Det perversa ålderdomshemmet. Del 1
Hej på er. Tänkte lägga upp min novellserie på denna sajt. Den har legat på en sajt som blev nedlagd tidigare och även på en annan sajt som jag inte lyckas komma in på längre så jag hoppas att det inte blir något strul med denna också.
Vet inte hur min styckeindelning kommer att se ut nu men jag hoppas att den ligger på 4-6 rader i varje stycke.Ev. stavfel eller konstiga meningar som jag har missat ber jag om ursäkt för, försöker verkligen kolla igenom allt innan men brukar nästan alltid missa något ändå.
Har tidigare kunnat skriva Jens tankar, (huvudpersonen), i kursiv stil men det verkar inte gå här. Jag tror ni förstår ändå.
Kommentarer är alltid roligt att få, både positiva och negativa. men de negativa för gärna vara konstruktiva. "Den var dålig" hjälper ju inte direkt mig att utveckla min författarförmåga. Skriv i så fall varför du tyckte den var dålig.
Det kommer att bli olika kategorier i serien under resans gång, bara så att ni vet.
Ska sluta "babbla" och låta er få läsa nu. Trevlig läsning
Det perversa ålderdomshemmet
Jens tittade snabbt på klockan medan han kryssade sig fram mellan alla människorna som gick på gatan. Helvete, tänkte han när han såg hur mycket hon var. Fan, varför stannade jag och tittade på det där spelet, jag har ju ändå inte råd med det. Han ökade takten och började springa den sista biten, han ville inte bli sen till mötet. Jävla surkärring. Någon minut senare såg han skylten: Arbetsförmedlingen.
Han gick in och tog två trappsteg i taget uppför trappan, när han kommit upp tittade han på klockan igen. Han suckade, fem minuter sen. Han skulle ändå få en utskällning så han tog det lugnt när han gick i korridoren för att få ned pulsen. Han gick in på toaletten och torkade bort allt svett från ansiktet. Sedan gick han håglöst fram till dörren där det stod Gunilla Bengtsson, eller som han själv kallade henne, inte så att hon hörde, surkärringen.
Han suckade dystert en gång till och knackade sedan på dörren. ”Kom in”, hördes det inifrån rummet. Jens öppnade dörren och gick in med ett leende. ”Hej Gunilla,” sade han glatt och viftade lite med ena handen som en idiot. Gunilla verkade vara lika road över mötet som han själv var. Hon satt och skrev på tangentbordet men slutade när han kom in och flyttade ned sina glasögon till nästippen medan hon surt svarade. ”Jaså, unge Karlsson behagar komma nu? Jag hoppas att han inte gör likadant på sina arbetsplatser.”
Jens hade svårt att inte säga något sarkastiskt tillbaka men han lyckades behålla sitt falska leénde och pressade ur sig en ursäkt. ”Varsågod och sitt, du och jag har allvarliga saker att prata om.” Jens satte sig ned med en olustig känsla, det lät som om att det skulle bli värre än vanligt. ”Först och främst vill jag veta hur det gick på McDonalds intervjun?” Jens skruvade lite på sig i stolen. ”Jo, det gick väl hyfsat.” Svarade han neutralt.
”Verkligen? Till mig sade de att du gav intrycket av att vara ointresserad.” Jens harklade sig besvärat. ”Jag kan väl erkänna att jobba på en snabbmatsresturang är inte min högsta dröm direkt.” Gunilla tittade tyst på honom en stund, Jens började knäcka med sina fingrar, en ovana som han gjorde när han blev nervös.
”Nej, det verkar finnas många jobb som inte är din högsta dröm,” sade hon till slut. ”Jag har tappat räkningen på alla intervjuer som du har varit på, och när du väl har börjat på ett ställe är du inte kvar någon längre tid. Uppkäftig, har jag för mig var ett av de snällare omdömen du fick.” Hon skakade på huvudet. ”Vad ska vi göra åt dessa attitydproblem som du har?”
Jens började bli lite irriterad, ”varför antar du att det är mig det är fel på? Bara för att jag inte tar skit och inte låter dem behandla mig som en slav så kallas jag uppkäftig. Det är kanske dem du ska titta på, och inte mig.” Gunilla struntade i honom och började skriva på tangentbordet igen. ”Jag har funderat lite och kommit fram till att du behöver träna på ditt sociala samspel med andra människor.” Jens tittade misstänksamt på henne. ”Och det innebär?”
”Det innebär att du ska få ett jobb inom omsorgen.” Han tittade förbluffat på henne. ”Va? Menar du typ dagis och fritids?” Hon började skratta, ”nej herregud, släppa lös dig bland alla barn och föräldrar, det skulle se ut det, barn som blir ärrade för hela livet”, sade hon och började skratta igen så tårarna rann. Jens var inte lika road. ”Vad menar du då?” Gunilla torkade bort tårarna innan hon fortsatte. ”Jag tänkte snarare att du skulle vikariera på ett ålderdomshem.”
Han stirrade chockat på henne. ”Du kan inte mena allvar?” Fick han ur sig till slut. ”Jodå, det kan jag visst,” sade hon bestämt. ”Jag känner en som är föreståndare på ett exklusivt privat ålderdomshem i Stockholm och jag har ordnat så att du kan börja där den första juli, det vill säga om tre dagar.” Jens ställde sig upp. ”Jag tänker inte torka arschlet på en massa gamlingar,” sade han argt och började gå mot dörren.
”Och vad har du tänkt att få tag på pengar från och med nu då?” Frågade hon stillsamt. Han stannade med handen på handtaget. ”Vad menar du?” Frågade han fast han redan visste svaret. ”Det blir inga mer pengar inte om du säger nej till det här, nähä du. Nu är det slut på sötebrödsdagarna.” Sade hon och log med hela ansiktet. Det måste vara hon som myntat talesättet: den enda sanna glädjen är skadeglädjen, tänkte Jens och gav upp.
Han gick och satte sig igen. ”Okej då”, var det enda han fick fram. ”Utmärkt”, log Gunilla och tryckte på musknappen. Efter en liten stund började ett papper skrivas ut från skrivaren. Hon tog papperet när det var klart och gjorde ringar med pennan på det. Hon räckte fram papperet och visade med pennan det hon hade ringat in. ”Där är namnet på hon du ska prata med, Monika Almqvist, och där är numret du ska ringa för att få mer information.
Jens tog papperet utan att säga någonting och reste sig för att gå. ”Kom ihåg nu, inget bråk, är hon missnöjd blir det synd om dig, förstår du?” Han nickade och gick ut. Han hörde hur hon skrockade där inne. Jäävla kärringjävel, tänkte han innan han gick till trappan och gick ned med tunga steg. När han kom hem tittade han närmare på lappen. Solgläntans ålderdomshem. Vafan, tänkte han medan han läste, Lidingö! Trolldalen? Var fan ligger Trolldalen? Jens googlade på nätet. Han suckade, ”Jaha, ska jag hålla på och åka dit varje dag i...” han tittade på papperet, ”en månad? Kul.”
Tre dagar senare körde han på en skogsväg, djupt in i skogen. När han hade kört en stund kom han till en skarp kurva och när han var förbi den drog han efter andan. ”Helvete vad stort det är”, utbrast han. Framför sig såg han ett enormt område som var röjt från träd och med en anlagd gräsmatta och en mur som sträckte sig runt hela området. Huset var vitt och var även det stort. Det måste vara en herrgård som de har gjort om, tänkte han medan han körde fram till en grind av järngaller och stannade bilen.
På hans högra sida stod det en stolpe som det fanns en platta med en knapp på. Jens vevade ned rutan och tryckte in den, ett ihålllande ljud hördes. ”Vem söker ni?” Hördes det plötsligt från plattan. ”Ja, hej! Jag heter Jens Karlsson och jag ska vicka hos er den här månaden.” Svarade han lite osäkert. ”Personnummer.” Jens harklade sig. ”890924-6318.” Rabblade han upp. ”Var god och dröj.” Blev svaret tillbaka. Vafan, är det något jävla fängelse eller? Tänkte han. ”Välkommen, var snäll och kör in och parkera på personalparkeringen. Anders kommer att möta dig där.”
Portarna gled isär och han körde in. På vägen till parkeringen tittade han sig omkring, på gräsmattan fanns det små lundar och paviljonger som stod lite här och var. Framför huset var det en stor fontän där det stod tre delfinstatyer av marmor i mitten med vatten rinnande ur deras munnar. Så det är här adeln hamnar till slut, det blir ju roligt att passa upp på alla grevar och baroner. Han körde fram till en skiljeväg där det fanns två skyltar, på den ena stod det gästparkering och på den andra personalparkering.
Jens svängde in mot personalparkeringen och där fick han syn på en man i trettio –års åldern. Han parkerade bilen och gick sedan ut och hälsade på mannen. ”Hej, jag heter Jens, är det du som är Anders?” Mannen kom fram och skakade hand med Jens. ”Ja, det stämmer bra det. Jag kommer att vara din handledare. Var det svårt att hitta hit?” Jens ryckte på axlarna. ”Jag fick fråga en i samhället som kunde beskriva vart jag skulle. Jag hade bara kartor som visade mig vägen dit.”
Anders skrattade, ”ja, vi ligger ju ganska avsides, men våra kunder kan inte klaga på att det inte är lugnt här.” Jens tittade sig omkring. ”Ja, det är väldigt lugnt och fint här. Jo, jag skulle anmäla mig till Monika Almqvist när jag kom fram.” Anders kliade sig på huvudet. ”Nä, trädet är upptagen just nu så jag har till uppgift att visa dig runt och så. Du ska ändå vara på min avdelning.” Jens undrade om han hade hört rätt. ”Förlåt, sa du trädet?”
Anders skrattade igen. ”Sorry, gammal vana. Hon heter ju Almqvist men hon är stor som ett helt träd. Men säg för fan inte det så att hon hör det, då ligger du illa till. Kom med så ska jag visa dig var du ska byta om.” Jens följde med Anders till en sidodörr. Väl inne gick de genom en lång korridor till ett omklädningsrum. ”Du kan ta det där skåpet, du behöver inget lås, vi är en stor familj här, det är ingen som stjäl.” I skåpet låg det kläder och två handdukar.
”Vi är rätt stränga med hygienen som du nog förstår, det förväntas att vi duschar innan vi tar på oss kläderna. Du behöver inte bry dig om att tvätta dem, det är bara att lägga dem i den stora korgen som står där så tvättas allt i tvättstugan som finns här. Det kommer att ligga rena kläder och handdukar i ditt skåp varje dag. Där är duschen, jag väntar utanför tills du är klar.” Jens tvålade in sig med den duschkräm som fanns i behållarna som satt på väggen och duschade snabbt av det. När han hade torkat sig och tagit på kläderna gick han ut till Anders som väntade i korridoren.
”Jaha, då går vi till avdelningen och träffar resten av gänget.” De gick uppför flera trappor och korridorer för att till slut komma in i ett stort rum med en enorm plasma-tv som satt fast på väggen ovanför en eldstad. Gamla dyrbara fåtöljer, bord och soffor var utspridda i hela rummet och det stod flera bokhyllor längs med väggarna fyllda med böcker. På väggarna var det även vackra tavlor upphängda. Det fanns en underlig lukt i rummet och det tog en stund innan Jens kom på vad det var. Det luktade piprök, blandat med cigarrök.
”Var är alla?” Undrade Jens. Anders tittade på klockan. ”De sitter i matsalen och äter nu, om de inte är på sitt rum och äter. De brukar få välja själva men vi ser helst att de äter i matsalen. Det är viktigt för hälsan att prata och umgås. Det är vad det här jobbet att gå ut på, att ge dem medicin och torka röva på dem, det är bara basbehov. Det är när man blir hörd och bekräftad och får göra något meningsfullt som själen mår bra. Förstår du vad jag menar Jens eller låter det flummigt?” Jens tittade på honom. ”Jag förstår,” sade han, och det gjorde han verkligen.
Anders klappade honom på axeln och knyckte med huvudet åt sidan. ”Kom, nu går vi till matsalen och träffar dem. De är ett härligt gäng.” Efter att ha gått igenom ännu en korridor kom de till nytt stort rum med stora fönster som släppte in mycket ljus. Det fanns många små runda bord och ett avlångt som det fick plats tio personer vid. Det var där de flesta av gamlingarna satt och åt. En man i vårdarkläder gick fram till dem.
Anders presenterade honom. ”Det här är Per, han är inte en av våra kunder även om man kan tro det, utan en i personalen.” Per skakade hand med Jens. ”Anders anser att så fort någon blir över fyrtiofem är man färdig för ålderdomshemmet, men jag spöar honom fortfarande i armbrytning.” Sade han och log. Anders gick runt med Jens och presenterade honom för alla i personalen och för pensionärerna. Alla verkade vara jättetrevliga och gamlingarna hade glimten i ögat, även om en del av dem var lite sega. De verkade även inte vara så gamla ändå. Kanske mellan sextiofem och sjuttio år.
Den första dagen blev lugn för Jens. Anders sa att första dagen alltid mjukstartade så att man kunde bygga upp ett förtroende, både från personalen och gamlingarna. Han bekantade sig med alla och blev visad var allt fanns någonstans. De enda platserna han inte fick tillträde till var där de förvarade medicinen och dörrarna som ledde till den andra delen av huset, det var bara Anders som hade nycklarna dit.
Den andra dagen var också ganska lugn, i alla fall på förmiddagen. Jens började tidigt och följde med Anders. Han var med när de väckte gamlingarna och när de gav medicinerna till dem på morgonen, vilket han inte fick göra själv. Han var med på frukosten och tillbringade förmiddagen tillsammans med Oskar och Karl, två härliga gubbar som satt och skröt om alla kvinnor de satt på under åren, och det verkade ha varit en hel del. Den ena historien var värre än den andra och Jens hade aldrig haft så roligt på ett jobb tidigare.
Men det roliga varade inte för evigt. Efter lunchen kom Anders fram och sade att Monika ville prata med honom. Han visade vilken väg de skulle och låste sedan upp dörren för honom. ”Hon kan vara lite barsk, men ta det lugnt så ska det nog gå bra, gå upp till dörren som är på vänster sida och knacka på. Jag väntar här nere så länge.” Medan Jens började gå i trappan tänkte han tillbaka till den ungefär samma situationen som han haft på arbetsförmedlingen. Han var inte särskilt entusiastisk inför mötet.
När han kom fram knackade han på dörren. ”Kom in.” Jens öppnade och gick in. Monika satt vid sitt skrivbord och ögnade igenom papper och brydde sig inte om honom. Hon viftade nonchalant med ena handen mot en fåtölj. ”Sätt dig ned.” Jens satte sig ned och började titta sig omkring medan han väntade. Rummet var som alla andra han hade sett, stort och med mycket fina antika möbler och flera bokhyllor som stod längs med väggarna.
Det hängde dessutom siden goblänger framför fönstret, de var isär dragna och bakom henne kunde han se en del av trädgården som fanns på baksidan. Han tittade på Monika, Anders hade överdrivit, så stor var hon inte, överviktig, men inte enorm som han hade föreställt sig. Hon lade ifrån sig pappret och tittade på honom. ”Så du är Jens Karlsson, den uppkäftiga latmasken som Gunilla har skickat hit?” Jens trodde inte sina öron, vad satt den surkärringen och sade?
”Eh, va?” Fick han ur sig till slut. ”Du hörde rätt, Gunilla har berättat allt om dig. Jag känner till din sort, en parasit som suger blod från samhället och inte gör någon nytta överhuvudtaget. Men det kommer du inte undan med här förstår du. Jag kommer att övervaka dig som en hök, och vid minsta misstag åker du ut härifrån och kan kyssa alla bidrag farväl.” Jens tittade mållöst på henne. ”Det var allt, du kan gå,” sade hon och viftade återigen nonchalant med handen.
Jens reste sig spakt upp och gick ut. Innan dörren stängdes hördes ett skrockande bakom honom. Men vad är det här? Någon jävla konspiration eller vad är det frågan om? Den första chocken hade lagt sig ned när han gick nedför trappan, nu var det istället ilskan som började komma. De tror att de kan sätta dit mig men jag ska nog visa dem, från och med nu ska jag också hålla ögon och öron öppna.
Han kom ned till Anders som låste upp dörren. ”Gick det bra?” Frågade han. ”Det var kort och brutalt.” Är han med på det? Tänkte Jens. Nej, Anders och de andra är nog schyssta, det är bara de där två häxorna som är ute efter mig. Anders skrattade, ”ja, hon är inte lätt att ha och göra med. Flytta på dig lite så jag kan låsa.” Jens tittade på nyckelknippan som hängde vid Anders höft. ”Är det bara du som har nycklar till alla dörrarna?” Anders stängde dörren. ”Nä, Monika har också nycklar till alla dörrar, det är ju hon som har ansvar för hela stället.”
”Men varför är du då avdelningschef?” Undrade Jens. ”Jag basar över den ena halvan av huset och Monika över den andra, men jag är ansvarig inför henne, hon är högsta hönset här.” De började gå tillbaka. ”Varför är det låst mellan avdelningarna?” Anders ryckte på axlarna. ”Jag vet inte, har aldrig fått ett bra svar på det. Någonting om att det blir lugnast så för kunderna, jag vet inte hur trädet har tänkt, men som sagt. Det är hon som är högsta hönset här och gör man inte som hon säger blir det ett jäkla kackel.”
De gick tyst vidare och Jens funderade på det han hade hört. Det var någonting som inte riktigt stämde, och han trodde att han var det på spåret, men han behövde snoka vidare för att ta reda på vad. Dagarna gick och det märktes tydligt att Monika ville bli av med honom. Han fick göra alla skitjobb som fanns, bokstavligen. Så fort det var någon som sket på sig, eller i sängen var det han som fick ta hand om det. Anders, Per, och de andra hjälpte honom så mycket de kunde, men det var ändå väldigt påfrestande. Men han kämpade på, han tänkte inte ge sig.
Det var vid ett sådant tillfälle som han fick bekräftelse på sina misstankar. Han och Anders höll på och byta lakan efter att en av deras kunder haft en så kallad olycka i sängen. ”Vad sa du till trädet egentligen? Frågade Anders. ”Du måste ha gjort henne skitförbannad.” Jens ryckte på axlarna. ”Hon och min handledare på arbetsförmedlingen känner varandra, de vill se till att jag inte får några mer bidrag. Tydligen är jag en parasit som suger ut samhället.”
Anders skakade på huvudet. ”Det är ju för jävligt, kan du inte anmäla din handledare?” Jens sträckte ut lakanet medan han svarade. ”Äh, de kommer ändå inte tro på mig, och ska sanningen fram var jag nog lite av en slacker. Men tiden här har ändrat mig, jag tänker nog plugga till vårdare när jag slutat här.” Anders tittade på honom och log. ”Det är ju jättebra, det kommer att gå bra för dig, det vet jag.”
Anders tog upp kudden och började ta på örngottet. ”Kommer du ihåg vad vi pratade om den gången efter mötet jag hade med Monika?” Frågade Jens och försökte låta neutral. ”Menar du när vi pratade om avdelningarna som är delade?” Undrade han. ”Ja, just det. Är det något mer som du tycker är...konstigt?” Anders slutade och tänkte efter. ”Nja, jag vet inte. Det är väl lite konstigt att hon har delat upp alla män på ena sidan och alla kvinnor på den andra, både med personal och kunder. Men det där med medicinerna är mest konstigast tycker jag.”
Det fångade verkligen Jens intresse. ”Vad menar du?” Anders började stoppa i kudden igen. ”Ja, vafan. Alla får ju Zoloft.” Det sade Jens ingenting. ”Jaha, och?” Anders tittade på honom. ”Zoloft får man mot depression, ångest och tvångstankar, och det är kanske en som faktiskt har det på hela avdelningen. Så jag fattar inte varför alla får det. Helskumt egentligen”, sade han och lade den färdiga kudden på sängen. ”Vem är det som bestämmer vilken medicin de ska ha?” De gick ut ur rummet. ”Det är läkaren och Monika som bestämmer det.”
De gick en bit tillsammans i korridoren men Jens kunde inte fråga något mer för Anders skulle iväg på ett möte. ”Du säger väl inte till någon vad jag har berättat va?” Frågade han oroligt. Jens lovade. Anders gick iväg medan han stod och funderade. Efter en stund gick han till samlingsrummet och studerade gamlingarna noga, men såg ingen som visade de symptom som Anders beskrivit.
I slutet av den andra veckan ansträngde Monika sig ännu mer för att bli av med honom. När Jens kom till jobbet på fredagen gick han till personalrummet efter att han hade duschat och bytt om. Han brukade sitta där och snacka med de andra killarna innan han började. Nu satt de och berättade vilka planer de hade för helgen, dvs de som inte skulle jobba. Pratet och skrattet lade sig snabbt när Monika plötsligt steg in i rummet. Hon tittade sig omkring tills hon fick syn på Jens.
”Du måste jobba på lördag kväll.” Sade hon till honom och log sedan. ”Per är sjuk och det är dags att du får lite mer ansvar och gör nytta för en gångs skull. Du behöver inte vara orolig, Anders ska också jobba.” Jens blev sur. ”Jag har redan planer för helgen. Jag ska gå på fest.” Monika gjorde vägande rörelser med händerna. ”Hm, Gå på fest eller ha kvar jobbet? Svåra val här i livet, inte sant?” Jens gav upp. ”Okej, jag fattar. Jag kommer.” Monika log. ”Bra, jag visste att du skulle förstå. Du börjar klockan nio på kvällen imorgon.” Sade hon och gick.
De andra tittade medlidsamt på honom och gick sedan ut, det var ingen som hade lust att stanna kvar och prata längre. Jens stod kvar en stund och försökte lugna ned sig. Det tog en lång stund innan han lyckades. Han gick ut och började sitt pass men han var inte riktigt närvarande under hela dagen. Anders försökte muntra upp honom med att han skulle få OB-tillägg men det hjälpte inte så mycket. Hela helgen var ju förstörd.
På lördagen när han kom var det bara Mattias och Anders som var där. När klockan blev halv tio gick Jens och Mattias en runda och kollade att alla hade gått och lagt sig. Det var bara Oskar som var vaken, han låg och läste en bok i sängen. Han hejade glatt på Jens. ”Varför är du inte ute på stan och jagar brudar?” Jens kunde inte låta bli att le. ”Nästa gång jag hittar en snygg brud tar jag med henne till dig.” Oskar skrockade. ”Gärna en ung en, lammkött är det aldrig fel på.” Jens skrattade. ”Okej, det ska jag komma ihåg”, sade han och stängde dörren.
De gick tillbaka till övervakningscentralen där Anders satt. De skickade hem Mattias och så var de själva kvar på avdelningen. ”Är du fortfarande sur?” Frågade Anders när de suttit där ett tag. ”Äh, lite kanske, jag hade sett fram emot den där festen hela veckan och nu sitter jag här istället. Men jag ä int bitter, nädå, inte alls”, härmade han Robert Gustavsson. Anders skrattade. ”Nä, jag hör det. Nu är det bara halva månaden kvar, sen kommer du bort härifrån.”
”Det ska bli skönt att slippa den där jävla bitchen men jag kommer att sakna alla er andra.” Anders log. ”Vi kommer att sakna dig också. Tänker du fortfarande plugga till vårdare? Jens nickade. ”Ja, det kommer jag nog att göra.” De började diskutera var den bästa utbildningen fanns och vilket ansvar en vårdare hade. Tiden flög iväg och plötsligt blev de avbrutna av att de hörde fotsteg i korridoren. Anders tittade på klockan. ”Vem fan är det som är uppe vid halv ett?”
Det var en kvinna i vårdarkläder som gick fram till dem. ”Tjena Maggan, vad gör du på vår sida av berlinmuren?” Skämtade Anders. ”Det har strulat ihop sig totalt. Annika var tvungen att åka hem, hela familjen ligger däckad i magsjuka. Jag har pratat med trädet, hon sa att jag kunde ta med mig Jens över till min sida.” Anders suckade. ”Varför kunde inte hon själv gå ned om hon nu ändå är här?”
Maggan skakade på huvudet. ”Hon sade att hon hade massor med pappersarbete att gå igenom, hon har inte tid. Jag har ringt till Karin, hon kommer om en timme, men jag vill inte vara själv så länge.” Anders tittade på Jens. ”Du får väl följa med henne då.” Jens blev lite orolig. ”Men du då?” Anders skrattade. ”Det är ingen fara, dessutom är det bara en timme, jag klarar mig.” Jens följde med Maggan till en av dörrarna som delade avdelningarna. Hon låste upp och de gick vidare.
”Det är första gången jag gått över till den andra sidan.” Sade Jens. ”Usch, säg inte så”, sade Maggan nervöst. ”Vad då?” Undrade Jens. ”Gå över till den andra sidan, det låter så hemskt. Som om du var död.” Det var en lättskrämd en, inte undra på att hon inte vill vara själv, tänkte Jens. De kom fram till övervakningscentralen och satte sig ned. ”Har Anders förklarat larmsystemet?” Frågade hon. ”Ja, alla lamporna är kopplade till rummen och numrena visar vilket. Trycker någon på knappen i rummet ser vi vilket det är och går dit.” Svarade Jens.
Maggan nickade gillande. ”Bra, du vet vad som gäller. Det brukar ändå vara lugnt på kvällen, om det är någon som trycker är det oftast för att de behöver hjälp till toaletten.” De fortsatte att prata en stund tills en lampa tändes. ”Rum fem, nu har Siv mardrömmar igen.” Maggan reste sig upp. ”Hon får det ibland och vill att man sitter med henne tills hon somnar igen.” Jens tittade oroligt på henne. ”Ska jag följa med?”
”Nej, håll koll på larmtavlan och hämta mig om det skulle vara något allvarligt” sade hon och gick till vänster i korridoren. Men vad roligt. Tänkte han när han satt där själv. Skulle inte förvåna mig ett skit om någon passar på att få en hjärtattack nu. Några minuter senare tändes mycket riktigt en lampa. Varför händer det alltid mig? Tänkte han dystert och tittade på siffran. Nummer elva, som låg på andra sidan till höger i korridoren. Han funderade ifall han skulle hämta Maggan. Han bestämde sig för att gå och titta vad det gällde först.
Han suckade och gick på helspänn längs med korridoren. När han kom fram till dörr nummer elva knackade han och gick in. Lampan på nattduksbordet var tänd och kvinnan i rummet satt upp mitt i sängen. Hon verkade må bra men såg lite skrämd ut. ”Vem är ni?” Frågade hon nervöst. ”Jag är Jens, jag jobbar som vikarie på den andra avdelningen.” Hon blev lite lugnare. ”Var är Maggan och Annika?”
Annika åkte hem, hennes familj är sjuk, och Maggan är med Siv.” Tanten slappnade av helt nu. ”Har hon mardrömmar nu igen?” Jens nickade. ”Nåja. Jens, jag heter Sofia och jag behöver hjälp till toaletten. Jag blir lite yr ibland, det är den där förbaskade medicinen.” Jens misstankar vaknade till liv igen. ”Jaha, vad får du för något?” Frågade han medan han hjälpte henne upp. ”Zoloft tror jag det hette, det var ett rent helvete de första vekorna jag tog det, jag blev yr och mådde illa hela tiden.”
”Känns det bättre nu då?” De hade kommit halvägs till badrummet. Hon drog honom i armen så att hans öra kom nära hennes mun. ”Kan du behålla en hemlighet?” Viskade hon konspiratoriskt. Jens nickade och han både kände och hörde hennes heta andedräkt i örat. ”Jag har inte tagit dem på en hel vecka, jag bara låtsas behöva hjälp. Jag förstår inte varför jag skulle ta dem ändå, jag tog inga mediciner innan jag kom hit.” Nu hade de kommit fram till badrumsdörren. Jens kunde inte låta bli att snoka vidare.
”Sofia, du verkar vara en redig och vital dam, vad gör du här? Du verkar inte vara så gammal.” Hon log. ”Jag är inte så gammal heller, bara sextiosju år. Det är min familj som har satt mig här”, fortsatte hon missnöjt. ”Varför då?” Frågade han nyfiket. ”Vi kan säga att jag hade, och har vissa...begär.” Svarade hon undvikande. Jens ledde in Sofia till toaletten och höll i hennes ena hand när hon började dra upp nattlinnet. Han tittade besvärat bort åt sidan och hjälpte henne sedan att sätta sig ned.
När han skulle gå ut och vänta höll hon fast hans hand så att han stannade upp. ”Kan du inte vara kvar härinne så att vi kan fortsätta att prata? Jag vill se folk i ögonen när jag pratar med dem.” Jens trampade besvärat med fötterna. ”Ja, jo, det kan jag väl.” Sade han nervöst. ”Hur länge har du jobbat på Solgläntan?” När Jens skulle svara hörde han hur det började skvala inne i toalettstolen. Hela situationen var väldigt pinsam. ”Det här är andra veckan och jag ska vara här i två veckor till”, svarade han generat.
”Vad röd i ansiktet du är”, sade hon och skrattade. ”Du är väl inte en sån där som är rädd för fittor hoppas jag.” Jens haka åkte ned mot golvet. Han harklade sig. ”Nä, det...det är jag inte.” Sofia gav honom ett soligt leende. ”Men vad bra, jag har lite ont i mina handleder så jag behöver hjälp med att torka mig. Kan du hjälpa mig med det?” Frågade hon oskyldigt. Jens blev ännu rödare i ansiktet. ”Jo, det kan jag väl”, sade han ynkligt.
Han började ta fram plasthandskarna som han alltid såg till att ha i fickan p.g.a. alla jobb som Monika såg till att han fick. ”De där behöver du inte”, sade Sofia skarpt. ”Du ska ju ändå använda papper, jag tycker inte om känslan från plasten, det är obehagligt. Det finns vatten och tvål vid handfatet i värsta fall.” Jens stoppade ned dem igen. Han började dra ut papper från toalettrullen. ”Det räcker, ska du förstöra toaletten för mig?” Frågade hon och log.
Jens knycklade ihop pappret och tog lite vatten på det. Sofia särade på benen. Jens förde långsamt papperet närmare. Stämningen blev plötsligt erotiskt laddad . Både hans och hennes andhämtning blev tyngre. ”Sätt fart nu, jag bits inte”, skojade hon med glansiga ögon. De fyra ögonen följde med spänning papperets färd mot slutmålet. När det kom fram och han nuddade vid hennes sköte ryckte hon till, som om hon hade fått en stöt. Jens blev skrämd och började dra tillbaka handen. ”Nej, fortsätt”, sade hon grötigt. ”Du är jätteduktig, torka ordentligt.”
Han fortsatte och hon började stöna och röra lite oroligt på sig. När han tyckte att han var klar släppte han papperet och började ta bort handen igen. Sofia var snabb och fångade in hans hand med båda sina och höll fast den vid skötet. ”Snälla, fortsätt”, bad hon. ”Det är så skönt.” Jens var alldeles torr i munnen. Han svalde, skulle han sluta? Han hade inte gjort något fel lagligt sett hitills, vad han visste i alla fall, men om han fortsatte skulle han definitivt råka illa ut.
Han tittade på hennes bedjande ögon. Skitsamma, det är det värt, tänkte han och började smeka henne igen. Jens började massera hennes klitoris och Sofia började stöna högre och högre och röra sig mer och mer oroligt. Hennes fittsafter flödade fram och Jens kuk var så hård att den värkte. Plötsligt grep hon tag i hans hand och gned den hårt mot hennes klitoris och började sedan skaka i hela kroppen. Hon fick orgasm med ett så högt stön att Jens blev orolig att någon skulle höra dem. Men den insikten gjorde det bara mer spännande.
När orgasmen ebbade ut förde hon upp hans hand till sin mun och började slicka bort fittsaften. Hon öppnade munnen och stoppade in ett finger. Jens tittade hänfört på när hon sög på det, det var skönt men han önskade att det var något annat hon sög på. Hon måste ha förstått vad han tänkte på för hon tog ut fingret ur munnen. ”Nu vill jag ha något större att suga på”, förkunnade hon och började fumla med hans byxor. Kuken stod som ett spett så hon fick lite problem med att dra ned byxorna och kalsongerna.
Jens hjälpte till och kuken blev fri från sitt fängelse. Sofia tittade på den och slickade sig om läpparna. ”Mm, den ser hård och god ut”, sade hon och tog tag i den. Han flämtade till och såg på medan hon runkade. Hon böjde sig fram mot den och slickade med tungspetsen upp försatsen. Jens rös till, hon började slicka på hela kuken och efter en kort stund glänste den av saliv. Hon tittade upp mot honom och log, han log tillbaka.
Hon förde på nytt munnen mot hans penis och började suga på ollonet medan hon hela tiden hade ögonkontakt med honom. Hon tog tag i hans skinkor och började föra ned mer och mer av kuken ned i halsen. Känslan var obeskrivlig och han kände att det inte var långt kvar innan han skulle komma. Han började fundera om han skulle hinna dra ur kuken innan han kom men Sofia bara fortsatte längre och längre ned.
Alla tankar på att dra sig ur skingrades när han kände hennes läppar mot könshåret och pungen. Hon började trycka med händerna på hans skinkor och Jens var inte sen med att förstå vad hon ville. Han tog tag om hennes huvud och började jucka mot hennes mun. Det slurpade och slafsade medan hon sög. Han behövde bara jucka några gånger innan han brutalt sprutade sperman långt ned i hennes hals. När han hade sprutat färdigt tog hon ut kuken och började slicka den ren.
”Mm, det var härligt och gott”, sade hon lyckligt när hon var klar. ”Det var alldeles för länge sedan sist jag hade en härlig ung kuk i munnen. Ska vi fortsätta i sängen? Jag hoppas att du inte är trött, för nu vill fittan ha kuk också.” Det var inget problem, Jens lem var fortfarande hård och villig. Sofia tog tag i den och ledde honom ut från badrummet till sängen. Där släppte hon den, kröp upp på sängen och drog av sig sänglinnet.
Jens stod och runkade medan han tittade på hennes kropp. I vanliga fall skulle han inte haft en tanke på att vara tillsammans med en äldre kvinna som var gammal nog att vara hans mormor. Kanske till och med varit äcklad av det, men med allt han varit med om den senaste kvarten hade förändrat hans syn på det hela. Okej, hennes bröst hängde lite kanske men det var inte så farligt, och hennes kropp var överraskande fast i hullet. Det syntes att hon tog hand om sin kropp.
”Tänker du stå där hela natten?” Frågade hon medan hon lade sig ned på sängen och särade på benen. ”Nej, jag kommer. Sade han medan han tog av sig tröjan och kröp upp mot henne. ”Inte redan väl?” sade hon och skrattade, det tog en stund innan han fattade skämtet. ”Nej, jag tänkte se till att du kommer först”, sade han och sänkte ned huvudet mot hennes sköte.” Doften från könssaften retade hans näsa och han började slicka på hennes blygdläppar.
Hon gav ifrån sig ett stön och snodde in sina fingrar i hans hår. ”Fortsätt, sluta inte.” Han särade på blygdläpparna och började slicka och suga på hennes klitoris. Sofia lät allt högre och högre och Jens förde in ett finger in i slidan. ”Mer”, stönade hon. ”Stoppa in fler.” Jens förde in ett till och började pulla henne. ”Åh, åh, ett till, knulla mig med dina fingrar”, kved hon. Jens gjorde som han blev tillsagd. Han pullade henne med tre fingrar och började slicka hennes klitta igen. Sofia började skaka i hela kroppen igen för andra gången den kvällen.
”Jag kommer”, stönade hon och tryckte ned Jens ansikte mot hennes sköte. ”Jag kommer.” Jens tittade upp med könssafter i hela ansiktet. ”Duktig pojke”, sade hon och lade sina händer på hans kinder och drog varligt upp honom till sitt ansikte för att sedan kyssa honom. Medan hon började slicka i sig fittsaften från hans ansikte lyfte han upp underkroppen och lade kuken mot hennes fittöppning.
Han gned ollonet mot blygdläpparna och klittan och de började båda andas tyngre. Han kunde känna hennes heta andedräkt på ena sidan av sitt ansikte. Hon satte återigen sina händer på hans skinkor och började trycka på. Han gled sakta in och båda två rös av välbehag. Sakta, sakta förde han in kuken och det märktes inte att det var en gammal tant han knullade. Hon drog ihop fittmusklerna riktigt ordentligt när han var helt inne. ”Jag gör knipövningar varje dag”, viskade hon i hans öra.
Jens började jucka och känslan var otrolig, både för honom och henne. Han ökade sakta takten och började sedan pumpa mer och mer brutalt i hennes gammelfitta. Sofia lade benen på hans rygg och armarna om hans nacke och stönade högt i hans ena öra. Det eggade honom att höra hennes njutning och till slut kunde han inte hålla sig längre utan sprutade sin sperma långt in i hennes sköte.
Han gled av och lade sig bredvid henne. De låg båda och flämtade så högt att de inte hörde dörren som knarrade till lite när den stängdes. Jens steg upp efter en stund, han tog upp tröjan och gick sedan till badrummet. Där duschade han av sig och tog sedan på sig sina kläder. Han gick ut från badrummet, Sofia låg och smekte sig själv. ”Jag måste gå nu, Maggan undrar säkert var jag är.” Hon lyfte på huvudet och tittade på honom.
”Tack för den trevliga stunden vi hade, jag önskar att vi kunde träffas igen”, sade hon och tittade sorgset på honom. ”Jag vet, det önskar jag också. Men det blir svårt att träffas igen, jag kommer nog inte att komma hit till den här sidan någon mer gång, tyvärr. Men jag kommer alltid att minnas dig.” Sade Jens och log. ”Jag också.” Sade hon och log tillbaka.
Han gick ut och stängde dörren och han hann bara gå några steg innan Maggan kom gående från en sidokorridor mot honom. ”Var har du varit? Jag har letat efter dig i fem minuter.” Jens pekade på dörren bakom sig. ”Jag hjälpte Sofia till toaletten, hon kände sig lite yr.” Han hade bestämt sig för att inte berätta att hon inte tog medicinen. Det var ju ändå något skumt med det där. Maggan fnyste till. ”Det är den där jäkla medicinen som gör alla yra i huvudet, läkaren bestämmer och vi får ta hand om det. Gick det bra?”
Jens började gå tillbaka, han ville inte att hon skulle titta till Sofia och hitta henne onanerande i sängen. Det skulle inte behövas något ljushuvud för att förstå att det hänt något fuffens i rummet. ”Jodå, det gick bra. Hon är en härlig kvinna.” Maggan skrattade till. ”Ja, hon gillar att prata i alla fall. Munnen går i ett på henne. Själv fick jag sitta en trekvart innan Siv somnade.” Det kanske berodde på att du babblar på en hel del själv, tänkte han medan de gick tillbaka.
När de kom fram till övervakningscentralen stod Karin där och väntade. ”Var har ni varit? Jag har stått och väntat här i tio minuter.” Maggan presenterade Jens. ”Det här är Jens, han gick lite vilse och hamnade i von Månstråles spindelnät.” Sade hon och fnittrade. Jens tittade frågande på henne. Hon höll för näsan och sade tillgjort. ”Hon är adlig förstår du, kommer från en fiiin familj.” Hon började fnittra ännu mer. Karin himlade med ögonen. ”Kom med så ska jag låsa upp åt dig.” Hon började gå och Jens följde med.
När han kom tillbaka frågade Anders om det hade gått bra. ”Ja, det var ganska lugnt, men Maggan babblade på rätt bra. Det känns som om jag fått sår i öronen.” Anders skrattade. ”Jo, hon kan snacka hon. Är du trött?” Jens nickade. ”Ja, jag börjar bli lite sliten. Hur mycket är klockan?” Anders tittade på sitt armbandsur. ”Hon är snart två. Om du vill kan du sätta dig på kontorsstolen och vila lite. Vi brukar turas om att vila och trädet gick hem för en stund sedan så det är fritt fram.”
Det lät som en bra idé och Anders visade att det gick att fälla tillbaka ryggstödet lite så det blev bekvämare. Medan han låg där och vilade kände han sig nöjd med sig själv. Han hade precis knullat, han stod emot alla Monikas försök att bli av med honom, Anders och de andra var schyssta, han var ganska bra på det han gjorde, det var bara halva tiden kvar och han var något på spåret. Ingenting kunde gå snett nu.
Han hade fel.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Åhhh , mera äventyr med Sofia !! Läcker historia , vill gärna läsa mycket mer , tack för en trevlig stund :-)
Jag följde den här novellserien på den nedlagda sajten. Härlig läsning, inte bara kring sexet, utan en välskriven och smart konstruerad intrig också.
Bra skrivet med fint flyt och målande beskrivningar. Kanske än mer målande berskrivningar i själva sexet hade varit önskvärt.
Hur som helst, en riktigt bra story med stor potential, ser framemot fortsättningen!
D-mon
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Välskriven och läcker novell. Det pirrar rejält i fittan. ;-)