Från soldat till erövrare, del 7: Terminsstart
Förord
Stående uppmaning: läs tidigare delar om du inte gjort det. Kom gärna med feedback. Konstruktiv kritik och beröm är det som får mig att fortsätta skriva. Kommentar, PM eller mail - vad som passar dig. Denna novell är till för dig som vill ha lite mer handling och inte nödvändigtvis måste ha pang på.
Här kommer del fem som handlar om Löjtnant Martin Anderssons resa från soldat till... erövrare.
Not för denna del. Nu blir det en aning mer åt BDSM-hållet. Gillar du inte det finns säkert andra berättelser som passar bättre. Mindre sex är det också, det är ständigt en avvägning för att kunna föra storyn framåt i lagom takt med. Hoppas det gillas ändå! Det kommer mer sex kommande episoder, var så säker.
//Oddball
---
Från soldat till erövrare
Del 7
"Terminsstart"
eller
"Amici vitium ni feras, facis tuum"
Martin hade ganska effektivt lyckats förtränga det faktum att det snart skulle vara två hundra elever på skolan att hålla rätt på. Han hade läst igenom, som hastigast, alla elevers personliga mapp. Han hade ett arkiv med dessa på sitt kontor, där han kunde läsa om det som var relevant för respektive elev. Det var allt från personuppgifter, bakgrund tll betyg och annat mer eller mindre relevant. IT-systemen lyste med sin frånvaro på skolan, inte minst inom administrationen. Det fanns datorer men de användes inte till mycket mer än ordbehandling, e-post och lite enklare sysslor. Martin hade valt att inte läsa in sig på eleverna för mycket, han ville bilda sig sin egen uppfattning om dem. De anteckningar hans företrädare hade lämnat var allt annat än respektfulla, det verkade ha varit en grinig fan helt enkelt. Alla skulle få en ny chans hos Martin, oavsett bakgrund. Därmed inte sagt att han inte skulle vara sträng. Tvärtom. Disciplin och ordning var något han inte bara hade i sin arbetsbeskrivning, det var något han levt efter i hela sitt yrkesliv. Men alla förtjänade att få börja på ruta ett. De som redan var ordningssamma skulle inte behöva misströsta, det skulle snart visa sig.
Nu var det söndag natt och Martin satt och förberedde det sista för morgondagen. Han insåg att han var nervös. Underordnade, rekryter i försvaret är en sak. Men det här... Han hade bestämt sig på ett tidigt stadium att det enklaste var att se alla elever som vilka meniga soldater som helst. Han hade läst ordningsreglerna eleverna hade att följa tills han kunde dem utantill, och de var inte få. Det var allt från klädsel, uppträdande till var de fick vara och när. Tämligen hårda regler. Och definitivt hårda straff, i alla fall för tonåringar. Faktum var att de meniga soldaterna han haft att göra med i sitt tidigare arbete hade haft större svängrum än vad dessa tjejer hade, i viss mån. Nåväl, i morgon skulle de komma. Från tidig morgon fram till klockan tre på eftermiddagen, då det var samling i aulan för upprop och tal. Martins introduktion till eleverna. Martin bävade.
När ankomstdagen så var ett faktum visste Martin inte riktigt vad han skulle ta sig till. Det fanns inga praktiska sysslor för honom, det skötte de övriga. Det var på tok för frustrerande att sitta på kontoret och försöka göra nåt och hans kartläggning av skolan var i allt väsentligt klar för denna gång. Han tog med elevakterna till sitt hus och satte sig i det lilla kontoret som vätte mot infarten, med uppskikt över gårdsplanen. Kunde vara kul att se alla elever strömma till.
Om han varit nervös innan var det inget mot vad han blev när de väl började anlända. Redan klockan 8 kom första bilen. Sedan rullade det bara på. Det fösta som slog honom var att på den här skolan gick välbeställda familjers barn. Lyxbilarna och tillhörande chaufförer talade sitt tydliga språk. Endast fåtalet anlände i taxi eller en mer normal bil. Det kom till och med blåskyltade bilar och lämnade av elever. Men det som gjorde Martin mest nervös var att se alla elever. Kvinnorna, eller flickorna, som anlände var en syn för gudarna. Det syntes att de flesta var vana att få som de ville och att de ville synas. Detta verkade vara en begynnande mardröm. Rika, bortskämda snorvalpar med egon som matchade deras utmanande och dyra kläder. Självklart var detta inte något som gällde alla, men det var ändå få undantag. Att se en femtonårig tjej hoppa ur en värsting-Mercedes och dirigera två vuxna karlar som bar hennes packning var en ny syn för Martin. Det hjälpte inte heller att hon var klädd som en bättre glädjeflicka. När sedan detta upprepades gång på gång i liknande former visste inte Martin var han skulle ta vägen. Denna skola var antagligen både paradiset och helvetet på jorden, gissade han. Han anade inte hur rätt han hade.
Klockan två var han på plats i aulan tillsammans med merparten av personalen och rektorn. De stod på scenen och Martin stod i mitten bredvid rektorn. Han var klädd i sin kostym och hade för dagen den mest allvarliga och bistra min han haft sen han kommit till skolan. Den var inte spelad utan en direkt följd av hans nervositet. Med stigande skräck såg han hur salen fylldes av flickor. Den stora skillnaden nu mot när de kommit var klädseln. Alla hade likadan klädsel, den påbjudna skoluniformen. Tydligen var detta ett krav som i moderna tider slopats, men sedan några år tillbaka återinförts - till stora delar på föräldrarnas egna begäran. Martin tyckte det var bra, det underlättade faktiskt hans arbete. Men om han nånsin haft en erotisk fantasi om en flicka i skoluniform så fick han nu en sådan överdos av skoluniformer att han inte ens tänkte på det på det viset. Ett tyst mummel låg som en matta i salen, alla eleverna diskuterade sin sommar och tog igen vad som hänt sedan de skiljdes. Både en och annan misstänksam, fundersam eller nyfiken blick riktades upp mot scenen och Martin där han stod. Synen av det nya ansiktet med ärret och den bistra och skräckinjagande uppsynen fick de flesta att haja till. De flesta såg direkt när de kom in hans långa, kraftfulla gestalt som stod ut bland de övriga.
På minuten tre slogs portarna igen. Detta var ingen skola man kom oannonserat sent till uppropet på. Sakta dog sorlet ut för att helt tystna när rektorn tog till orda. Hon hälsade kort alla välkomna till skolan och den nya terminen. Efter detta förklarade hon vad som gällde för de nya eleverna. I stora drag skulle de få sin introduktion separat. Tillsist kom presentationen av Martin.
- Som de flesta av er vet gick vår vaktmästare bort i slutet av förra terminen. Han skulle förvisso gå i pension, men det var ett tråkigt sätt att avsluta sin karriär på.
Martin noterade att det såg ut som att de flesta inte alls tyckte det var tråkigt. Tvärt om, de såg mer ut att vilja ställa sig upp och hurra. Det äcklade Martin, trots att han inte hyste några större sympatier för sin företrädare.
- Men vi har nu en nya vaktmästare. Tillåt mig presentera... Vaktmästare Andersson. Andersson, varsågod.
Då var det dags. Martin steg fram och såg stint ut på den samlade skaran ögon som var stint fokuserade på honom. Han hade fått fria händer när det gällde att presentera sig och sitt arbete. Rektorn hade dock tryckt på att det var viktigt att på ett tidigt stadium sätta ned foten och slå an den ton hon ville att han skulle ha sedan. Direkt. Med en röst värdig en garvad militär röt han så att en handfull elever hoppade till.
- GOD MORGON, FLICKOR!
Ett förvirrat mummel utbrast.
- JAG SA, GOD MORGON FLICKOR!
Mindre förvirrat men allt annat än unisont utbrast de flesta ett mer hörbart "God morgon" tillbaka. Nu sänkte Martin rösten medvetet så att de skulle behöva anstränga sig för att höra. Med långsam, bestämd och tydlig röst fortsatte han.
- Jag förväntar mig bättre respons än så nästa gång. Jag är er nya vaktmästare och min roll är att hjälpa till så att ni kan fokusera på undervisningen. Det innebär...
Han blev avbruten av att nån skrattade till högt. Några spridda fniss och någon som mumlade. Martin såg direkt vem som skrattat till och sedan mumlat och pekade med hela handen mot flickan. De spelade honom i händerna perfekt. Martin höjde åter rösten och kylan och tydligheten i hans röst fick alla att tystna direkt.
- Du där, ställ dig upp.
Tjejen som Martin pekade på såg sig om och blev högröd i ansiktet när hon insåg att det var just henne Martin pekade på. Hon lydde långsamt och hennes väninnor kvävde några fniss. Martin hade väntat sig att något liknande skulle hända och var förberedd.
- Namn!
Flickan mumlade något till svar. Martom höjde rösten ett snäpp.
- NAMN!
- Emma.
- EMMA VAD?
- Emma Lind
- Fånga!
Martin höjde så armen och kastade något. Kastet hade enorm precision och det var precis så Emma fick upp händerna och hjälpligt fångade det Martin kastade. Nu var alla fokuserade på vad som hände, vilket var Martins syfte. Dessvärre tappade Emma det hon fått kastat till sig och generad dök hon ned och plockade upp det. Men hon höll inte upp det utan stod högröd i ansiktet med händerna ned. Martin sänkte rösten en aning, men bibehöll kylan i rösten.
- Emma Lind. Berätta vad du har i handen. Du kan hålla upp det.
Emma tvekade när hon insåg att alla stirrade på henne. Sakta höjde hon handen och höll försiktigt upp det svarta föremålet Martin kastat till henne. Hon tvekade.. Martin hjälpte henne på traven.
- Emma Lind, vad håller du i handen?
- En... en.. jag vet inte... vad den kallas.
- Håll upp den så att alla ser!
Emma gjorde som Martin bad och det var helt uppenbart att flera elever visste vad det var för något.
- Kan någon hjälpa Emma Lind?
Det var nu knäpptyst. En elev räckte försiktigt upp handen. Martin pekade på henne.
- Du. Vad håller Emma i handen.
- En... en... paddel tror jag det kallas.
- Bra! En paddel.
Martin vände sig mot Emma.
- Emma. Vet du vad man gör med en paddel?
Emma tvekade men svarade tillslut.
- Ja.
- Emma, berätta för alla vad man gör med en paddel.
Emma skruvade på sig. Hennes svar var knappt hörbart.
- Man... man.. smiskar.
- Högre Emma. Berätta vad man gör med en paddel.
- Man smiskar.
- Högre.
- MAN SMISKAR.
Martin såg på eleverna och pausade.
- Bra Emma. Det är riktigt.
- Vill du, Emma, att vi här och nu skall visa hur det går till?
- Eh... nej?
- Nej?
- Nej.
Nu darrade hon på rösten och hela hon såg ut att vilja vara på ett annat ställe. Martin tyckte nästan synd om flickan. Han visste dock att ju mer skrämmande denna maktdemonstration var desto mindre skulle risken vara att han i framtiden faktiskt skulle behöva använda paddel - eller för all del något annat verktyg som rektorn hade i skåpet på sitt rum.
- Någon annan, frivillig? Att visa hur en paddel fungerar?
Man hade nu kunnat höra en nål falla och alla såg tomt rakt fram eller ned i golvet.
- Då tycker jag ni alla skall ta och tänke efter en kort stund. Jag dömer ingen på förhand. Ni väljer här och nu hur ni vill agera. Sköter ni er och ägnar er åt era studier och respekterar de regler ni skrivit under att ni skall följa, kommer ni inte behöva se varken mig eller den där paddeln i arbete. Att prata när en lärare, och jag räknas i det avseende som en lärare, är inte okej och det vet ni.
- Du kan komma upp med paddeln på scenen Emma.
Emma tvekade. Det var uppenbart att hon var rädd för att Martin skulle demonstrera paddelns användning.
- NU!
Martin röt till så att hon hoppade till och alla följde henne när hon med tunga steg tog sig fram och upp på scenen. Martin sträckte ut handen och med darrande hand lämnade hon över paddeln till Martin. Martin såg ut över eleverna. Hans demonstration hade haft precis den effekt han hoppats. Nu satt alla knäpptysta och följde varje liten rörelse han gjorde.
- Om jag slipper använda den här, kan jag istället ägna mig åt att fixa trasiga saker och se till att skolan fungerar i övrigt. Ni bestämmer. Du kan sätta dig Emma.
Han såg i ögonvrån hur Emma drog en lättnadens suck. När hon satt sig fortsatte han.
- Jag vet inte hur ni såg på min företrädare, men jag vill än en gång upprepa. Ni har alla en chans från och med idag. Vi börjar på ruta ett. Är någon av er osäker på vad som gäller, fråga hellre först. Ni skall ha eran kopia av skolans regler, men jag har extra om det behövs.
Han vände sig mot rektorn och hennes min gick inte att ta miste på, hon såg behärskat förtjust ut. Han kunde riktigt se den återhållna belåtenheten i hennes ansikte. Det äcklade honom lite men han lät det inte bekomma honom.
- Det var allt rektorn. Han klev tillbaka ett steg och la händerna knäppta bakom ryggen.
Resten av genomgången gjordes med elevernas fulla tystnad och koncentration. Martin gick till sitt kontor för att pusta ut. Hur hård och bestämd han än verkat hade det tagit på hans krafter. Det var skönt att den biten var över. Han hoppades bara att det skulle avskräcka eleverna från att bryta mot reglerna. De regler som nu var Martins jobb att se till att de efterlevdes. Oavsett vad han själv tyckte om dem dessutom. Dessvärre skulle det inte ens gå mer än några timmar innan någon bestämt sig för att bryta mot dem, skulle det visa sig.
Efter middagen hade Martin bestämt sig för att cirkulera runt i skolan med fokus i den del av skolan där eleverna hade sitt boende. Det bodde 100 elever i varje flygel, cirka 30-35 elever på respektive våning. Varje våning innehöll åtta sovsalar med plats för fyra-fem elever i varje. Varje våning hade dessutom ett eget sällskapsrum och en egen dusch/toalettdel. Sällskapsrumsdelen var frikostigt tilltagen, med både soffa, tv, bokhyllor och ett antal studieplatser. De flesta, hade Martin förstått, valde att sitta i aulan och studera. Aulan fungerade som studiesal när den inte användes för just samlingar eller tentamina. Även skolbiblioteket hade ett antal studieplatser för den som önskade sitta där. Eleverna hade dessutom tillgång till ett större, gemensamt sällskapsrum där det fanns storbilds-TV, TV-spel, sällskapsspel och andra trevligheter. För de som önskade roa sig utomhus fanns två tennisbanor, en mindre minigolfbana samt den ökända hinderbanan i mitten av idrottsplatsen. Den sistnämnda var dock inget som någon ansåg vara roande på något vis. Varma vår och sensommardagar och kvällar utgjorde dessutom den frikostiga parken på baksidan ett stort uterum där eleverna kunde studera, slappa eller bara hänga. Alla dessa platser utgjorde naturliga platser för eleverna att vistas i när de inte hade undervisning. Således valde Martin att tyst gå runt och patrullera dessa platser. Nästan alla elever valde att hålla sig på sin respektive våning för att packa upp eller umgås med sina korridorskamrater, som de kallade det.
Det var när Martin kom in i en av korridorna, som tillhörde ett gäng nyblivna sista årskursare, som det skedde. Upptakten till terminens första disciplinåtgärd. Martins syfte med att "patrullera korridorerna" var inte att jaga efter eleverna och aktivt leta efter problem. Han ville bara synas. Få dem att inse att han fanns där. Dessutom var han nyfiken, han ville se eleverna i deras naturliga skolmiljö - både den i och utanför undervisningen. Han förväntade sig inga problem. Inte så här kort inpå skolstarten. Varje korridor var ordnad så det första man mötte när man kom in var ett kapprum som utgorde en entré till korridoren. Väl innanför denna fanns duscharna och toaletterna. Åt sidan vätte sedan själva korridoren där de åtta rummen följde, fyra på varje sida. I slutet av korridoren fanns sällskapsrummet. Eftersom detta utgjorde slutet i korridoren och var i ytteränden av korridoren hade det fönster åt tre håll.
Att duschdelen var bland det första man kom till när man gick in i en korridor blev Martin ganska tidigt varse om. När han med beslutamma steg marcherade in i en korridor krockade han nästan med en tjej som precis kommit ut ur duschrummet endast med en handduk runt höften och en på huvudet. Synen av hennes fotfarande våta, fast och uppnosiga bröst brändes in hårt på Martins näthinnor innan hon med ett tjut täckte för dem. Han ägnade henne inte en blick och gick vidare in i korridoren men det han precis sett var tillräckligt för att sätta igång hans fantasier. En annan effekt av korridorernas utformning var att det inte gick att göra ett överraskningsbesök i sällskapsrummet om man så önskade. Elever som höll på med något de inte ville bli upptäckta med att göra hade gott om tid att upptäcka att någon kom. Detta var en annan sak som blev uppenbart för Martin. Han var inte bara tränad i att vara uppmärksam utan van att skärskåda folk och se när de inte hade ärligt uppsåt eller något att dölja.
Känslan av att allt var lite *för* bra och lugnt i en av korridorerna var påtaglig. Direkt kände Martin att de tre tjejerna som satt där hade något de vilje dölja. Han ville dock inte gå på dem utan bevis utan hälsade på dem med en kort nick och gick fram till fönstret. Därifrån såg man ut över gårdsplanen och även hans eget hus två våningar ned. Han funderade. Sen kom han på vad det var. Doften gick inte att ta miste på. Sprit. Det var strängt förbjudet att inneha, än mindre dricka alkohol. Doften var knappt märkbar, men den fanns där. Han suckade inombords. Skulle han ignorera det? Göra det enkelt? Nej. Det var inte att göra det enkelt, det var att underminera sin roll. Att ge dem fel typ av tyglar. Tjejernas lite för ambitiösa tuggummituggande var ytterligare en kvittens. Det osade tuggummisdoft, nåt man gärna ville att det skulle göra om man vilje dölja andra dofter. För Martin var det dock inga problem att urskilja alkoholdoften. Han vände sig mot dem. De följde honom med blicken. Även detta gjorde de lite för... uppmärksamt, samtidigt som de försökte se oberörda ut lite för mycket.
- Kul att vara tillbaka? Frågan var inte riktad till någon specifik tjej. De ryckte jakande på axlarna.
- Kanske... värt att... festa lite för? Sista året och allt?
Han studerade dem med forskande blick, något som fick dem att skruva på sig. De började sakteligen inse allvaret i situationen. Ingen sa nåt, men det var uppenbart att de var nervösa. Han hade funderat lite och snabbt skannat igenom rummet och bedömt var man rimligtvis borde gömma en flaska. Det fanns inte jättemånga ställen att gömma något på under den tid man hade på sig från att någon kom in i korridoren till denne var framme i sällskapsrummet. Inte om man ville göra det någorlunda ljudlöst och ändå hinna sätta sig i soffan och se oberörd ut. Han tänkte ge dem en chans att själva erkänna.
- Är det något ni vill berätta?
Frågan var rakt på sak och fick dem att rycka till. De skakade på huvudena. Deras tuggummituggande fann Martin ytterst störande och bidrog till hans irritation, irritation över att så snabbt behöva inse att det var dags för första bestraffningen redan.
- Min företrädare kanske inte hade samma luktsinne som jag, eller så var han mer tolerant eller aningslös. Men ni har exakt trettio sekunder på er att ta fram flaskan med... han pausade. Han chansade lite, men det var en kvalificerad gissning, med... Baileys. Den söta bidoften med ton av kaffe var helt klart förnimbar. Slipper jag leta rätt på den själv skall jag ta hänsyn till det... sen, la han till med ett hotfullt tonfall.
De trettio sekunderna förflöt oändligt långsamt utan att någon rörde sig eller sa något. Precis när Martin skulle till att förklara tiden ute, reste sig en av tjejerna upp till de andras förskräckelse. En av dem försökte med en gest få henne att sätta sig ned. Tjejen som rest sig gick fram till bokhyllan och dog ut ett par uppslagsverk och fiskade fram flaskan. En Baileys. Hon räckte den till Martin som tog emot den med en tyst suck.
- Följ med.
Han började gå längs korridoren men när ingen följde efter lackade han ur för ett kort ögonblick.
- FÖLJ MED! röt han.
Tjejerna skuttade upp och slöt upp bakom honom. Under komplett tystnad gick de till rektorns rum. Om Martin hade tusen tankar på vägen var det inget han visade och defintivt inget mot vad tjejerna hade. De hade chansat. Underskattat Martins förmåga. Faktum var att detta var något de lätt kommit undan med tidigare, just därför att gubben inte kände dofter och inte var alls samma personbedömare som Martin. Martin knackade hårt på rektorns dörr. Det tog en stund innan rektorn svarade.
- Kom in!
Martin öppnade dörren och visade in tjejerna. De gick in, med tunga steg och sänkta blickar. Rektorn tittade avvaktande på dem och sen på Martin. Martin gick tyst och med bestämda steg fram till rektorns skrivbord och ställde flaskan på det. Han tog ett steg bakåt, utan att säga ett ord. Lät det sjunka in, både hos rektorn och tjejerna. Rektorn tittade på flaskan, sen på tjejerna.
- Ni ödlsar ingen tid, det var raskt marscherat flickor. Ni vet vad detta innebär.
Det var uppenbart att detta inte var första gången tjejerna var här för att bli bestraffade. Rektorn satte sig ned och flätade händerna på skrivbordet. Hon nickade till Martin.
- Ni har fria händer vaktmästare Andersson.
Martin tog ett djupt andetag. Han informerade flickorna om varför de befann sig på rektorns kontor och vilken regel de brutit mot. De må känna till allt detta, men Martin hade förklarat för rektorn sin inställning i frågan. Man måste veta vad man är anklagad för. Och man måste också få en chans att försvara sig. Det sista hade rektorn varit emot med motiveringen att de inte skulle få chans att slingra sig. Där hade Martin för första gången argumenterat emot rektorn och dessutom vunnit. Det handlade inte om att ge dem chans att slingra sig. Misstag sker och alla skall ha en chans att få förklara sig, det kan finnas omständigheter man inte känner till. Bestraffningen kunde de få ändå om man bedömde att det behövdes.
- Anser någon av er att ni inte borde straffas?
Alla tre tjejerna skruvade på sig. Sedan tog en av flickorna till orda, tyst men hon såg upp på honom när hon sa det. Det var samma tjej som hade tagit fram flaskan.
- Jag drack faktiskt inget.
Martin tittade forskande på henne. Martin gissade att detta inte skulle vara något de andra två såg med blida ögon på.
- Kom fram.
Flickan steg fram till Martin.
- Andas.
Martin sniffade på hennes andedräkt. Tuggummidoften slog emot honom. Men det fanns inte tillstymmelse till bidofter från henne. Hon såg ut som hon dessutom stod för vad hon sa.
- Du har inte druckit. Men ni tre har gemensamt gömt en flaska sprit. Är det någon som motsätter sig detta? Ingen sa något.
- Ni valde själva att ta fram den när jag frågade, det tar jag hänsyn till. Ni får själva välja redskap. Han öppnade ena dörren till skåpet och såg i ögonvrån hur flickorna svalde. Det fanns två dörrar på skåpet. Den ena sidan innehöll de lite snällare redskapen, den andra de tyngre grejerna. De som han själv fått smaka på när rektorn demonstrerat skåpets syfte.
- Måste vi?
Det var den tjej som inte druckit som tog till orda. Martin missförstod frågan. Istället för att tolka det som en vädjan att slippa bestraffning tog han det som en vädjan att få bestraffning utan verktyg.
- Handen går också bra ja, svarade han.
- Vi börjar med dig. Du kanske inte har druckit, men du är lika skyldig i övrigt. Dessutom vore det inte schysst om dina kompisar fick mer, eller hur? Martins ord var lugna men kalla. Han förväntade sig inga svar. Han fortsatte:
- Det är bara att börja. Dra inte ut på det.
Flickorna kände till rutinen. De gick i sista årskursen. De hade varit här förr. De visade med all tydlighet att de visste vad som komma skulle och vad som förväntades av dem. De var avsevärt mer rutinerade på detta än Martin. Tjejen som inte druckit knixade av sig sina trosor och gick fram mot rektorns skrivbord. Hon la trosorna på skrivbordet, satte händerna mot det framåtböjd och putade med rumpan. Martin svalde hårt och vek upp hennes skoluniformskjol. Synen av den framåtlutade flickan med den oändligt välformade, nakna baken ståendes framför honom, var oherhört upphetsande. Mot Martins vilja. Han stod snett bakom henne och såg hennes runda skinkor gå ihop till en ihoptryckt liten skåra med glesa, ljusa hårstrån på. Huden såg len och mjuk ut, täckt av små, korta blonda hårstrån. Tunna röda linjer från trosornas resår. Det var utomjordiskt vackert och upphetsande kände Martin, mot sin vilja. Men han tänkte inte dra ut på det. Han lät handen falla. Hon ryckte till av smärtan, de andra två tjejerna av ljudet. Rektorn rörde inte en min utan såg med likgiltig min flickan i ansiktet. Martin studerade hur flickans skinka antog en röd ton. Han hade mycket motstridiga känslor. Det var detta han bävat för. Detta som fått honom att ifrågasätta att han befann sig här. Samtidigt var det så upphetsande som det bara kunde vara. Han förbannade sig själv för att han tyckte det. Han lät handen långsamt men taktfast landa på samma ställe. Det var inga hårda slag, han ansåg att situationen var bestraffning nog och det gjorde säkert ont så det räckte. Han förmådde inte ta i. Det var fördelen med att använda handen direkt, det såg och lät värre än det var. Faktum var att han satte en ära i att inte slå för hårt, men på ett sätt som skulle verka hårt för åskådarna
När han var klar såg hon ändå allt annat än lättad ut. Hon gned sig om sin bak genom kjolen när hon gick tillbaka till de andra. Trosorna låg kvar på skrivbordet. Det var ännu en av rektorns regler. De fick man vara utan när man gick tillbaka och fick tillbaka vid terminsslutet, om man ville. Det ville till att ha med ordentligt med ombyten om man ville bryta mot reglerna, hade rektorn förklarat. Själv tyckte Martin det verkade smått rubbat. Men synen av det alldeles för lilla plagget liggandes där hade en helt annan effekt på Martin. Han var nu mycket glad att han innan rundan tagit ett NED-piller. Han hade haft onda aningar. Efter de fadäser han upplevt när han inte haft pillren redo hade han bestämt sig för att alltid ha ett i beredskap i en bröstficka. Han kallade fram nästa flicka. Hon tog rutinmässigt av sig trosorna, ställde sig mot skrivbordet och fläkte upp kjolen själv. Det var en som varit med förr, tänkte Martin. Rakad var hon också. Och rejält bakmusad. Ännu en vacker, tajt rund tonårsrumpa framför honom. Lika bar som dagen hon föddes. Han hade handen bara några decimeter från den och den bulliga musen som tittade fram. Jävlar. Martin svalde hårt och tog sats med armen och drämde till. Om första tjejen pipit till när han slagit, sa denna ingenting. Hon verkade inte ens bry sig. Det störde honom och utan att tänka på det lät Martin styrkan i slagen succesivt öka. Det var dock helt klart att detta var något hon kunde hantera. De sista slagen var inte långt ifrån full styrka och Martin imponerades och skrämdes av hennes behärskning. Hon såg inte på honom när hon gick tillbaka. Hon brydde sig inte ens om att dra ned kjolen utan lät den va. Den föll ned hjälpligt när hon gick tillbaka. Synen av hennes illröda skinka och strama, bulliga fittläppar brände på Martins näthinnor.
Den sista tjejen var även hon garvad och följde sin föregångare helt. Även hon var rakad men inte bakmusad. Däremot ställde hon sig *lite* för bredbent så Martin hade full insyn ändå. De inre blygdläpparna lyste som en stoppskylt mot Martin. Visade hon upp sig? Retades hon? Var det omedvetet? Knappast. Han slog ganka hårt redan från början och när han hade några slag kvar slogs han av något. Insikten tog honom med kraft. Hon gillade det. Det var fel sorts stön som kom ur henne. Inte av smärta, inte enbart. Han svalde hårt och bytte sida. När han gjorde det såg han som hastigast rätt in mellan hennes ben. Han kunde svurit på att han såg något glänsa men det var först efteråt innebörden av det slog honom vad han sett. Fukt. Hon hade, helt osannolikt, gått igång på det. Vad var detta för tjej? När han tillsist var klar gick hon tillbaka. Inte heller hon drog ned kjolen, som bara hjälpligt kasade ned. Synen av de tre flickorna som stod där med blossande kinder och kläderna på tre kvart var... surrealistisk. Martin funderade. Hade han varit för snäll? Han såg forskande på de tre. De såg besvärade ut, men två av dem inte i närheten så besvärade som de borde.
- RÄTTA TILL KLÄDSELN! röt Martin irriterat.
De ryckte till av det oväntade utfallet men gjorde som han sa. Martin sänkte rösten.
- Vi låter er komma undan lindrigt denna gång. Men det jag hållit igen idag tar jag igen med ränta om ni ser till att behöva komma tillbaka. Ni kan gå. Stäng dörren efter er.
Tjejerna gick ut under tystnad och stängde efter sig. Martin satte sig ned i ena besöksstolen med en suck. Nu smålog rektorn.
- Jobbigt?
- Lite, erkände Martin. Men mest... ovant.
- Du vänjer dig, sa rektorn med en tydligt cynisk underton i rösten.
- Säkert, svarade Martin.
- Du var snäll mot dem. Nu var tonen lätt anklagande istället.
- Ja. Det är första dagen. Och det var inte ett tomt hot jag gav dem på slutet, la Martin til.
- Vi får se. Den cyniska tonen var tillbaka.
- Hur som helst, fortsatte rektorn, det var... trevligt att se dig... jobba. Ditt tal idag och.. jag blev.. inspirirad. Vet att jag sa att det inte skulle ske ofta, men jag tror ändå det minsann är dags för dig att... arbeta lite. Jag är kåt. Martin trodde inte han hört rätt. Om han var ambivalent mot sina känslor när han straffat tjejerna, var det inget rektorn var. Hon gillade det uppenbarligen skarpt, för när Martin kort därpå dök in mellan hennes ben där hon satt i sin stora stol, var hon plaskvåt. Trosorna, som han inte ens tagit av utan bara fört åt sidan, hade varit våta rakt igenom. Vad hon inte visat med ansiktet inför honom och tjejerna syntes nu med all tydlighet mellan hennes ben. Hon höll båda händerna mot hans huvud och tryckte honom hårt mot sig. Han ville få ett snabbt avslut och gjorde misstaget att köra in två fingrar direkt med den inre motiveringen att "det var ju redan blött". Örfilen lät inte vänta på sig.
- I helvete att du tar egna iniativ här! röt rektorn. Du kör in fingrarna när jag säger det, inte förr!
Martin drog ur fingrarna, bara för att höra rektorn be honom köra in dom. Ren maktdemonstration alltså. Hon bestämde. Fine. Martin slöt ögonen och föreställde sig flickornas bara, lena, runda och mjuka rumpor framför sig. Med bilderna av dessa innanför ögonlocken hängav sig Martin helt åt att tillfredsställa varje skrymsle av rektorns sköte. Han hade lärt sig att ta denna uppgift på största allvar. Tillslut kom rektorn, det hade gått fortare än tidigare gånger men Martin var ändå öm i käken och tungan när hon sköt honom ifrån sig. Till skillnad från tidigare gånger hade han inte varit road av att tillfredsställa rektorn denna gång. Han var trött, irriterad och fullt upptagen med att hantera sina egna intryck av händelsen stunden innan. Han gick mot dörren när rektorn hejdade honom.
- Du glömde dessa. Hon pekade på de tre par trosor som låg på hennes skrivbord.
Visst ja. Det fanns ytterligare en... tämligen skum tradition som hörde bestraffningarna till. Alla trosor nålades upp på en tavla som satt utanför sällskapsrummet. Det skulle vara avskräckande att se dem. Han var ytterst tveksam. Mer perverst än avskräckande, ansåg han. En anslagstavla med resultat och annat, en annan med... trosor? Han hade dock inget att säga till om i frågan. När han stängt dörren torkade han av sitt av fittsafter indränkta ansikte (rektorn hade sölat ned honom rejält) och begav sig till sällskapsrummet. De små tonårsplaggen brände i hans ficka. Han svalde hårt och hejdade en impuls att ta upp dem och titta lite närmre på dem. Det var inte mindre frestande att göra det när han kort därpå stod och studerade de tre minimala plaggen som hängde uppnålade i varsitt häftstift på tavlan. Tavlorna hade belysning så det var inga problem att se detaljer. Han svalde hårt och vände på klacken.
Resten av kvällen förlöt utan incidenter. Martin gjorde ett återbesök i korridoren där de druckit. Till hans lättnad verkade det som om ambitionerna att festa försvunnit - åtminstone för kvällen. Man såg på TV och även om tjejerna tittade misstänksamt på honom syntes de lång väg att de lagt ned eventuella festplaner. När han la sig den kvällen förbannade han NED-pillret. I sinnet var han riktigt kåt nu, trots sina blandade känslor. Men det var helt meningslöst att försöka sig på en skön runk. Kuken hängde helt ointresserad och ville inte reagera alls. Han somnade frustrerad och med motstridiga känslor den kvällen. Han drömde om kvinnan vid tjärnen. En absurd dröm där hon använde hans kikare för att ömsom smicka och tillfredsställa sig. Sömnen den natten var dålig och han gick upp för att dricka vatten och ta en nypa frisk luft. Han drog på sig sin overall, det var lika enkelt som en morgonrock (som han dessutom inte hade). Barfota gick han ut och vandrade i gräskanten vid gårdsplanen. Det var mörkt i alla fönster i flyglarna där det just nu låg två hundra flickor och sov. Eller vänta nu...
Alla sov inte. Från ett fönster på nedersta våningen han precis passerade, hördes ljud. Han stannade upp och lyssnade. Var det?... Han smög fram och igenom rabatten. Nedersta våningens fönster satt högt upp så han kunde utan problem stå raklång i rabatten under fönstret. Det var öppnat lite på glänt och en gardin fladdrade då och då ut genom öppningen. Tillsammans med tysta ljud som inte gick att missförstå. Stön. Från minst två unga flickor. Helt perplex stod Martin kvar och undrade vad han skulle göra. Han var helt oförmögen att smyga ifrån utan stod som fastnaglad och lyssnade på hur flickorna bara någon meter ifrån honom ägna sig åt att tillfredsställa sig själva, eller varandra. Kombinerat med bilderna han hade från bestraffningen tidigare fick det honom att bli helt vansinnigt kåt. Effekten av NED-pillret hade gått ur och hans bultande kuk pockade på uppmärksamhet. Han vågade dock inte ta fram den, det var illa nog att han stod under ett fönster mitt i natten. Istället stod han med händerna i veckan och klämde sakta på sitt stånd. Som i ett töcken stod han kvar tills den sista tysta men hörbara orgasmen klingat ut från tonåringarnas sovrum. Väl tillbaka till sitt hus och i sin säng behövde han inte många drag i kuken förrän en rejäl laddning sköt ut och stänkte ned hans mage och bröstkorg. Det var rejäla sprut han kunde leverera och denna gång var inget undantag. De hade nästan nått hakan på honom. Det var flickornas läten och bakna bakar som med lavinfart tagit honom till utlösningen. Han torkade av sig och somnade kort därpå. Han hade inte somnat riktigt lika belåten om han vetat att någon sett honom utanför flickornas rum.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Var tvungen att registrera ett konto för att ge dina noveller en 5a i betyg. Jag tycker den här serien är alldeles lysande. En bra och lite mystisk historia med väldigt bra sexakter inblandade i handlingen. Mer sånt åt folket! Kommer inga mer delar upp här får du gärna göra lite reklam för var du publicerar dom, detta vill jag inte missa fortsättningen på.
Ända trösten med detta röstmissbruk är att någon eller några kommer slita ut sina fingrar av allt klickande. För jag tror inte den eller de är tillräckligt behåvade för att automatisera processen. :)
Kul att serien är så uppskattad, jag sitter och filar på del 9 som bäst. Del 8 skickade jag in för ett tag sen men de är ju inte så snabba här som bekant.
1087 röster! Seriöst!!!!!!!! Jag vet att du inte har en aning om vad du gjort oddball men nån är det som verkligen hakar upp sig på dig. Jävligt synd att de som försöker hålla en bra nivå på berättelsen ska råka ut för sånt här måste jag säga.
Bra historia med en verklig handling! Rätt roligt ändå att man kan se ungefär när det började. Fram till soldat del 3 så ligger ju dina noveller på en rimlig nivå i alla fall men sen händer nåt.
Kan bara säga att du har många som hejar på dig. Om inte annat så märks det ju på att denna novell åtminstone har kommit upp i 1.4. Det betyder ju att du har en hel del där ute som har gett dig ett högt betyg. Antagligen det som sticker i ögonen på den/de som gör detta.
:) Kul att höra! Nästa blev fanimej utan sex den med inser jag plötsligt. Det var inte planerat. Och ändå blev den extra lång och i mitt tycke extra erotisk. Vi får se vad ni tycker! Men slutet på den delen lämnar en del... ska vi säga... öppningar *fniss*
Minst lika upphetsande som övriga med eller utan sex. Du imponerar på mig med varje episod.
Hoppas innerligt att de fixar det du vill att de ska fixa för dina noveller är helt magiska. Väntar nu på fortsättning på berättelsen om Martin Andersson.
Hade som sagt inte tänkt publicera denna här, enligt not från förra delen. Men det gick av bara farten.
Tack alla som med kommentarer, PM och mail är positiva och uppmuntrande. Och speciellt tack till er som dessutom är konstruktiva. Jag skriver för alla er!
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Tack sexidolen! Tyvärr är betygssystemet här satt ur spel, men kommentarer funkar fortfarande utmärkt och är min främsta källa till inspiration och feedback!