DAMKLUBBEN Kapitel 11
Författare: damklubben Datum: 2013-04-28 21:38:28
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
26 908 gånger
Betyg: 2.6 (6 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
FÖRFATTARENS ORD:
För nytillkomna läsare av denna historia, kan rekommenderas att skumma igenom tidigare kapitel först för att få ett sammanhang. Och för framtida avsnitt för den intresserade, så kan ett kapitel vara kort eller lite längre. Helt beroende av händelseutvecklingen.
-Nej, jag tror vi tar det lite blandat! utbrister mannen roat till slut.
Kvinnorna fullkomligt avskyr höra hur road den vidriga mansgrisen är av deras så fruktansvärda förnedring.
-Slynorna vet att vi hade enbart teori igår och jag hoppas verkligen slynorna memorerat allt! Då ställer sig alla slynor i Slynställning 1!
Kvinnorna rycker nästan till lite av de vidirga orden och de alla tvingas dra sig till minnes hur flera bilder på en vacker hårdsminkad kvinna klädd som dem, tvingats ställa upp sig på olika förödmjukande sätt. Allt stormar där de sitter och de känner att löskukarna i deras våta sköten slutar att vibrera och röra sig, innan de åter hör en förnedrande kneppning med fingrarna. De vill inte, de hatar det, men som i en rörelse tar de sig snabbt upp på fötterna och ställer sig bredvid sina bänkar med ordentligt särade ben, händerna knäppta bakom nacken och skjuter ut brösten, samtidigt som deras blickar är sänkta mot golvet. De fullkomligt hatar det!
-Inte alls illa, mina små slynor! skrockar den vidirga mannen belåtet. Och så tar vi slynställning 2! Lyd, slynor!
De hatar det, men alla går ner på knä, fäster händerna under sina mogna bröst som om de liksom bjuder ut dem, samtdigt som de alla tvingar sig gapa stort med sina röda munnar och sträcka ut tungorna så långt de kan. Så förnedrande, som om de bjuder in en mans lem till deras röda munnar. De två maskerade männen har börjat cirkulera kring dem och de är så väl medvetna om de hemska ridpiskorna i deras händer. Ingen tvivlar det minsta på att de med glädje skulle använda dem vid minsta fel från dem.
-Duktigt, slynor! skrockar den hatade mannen på skärmen. Och så tar vi slynställning 3 på alla fyra!
Han knäpper med fingrarna så förödmjukande och sekunden efter står de alla på alla fyra med särade ben och ansiktena lyfta rakt fram.
-Ha ha, jag tror minsann slynorna verkligen har gjort sin hemläxa! skrattar mannen. Och vi avslutar med slynställning 3 över bord!
Ny vidrig knäppning och de alla reser sig snabbt på given signal och tvingar sig ställa sig på armbågarna över sina skolbänkar med vitt särade ben, svankande och puta med rumporna. Återigen så är deras ansikten lyfta och riktade rakt fram. Varenda förnedrande sekund bränner som eld i deras stolta kvinnliga själar.
-Strålande, mina härliga små slynor! skrockar mannen och applåderar.
Alla bara önskar de kunde ge honom en rungande örfil och skälla ut honom efter noter. Men de inser självklart det är helt omöjligt.
-Då kan slynorna sätta sig på sina löskukar igen!
Sekunden efter hörs kvävda flämtningar i rummet då de sjunker ned på löskukarna med sina våta renrakade sköten.
-Och då fortsätter vi med koppelträningen! säger mannen roat.
Då två maskerade männen kliver direkt fram till Helena och Marie och fäster ett hundkoppel i deras redan hatade halsband som bränner som eld runt deras smäckra halsar. Är bara än mer förnedrande nu då ett koppel fästs i dem.
-På fötter, slynor! säger mannen samtidigt som de känner ett förnedrande litet ryck i kopplena. Övriga slynor följer hela tiden med blicken koppelträningen!
Helena och Maries kinder blossar röda av raseri, förnedring och förtvivlan då de tvingas resa sig snabbt. De känner allas blickar på sig. Och är som detta är uttänkt, att just de två tvingas börja denna förnedring. Att den avskyvärde vidirge mansgrisen börjar med de två som är gruppens informella ledare. Rycker lite i kopplet och de tvingas följa efter männen. Sekunden efter hörs en fingerknäppning från mannen på skärmen och direkt hörs ett vinande ljud innan Marie skriker ut ett ljudligt aj då den hemska ridpiskan träffar hennes rumpa. Den korta flickiga kjolen skyddar knappast någonting mot den hemska piskan. Mannen fräser nästan ut från skärmen:
-En slyna som går kopplad fäster alltid händerna bakom ryggen och sträcker stolt på kroppen! Blicken i golvet, men huvudet stolt lyft! Självklart får alla slynor detta korrigeringsrapp!
De hör en ny hatad fingerknäppning, innan en ny piska viner och Helena skriker till av det svidande rappet över sin rumpa. Alla ser med förtvivlan hur deras så stolta, starka informella ledare behandlas så här. De ser hur både Helena och Marie snabbt fäster händerna bakom ryggen, sträcker på sig och lyfter huvudena samtidigt som de har blicken sänkt i golvet. Alla kämpar med gråten då de mer än någonsin inser de är så fast i denna fruktansvärda förnedring. Det rycker till i kopplena och Marie och Helena tvingas gå runt bänkarna med alla blickar hela tiden riktade på dem. De fullkomligt avskyr bli ledda i ett hundkoppel, så oerhört förnedrande. Men de vågar inte visa det med en min av fasa att få fler hemska svidande rapp.
-Såja! säger mannen på skärmen då de avslutat varvet. Och då tar vi krypande koppelträning. Slynorna ner på alla fyra!
Ny knäppning och Helena och Marie tvingas ned på alla fyra så förödmjukande. Det rycker till i kopplena och de tvingas börja krypa efter männen vilket är nästan än mer förnedrande. De stelnar till då de plötsligt hör en ny fingerknäppning. Sekunden efter viner piskorna igen och först Helena skriker till av det svidande rappet, sen Marie. Den hatade mannen fräser på skärmen:
-När en slyna blir ledd krypande i koppel så håller slynan stolt huvudet rakt fram med blicken i golvet och svankar fint! Lyd slynor!
Helena och Marie kämpar med gråten då de blixtsnabbt lyfter huvudena och svankar allt de kan. Nya ryck i de hatade kopplena och de tvingas krypa med på detta än mer ansträngande vis efter de två maskerade männen. Alla förtvivlade ögon tvingas följa dem tills de kommit runt ett nytt varv.
-Så ska det se ut, slynor! säger mannen. Och nu efter detta så misstänker jag slynorna kan behöva lite vatten!
Nytt ryck och de tvingas krypa på alla fyra mot hörnet i rummet. Ingen av kvinnorna har tidigare tänkt på det i sitt upprörda tillstånd. Men nu får de se att i ena hönet står det åtta hundmatsskålar på rad fyllda med vatten. Precis som på deras redan hatade halsband, så står på varje skål deras nya så hatade ”namn”, SLYNAN HELENA, SLYNAN MARIE och så vidare. Helena och Marie placeras framför sina skålar.
-Så, då dricker slynorna lite vatten, vi vill ju inte riskera att slynorna blir uttorkade, ha ha! skrattar den vidirga mansgrisiga karl. Det är bara att lapa i sig, mina små lydiga tikar!
Det är så att Helena och Marie bara vill skrika rakt ut i raseri och förnedring, men kan inte, vågar inte. De tvingas luta sig ner och med besvär lapa i sig det lilla vatten de får i sig. Till slut leds de tillbaka till sina platser och totalt i uppror tvingas de lätt flämtande sjunka ned på sina löskukar. De kvider till då det bränner på skinkorna när de hamnar mot den hårda stolsitsen. De inser att de nu har ytterligare två ilsket lysande röda streck på skinkorna av de hemska piskorna.
Systematiskt tvingar den vidirga mansgrisen alla de andra kvinnorna igenom samma sak. De får varsina två svidande straffrapp innan de tvingas två varv runt bänkarna gående och krypande ledda i koppel, innan det avslutas med det förnedrande vattensörplandet. Till slut sitter alla åter på sina återigen vibrerande och glidande löskukar. Kinderna hettar röda av raseriet, förnedringen, förtvivlan. De kan bara inte fatta att de under sex långa månader ska tvingas leva under dessa avskyvärda vidirga regler och order som ingen normal mogen kvinna skulle tolerera. Och samtidigt blossar kinderna av skam då deras så styva bröstvårtor syns så tydligt genom det tunna blustyget som bevis på att deras renrakde sköten är våta, vare sig de vill eller ej, mitt i denna fruktansvärda förnedring, de hatar det!
-Så, mina slynor, då avslutar vi dagens läxförhör. Och Master förväntar sig att ingen slyna nu efter detta missar en enda liten regel!
Orden uttalas med sådant eftertryck så kvinnorna nära på ryser till av fasa. Alla ser ned i sina bänkar, känner löskuken vibrera och glida upp och ned i deras våta sköten. De kan bara inte tro detta händer, inte dem! Mannen fortsätter mer roat:
-Så, då går vi över till överraskningen…
Alla undrar nervöst vad det innebär. Ingen tänker på det, men speciellt Marie rycker till lite extra av orden.
-Är slynan Marie redo med den? frågar mannen.
-Ja, min Master! kommer direkt och utan minsta tvekan från Marie.
Alla sneglar på Marie, undrar vad detta är.
-Varsågod, slynan Marie, scenen är slynans! säger mannen självgott.
De ser Marie snabbt resa sig, rusa ut i hallen och snart vara tillbaka och ställa sig framför bänkarna. Nu med en liten svart anteckningsbok i ena handen. Alla känner igen typen av bok från den tidiga skolgången. De hatar hur de ser sin väninna, den så underbart vackra, starka Marie, niga djupt och fint som en liten skolflicka mot skärmen innan hon säger med underdånig stämma:
-Slynan Marie är redo att börja, min Master!
-Varsågod, slynan! säger den hatade avskyvärda mannen så man riktig man kan höra njutningen i hans mörka röst.
-Tack, min Master!
De hatar så höra och se Marie niga fint igen och uttala orden som inför en sträng gammaldags rektor, innan hon vänder sig mot dem och öppnar den lilla svarta anteckningsboken. Ungefär som om hon ska hålla ett föredrag för en femteklass. De kan alla se i hennes vackra blå ögon hur hon avskyr det men inte vågar visa det med en min. Nog för ingen av dem i denna stund skulle våga sätta sig upp mot denna vidirga mansgris. De visste vilka hemska hot som hängde över dem. Allt som bara med en liten klickning skulle kunna skickas iväg till gud vet vem och förgöra deras liv. Och alla kände det svidande brännandet från de nya hemska rappen på deras skinkor som de inte tvivlar på det minsta skulle kunna bli många fler om de gjorde något fel. Men de känner som instinktivt att Marie har upplevt något mer under dagen, som tvingat henne som att bli än mer kuvad än dem. Och nu skulle de tydligen få veta var. De hör Marie harkla sig innan hon börjar läsa ur den lilla svarta anteckningsboken med lätt ostadig röst:
-Det var straxt innan lunch idag…och..och slynan Marie hade en affärslunch inbokad….
Fler noveller av samma författare
Blir det någon fortsättning eller tröt fantasin?