelserna pratade tyst med klickande läten och såg när punkten växte och kom närmare. Ljuskällan saktade av och varelserna kunde nu se ett blått skepp sänka sig mot marken och landa mjukt. Varelserna skyndade tyst fram för att iaktta skeppets nästa tilltag, de avvaktade och höll sig gömda medans en lucka öppnades och en varelse klev ut ur skeppets inre. Varelsen slängde upp en ryggsäck över sin ena axel och drog upp en rör av metall. Han satte det till sina läppar och en serie klara toner hördes, de två hukande varelserna såg på varandra och besvarade signalen med en klar vissling från sina andningsorgan. Främlingen spelade en mer avancerad melodi på sin flöjt och de två varelserna såg på varandra innan de ställde sig upp.
Försiktigt gick de fram mot det blå skeppet, främlingen var identifierad som en betrodd besökare, en av de få handelsmän som hade planetens koordinater. De slappnade i kroppen av men var på sin vakt medans de gick fram till främlingen som höjde handen i en hälsning. Han stoppade flöjten i fickan och knäckte med nacken för att mjuka upp kroppen efter den långa rymdfärden. En av de två varelserna sträckte fram handen mot främlingen som tog den och skakade den försiktigt. ”Främling, har du kommit för att handla eller leverera nyheter?” frågade varelsen. Främlingen skakade på huvudet, ”lite av båda tror jag”, sade han. Han hade en tygväska slängd över axeln och en strålpistol i bältet, ”jag söker en kvinna vid namn Lienera”, sade han. Varelserna såg på varandra, ”Följ oss”, sade den ena slutligen, ”lämna ditt vapen till min vän här, du får tillbaka det efter besöket.” Främlingen gjorde som han blivit tillsagd och följde efter de två varelserna som ledde honom genom vegetationen. Främlingen var strax under två meter lång, grå i hyn och med ett par vita remsor päls som började på hans huvud och gick ner längs hans rygg tills de försvann ner i hans metallfärgade byxor. Hans stövlar var av glänsande svart fiberplast, ett material man väljer om man vill vara beredd på en mängd olika miljöer. Framför dem tornade ett berg upp sig, främlingen kisade för att se bättre in i byn vid bergets fot. Lukten av brinnande facklor slog emot honom när de kom närmare och han kunde snart urskilja en mängd olika varelser som fortsatte sina liv i byn trots att solen gått ner. Han såg på sina guider som pekade in mot en av de större byggnaderna i byn, ”den byggnaden”, sade de, ”titta efter en kvinna med vita ögon.”
Främlingen gick försiktigt in i byn, invånarna stannade och såg efter honom medans han gick fram mot det utpekade huset. Han gick in genom den öppna dörren och möttes av ett rum som lystes upp av ett antal facklor. Runt en eld satt en mängd varelser, de flesta av olika ursprung. Han steg närmare, ”jag heter Thuwin”, sade han och höjde rösten över varelsernas pladder, ”jag söker Lienera.” En mängd huvuden vändes åt hans håll, ”det är jag”, hördes en metallisk röst från en kvinna längre in i rummet. Kvinnan reste sig upp och gick fram mot honom, ”Thuwin”, sade hon, ”prisjägare, smugglare, legosoldat, jag hoppas att du kommer med goda nyheter.” Thuwin nickade åt henne, ”Lienera”, svarade han, ”du har tur, jag har vad du behöver.” Han såg på henne, kvinnans ögon var helt vita och hennes ansikte saknade mun. Hon vinkade med sig honom avsides till folksamlingens stora missnöje, de hade hoppats att avbrottet skulle bli kort. En mängd barn av olika arter höjde besviket rösterna i protest, de ville höra slutet på berättelsen hon just berättat. De älskade Lieneras berättelser, de var alltid spännande och fulla av mysterier. Thuwin följde efter kvinnan in i ett sidorum och bakom sig hörde han en mansröst börja berätta en saga inför de samlade varelserna. Thuwin leddes in i rummet och blinkade i det starka ljuset från de elektriska lamporna. En silhuett välkomnade honom med en bugning, skred tvärs över rummet och satte sig i en stol. Han kisade i det starka ljuset, gick försiktigt bort mot stolarna och silhuetten av en humanoid varelse och satte sig i en stol. När hans ögon vant sig såg han skepnaden ta formen av en vacker kvinna, hennes vänliga ansikte var som en ängels och hon var klädd i en lång klädnad som rörde sig trots att det inte fanns någon vind.
”Välkommen prisjägare”, sade hon, ”jag är Nesheer, en Zefronisk prästinna i exil, du har ingenting att frukta här.” Thuwin såg på kvinnan, han trodde henne; ur ögonvrån såg han Lienera sätta sig i en stol bredvid honom. De två kvinnorna såg på honom, Lienera hade rynkor runt ögonen vilket vittnade om att hon var en medelålders kvinna medans Nesheer såg ut att vara runt 20 år. Thuwin såg från den ena till den andra, det var ingen tvekan om att Nesheer ledde och Lienera följde. ”Jag förstår att du har någonting att visa oss”, sade Nesheer. Thuwin nickade och lade sin tygväska i knäet; han plockade upp en metallcylinder ur väskan och tryckte på en knapp. Ett hologram uppenbarade sig mellan de tre varelserna; hologrammet visade tydligt ett stort rymdskepp, till hälften begravt i ett träsk på en okänd planet. ”Den här bilden togs för ungefär tjugo år sedan”, sade han och pekade på hologrammet. Kvinnorna såg på bilden, det var otvivelaktigt samma skepp som tillhört Kapten Simon Benedictus, en av galaxens mest ökända slavhandlare; samma skepp de flytt ur för ungefär tjugo år sedan. Lienera öppnade munnen men Thuwin höjde ett finger, ”det här togs för fem år sedan”, sade han och tryckte fram en ny bild av samma skepp. De båda kvinnorna såg noggrant på bilden, ”luckan in i skeppet är öppen”, sade Lienera slutligen och Nesheer nickade. Thuwin nickade med henne, ”ja, precis, luckan in är öppen, och jag tog mig friheten att undersöka skeppet”, sade han. Han tryckte fram en ny bild, ”detta är kommandorummet på skeppet”, sade han och pekade på den nya bilden, ”notera att all utrustning är borta, navigationsdator, kartor, loggbok, allt.” Nesheer suckade, ”det var att vänta, hittade du kaptenen själv?” frågade hon och Thuwin skakade på huvudet, ”inte där”, svarade han.
Han drog upp ett föremål ur sin väska och räckte över det till Nasheer som tog emot det och vände det i sina händer innan hon lämnade över det till Lienera. Lienera undersökte föremålet noga, hon skakade på huvudet, hon skulle känna igen det bland tusen andra. Hon höll upp den slitna läderhatten med det underliga läderbandet från vilket en mängd tänder stack ut, tänder från varelser Benedictus besegrat i obeväpnad närstrid. Hon skakade på huvudet igen, Benedictus samlade på utslagna tänder, som en sorts perverterad trofé. Lienera lade hatten på ett bord, ”förklara vad du menar med att du hittade honom men inte fångade honom”, sade hon. Thuwin såg på henne och nickade, ”när jag hittade honom var han redan död”, sade han och drog fram ytterligare ett objekt ur väskan. Lienera tog emot det antika avsågade hagelgeväret och med ens var alla tvivel borta, det hade tillhört Benedictus. ”Vart hittade du honom?” frågade hon. Nasheer tog emot vapnet och såg på Thuwin som mötte hennes blick, ”på andra sidan galaxen”, sade han, ”i en gränd bakom en illegal bordell. Jag hade följt honom en längre tid, jagat honom över halva galaxen. När jag tillslut kommit ikapp honom var det försent, han var redan död.” Nasheer höll kvar hans blick. ”Han hade bara varit död i några minuter”, sade han. Jag letade mig fram till hans skepp som stod i en rymdhamn i närheten, men det var för sent, skeppet lyfte framför näsan på mig.” Lienera såg på honom, ”så du menar att någon mördade Benedictus och stal hans skepp? Hur skulle de kunna veta att det var hans skepp?” frågade hon. Thuwin nickade, ”det vore förstås omöjligt, om det inte var så att de visste vad de letade efter förstås”, sade han.
Nesheer höjde rösten, ”Jacob”, ropade hon ut i det stora rummet. En ung man stack in huvudet genom dörröppningen, ”Ja mor”, sade han. Thuwin snodde runt och stirrade på den unge mannen, det var en människa, en krigisk våldsbenägen människa. Jacob var storväxt, runt tjugo år gammal och han bar en besvärande likhet med kapten Benedictus, en av galaxens mest fruktade män. ”Kan du fixa ett mål mat åt vår gäst?” undrade Nasheer. Jacob nickade, ”naturligtvis”, sade han och såg på Thuwin, ”går det bra med animaliska proteiner eller föredrar du vegetabilisk föda?” Thuwin sjönk ner i sin stol under människans genomträngande blick, ”ja tack”, sade han och insåg att han inte svarat på frågan, ”animaliskt går bra.” Jacob log mot honom, ”naturligtvis”, sade han och Thuwin kände hur hans skräck rann av honom under ynglingens leende. Ynglingen försvann ut genom dörröppningen och Thuwin vände sig till Nesheer, ”var det där…” stammade han.
Nesheer nickade, ”det är precis som du befarar Thuwin”, sade hon, ”det där är Jacob Benedictus, son till Kapten Simon Benedictus, galaxens skräck. Dock försäkrar jag dig, han tar efter sin mor.” Thuwin såg på henne, ”hans mor?” undrade han och lyckades nästan dölja att rösten darrade. Nesheer pekade på sig själv, ”jag, han är min son, Thuwin”, sade hon, ”du visste att min art kan para sig med i stort sett vilken annan art som helst.” Thuwin nickade, ”jag har hört legenderna”, sade han. Nesheer log, ”då vet du att han inte är en riktig människa utan en hybrid”, sade hon. Han nickade motvilligt. ”Mina gudar tyckte tydligen att han skulle få en mänsklig kropp men ett Zefroniskt sinne”, sade hon, ”det var tydligen menat så.” Thuwin skakade på huvudet, detta var för mycket. Nesheer log, ”jag parade mig frivilligt med Simon”, sade hon, ”fast det tror jag inte han förstod då. Jag visste att hans avkomma skulle behövas, skulle ha en viktig roll att spela. Benedictus hade någonting på gång, någonting stort, större än hans planer att förslava Rigel. Någon hann upp honom och dödade honom.” Thuwin såg på henne, ”ja, är inte det bra?” frågade han, ”problemet är löst.” Hon log mot honom, ”det skulle vara skönt om det var så men glöm inte att denne någon stulit hans navigationsdator, hans loggböcker, hans skepp och en massa saker vi inte har en aning om. Denne någon vill inte stoppa honom, denne någon vill ta över efter honom.”
Jacob Benedictus kom in genom dörröppningen med en skål mat åt den mystiske främlingen. Jacobs mor Nesheer och Lienera, kvinnan han kommit att se som sin moster, såg på honom och Lienera vinkade åt honom att sätta sig i en stol. Jacob satte sig och de tre varelserna såg på honom.
”Jacob”, sade Nesheer, ”det här är Thuwin, en prisjägare. Han har nyheter angående din far.” Jacob nickade och tog emot hatten och det avsågade hagelgeväret som hans mor räckte honom; hon lät honom undersöka föremålen och berättade för honom vad som hänt. Jacob begrundade den snabbt refererade berättelsen, ”så de bra nyheterna är att pappa är död och har slutat jaga oss runt halva galaxen”, sade han, ”och de dåliga nyheterna är att det inte egentligen ändrar någonting förutom att vi inte vet vem det är som jagar oss.” Hans mor nickade, ”exakt”, sade hon. Jacob lade armen över ryggstödet, ”jag är trött på att vänta på att bli upptäckt”, sade han, ”jag har gömt mig hela livet, är det inte dags att ta saken i egna händer, leta upp den där varelsen och stoppa den från att göra vad det nu är den vill göra?” Hans mor såg på honom, ”Jacob, du låter dina mänskliga sidor bryta fram”, sade hon, ”ta ett djupt andetag, du måste fokusera.” Jacob tog ett djupt andetag och lyssnade på sin mor som såg på honom, ”Jacob, du är säker här, ingen kommer att hitta hit”, sade hon, ”du har aldrig varit ute i galaxen, du är för viktig för att riskera.” Jacob stirrade på henne, ”för viktig?” utbrast han, ”jag är det svinets son, det är min uppgift att ställa saker tillrätta igen.” Han såg på de samlade varelserna och insåg att han stod upp och skrek, hans stol hade fallit bakåt och han reste den upp och satte sig snabbt. ”Jag ber verkligen om ursäkt”, sade han och såg dem alla i ögonen en efter en, ”det var oansvarigt av mig att tappa kontrollen så där.” Hans mor såg på honom, ”Jacob, den typen av utbrott kan få dig skadad eller dödad ute i galaxen, det är din mänskliga sida, din mörka destruktiva sida som bryter igenom, du måste kontrollera den”, sade hon, ”du är inte bara hans son, du är den första av en ny intelligent art. Du är vad mänskligheten borde ha varit, du är deras bästa chans att komma över sina mörka sidor och gå vidare till nästa steg i evolutionen.” Han såg på henne, hans mor var alltid sådan, pratade på om hans öde och hans ansvar mot den nya arten. ”Jag vet”, sade han och sjönk ner i sin stol, ”det är bara så frustrerande att tvingas gömma sig, rymden kallar till mig, det är där jag hör hemma, seglandes mellan stjärnorna, inte fången på den här usla planeten.” Han såg på Thuwin och Lienera och log ursäktande, de log tillbaka, Lienera gav honom ett leende som från en storasyster och Thuwin log skrämt.
”Jacob, du verkar vara i obalans”, sade hans mor, ”när var sista gången du hade sex?” Jacob skruvade på sig, ”det var nog två dagar sedan”, sade han. Hans mor såg strängt på honom, ”två dagar?” frågade hon. Han ryggade tillbaka, ”ok fyra”, sade han och hans mor drog ett djupt andetag som hon släppte ut i en väsning. Hon såg på Thuwin, ”Jacob är till hälften Zefron, vilket innebär att reproduktion är ett centralt begrepp, våra män tappar förmågan att tänka klart om de går en längre tid utan orgasm”, sade hon. Thuwin såg oförstående på henne, ”jag fattar inte”, sade han efter en lång stunds eftertanke. Nesheer log, ”i vanliga fall är det inget problem, det gör att sexdriften tar över och ger oss en stabil populationstillväxt”, sade hon, ”men Jacob är till hälften människa så du kan tänka dig vad som händer när hans mänskliga undermedvetna börjar sippra fram genom ett förtunnat medvetande.” Thuwin nickade, han förstod, den mänskliga sidan skulle ta över, utan rim och reson, det skulle bli våld, krig, gudarna visste vad. Nesheer nickade åt Lienera, ”om du skulle vara så vänlig”, sade hon. Lienera nickade, ”självfallet.” Hon ställde sig på knä framför Jacob och började knäppa upp hans byxor. Nesheer log mot Thuwin, ”det bästa sättet att få en Zefronisk man att tänka klart är genom orgasm”, sade hon. Thuwin såg Lienera greppa Jacobs kuk i sina händer och börja runka honom medans hon satt bredvid hans stol på golvet. Jacob lutade bak huvudet mot ryggstödet och njöt av behandlingen, ”fortsätt ni, jag lyssnar”, sade han. Thuwin slet ögonen från den unga människoliknande mannen som satt med kuken rakt ut i luften och blev avrunkad av den Sozarianiska kvinnan som vände sig in i samtalet igen, Thuwin skulle aldrig vänja sig vid Zefroniernas öppenhet vad gäller sex.
”Så vad gör vi?” undrade Lienera medans hon runkade Jacobs kuk med ena handen. ”Vi fortsätter som förr”, sade Nesheer, ”som Jacob sade, ingenting har förändrats.” Jacob stönade under Lieneras sköna hand, ”du har nog rätt som vanligt mor”, sade han, ”vi har inte mer att gå på än innan, allt vi har är hans hatt och hans antika vapen.” Lienera såg på sin gamla väninna, ”Nesheer”, vädjade hon. Den outtalade frågan hängde i luften, de två kvinnorna visste någonting de inte berättade. Nesheer skakade på huvudet och såg på Thuwin, ”kapten Thuwin, om ni ville vara så vänlig att ta med er ett meddelande tillbaka”, sade hon, ”ni åker över fjärde kvadrantens centralhub på vägen tillbaka vad?” ”Äh, jo, visst”, sade Thuwin som var klart bevärad av att Jacob smekte Lienera över hennes långa vita hårpiska medans hon runkade honom snabbare. Jacob stönade till och en tjock stråle kladdig sperma sprutade ut över golvet, tätt följd av en likadan. Lienera runkade hans kuk tills spermaflödet ebbat ut. ”Har du mer?” frågade hon och Jacob nickade. Lienera satte sig framför honom och nästa laddning sperma träffade henne i ansiktet, hon fortsatte runka honom tills han sprutat tre gånger. Hon såg på honom med sina vita ögon och han skakade på huvudet åt den tysta frågan, han hade inte mer sperma att ge. Med ansiktet fullt av sperma satte sig Lienera i sin stol igen och Thuwin såg Jacobs sperma sugas upp av Lieneras hud tills hennes ansikte var helt rent. ”Så Jacob”, sade Nesheer, ”jag hoppas du kan hålla dina mörka sidor under kontroll nu.” Han nickade, det kändes mycket stabilare, han var inte lika arg, hans aggressiva sidor hade bleknat till en del av hans undermedvetna. ”Har vi ett beslut?” frågade Nesheer, ”vi avvaktar tills ny information framkommer.” De andra nickade och reste sig, mötet var slut.
Jacob sov oroligt den natten, han svettades, drömde om galaxens faror och om en jättelik kvinna som lade en hel kvadrant av galaxen i mörker. Han drömde om resor till platser han aldrig besökt och han drömde om rymdskepp och deras tekniska uppbyggnad. Han satte sig upp i sängen, han var klarvaken, det kunde inte vara en slump. Han hade haft liknande drömmar innan och det hade alltid varit strax efter att han sprutat över Lienera. Hennes drömmar läckte över till honom, hennes telepatiska förmåga hade kopplat samman dem på ett sätt ingen av dem förstod. Han tände sin läslampa och sträckte ut handen för att ta tag i sin fars vapen. Han höll den i handen, den låg som gjuten i hans hand. Han studerade trähandtaget och lade märke till ett mönster av cirklar och punkter som var irriterande osymmetriskt, konstnären hade lagt in punkter som var olika långa, olika stora och inte ens runda. Cirklarna var ovala och Jacob fnös åt hantverket och kastade vapnet åt sidan. Han tog upp sin fars hatt och balanserade den på det styva brättet med toppen av sitt pekfinger. Han tog den på sig, hans huvudform var likadan som sin far och han förvånades över hur väl den passade honom. Han tog den av sig och slängde den på sängen framför sig, puttade undan den med foten och lade sig ner för att sova igen. Jacob slöt ögonen och öppnade dem igen, hatten låg mosad vid fotändan av sängen, han tog upp den för att kasta den på golvet och rätade ut bucklorna. Han såg på hatten som sakta återtog sin normala ovala form. Jacob såg på hatten, hans ögon föll på det antika vapnet. Han höll upp vapnet och hatten bredvid varandra, det gick inte att ta miste på, de missformade cirklarna motsvarade hattens form. Han såg på raden av tänder som satt i hattbandet, såg närmare på dem, punkterna på vapenkolven motsvarade tändernas positioner runt hattbandet. Han undersökte en av tänderna som indikerades av en cirkel. Han drog tanden ur hattbandet, små tecken var ristade runt tandens sida som normalt gömdes av hattbandet.
Han lade tanden mot vapenkolven, sakta gick det upp för honom, linjer på kolven passade ihop med tecknen på tanden och han vidgade sina ögon, det var galaktiska koordinater, hatten och vapnet passade ihop till en karta. Han stack tillbaka tanden på sin plats och klev ur sängen, drog på sig ett par enkla kläder och packade en väska. Med sin karta kunde han besöka de platser hans far markerat på sina två käraste ägodelar, hatten och vapnet. Han smög ut ur huset och iväg mot det enda rymdskepp planeten skulle se på flera månader. Jacob sprang mot skeppet, hans mor skulle inte gilla hans tilltag men han var tvungen, han kunde inte stanna kvar och gömma sig längre. Det blå skeppet tornade upp sig framför honom, han hade sett skeppet förr och visste vart ingången satt, kapten Thuwin roade sig i byn men kunde komma tillbaka när som helst. Jacob såg tillbaka mot byn och backade runt ett landningsställ för att komma till ingången. Hans rygg kolliderade med någonting och han gav till ett förskräckt rop. När han snodde runt stirrade ett par vita ögon på honom. Lienera tog tag om hans krage och tryckte upp honom mot skeppet, ”Jacob, försök inte stoppa mig”, morrade hon, ”jag kan inte bara stanna och inte göra någonting, jag måste iväg.” Jacob såg på henne och väntade på utskällningen men den kom aldrig. ”Stoppa?” undrade han, ”är du inte här för att stoppa mig?” Lienera blinkade, ”varför skulle jag vilja stoppa dig?” frågade hon, ”och från vad?” Jacob såg på henne, hennes ögon utstrålade vanligtvis visdom och intelligens men nu såg han bara förvirring och stress. ”Jag tänker stjäla det här skeppet”, sade han, ”min mor har skickat hit dig för att stoppa mig eller hur?” Lienera släppte hans krage, ”jag är här för att sno det här skeppet”, mumlade hon.
Jacob och Lienera såg på varandra, han var son till hennes äldsta väninna och hon var hans vägledare och beskyddare, hon var som en storasyster för honom. ”Jag måste bara göra något åt det här, jag vet vem det är som tagit över din fars galenskap”, sade Lienera, ”men jag vet inte vart jag ska börja leta. Det kanske är lika bra att vi båda går hem igen.” Jacob suckade, ”jag vet inte vad jag letar efter men jag har en massa koordinater”, sade han. De såg på varandra, deras hjärnor började arbeta tills de kom fram till en gemensam slutsats. Om det berodde på deras telepatiska koppling eller någonting annat var inte klart, men de visste båda vad som skulle göras. Jacob förklarade hur han hittat koordinaterna medans Lienera kopplade förbi det elektroniska låset till skeppets ingång. Hon nickade och förstod, hon förstod alltid. Jacob lyssnade på hennes berättelse om den förrymda prinsessan som varit i en räddningskapsel strax bakom Lieneras egen men plötsligt försvunnit spårlöst.
De steg in i skeppet och Lienera slängde sig ner i pilotsätet, ”så snart jag startar motorerna har vi fem minuter på oss att ta oss härifrån innan folket hinner hit”, sade hon, ”har du flugit en sådan här maskin innan?” ”Nej”, sade Jacob som insåg att det var bäst att vara ärlig. ”Inte jag heller”, sade Lienera, ”men bara vi tar oss upp i rymden kan vi lista ut resten på plats i lugn och ro.” Hon slog om några switchar och tryckte ner några knappar, Jacob tyckte det såg ut att vara slumpmässigt utvalda kontroller men snart startade skeppet och motorerna vrålade ut över landskapet. Inne i byn tändes facklor som snart närmade sig det blå skeppet. Jacob höll koll på skärmen som visade honom vad som hände utanför medans Lienera försökte starta autopiloten som skulle ta dem upp i rymden. Han kände paniken stiga, det skulle bli väldigt jobbigt att förklara deras tilltag om de blev fast. Lienera tryckte ner en knapp och skeppet lyfte, hennes tekniska geni hade än en gång betalat sig. De brinnande facklorna blev mindre och mindre när skeppet steg upp genom atmosfären, Jacob vinkade adjö till planeten, det var första gången han varit så långt hemifrån.
Lienera gav honom en kram, och de såg planeten bli mindre och mindre tills skeppet kom i omloppsbana, Lienera tog snabbt reda på hur styrningen och navigationen fungerade och tillsammans lyckades de lära sig att behärska skeppet. De såg på hatten och vapenkolven och valde ett par koordinater på måfå. Det var som Lienera sade, någonstans måste du ju börja. Skeppet satte fart och började sin färd i Kapten Benedictus kölvatten.
Fler noveller av samma författare
Mer nu!! Vi väntar på fortsättningen