Torunn och Vidar Trälhandlare

---

---

Året var 794 och skummet vräkte in över relingen. Solen stod högt på himlen men täcktes stundvis av tunga moln som rörde sig över himlavalvet.

Torunn var förskräckt men hoppfull på samma gång. För bara 20 månvarv sedan hade hon varit en fri kvinna – fri att göra vad hon ville. Åtminstone så länge hennes hårdnackade man Arvid tillät det. Idag var hon fjättrad till fötter och händer vid trälstången på det välbyggda skeppet med hårt spänt segel, osäker om var hon var påväg.

Fruktbarhetens och kärlekens gud, Frej, hade verkligen varit hård mot henne. När Arvid, den där ödesmättade natten vid höstblotet funnit henne kyssandes sin stora kärlek, Eskil, hade allt förändrats. Han hade slagit henne för första gången. Han hade, trots att hon bönade och bad honom att låta bli, utmanat Eskil till holmgång och som förväntat, snabbt vunnit över honom och blivit hans bane.

På tinget dömdes hon fredlös och efter bara några dagars skräck i skogen, dit de flesta fredslösa sökte skydd, hade hon tillfångatagits och sålts som träl på marknaden i Kaupang för att sedan slita hårt i flera månvarv på den stora Sigmundsgården en bit utanför Uppåkra. Hårt var en underdrift tänkte hon där hon satt bland de övriga trälarna som hon ännu inte visste namnet på. Det var ingen idé att ta reda på vad de andra hette heller, förstod hon, då de förmodligen inte skulle tjäna tillsammans. Den man som styrde båten de befann sig i hette Vidar Trälhandlare.

Han satt vid styrpinnen och log brett i det röda skägget. Han tänkte på alla de goda affärer han gjort under sin långa resa denna sommar och gladdes åt att äntligen få komma hem till sin hemstad, Birka. Han skulle komma hem som en än rikare och snart mäktigare man än när han gett sig iväg. Bara några dagars segling återstod och vinden låg helt rätt för honom.

Han såg förnöjt över sina mannar. De satt alla tysta i tankar, förväntansfulla och förmodligen med stor hemlängtan i själen. De hade tjänat honom troget hela sommaren och skulle belönas rikligt så snart han sålt sina varor i Birka. Det skulle inte ta lång tid, hade han lovat dem, då han hört ständiga berättelser under sin hemresa om hur varje handlare som hemkommit till Birka denna höst fått sina varor sålda redan vid hamnen.

En fiskmås väckte honom ur hans tankar när den cirkulerade precis framför hans ansikte och skrek till som bara fiskmåsar kan göra. Förmodligen seglade de förbi något dolt måsbo som denne försökte skydda. Han viftade lite med handen som om det varit en fluga han ville få bort från ansiktet och försjönk sedan djupt i tankar igen.

Vilka rikedomar han hade med sig hem! Tunga kistor med silvermynt, sidentyger och frankerikets vassa svärdsklingor. Mest gladdes han dock åt sina vackra trälinnor som han köpt i Uppåkra. Han log lite åt tanken på att han rest flera månvarv och sedan gjort sina bästa affärer bara några veckors segling hemifrån. Vackrast var den blåögda Torunn.

Hon hade, olikt de övriga trälinnorna, sitt långa blonda hår kvar. De övriga hade sedvanligt kortklippt hår för att visa att de var just det – trälkvinnor. Inte Torunn, hon hade fått behålla sitt. Troligen för att hennes förre husbonde velat avla med henne.

Vidar kände hur han hårdnade och hur lusten växte hos honom. Torunn, hon var så sagolikt vacker och skulle ge honom bra betalt på torget i Birka, det visste han. Men kanske skulle han ändå vänta med att sälja henne? Han ville först bestiga henne och vara henne nära.

Ja, Torunn var sannerligen Frejs gåva till männen. Hennes smårunda kinder och vackert snidade mun. Hennes djupblå ögon och långa blonda hår. Hennes otroliga barm och bak. Vidar drömde om hur han tvingade ner hennes ansikte mot hans mandom och lät henne långsamt göra honom till viljes. Han såg hennes nakna kropp framför sig och kunde nästan känna hennes varma sköte runt sina fingrar.

Det sprängde nu i hans hårda påle och han rodnade där han satt.

Färden fortsatte i tre hela dagar innan de såg Birka på avstånd. Vinden hade varit god mot dem och de kunde på den fjärde dagen ro in till hamnen och anlägga vid bryggan.

Torunn såg rädd ut. Män och kvinnor som mött upp i hamnen såg att hon inte var född in i träldom utan i motsats till detta, var nytagen. Skeppet lotsades från manskap och gods och snart var där bara Vidar och trälinnan kvar. När Vidar Trälhandlare efter en stund knöt loss henne från trälstången och ledde henne ner för landgången var där många män som såg förväntansfullt på henne.

De följdes av hungriga karlar upp för en gata och Torunn äcklades av hur männen sinsemellan talade om hennes skönhet där de långsamt gick. När de närmade sig slutet av den trånga gatan mellan träbyggda hus vek Vidar av, och hon följde efter, på en något bredare gata som ledde fram till ett mindre torg. Där hade Vidars mannar ställt upp samtliga trälar på rad och bredvid stod deras övriga last färdig för handel.

Vidar ledde henne fram till de övriga trälarna och ställde henne framför dem. På detta sätt stod hon, längst fram, med det grova repet knutet runt hennes handleder och med den frie mannen hållandes i samma rep. Hon betänkte snabbt situationen. Här stod hon i ett ödets stund, redo att säljas till vem som behagade och som hade nog med rikedom. Hon kände hatet växa inom sig men samtidigt också rädslan. Rädslan skulle tygla henne och hon skulle göra som hon blev tillsagd, vad som än sades.

Nu började handeln och män och kvinnor gick fram och åter för att syna varorna på torget. Några trälar blev snabbt sålda, ty de ansågs vara billiga av karlarna. En ung trälinna, bara något över 15 år gammal grät och skrek när en hårdhänt bastant man köpt henne och släpade med henne i repet bort från torget. En annan äldre och erfaren trälinna log glatt när hon förstod att hon köpts av en rik herre som behövde en ny kokerska till gården. Där skulle hon få det bra, tänkte Torunn och hoppades innerligt att hon också skulle få samma lycka.

Det dröjde dock innan någon visade öppet intresse för att köpa henne ty de flesta måste ha trott att om de inte visade sig för angelägna skulle priset för henne hållas nere. Efter några stunder kom där fram en äldre man med silverring runt tummen och synade henne närmare. Han frågade Vidar om priset som genmälde om ett bud. Budet dög inte för Vidar och mannen gick vidare.

Så fortgick det en stund. Män kom fram och synade henne. Ibland kände de på hennes bröst och någon dristade sig att ta henne på skötet – men då röt Vidar åt dem att betala honom för trälarna innan de nyttjade dem – och de gick vidare.

”Vidar, vad ska ha för den där prydningen?” undrade en man som måste ha känt honom som vän.
”Ge mig ett rikligt bud och jag ska fundera på saken.” köpslog Vidar.

Torunn granskade honom från topp till tå på några få ögonblick och utan att han märkte det. Han såg smutsig ut men hade breda axlar och grova armar. Han var väldig men såg också underligt mäktig ut. Mannen hade ett nyläkt långt ärr på sin vänstra kind, hade grov nacke och grova ben. Hon tänkte att han kunde vara antingen god eller ond. Tankarna flög genom huvudet på henne. Vad hade gett honom ärret på kinden?


”Du ska få tre av mina vackraste trälinnor i byte.” föreslog mannen som nu klätt av Torunn helt med blicken.

”Dina förbrukade trälinnor ger jag mycket litet för, Torsten.” svarade Vidar i en skämtsam ton.

Nu förstod Torunn att Vidar och Torsten måste vara goda vänner för hon hade under hela färden mellan Uppåkra och Birka inte en enda gång sett honom le mot en annan man. Han grinade med hela ansiktet och fortsatte samtalet:

”Men, min gode vän – kom till mig i morgon med dem, tre slaktfärdiga grisar, tre kvigor och lika många dilamm så ska vi göra affär.”

Torsten tog ett kliv fram till Vidar och Torunn för att se än närmare på henne. Han strök henne över kinden, som för att ta reda på om hon var verklig, och försökte få ögonkontakt med henne.

Hon stirrade på sina smutsiga och nakna fötter och höll andan. Hon var rädd och förstod att om den mannen köpte henne så var det minsann inte för att sköta hushållssysslorna. Hon försökte att inte tänka på det, men det var svårt.

Torsten tog nu ett grepp runt hennes strupe med sin stora högerhand och styrde hennes huvud så att han kunde se henne i ögonen. Hon styrde skyggt undan sin blick.

”Vad heter du, träl?” frågade han med en sträng ton.

Hon svarade inte, låtsades inte förstå honom – som om hon hoppades att han skulle släppa henne ifrån sig om han inte fick veta hennes namn. Vidar sträckte repet lite och röt åt henne att svara.

”Torunn.” svarade hon lågt.

Mannen släppte greppet om hennes strupe och log vänligt.

”Torunn.” upprepade han och vände sig mot Vidar.
”Vi ses i morgon då.” sa Torsten och sträckte fram sin väldiga näve mot Vidar och de kramade varandras labbar.

Affären var avgjord och Torunn blev ostadig på benen, mådde illa och hade svårt att hålla sin ångest tillbaka och låta bli att skrika och försöka fly.


När solen gått ned nådde de Vidar Trälhandlares stora gård en god bit utanför Birka. Torunn såg sig om för att förstå vad som väntade henne på gården innan Torsten skulle hämta henne dagen därpå. Hon såg det stora fähuset som gott måste ha rymt minst 20 kor och ett flertal hästar. På gården gick hönsen runt och kacklade och vakthunden hade börjat skälla långt innan de haft gården inom synhåll.

Gårdshuset var mycket stort och välbyggt med nylagd grön mossa på taket. Trälarna arbetade på gården. Djuren i hagarna runt gården utfordrades. Det hamrades på något i en bod bredvid fähuset, vad visste hon inte. Hon hörde hur bryten, som var trälarnas ofrie ledare, röt ut sina bannor över en ung pojke som stod mitt framför honom på gårdsplanen med sänkt blick.



Vidar hade knutit ett långt rep runt halsen på henne och sedan knutit samman detta med hennes handleder. Därefter hade han gjort samma sak med två andra ännu osålda trälar – en stark man i 23 årsåldern som måste ha varit infödd träl och en yngre kvinna som Torunn antog var dennes syster. Därefter hade Vidar bundit samman ett rep mellan de tre trälarna så att de nu inte kunde slita sig varken från repen eller från varandra.

Väl framme på gården möttes de av bryten som med sänkt blick välkomnade sin husbonde och ställde sig till dennes förfogande. Vidar tecknade åt de tre trälarna att sätta sig på marken och de tre krånglade sig först ned på knä och därefter till sittande ställning ty det visade sig svårt att göra, fastbundna som de var. De nakna fötterna värkte lite av vandringen till gården och de var alla både törstiga och hungriga då de inte druckit något sedan morgonen och inte ätit så mycket som ett bröd på två dagar.

Vidar tog med sig bryten avsides och de samtalade en lång stund utan att de tre kunde höra vad som sades.

”Du ska se att Vidar vill ha mig i natt..” viskade systern till brodern.
”Då ska du se till att blidka honom så att du får det väl här på gården.” viskade brodern till svar.
”Jag ska göra mitt bästa, det vet du.” svarade hon så tyst att Torunn precis kunde höra henne.

Torunn tänkte på vad som väntade. Hon förstod mycket bättre än den infödde trälinnan vad gårdsfolk verkligen önskade sig och att det låg mycket nära till hands att hon själv skulle råka illa ut den natten än att den hårfria trälinnan skulle göra det. Hon hade också sett hur Vidar oblygt suttit och smekt sin mandom bland mannarna i båten när han samtidigt hungrigt glott på henne.

Hon hade sedan länge bestämt sig för precis samma sak som trälinnan som satt sammanbunden med henne där på gårdsplanen – nämligen att alltid göra sitt bästa för att blidka den man som ville ta henne.

Som trälinna hade hon nämligen inga andra valmöjligheter. Om hon vägrade kunde den som då ägde henne, oavsett hur orättvist det varit, piska henne, straffa henne på vilka andra sätt han önskade eller till och med ostraffat dräpa henne. Tore, som ägde Sigmundsgården hade visat hur otäcka dessa erfarenheter kunde bli. När hon vid ett tillfälle föreslagit för honom att hon skulle blidka honom med sitt sköte istället för med munnen då hon inte alls gillade att göra detta för honom hade han låtit henne vara utan mat i fem dagar. Hon hade därefter fått sova i fähuset bland grisar och när hon sedan fått äta och tvätta sig hade hon bundits fast i trälhuset för att bestigas av Tores fyra söner.

Nu visste hon bättre. Hon skulle aldrig uttrycka sin önskan mer (om inte detta efterfrågades) och hon skulle alltid lystra till sina herrar.


Brytens och Vidars samtal var över och Vidare fortsatte in i gårdshuset. Bryten gick fram till de tre sammanbundna och hälsade, inte vänligt, men ändå välkommen till gården.

”Jag ska visa er var ni ska äta och vila inatt. I morgon ska du, Torunn flytta till Torstens gård uppe vid älven och ni, Estrid och Leif ska ner till Birka för att säljas.”

”Berätta för mig om Torstens gård och vem Torsten är.” bad Torunn genast men såg att frågan inte var på sin rätta plats.

”Tyst. Ni talar bara när jag ber er.” förklarade bryten och tecknade åt de tre att följa honom.

Inne i trälhuset var det mörkt och lågt i tak. Det var smutsigt överallt och luktade dynga. På jordgolvet låg säckar utspridda och Torunn förstod att det var där som de skulle sova den natten. Längst in stod ett bord med stora sprickor i bordsskivan.

Bryten knöt loss de tre från varandra och lossade deras händers varefter han vinkade dem till bords, visslade på ett sätt som Torunn aldrig hört någon vissla förut och väntade. Snart stod där två vackra trälinnor och han bad dem att ställa i ordning med kvällsvard. Vänligt men ändå befallande berättade han om den ena läckerheten efter den andra som skulle serveras. Trälinnorna såg med större och större ögon på honom och grinade brett med sina ansikten.

En stund senare stod där både saltat fläsk, rimmad fårbog och kokta rovor på bordet. Där fanns vin och mjöd att dricka och två stora honungskakor.

Torunn kände hur munnen vattnades och hon såg med stora ögonen på hela härligheten.

Bryten bröt snart tystnaden i stugan.

”Torunn, kom hit och låt mig känna på din byst.” befallde han.

Något besviken över att inte få äta än ställde hon sig raskt upp och gick runt bordet för att ställa sig precis framför honom.

Han lyfte upp hennes särk och visade henne att hon skulle hålla den uppe så att han kunde se på henne. Under särken var hon helt naken. Brösten stod rätt ut och bröstvårtorna hade blivit ofrivilligt styva där hon stod. Han nöp lite retfullt i dem och började sedan att smeka hela hennes bröst. Hon kände värmen inom sig, trots att hon försökte hålla den undan, och hettan i skötet.

Bryten slickade sig lite på ett finger och förde detta till hennes sköte och smekte henne försiktigt som för att skänka henne njutning. Hon kunde inte hålla emot utan kände istället fukten närma sig där nere och hon stönade.

Bryten log hånfullt, drog åt sig handen och nöp sedan tag i hennes högra bröstvårta och vred om.

”Aaaj” tjöt hon och böjde sig framåt, mot honom, då hon omedvetet tänkte att smärtan skulle försvinna på det sättet.

”Håll mun, träl.” röt han högt och snabbt.

Hon nickade fogligt mot honom och han släppte henne ur sitt grepp.

Därefter satt de till bords och åt under fullständig tystnad, den festligaste måltid hon ätit sedan hon blivit fredlös. Hon njöt av varje mun hon vräkte i sig och hällde i sig både av vinet och mjödet. Det gick snabbt ty hon vågade inte skjuta på undfägnaden då hon rädslades över att när som helst kunna bli avbruten i detta.

När hon precis svalt det sista av de varma rovorna och ätit upp sin tillika sista fläskbit bröt hon försiktigt en bit från den en av de söta honungskakorna och åt långsamt av den.

Nu var hon så stinn och full att hon måste be om att få gå från bordet.

Bryten svarade inte för han hade själv slocknat vid andra ändan av bordet. Hon kröp sakta ned på en säck på golvet och somnade.





Torunn vaknade av att någon drog henne våldsamt i håret. Hon låg på mage på golvet och sov när Vidar kom in och befallde henne att följa honom till gårdshuset. När hon inte väntat på honom hade han blivit vred.

”Ajaj, snälla.” bad hon.

Han drog henne i håret tills hon stod på tå med ryggen vänd mot honom och tjöt. Hans nypor var hårda som en vargkäke och musklerna stela som på en argsint oxe.

”Du skulle ha väntat mig, som du blev tillsagd, trälpadda.” väste han i hennes öra.

”Förlåt, herre, men jag visste inte..” bad hon.

”Visste inte, förstår du inte vårt språk?” väste han hånfullt.

”Ingen har berättat för mig att jag skulle vänta dig, även om jag hoppades på detta..” försökte hon bedjande.

”Nåå, varför gjorde du inte det ändå?” sporde han, mindre hånfullt men mer undrande och nästan nyfiket.

”Jag ville vara utvilad för dig, herre...” grät hon, ty nu gjorde det så ont i hårbottnen på henne att hon trodde att den skulle falla av i vilket ögonblick som helst.

Då släppte han genast greppet och hennes hälar kunder åter stå på golvet.

Det var nu tyst ett slag i stugan, förutom brytens och en trälgosses hårda snarkningar.

”Följ mig.” viskade Vidar.

Torunn torkade undan en lätt tår, log lite för sig själv och följde följsamt efter sin herre över gårdsplanen upp mot gårdshuset. Framme vid dörren öppnade Vidar åt henne och visade henne in över den höga tröskeln som skulle skydda mot fiender som ville springa in i stugan.

När hon tagit sig över tröskeln stod hon häpen och glodde runt i det väldiga rummet. Det brann i eldstaden mitt i rummet den varma elden spred värme och ljus i stugan. Skuggorna vandrade längs de långa väggarna. I taket hängde brödkakor och på väggarna hängde stora vackra svärd från frankeriket och sköldar med vackert smidda järnbeslag. Det luktade gott och hemtrevligt av mat i stugan. På en bänk längre in i stugan fanns vackra krukor och fat från fjärran länder. En kanna i silver gjorde att hennes blick fullständigt fastnade. Hon häpnade över överflödet i stugan. Där var så vackert och så behagligt inrett. Allt var rent och golvet var inte av jord och utan istället av ekplankor som skurats blanka.

”Stig på, stig på.” uppmanade Vidar mycket vänligt.


Hon tog några tafatta steg in mot långbordet som var tomt förutom två horn som prytts med silverbeslag. Hon hade aldrig tidigare skådat så fina horn. Hon satte sig på hans befallning bredvid honom vid långbordet och tog hornet i handen. Silverbeslagen hade gjutits till en Tors hammare som sedan fästs mitt på hornet. Hon drog efter andan och förstod att hon just nu satt bredvid en mycket rik och mäktig herre. Hon beslöt sig där och då för att göra honom fullständigt till viljes och med råge skänka honom allt vad han kunde drömma om.

Hon skulle se till att få stanna hos honom.

En stund satt de så under tystnad och såg på varandra. De drack under tystnad av mjödet och han såg djupt in i hennes blå ögon. Hon tyckte sig se en vänlighet i hans ögon och bakom den starke och vanligtvis buttre trälhandlaren såg hon nu för första gången en man som hon uppfattade som en mänsklig varelse.

Tidigare hade hon sett honom som en vålnad eller kanske inte ens det. En ond dröm som aldrig ville ta slut. Nu var han räddningen från en allt värre ond dröm. En man som hon skulle ty sig till.

”Du förstår...” började Vidar men hejdade sig.

Ännu en stunds tystnad fortskred och Torunn var nära att bryta den när han fortsatte.

”Jag vill vara med dig, Torunn. Jag vill vara dig nära.” fortsatte han och såg närmast skamsen ut.
”Oh, Vidar, inget skulle göra mig lyckligare.” svarade hon och böjde sig fram för att kyssa honom varligt på munnen.

Han såg förvånat på henne och log brett när kyssen var över och Torunn satt sig tillrätta igen.

”Jag har inte varit med en kvinna sedan frankeriket och du måste göra mig till viljes.” sa han nu hetsigt och med lite hes röst.

”Jag lovar, min herre. Jag gör allt du vill.” svarade hon fogligt och la sin hand på hans.

Han kände hur blodet rusade i honom och tankarna vred sig i huvudet. Varför hade han lovat Torsten att köpa den finaste trälinna han någonsin förfogat över? Han bannade sig något men bestämde sig ändå för att han skulle nyttja henne inatt. Torsten kunde omöjligt ha något emot detta då hon fortfarande var hans träl och inte Torstens. Först nästföljande dag skulle köpet äga rum och nu var hon hans, övertalade han sig.

Hennes hand kändes het där den låg på honoms, liksom brände – inte som man bränner sig på en spis utan som man värmer sig i solen en het vårdag. Han kände hur hans mandom växte sig under byxorna och bulan blev allt tydligare.

Han tog hennes hand och förde den mot lemmen. Hon började sakta smeka honom utanpå skinnbyxorna och han kände hur det sprängde inom honom.

Han drog henne intill sig och kysste henne med tungan. Hon flämtade, han flämtade och eldlågorna som lös upp rummet gjorde att de två gestalterna nu såg ut som en på träväggen bakom dem.

Han smakade mjöd och kyssen var hetsig och hårdhänt. Hon kände att han tänkte ta henne oavsett om hon ville, men hon hade ändå redan gett sitt medgivande. Han tog ett tag om hennes slitna särk och rev med ett handgrepp sönder den framtill så att den nu hängde efter hennes armar och blottade hennes nakna bröst, sköte och fullständiga härlighet.

Han släppte henne en stund och tog in bilden av henne.

”Torunn..” sa han och väntade.

”Ja, herre?” svarade hon och väntade tillbaka.

”Du är min träl och jag din herre. Jag är minst 20 år äldre än dig, du äger inget och jag är mäktigast och rikast näst kungen och möjligen ett par andra bönder i Birka.”

”Det stämmer, min gode herre.” svarade hon fogligt och log så erotiskt hon kunde mot honom.

”Jag kunde vara din far.” fortskred han.

”Ja, det stämmer också, min gode herre.”

”Ikväll ska du ändå vara som om du vore min hustru. Jag har aldrig haft någon, men nu vill jag ha och du ska visa mig hur det kommer att bli.”

Torunn försökte tänka efter. Vad menade han?

”Säg mig, att du älskar mig – och som om du menade det.” instruerade han.

”Oh, Vidar, du vet väl hur mycket jag håller av dig, käraste?” spelade hon.

Han brast ut i ett fullständigt skratt, som hon aldrig sett honom förut och hon såg att han egentligen var en mycket god man.

”Tack, Torunn, jag älskar dig också. Innerligt.” svarade han.

Hon tänkte en stund. Om Vidar ville att hon skulle spela som om hon vore hans hustru skulle hon nu våga säga något utan att först ha blivit ombedd att göra det?

Hon väntade något – sedan sa hon myndigt:

”Vidar, min älskade. Våra kor står på ägorna, fåren betar i hagen och trälarna och trälinnorna sover därute. Ta mig nu, när vi äntligen arbetat klart för dagen. Ta mig som Frej vill att du ska ta mig och skänk oss en son.”

Hon log sedan med ett leende som han bara kunnat se i drömmar eller under hårt rus men som han nu såg klarare än något annat.

Hans ansikte hårdnade lite och han svarade:

”Torunn. Min älskade. Jag ska ge dig den son vi ska ha tillsammans. Men först ska jag ge dig för att du log mot Torsten idag.”

Torunn blev förvånad men valde ändå att behålla sitt leende och hon väntade på vad som skulle hända härnäst.

”Lägg dig över mina ben ty jag måste visa dig vad som händer om du åter är olydig mot mig. Jag har sagt dig tidigare att du aldrig får le mot någon annan man. Nu ska du få smisk, som den olydiga hustru du varit.”

Hans ansiktsuttryck var fortfarande något hårt, samtidigt vänligt och hon skyndade sig att göra som han sa.

”Jag kommer att smiska dig 20 gånger och du ska räkna åt mig. Om du tappar räkningen börjar jag såklart om och så vidare. Det blir 20 gånger, varken mer eller mindre.” sa han med len röst och på ett så vänligt sätt att hon mjuknade än mer för honom.

Där låg hon nu över hans bred knän. Den unga Torunn. Nu, helt naken med särken på golvet och med rumpan putandes uppåt mot taket och huvudet lågt liggande mot bänken de satt på. Hon väntade på att han skulle börja och det gjorde han.

Ett hårt slag träffade hennes vänstra skinka så att den vibrerade.

”Ett” sa hon högt för att visa att hon tänkte lyda honom till fullo.

Nästa slag träffade höger skinka på samma sätt och hon ryckte till då hon inte hunnit göra sig lika beredd denna gång.

”Två” kved hon.

Hon förstod nu, men inte tidigare, att tjugo slag skulle vara allt annat än fröjd för henne.

Nästa slag träffade också höger skinka och när Torunn nu varit beredd på att han skulle slå på den vänstra ryckte hon återigen till och kved:

”Tre, min älskade.”

Vidar var nu så upphetsad att han kände det som att fullständigt svävat in i en dröm. Det sprängde i könet och pungen pulserade på honom.

Torunn som låg med ansiktet mot bänken såg upp mot honom och fogligt räknade hon när han smiskade den unga trälinnan.

”Eeelva, min äälskade..”

”Toooålv.”

Han såg hur hon skälvde genom kroppen och hur hon bet ihop käkarna för att uthärda smärtan. Han såg hur hennes stjärt långsamt blommade upp och rodnade.

Vid sexton tog han ett finger och smekte lite runt hennes anus, därefter smiskade han till henne över höger skinka.

Det hade pirrat lustigt i kroppen på henne när han petat där pak och hon var återigen helt oförberedd.

”Aj, Sjutton, älskade.” sa hon högt och lydigt.

Snart tjöt hon:

”Tjugo, tack min gode, älskade. Jag älskar dig så.”

Han lät henne fortsatt ligga kvar en stund över sina knän ty det kändes skönt när hon låg där över hans kuk och det var upphetsande att se henne ligga så, med rumpan villigt uppåt mot honom och ansiktet undergivet tryckt mot sittbänken.

Efter en stund puttade han ner henne på golvet och bad henne att hjälpa honom med byxorna.

Det gjorde hon. Sakta knöt hon först av honom skinnskorna och därefter hjälpte honom av med byxorna. Hans väldiga stånd gjorde sig tydligt påmind och hon kände kåtheten växa inom sig. Det brände och värmde där nere. Hon kunde känna hur hon säkert blivit våt och det nästan klibbade mellan blygdläpparna på henne. Bröstvårtorna var styva och känsligare än vanligt. Det pirrade inom henne.

Han såg på henne där hon nu stod på knä framför honom med byxorna i handen och skorna lagda på trägolvet bredvid sig.

”Bevilja min mandom i din mun, min älskade hustru.” befallde han nu.

”Ja, käraste” stönade hon ty nu ville hon göra detta för honom. Hon hade funnit en lust som hon inte kände igen sedan tidigare. Kanske till och med något större än det hon upplevt med sin ungdoms kärlek, Eskil. Detta var något ännu kraftigare. Köttigare, tänkte hon, men menade kanske kroppsligare eller naturligare. Något som hon absolut inte varken kunde eller ville stå emot.

Hon tog fram hans lem och förde sin mun sakta mot den för att reta honom lite innan hon började. Han kunde inte vänta utan tog istället tag i hennes huvud och förde henne bestämt emot sin mandom.

Hon gapade stort och tog emot. Den var enorm och kletig av försats. Den smakade på ett egendomligt sätt gott för henne, något som n aldrig upplevt tidigare och hon började göra sina huvudrörelser som hon lärt sig på Sigmundsgården.

Hon fick ett infall och började att leka med tungan runt hans fullständigt stenhårda kuk och han stönade. Hon tog den åter i munnen och sög honom villigt tills han högt stönade och bad henne vänta.

”Jag vill inte att det ska gå för fort, min älskade.” flämtade han. ”Jag vill att vi ska vara med varandra hela natten.”

”Jag också, min käraste.” svarade hon hetsigt och som hon faktiskt menade.

Efter en stund började hon åter visa sin tillgivenhet mot honom genom långa slick längs den långa, grova pålen. Hon förde in den i sin blöta och varma mun och sög honom häftigt en stund varpå hon sedan saktade av något och istället sög långsamt och med läpparna hårt omsluten runt hans penis. Hon sög långa, retsamma men sköna drag och tog den ända långt ner i halsen så att hon hade hans enorma lem fullständigt intryckt i sin mun.

Han njöt och slöt och ögonen. Framför honom var ingen annan än Freja, Frejs syster i verklig skepnad. Hon var en gudinna. Något overkligt och mycket bättre än han i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

Han kände hur han var nära att komma och han skrek av vällust men hejdade sig, tog henne hårt i håret och förde hennes ansikten från sin mandom.

”Torunn, Torunn det räcker, käraste.” sa han hårt.

Hon flämtade av lust och var andfådd ty hon hade gjort sitt allra yttersta för att göra honom till viljes.

Varför fick hon inte fortsätta? Hade han ångrat sig? Var hon inte tillräckligt duktig och erfaren för honom?

”Käraste, berätta för mig hur du vill att jag ska göra.” bad hon och hoppades innerligt att leken inte var över för henne. Hon skulle då förvisas till trälstugan igen och hennes ödeslott var då fullständigt förlorad.

”Du gör gott, min älskade Torunn...” flämtade han av kåthet. ”Jag vill som sag jag sa fortsätta vår älskog hela natten och nu var det nära nog över för mig..”

Hon log mot honom igen och han kände hennes värme och godhet.

”Käraste, käraste Vidar. Giv din säd till mig så att vi kan få vår son tillsammans. Odla i mig det barn som behövs här på gården. Därefter kan vi vila tillsammans och fortsätta vår älskog natten igenom.”

Hon såg erotiskt bedjande mot honom och han kunde inte neka henne.

Han drog hetsigt med henne till fållbänken, vräkte henne ned på rygg på fårskinnen och började smeka hela hennes kropp. Hans hårda lem stod rakt ut och träffade hennes lår när han la sig närmare henne. Han sög in hennes ena bröstvårta i munnen och sög hårt på den. Därefter tog han ett stagit grepp om hennes strupe och kysste henne våldsamt, som om hon varit emot honom över munnen med tungan.

Hon besvarade den våldsamma kyssen och stönade och vred sig lite under honom. Hon kunde inte tänka på något annat. Allt som fanns var han och hans mandom. Deras våldsamma och nästan farliga ögonblick tillsammans där hon var underkastad honom och han härskare över henne – men där de ändå i samspel lekte tillsammans.

Hennes kåthet växte till otroliga höjder och det rann nu utför hennes sköte.

Han la sig hårdare mot henne och fumlade, om än något ovant, in sin gigantiska mandom i henne. Hon kände varje millimeter som han trängde in i henne. Hon fylldes av honom och de var nu en enda sammanbunden varelse som länge flämtade i samklang med varandra. Hon stönade till och viskade åt honom att ta henne hårdare och han svarade med att göra detta.

Strupgreppet gjorde att hon flämtade allt hårdare och hon underkastade sig honom fullständigt. Nu körde han sin stenhårda kuk i våldsamma rörelser in och ut hur henne. Han pumpade det hårdaste han kunde och hon skrek av vällust och krampade runt hans kön.

”Åh, åh, åh, åh, åh, Vidar, fortsätt, fortsätt, fortsätt, vid alla gudar, sluta inte... åh, åh”

Han fortsatte tills hon kom i en häftig orgasm och som hennes sköte värmde hans kön än hårdare än tidigare och kramade om om honom så kom han i henne. Han säd fyllde henne och hon kände värmen från honom.

De skrek så att det hördes långt ut på gården:

”Ååååååh, åååååååh, ååååååååh.”

En stund senare låg han fortfarande över henne emedan lemmen hade slaknat något och safterna började sakta rinna ur hennes sköte.

De svettades och höll om varandra.

”Du kunde ha varit min far, men älskar som om vi vore man och hustru. Snälla Vidar, behåll mig. Låt mig stanna hos dig så ska jag göra dig evigt lycklig.” fick hon ur sig när hon låg i hans famn.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Torunn och Vidar Trälhandlares val	Age play	3.2	15/8-13
Sanna och jag	Bdsm	4.6	25/7-13
Torunn och Vidar Trälhandlare	Bdsm	3.9	23/7-13
Tvillingarna, fortsättningen	Bdsm	4.3	7/9-12
Tvillingarna, fösta kvällen första helgen	Bdsm	3.9	16/8-11

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.