Från soldat till erövrare, del 6: En upptäckt
Förord
Detta kan vara sista novellen jag publicerar här på ett tag. Bristerna i betygssystemet, oförmågan att åtgärda det samt någon/någras envetna saboterande av novellernas betyg känns mig frustrerad. Betygen i sig rör mig inte, men det hade varit roliga om de återspeglade vad folk faktiskt tycker, vilket de inte gör. Jag går helt på kommentarerna jag får. Men att någon aktivt och medvetet sabbar är motivationssänkande och irriterande. Precis som bristen på åtgärder mot det är. Jag lägger hellre energi på att skriva.
Jag får se hur jag gör, men skriva kommer jag fortsätta göra. Och publicera. Bara inte här då kanske. Kan de bara fixa betygssystemet återupptar jag gärna publicerandet här, tills dess hittar ni som söker mina alster annorstädes. Jag kommer vara kvar här på sajten och nåbar för feedback och kommentarer.
Sist men inte minst - stort tack alla som givit uppmuntrande kommentarer och beröm! Det är för er jag skriver!
mvh Oddball
---
Från soldat till erövrare
Del 6
"En upptäckt"
eller
"Camera obscura"
Louise Nielsen skakade. Först var det av ilska. Sedan var det av kåthet. Till sist av kylan. Väl medveten om vad traditionen påbjöd hade hon sett till att hålla god uppsikt över bakre dörren som personalen använde ibland. Louise var väl förtrogen med traditionen, hon hade nämligen själv stått på samma scen förra året, utnämnd till Årets anställd. Hon mindes alltför väl vad hon känt och upplevt den kvällen. Och natten. Att se denna ganska bisarra tradition som åskådare hade varit en sak, men när hon kallats upp hade allt stannat och gått som i slow motion. Att uppleva det själv på scenen hade varit omtumlande och ... förnedrande? Ja, till en början. Men sen... nåt mer. Något hon där och då bestämt sig för att förtränga och först nu när hon tänkte på det kom att minnas. Hur hon gillat det! Stå i rampljuset på det viset. Hon hade chockat sig själv. När hon anmodats välja sin roll hade hon knappt trott orden som kom ur hennes mun. "Ta emot". Det hade tagit henne mycket grubblande att förstå varför hon valt detta. Tillslut hade hon kommit fram till att det helt enkelt var omöjligt för henne att tillfoga någon annan skada. I valet mellan att tillfoga och ta emot hade hon valt det senare. Hon hade lättare att förlika sig med offerrollen än den andra, hade hon tvingats erkänna för sig själv.
Känslan att behöva stå naken inför sina kollegor hade varit lika omtumlande som upphetsande hade hon insett. Förnedringen hon känt hade snabbt ersatts av något annat, mer primitivt. Att stå och visa upp sitt mest intima för sin kollega var... konstigt. Ovant. Men... nåt mer. När första slaget kommit trodde hon att hon skulle dö. Hon var inte van att bli smiskad och vad hon än förväntat sig var det inte detta. Slagen hade fallit snabbt och hon hade gått in i någon sorts dvala. När hon väcktes ur den insåg hon två saker. Det ena var hur öm hon var, det brände. Det andra var hur plaskvåt hon var mellan benen. Hon skämdes över det och bad till gudarna att hennes kollega inte skulle se det. Det chockade henne att känna hur safterna formligen rann av henne. Detta var inget att gå igång på, ansåg hon bestämt. Hennes kropp tyckte annorlunda. Den natten hade hon upplevt det mest märkliga och omvälvande någonsin. Fylld av motstridiga känslor hade hon haft svårt att sova. Hon kände till traditionen men hade inte tänkt på det förrän hennes kollega försiktigt knackade på och kom in.
Som i ett töcken hade hon tagit emot hennes "hjälp". Känslan av att återigen ligga naken inför sin kollega var skrämmande. Men ack så skön hennes beröring var på den sargade baken. Det brände och hon var hyperkänslig. De mjuka händerna hade varsamt och ömsint vandrat över henne och smörjt henne. Inte bara salvan utan själva beröringen hade lindrat, trots att hon var så öm. Till sin fasa insåg hon att hon återigen blev fuktig, nej våt, mellan benen. Hennes kollega måste ha sett! Hon hade inte ens märkt det själv men plötsligt hade hon särat benen, för hon ryckte till när en hand gled in mellan hennes ben och gjorde en tur ned över hennes innanlår. Den försvann när hon ryckte till men kom tillbaka en kort stund senare. Och sen igen. Tillslut var handen enbart där och den snuddade hennes mest intima fjäderlätt. Beröringen sände blixtar genom hela Louises kropp och öppnade henne helt. Hon kom på sig själv med att stöna tyst. Det var allt hennes kollega behövde. Den fjäderlätta beröringen blev mer definitiv och för första gången i sitt liv lät hon en annan kvinna ta sig in i hennes mest intima plats. Fingrarna formligen sögs in i hennes hungrande sköte. Den kåthet hon känt på scenen kom tillbaka och kombinerat med den uppladdning hon haft nyss var det tillräckligt. Det svartnade för ögonen och hon kom. Kom på sin väninnas hand, som mjukt och utforskande rörde sig i hennes sköte.
Kollegan hade en stund senare försvunnit tyst och allt Louise förmått sig att säga var ett tyst "Tack". De hade aldrig diskuterat händelsen efter det och snart var den bara ett suddigt minne. Men nu kom det tillbaka. Nu när hon såg Karin Lindh tassa ut genom dörren kom det helt och fullt tillbaka. Utan att kunde hejda sig hade hon tagit på sig sitt nattlinne och smugit efter. Skamsen men fylld av nyfikenhet och en begynnande oroskänsla. Hon ville men ville ändå inte se när Martin upplevde det hon själv upplevt. Fönstret utanför Martins sovrum var lätt att komma till men desto svårare att se igenom. Dock gjorde belysningen utanför på andra sidan huset ett bra jobb att lysa in i huset så en del såg hon och det blev ännu tydligare när hennes ögon vant sig vid mörkret. Vad som sen hände gjorde konstiga saker med hennes känslor. Ilskan bubblade upp inom henne när hon såg hur det ömsinta arbetet med Martins bak byttes mot det minst lika ömsinta arbetet med Malins bak. Inte skulle hon bli masserad av honom, det var ju tvärt om! Vad gjorde han?! Vad höll han på med?! Svaret kom en stund senare då han såg Martins siluett kasta sig över Malin och övergå till ett djuriskt rörelsemönster som inte kunde tolkas på så många sätt. Ljuden som de åstadkom var om inte annat djuriska. När Martin förfört henne på tåget, för det erkände hon villigt att han gjort, hade hon känt sig speciell. Utvald. Nu, när samme man kort därpå pumpade en annan kvinna full med sin säd fick det Louise att känna raka sig motsatsen till speciell. En i mängden. Dussinvara. Billig. Det sjöd inom henne och endast med viljestyrka hindrade hon sig själv från att rusa in och skälla ut honom.
När hon stod där och såg den guppande siluetten och hörde stönen och suckarna som letade sig fram genom fönstret hände något. Ilskan övergick till något annat. Utan att inse det stod hon som fängslad och blev... kåt. Hennes mörkersyn medgav vissa detaljer att skönjas och det hon såg var upphetsande insåg hon. Det var som om all den mentala energi som lagts på ilska snabbt fördes över till hennes fortplantningssystem. När Martin för andra gången tömde sig i Karin var Louise så kåt att hon inte ens märkte att hon stod och onanerade frenetiskt. Hennes hand trycktes hårt mot de tunna tyglager som hon hade på sig och hade hon inte stått så obekvämt hade hon antagligen kommit hon med. Hon var SÅ nära! Till sin fasa såg hon hur Karin lämnade Martin och nu var goda råd dyra. Den nästan nådda orgasmen blev helt bortglömd och i panik dök Louise ned längs husväggen och kröp ihop. Där låg hon och lyssnade, livrädd att bli upptäckt. Hon hörde hur Karin smög tyst och bad till högre makter att hon inte skulle se åt fel håll och upptäcka henne där hon låg. Stegen försvann bort och snart var det tyst. Men hon vågade inte röra sig, fortfarande livrädd för att bli upptäckt. En lång stund låg hon kvar innan hon började fundera på vad hon skulle göra. Det var dags att bege sig hem. Men vågade hon? Rädslan för att bli upptäckt var stor och hon låg kvar ett tag till. När hon låg där insåg hon hur kallt det var. Hettan hon upplevt innan hade enbart varit ett resultat av hennes egen kropps förmåga att spela med sinnena. Det var kyligt nu, det märkte hon. Hon huttrade och tillslut vågade hon sig upp. Några steg bort mot tryggheten i sitt rum stannade hon. En känsla inom henne fick henne att stå still och samma känsla fick henne att vända om.
"Måste bara kolla" tänkte hon osammanhängande och smög fram, runt. Ljuset bländade henne när hon vek runt hörnet. Sakta, sakta gick hon fram till dörren och med oändlig försiktighet tryckte hon ned handtaget. Dörren gick upp. Hjärtat bultade hårt i hennes bröst. Vad höll hon på med? Hon skulle ju hem! Utan att kunna hindra sig själv tryckte hon försiktigt upp dörren lite till och med ett djupt andetag steg hon in. Snabbt men ljudlöst stängde hon dörren bakom sig. Hon stod en lång stund, lät andningen gå ned och försökte förstå vad hon höll på med. Värmen i huset slöt sig om henne och hennes frusna kropp välkomnade den där hon stod i dunklet. Med värmen kom också den pirrande känslan tillbaka. Det sög till i magtrakten och suget fortplantade sig ned. Kåtheten kom tillbaka. Sakta smög hon fram mot vad hon förmodade borde vara sovrummet. I öppningen såg hon hur Martin låg där. Naken. Med avsparkat täcke. Nästan på rygg, den massiva bröstkorgen rörde sig långsamt upp och ned. Konturerna av hans slaka penis fångade genast hennes intresse. Hon svalde hårt och kände hur safterna rann till, hur det återigen började brusa i öronen och suga i skötet. Bultade. Hon måste! Hon hade nog insett det redan utanför men nu visste hon definitivt. Den kuken skulle in i henne igen och skänka henne den njutning hon så desperat behövde. Och denna gång utan hämningar.
Det första Louise gjort när hon klivit av vid rätt tågstation, var att bege sig till ett apotek. Efter rådfrågande fick hon vad hon behövde för att minska risken för oönskade bieffekter av nattens äventyr. Samtidigt hämtade hon ut de P-piller hon tidigare fått förskrivna men aldrig använt i brist på anledning. Hon insåg att det var dumt att inte ta dem om hon skulle hålla på att bete sig så här. Inte för hennes arbete skulle medge några som helst möjligheter till lite mer äventyr, men oron för att bli gravid var tillräckligt påtaglig för att hon skulle göra vad hon kunde. Nu var hon glad att hon gjort så. Framför henne låg en man vars kuk nu skulle få spruta henne så full den bara kunde. Hon skulle ha honom och det skulle vara helt på hennes initiativ. Tyst klädde hon av sig.
Martin hade somnat bara minuter efter att Karin lämnat honom, utmattad och lycklig. När han nu var vaken igen var han osäker på hur lång tid som förflutit sen han somnade, men det kändes inte som en lång stund. Hans mångåriga träning på att i sovande tillstånd reagera på avvikelser i ljudbilden trädde direkt in när Louise hade öppnat och sen stängt hans dörr. Innan Louise hunnit fram till hans sovrumsdörr var han klarvaken. Klarvaken och fullt medveten om att någon stod inne i hans hus. Varje muskel var mobiliserad att skrida till handling om så behövdes. Dock ville Martin ligga kvar och låtsas sova för det gav honom ett övertag. Han ville se vad personen gjorde. Han skulle säkert hinna fram till honom innan denne hann fly ut genom dörren men eftersom han inte visste vem det var eller varför så avvaktade han. När han sedan såg siluetten av en kvinna i dörren slappnade han av lite. Den ganska lilla kvinnogestalten utgjorde inget större hot mot honom och dessutom var hon klädd i nattlinne. Hon stod och studerade honom! Vem var det? Det var inte Malin, det såg han. För kort. Det var inte Christina heller och varför skulle det vara det? Rektorn var det inte heller, definitivt inte! Kunde det... vara... Louise?! Kvinnan tog så sakta men bestämt av sig kläderna. Martin följde hennes rörelser med kisande ögon, väl förvissad om att han såg bättre än hon i mörkret. När hennes kvinnliga former helt framträdde i mörkret var det mycket vackert. Hon stod så och tittade på honom en kort stund och han kunde njuta av de vackra linjerna som målade upp ett svartvitt konstverk framför honom. Han kände hur han blev torr i munnen och hur blodet sakta rann till i hans skrev. När hon klev fram mot honom, graciöst och tyst, blundade han. På det här avståndet skulle hon se om han kisade. Han gick över till hörseln helt. Nu stod hon vid sängen. Han förnam hur hon satte sig på huk vid den och kort därpå kom den första beröringen.
Louise la en hand försiktigt på den slaka lemmen som låg som en korv framför henne. Hon lät fingrarna sakta glida längs skaftet och ned mot pungen, sedan tillbaka upp igen. Fascinerat såg hon hur huden rörde på sig när blodet forsade till. Hennes beröring fick kuken att rycka till lite och hon fortsatte smekandet. Hennes andra hand hade återigen tagit egna initiativ och befann sig nu i hennes sköte där de instinktivt arbetade med att förbereda henne för vad som komma skulle. Tillslut kunde Louise inte hålla sig längre och tog tag i Martins fortfarande slaka kuk. Den kändes tung, nästan overklig i hennes hand, som såg liten ut i jämförelse. Trots att han var slak. När hon sakta runkade den började den ändra karaktär och form. Den svällde, blev tjockare, mindre följsam. Processen var fascinerande och upphetsande. Att känna honom svälla i sin hand, av hennes beröring var berusande. Hon kunde inte vänta, hon måste ha honom i sig. Nu. Frågan var om han var hård nog att komma in i henne. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det!
Martin kände hur hon smekte honom. Han förnam en doft som direkt kunde placera. Det var doften av Louise. Han var bra på dofter och detta var utan tvekan Louise. Hennes beröring var underbar och även om han just tömt sig två gånger kände han direkt hur kåtheten kom krypande i takt med att hennes beröring blev mer och mer målmedveten. Vetskapen om att hon smugit in till honom och nu satt naken bredvid hans säng gjorde honom vansinnigt tänd. Han la dock band på sig, han ville se vad hon gjorde. Låta henne bestämma, oavsett vad det innebar. Snart upphörde beröringen och han kände tyngden av ett knä som sattes på sängkanten och sen ett knä på andra sidan om hans kropp. Värmen och beröringen från hennes ben mot hans. Hon tog tag i hans kuk igen, som var halvt erigerad. En sval hand runkade honom försiktigt och nu kände han något varmt och fuktigt mot ollonet. Det drogs längs det varma fuktiga och sände stötar av lustkänslor genom Martins kropp. Än var kuken inte fullt rest men tillräckligt. Martin kände hur hon guidade in honom i sitt våta. Han sögs in, matades in. Hon fick assistera med båda händerna då han inte var tillräckligt hård än, men resan in i hennes våta trånga inre fullbordade hans erektion och när hon nått två tredjedelar var han så hård som det behövdes. Sista biten gick utan assistans. Helvete vad skönt det var tänkte Martin. Han stönade till och slog upp ögonen.
Louise var kåt innan, men att få trä sig själv på en sovande man var överväldigande. Hon bestämte helt och när han hård och redo sjönk in i henne helt trodde hon att hon skulle svimma. Han slog upp ögonen och stönade. Hon log åt hans förvånade min och hängav sig sedan helt åt sin egen njutning. Uppfylld, uttänjd vibrerade hennes fitta om honom och brann av åtrå. Hon började rida honom i gnuggande, roterande rörelser och kände hur hans kuk gjorde underverk med hennes inre. Det skulle inte behövas mycket. Hon hade kontrollen, hon bestämde! Med hela honom som sexredskap jobbade hon målmedvetet mot sin orgasm. Hon ökade tempot och tog stöd mot hans bringa. Snabbare, snabbare. Tillslut var det dags. Orgasmen kom först bubblande och sen kastade den omkull henne helt. Hon föll framåt och lät sitt underliv studsa längs hans skaft medan hon flämtande tog emot orgasmen. Den var intensiv och den var underbar! Hon spetsade sig på hans tjänstvilliga kuk, upp och ned allteftersom orgasmen sköljde över henne. Tillslut klingade den av och hon slappnade av, fortfarande med hans stenhårda kuk i sig, där hon låg på honom. Hennes varma, svettiga kropp var mjuk och len mot hans. Brösten trycktes mot honom och var lika mjuka som de var sköna att ha mot sig. Martin bröt tystnaden efter en stund.
- Hej på dig med Louise. Rösten var grötig men lät road.
- Tyst.
Louise ville inte prata. Hon ville knulla, mer. Så fort orgasmen försvunnit helt hade den inte lämnat den tillfredsställelse hon väntat sig. Tvärt om, fortfarande spetsad på hans kuk krävde hennes kropp mer. Hon ville ha mycket mer. Och nu räckte det inte med en försiktig ritt insåg hon. Nu ville hon ha mer av sin andra, outforskade sida. Den som ville bli tagen, smiskad. Förnedrad. Använd. Hon insåg det och bejakade det. Men hon ville ändå bestämma, detta var hennes show.
- Ta mig hårt bakifrån och sluta inte förrän du fyller mig med sperma!
Hennes ord förvånade henne lika mycket som honom. Men hon lät så bestämd att hon nästan blev skrämd av sina ord. När orden sjunkit in åtlydde Martin henne. Han kastade runt dem båda och snart fann sig Louise stå på knä med rumpan i vädret och fittan redo, som vilket djur som helst som skulle betäckas. Hennes överkropp låg tryckt mot sängen. Hon kände hur Martin började treva i hennes sköte. Det gjorde henne otålig. Det var ju hon som bestämde. Hon drog bak armarna och fångade upp hans höft och tryckte mot sig.
- In med den, sluta retas!
Martin var frestad att reta henne bara därför, få henne att be om att han skulle ta henne. Men något i hennes röst fick honom att låta bli. Hon ville bestämma. Det skulle hon få. Det respekterade han. Han la an ollonet i hennes öppna springa och tryckte det på plats. Sen tog han ett fast grepp om hennes välformade höfter och tryckte resolut in hela kuken tills det tog emot. Louise skrek till, uppenbarligen inte beredd på att bli så snabbt åtlydd. Känslan av att återigen befinna sig i henne var underbar och Martin väntade inte på ytterligare instruktioner. Med ett fast grepp om henne stötte han så hårda, definitiva stötar i henne i ett sakta tempo. Efter varje stöt stannade han kvar längst in och tryckte henne hårt mot sig och lät dem känna efter. Sen ut långsamt för att sen hårt ramma in igen. Det smackade om dem varje gång de slog ihop. De stönade unisont vid varje stöt. Tempot ökade succesivt och snart hamrade han på så snabbt han förmådde. Hans goda kondition och styrka kom väl till pass nu och det behövdes. Tempot och intensiteten var rasande.
- Slå mig!
Orden tog inte riktigt på Martin. Louise hade nästan väst fram det.
- Smiska mig!
Nu lät hon otålig och han kom nästan av sig. Han saktade ned. Var det här samma kvinna han mött på tåget verkligen? Utan att riktigt förstå det daskade han prövande på hennes skinka.
- Hårdare!
Han åtlydde, utan att för den skull ta i. Men nu smällde det till ordentligt när handen föll på hennes mjuka, runda skinka.
- Mer! Hårdare.
Martin åtlydde och nu stönade Louise till vid varje smäll. Lite ovan var han men snart hade han hittat en rytm där han ömsom stötte in i henne med kuken och ömsom slog henne på rumpan så det klatschade. Han var mycket lyhörd på om hon ville få honom att sluta eller så hårdare eller lösare. Denna kvinna var full av överraskningar! Resultatet blev att han tog henne snabbt mot en ny orgasm. När han så slog till hennes nu illröda skinka (vilket inte syntes, men det var den) lite extra hårt brast det helt för Louise. Smärtan som brände på skinkan hade lyft henne upp snabbt och när det hårda slaget träffade tog hennes kropp över helt. Hon spände sig i en båge, tryckte sig mot Martin och formligen skrek ut sin orgasm. Hela hon skakade och vibrerade och hennes slida tog ett krampartat och kraftigt tag om lemmen som stötte in i henne. Detta räckte för Martin, som nu var nära att komma han med. Synen och känslan av det som skedde framför honom var överväldigande och med ett oåterhållet stön kom han hårt i henne. Hade någon stått på gården, eller för all del haft ett rum som vette mot gården hade de hört den vilda älskogen i stugan. Men det gjorde ingen. Martin höll Louise hårt mot sig allt medan hans kropp matade på det som fanns kvar i honom att ge. En stund senare orkade hans genomknullade kuk inte mer utan sjönk sakta ihop inne i Louise. Han gled ur och med honom kom en mindre fors av deras blandade safter. Han sjönk ned bredvid henne. En lång stund låg de still och bara andades, tog in det de upplevt tillsammans. Tillslut bröt han tystnaden ännu en gång.
- Vad hände där?
Louise tänkte efter. Hon visste inte själv. Hon var fortfarande omtumlad. Över vad hon just upplevt och vad hon själv iscensatt. Och över sina känslor.
- Jag vet inte. Men det var... underbart.
- Inte trodde jag du gick igång på smisk?..
- Inte jag heller, erkände Louise.
- Tack! Martin var lycklig över att hon valt Honom att upptäcka sig själv med och det sa han.
- Tack själv! Louise pausade och fortsatte sedan.
- Men du... hur gör vi egentligen? Vad händer nu?
- Jag vet inte, sa Martin ärligt.
- När jag såg dig trodde jag att jag skulle... dö. Du var den sista person jag väntade mig se som nya vaktmästaren. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag trodde du bara skulle vara ett underbart minne, inte ... här?!
Martin skrattade till.
- Jag erkänner att jag också blev förvånad.
- Det syntes inte. Louise lät nästan dömande.
- Jag vet, jag brukar kunna lägga band på hur jag känner utåt sett.
- Vad gör du här? Eller jag menar, hur hamnade du här?
Martin tänkte efter. Vad borde han säga? Vad borde han utelämna? Han hade fortfarande inte riktigt förstått själv vad svaret på den frågan var.
- Jag behövde ett jobb.
Louise verkade inte nöjd med svaret. Så hade de pratat en hel del på tåget så hon kände ju honom en del redan.
- Kanske jag borde fråga lite mer uttryckligen då. Hur kommer det sig att rektorn tror du är... homosexuell? Har du ljugit dig till tjänsten? Eller borde jag veta nåt?
När hon sa det sista kramade hon lätt hans nedsölade och slaka penis. Som för att understryka. Martin svalde. Detta var svårt att förklara utan att vara ärlig. Så slog det honom. Han behövde en vän, en bundsförvant här på skolan. Någon att anförtro sig åt. Han skulle bli galen annars. Han insåg att denna person måste bli Louise. Det var inget val, det var självklart när han tänkte efter. Det var länge sedan han klickat så bra med en person och detta var dessutom en kvinna. Vacker och intelligent. Han bestämde sig. Det var dags att lägga korten på bordet. Vilket han också gjorde. Han utelämnade ett par detaljer. Rektorns användande av honom som sin personliga sexslav var en sak. Hans mindre hedervärda insats med Christina Sjölin, som fortfarande gnagde på hans samvete, var en annan. I övrigt berättade han så mycket han kunde med att avslöja. Det kändes skönt att få lätta på det trycket. Förlösande. När han var klar var det tyst och han väntade oroligt på Louises reaktion. Den förvånade honom när den väl kom. Hon skrattade högt. Ett klingande, vackert skratt.
- Vad? undrade Martin oroligt.
Louise skakade på huvudet och såg på honom med en road min.
- Det är ju helt otroligt. Osannolikt men... kul. Jag är... glad att ha dig här!
När hon sa det sista strök hon honom från hans ljumske upp över magen och bringan. Han rös av välbehag av dem ömsinta smekningen. Sen spände hon ögonen i honom.
- Hur ser du på att vara bland över tvåhundra kvinnor? Vad har du egentligen... för planer?
Misstänksamheten och oron i hennes röst gick det inte att ta miste på. Martin tänkte återigen efter. Och återigen kändes ärlighet som det enda självklara. Skulle de vara vänner kunde han inte göra annat. Självfallet.
- Jag hade inga som helst planer kring... det. När jag sökte jobbet visste jag inte ens var det var för skola. Det fick jag reda på mer eller mindre när jag blivit antagen till tjänsten. Men nu... när jag vet...
Martin pausade och det var uppenbart att detta var något Louise var intresserad av att höra.
- Ja... det verkar onekligen vara en speciell skola. Det känns... som om lite vad som helst ska hända. Men jag har inga som helst planer på att göra något. Inte med lärarna och definitivt inte med eleverna. Men...
- Ja?
- Men... Martin svalde och samlade sig. Men jag kan inte dölja att det är med skräckblandad förtjusning jag befinner mig här. Men med mitt bagage (han hade som hastigast avslöjat på tåget att han hade ett trassligt förflutet med kvinnor) känner jag mig inte frestad att krångla till... saker.
Louise såg på honom.
- Syftar du på oss... eller de andra?
- Både och. Jag anser dig vara en vän, om du tycker det är okej. Och jag tänker inte tacka nej till att få dela säng med dig igen om jag får chansen. Det är du på tok för het för att låta bli.
Hon fylldes av värme när hon hörde det och kunde inte hejda ett belåtet leende.
- Men ärligt talat. Jag vet inte. Lika frestande det är att ha alla vackra kvinnor omkring mig, lika dumt känns det att... göra nåt.
Louise nickade.
- Du vet... tjejerna som går här är... lite... speciella. De är ganska... stökiga. De kan vara... påfrestande. Jag undra hur de kommer reagera på dig.
- Jag kommer ha en ganska hårt fasad mot dem, erkände Martin.
- Akta dig bara. De är inget man leker med.
- Jag förstår. Det hade jag inte tänkt.
De fortsatte prata en lång stund och när Louise till sist hade klätt på sig och lämnat honom låg han kvar i sängen, full av tankar och känslor. De hade skiljts som vänner och han kände sig förvissad i att han gjort rätt val. Louise i sin tur var berusad och omtumlad. Men oerhört tillfreds. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hon hade, helt oväntat, fått en vän. Och älskare. I ett. Hon var inte kär, men helt klart upprymd över detta. Samtidigt orolig. Att ha en man som Martin Andersson på skolan skulle kasta omkull mycket. Det kunde bli katastrof. Eller hur bra som helst. Eller varför inte både och. Tankarna var många när hon till sist kröp ned i sin säng. Det tog en lång stund innan hon kom till ro. Tillslut så somnade hon, djupt tillfredsställd. Martin i sin tur, somnade tillslut på sin kant med ungefär samma känsla. I morgon skulle han sortera några lådor för att sedan påbörja utforskandet av fastigheten i övrigt.
Det var en strålande morgon han vaknade till. Han hade lyckats hitta en joggingrunda han trivdes med och i ett rasande tempo la han den dryga milen den utgjorde bakom sig. Det var tidigt på morgonen och han verkade vara först uppe. Det var befriande att springa i den kalla, fuktiga morgonluften. Gårdagen var som ett enda töcken, det enda påtagliga minnet av den var hans fortfarande ömma skinkor. Och inte minst de trosor som legat på golvet. Om det var Karins eller Louise visste han inte, men nu låg de under hans kudde i brist på bättre ställen. När han kom tillbaka tog han en dusch, drog på sig overallen. Först med kalsonger men det var inget skönt för hans ömma bak så han valde att gå naken under. Han valde att äta frukost i ensamhet på kontoret, han var inte riktigt redo att möta de som sett honom bli smiskad naken än. Dessutom var det tidigt och frukosten serverades inte än. Han skulle ha sitt morgonmöte med rektorn först också.
Han höll på att sätta frukostfrallan i halsen där han stod (inte satt) och sorterade gubbens papper. En kartong hade varit intryckt längst in i en av skrivbordslådorna, han hade sånär missat den. Den var inte stor och när han lyfte på locket låg där en nyckel och ett litet kuvert. Likadant kuvert som han fått hemskickat. Med hans namn på. Och texten "det finns mer". När han öppnade kuvertet och tog ut innehållet var det en handfull kort. De var av ganska dålig kvalitet men det gick inte att ta miste på vad de visade. Elever. Nakna. Fotade ovetandes när de duschade. De unga, precis utvecklade kropparna brände på Martins näthinnor. Han svalde. Mer? Han bläddrade igenom korten. Samma vinkel, samma plats. Olika tjejer, i varierande åldrar. Nakna, späda, vältränade, mulliga, smala, småbystade, storbystade. Långhåriga, korthåriga. Inga detaljer, det var för dålig kvalitet på bilderna för detta. Han stoppade tillbaka korten och funderade. Sen tittade han på nyckeln. Den var av ny sort och inget lås han sett hittills sett skulle passa. Den påminde lite om den han fått tidigare, men denna var mindre. Nu hade han två nycklar som gick till ökända lås. Korten var bra att ha, rektorn ville ha resultat, hon förväntade sig att han hittade något och detta fick vara den morot hon skulle få. Han gick direkt upp till henne med kuvertet och knackade på. Han var lite tidig till deras möte.
- Kom in!
Martin steg in och gick fram till skrivbordet. Han valde att stå.
- Du är tidig. Sitt!
- Med all respekt, nej tack.
Rektorn log. Det var ett skevt leende och det hörde inte till vanligheterna att hon log hade Martin noterat.
- Javisst ja. Jag hoppas du inte blev för chockad över gårdagen? Vi har våra små... traditioner.
- Jag blev förvånad, erkände Martin. Men inte chockad.
- Öm?
- Ja.
- Bra.
Med detta lät hon nöjas och Martin kunde höra hur belåten hon var. Hon såg på honom, mönstrade honom.
- Har du hittat något intressant i ditt... sorteringsarbete?
Martin tvekade. Kuvertet låg i bakfickan.
- Det mesta är bara skräp eller sådant som borde finnas, konstaterade han. Han fortsatte dock, så odramatiskt han kunde:
- Men jag fann det här i morse.
Han tog fram kuvertet och gav det till rektorn. Rektorns ögon blixtrade till men om hon var upphetsad över fyndet visade hon det sedan inte. Hon öppnade kuvertet och bläddrade snabbt igenom dem. Martin hade kommit ihåg att byta kuvert, han ville inte att hon skulle se texten, än mindre få nyckeln. Rektorn verkade inte nöjd, trots fyndet.
- Det måste finnas mer, men nog har gubben en och annan hemlighet. Säg till om du hittar mer!
Martin lovade det och sedan blev han utskickad. Han gick ned, utan kuvert eller bilder. De hade rektorn behållit. Vid lunch hade Martin sorterat det han fann relevant att sortera och när han mätt och belåten kom tillbaka från lunchen bestämde han sig för att kartlägga skolan. Han hade fått en rundvandring, men nu skulle han vara lite mer konkret. Han behövde få en klar bild över rörsystem, dörrar, utrymmen, elsystem. Allt han kunde tänkas behöva komma åt. Han bläddrade igenom de ritningar som fanns. Ritningarna var gamla men dög för ändamålet än så länge. Det fick bli ett våningsplan i taget. Han började med källaren. Utrustad med pannlampa, anteckningsblock och den Stora Bunten med nycklar begav han sig iväg. Systematiskt, rum för rum, gick han igenom det han behövde känna till.
När han kom till pannrummet stannade han till. Han studerade det hörn där rektorn pekat ut att de funnit gubben. På huk studerade Martin platsen närmre, med samma andakt och allvar som vilken brottsplatsundersökare som helst. Det satt i ryggmärgen på honom. Han såg sig om. Det var något som inte riktigt stämde. Varför hade gubben legat här? Här fanns inget att göra i pannrumet, det var mellan pannan och väggen. Några rör löpte från den bakåt. Men det fanns inga inspektionsluckor, inga kranar. Vad hade han gjort där? Martin gick in i hörnet längst in. Bakom pannan, som var gigantisk, fanns det ett smalt utrymme. Det var mörkt mellan pannan och väggen men han såg med ficklampans hjälp att rör löpte in och bakom pannan. Det verkade finnas en öppning bakom pannan där rören gick in. Han klämde sig in. Det var inte tajt, men tillräckligt trångt för att han inte skulle kunna gå. Väl inne såg han att rören gick in i en tunnel, som bar bra mycket rymligare än vad som behövdes för att hysa rören. Det fanns en ränna vid sidan av, uppenbarligen tänkt att krypa på. Hade gubben varit här inne? Martin tvekade inte utan kröp in. Det var precis så han fick plats. Dammet därinne och frånvaron av det på sina ställen talade sitt tydliga språk. Någon hade krupit här inne, både en och flera gånger. Rören delade på sig och gick upp eller åt sidan. Tillslut kom de ut i ett nytt rum. Det var inte stort men det gick att stå. Det var en märklig känsla. Inga fönster, någonstans. Rör som gick samman men i övrigt tomt. Han noterade att det gick gångar både åt höger, vänster och uppåt. Likadana den han precis kommit ur. Den som gick upp hade dock en stege istället för en ränna. Det stod en stege så man kunde komma upp till den. Instinktivt gick han fram och började klättra. Stegen var nyare än allt annat och därmed också något som någon använt hyfsat nyligen.
Han klättrade upp och noterade att det var ett högt schakt. Det gick antagligen upp till taket, några av rören som gick har var helt uppenbart ventilationsrör. Han noterade också att det gick ut avstickare där varje våning fanns. Han stannade upp när han klättrat en bit. Kände han ett lätt vinddrag? Det var inte fuktigt därinne, men helt klart var att det drog. Han släckte pannlampan och väntade en stund för att låta synen vänja sig. Ur fickan tog han den lilla vattentäta burk han alltid bar med sig. Den innehöll några få nödvändigheter som han lärt sig att aldrig vara utan. Tändstickor bland annat. Han drog eld på en och lät så lågan visa honom åt vilket håll det drog. Han lät den brinna ut och klättrade till nästa våning. Då såg han det. Ett svagt, mycket svagt ljussken. Det var knappt förnimbart, men det var där i en av sidotunnlarna. Han klättrade in och följde rören inåt. Tillslut kom han till en liten avsats och ett utrymme. Rör gick ihop och delade sig och framför honom var det tillräckligt stort för at man skulle kunna stå hukad. Men det var inte det som fångade Martins intresse. Det var den... stol och det bord som stod där. Små, men de stod där. Vafan? Han gick fram och noterade att de stod precis framför källan till det lilla ljus som fanns där. Ett hål i väggen. Väggen hade rasat lite och man kunde se baksidan av vad som antagligen var kakel och i skarven mellan fyra var ett litet hål, inte mycket mindre än ett nyckelhål.
Utan att tveka satte han ögat till hålet. Han blev alldeles torr i munnen när han tillslut insåg vad han tittade på. Ett duschrum. Innebörden av detta lilla rums existens, stolen, bordet och gubbens placering var uppenbar. Här hade gubben suttit och fluktat på när tjejerna duschade. Gubben måste ha känt att något dåligt höll på att hända och tagit sig tillbaka ända till pannrummet. Stackarn! Martin visste alltför väl vilka faktorer som kunde framkalla en hjärtinfarkt. Stress eller upphetsning till exempel. Han sneglade på bordet, där det stod en toalettpappersrulle. Det kröp i honom. Gubben hade suttit och... han hade... fan. Han var precis så läskig som rektorn sagt att han var. Det här hålet var han tvungen att täppa till. Han såg sig om och såg en liten gummiplupp på bordet, som passade perfekt. Det hade gubben minsann tänkt på. Det fick duga tills han tagit med sig riktiga grejer. Full av funderingar vände han, ålade och klättrade tillbaka hela vägen. Det var trångt och dammigt och när han återigen stod i pannrummet insåg han att det gått en timme. Detta var intressant och roligt men inte så konstruktivt. De schakt han hittat kunde vara bra att känna till men troligtvis inget som han behövde tänka på. Men känslan av att ha avslöjat ännu en av gubbens hemligheter var tillfredsställande. Det fanns fler ställen att upptäcka, det var han säker på. Nycklarnas hemvist till exempel.
Resten av veckan förflöt utan några större incidenter eller intressanta händelser. Martin tillbringade huvuddelen av den krypandes, ålandes eller klättrandes runt den imponerande stora skolan. Det fanns mycket att ta in och dokumentera, allt från elinstallationer och kopplingspunkter till ventilationsutrustning och rörinstallationer. Först på lördagen innan skolstart kände han sig någorlunda tillfreds och förtrogen med skolan. Då hade han fått skippa ett antal utrymmen på grund av tidsbrist. Vinden var ett. Sen hade han en gnagande känsla av att källaren hade fler hemligheter att berätta. Under hela sin period hade han sett lärarinnorna och övrig personal göra sitt jobb med att förbereda terminsstarten. Det var dock väldigt få tillfällen då han pratade med någon, alla var upptagna med sitt helt enkelt.
Söndagen tillbringade han i skogen. En lätt ryggsäck med det nödvändigaste och tidigt iväg. Utan att riktigt inse det tog han sig tillbaka till Gläntan. Något inom honom drogs till denna plats, ändå blev han nästan förvånad när han kom till den klippa han sett den vackra kvinnan på. Han hade drömt om henne ett par gånger men i övrigt inte tänkt på händelsen vid den lilla tjärnen. Nu stod han där, andfådd efter den snabba marschen, och såg ut över det spegelblanka vattnet. Ja, varför inte? Han lät kläderna falla och gick i vattnet. Det var svalkande och skönt. Han la sig på rygg i vattnet och bara flöt. Det var snudd på att han somnade där i vattnet när han hörde ett ljud, något som rörde sig? Utan att göra någon hastig rörelse försökte han se åt det håll ljudet kommit. Det var från ängen. Vad det än var såg han det inte från där han låg. Antagligen ett rådjur. Men tanke på att det kunde vara något annat var kittlande och han simmade tillbaka till klippan och gick upp. Att torka på solvarm klippa är bland det bästa han visste. Han tog försiktigt fram sin kikare och sökte av terrängen. Inget av intresse gick att se men känslan av att inte vara ensam var påtaglig. Tillslut la han sig ned raklång och lät sin nakna kropp smekas av solen och värmen från klipporna. Han slumrade till och drömde erotiska drömmar om kvinnan från tjärnen. När han vaknade en stund senare kände han direkt att något inte stämde. Kort därpå upptäckte han vad det var. Kikaren, han lagt bredvid sig för att ha i beredskap om han hörde något mer ljud, var borta.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Mmmm jag blir så kåt av att läsa denna sexnovell serie är riktigt blött och kan inte sluta läsa denden är beroende framkallande hihi
gardintroll: tack! Behövs inte dras upp, vill ha ärliga betyg. Men nu är betygssystemet fixat och de felaktiga rösterna borttagna. Skulle vilja att sexnovell.se också tar bort överflödiga femmor, som någon vänlig själv givit några av mina alster, för att just kompensera. Vill ha ärliga betyg. :)
Du har allt mitt stöd. Det stämmer att många välskrivna längre noveller får låga betyg. Det verkar som att koll på svenska språket, grammatik och berättarteknik är mindre värt än "öh å han ba hade värsta stora kuken som typ var stor och knullig asså".
Vi får dra upp medel på något sätt.
Tack! :)
Jag ignorerar betyget ja. Eller, det stör mig, självklart. Högt betyg hade betytt fler läsare och det är ju kul att nå ut till fler. Så i den bemärkelsen är det verkligen synd. att någon/några sabbar medvetet. Men som feedback betraktat ignorerar jag betygen då de inte säger något. Det är era uppmuntrande, vänliga och glada kommentarer och tillrop som jag helt och hållet går på. Och den feedback jag får via kommentarer, PM eller mail. Det finns händelser och karaktärer som är en direkt produkt av er läsare. :)
Kan eventuellt bli en paus efter del 9 pga semestertider. Men sagan om Martin Andersson är inte slut på något sätt. Det kommer mer.
Fortsätt skriv!
Jäkligt trist att långa välskrivna berättelser så ofta får dåligt betyg... Men, men...hoppas du kan ignorera det alldeles för låga medelbetyget, och se till de uppskattande kommentarerna i stället!?
Nej Inte sluta.inte sluta.
Den svenska pappersnäsduksindustrin kommer att gå under utan dessa berättelser.
Så för att undvika börskrasch och depression, fortsätt skriva.
Tack alla! Jag fortsätter. Och innehållet kommer variera, även om huvudtemat är detsamma. Så det kommer finnas nåt för många (inte alla, men många - hoppas jag).
Kämpa på!
Även om jag inte tycker om alla delar i det du skriver så skriver du bra och får till en driven historia, vilket motiverar ett högt betyg!
Förstår inte varför bra, relativt välskrivna och lite längre noveller ska saboteras med låga betyg - misstänkt många också! Samtidigt får vissa riktigt dåligt skrivna "noveller" höga betyg...
mvh
Hoppas innerligt att de fixar det du vill att de ska fixa för dina noveller är helt magiska. Väntar nu på fortsättning på berättelsen om Martin Andersson.
Hoppas innerligt att de fixar det du vill att de ska fixa för dina noveller är helt magiska. Väntar nu på fortsättning på berättelsen om Martin Andersson.
Hoppas innerligt att de fixar det du vill att de ska fixa för dina noveller är helt magiska. Väntar nu på fortsättning på berättelsen om Martin Andersson.
Hoppas innerligt att de fixar det du vill att de ska fixa för dina noveller är helt magiska. Väntar nu på fortsättning på berättelsen om Martin Andersson.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
sexyfox_28: underbart att höra! Det är liksom... ambitionen! :)