Grevinnan: Genom röda rum
Stearin droppade längst ljuset som Julian betraktade i källaren i de la Poer residensen.
Även om Julian ogärna tänkte på källaren han satt i som just en "källare".
Förvisso låg källarvåningen under mark, precis som vilken källare som helst.
Men detta var inte en kulen undervåning; det var inget förvaringsutrymme; och det var inte en plats dit solen aldrig nådde.
Det hela hade börjat med att Alfred Wiltman hade bjudit Julian på ett parti biljard.
Vägarna utanför huset var fortfarande täckta av snö och det skulle dröja ytterligare någon dag innan Julian kunde åka därifrån.
Så när Alfred kom och erbjöd förströelse i form av biljard hade Julian sjungit inombords: han var uttråkad. Dessutom hade han bråkat med Charlotta de la Poer.
Grälet hade lämnat honom frostig inombords.
Snart skulle han berätta om bråket för Alfred. Men för stunden betraktade Julian bara den imponerande källaren.
Visst fanns där ett biljardbord. Tillsammans med ett större Carambolebord. Bredvid Carambolebordet fanns ett ännu större Snookerbord.
Alfred hade tålmodigt förklarat den avgörande skillnaden på de tre olika sorternas biljardbord – och Julian hade snabbt glömt den.
En stor jukebox spelade hits så gamla att inte ens Julian föräldrar hade hört dem på radio: "Say nighty night and, kiss me. Just hold me tight and tell me, you miss me", sjöng en sedan länge död kvinna från jukeboxen.
Stora soffgrupper stod framför mörka bord. Darttavlor mellan uppstoppade älghuvuden. Exklusivt bråte var man än lade blicken.
Det såg ut som de förnäma herrklubbarna Julian varit på i Uppsala. Men de berusade studenterna saknades.
Bredvid en av bardiskarna – och Julian hann med nöd och näppe hejda ett skrik då han först hade sett åbäket – fanns en uppstoppad kodiakbjörn.
Björnen stod på sina bakben, som om den blivit fryst i ett ögonblick då den precis skulle attackera något framför den. Den reste sig en bra bit över Julian. Minst två och en halvmeter.
När droppen av stearin nått botten av ljuset sneglade Julian mot björnen som stod bara några meter till höger om honom. Som för att försäkra sig om att den fortfarande var död.
"Man blir bra nyfiken på vad för fester som ägt rum här inne", sa Julian. Han kunde nästan höra surret från sedan länge döda röster omkring sig.
"Om dessa väggar kunde tala…", svarade Alfred filosofiskt från andra sidan om bardisken. Med fingret följde han olika spritsorter. Sökande efter en specifik flaska.
"Eller om björnen kunde tala, för den delen", insköt Julian.
"Nå, låt oss hoppas att vår zodiakbjörn fortsätter vara lika stillsam som väggarna, ska vi inte?", sa Alfred och plockade till slut fram en dammig flaska på baren.
Alfred borstade av etiketten. Hummade förtjust. Sedan vände han sig mot Julian: "Det finns två yrken i världen där man absolut inte får förråda sin kund. Vilka två är det?"
Julian såg in i den gamle mannens himmelsblåa ögon.
"Jag kan nog säga fler yrken än två där man inte får förråda sin kund.
Men för sakens skull skulle jag vilja påstå att jag, som är doktor, har ett yrke där man absolut inte får förråda sin kund", sa Julian.
Med två dunsar slog Alfred ned två glas bredvid den dammiga flaskan.
"Visst", sa Alfred. "En läkare får inte svika sina kunder. Men det andra yrket är bartender. Till ytan kanske det verkar som ett simpelt yrke där man bara följer recept och blandar drinkar."
Alfred skruvade av korken på flaskan och fortsatte: "Men det är en avgörande skillnad på att servera gift och servera medicin."
Julian funderade på att ifrågasätta huruvida alkohol någonsin var något annat än gift. Men höll tyst.
Porlande fyllde Alfred bägge glasen med en mörk, gyllene vätska. Sorlande spädde han sedan ut vätskan med vatten. Till sist fyllde han glasen med is.
"Gift eller medicin, sa du?", upprepade Julian och lyfte på glaset.
Hans ögon smalnade då han såg på drinken. "Stora ord från någon som serverar whisky utblandat med vatten. Och du ska vara bartender?"
"Ta en klunk innan du kritiserar mig, unge man. Jag var bartender i tio år i min ungdom efter jag deserterat från det militära. Jag ville fylla folk med alkohol i stället för kulor", sa Alfred.
"Oho; vilket år hände detta? Ungefär samma år som Jesus blev korsfäst?" frågade Julian.
"Nej. Samma år som människan uppfann hjulet. Pröva min whisky nu. Lustig kan du vara senare."
Julian ryckte på axlarna och tog en klunk. Man kunde ana den avlägsna – men nyanserade – smaken från tunnan där whiskyn lagrats. Och strax därpå framträdde en söt eftersmak av vete som fyllde hela munnen.
Den häftiga smaken av alkohol brände till i gommen, men försvann snabbt; men det smakade inte blaskigt. Istället framhävdes de övriga smakerna: Torkad frukt, päron, pomerans, macadamianötter, vanilj…
Alfred flinade och vände på flaskan så att Julian såg etiketten, vilket gjorde det hela ännu mer förbluffande.
Det var en vanlig Glenfiddich.
Det Maria och Julian druckit i en stuga för en dag sedan hade varit mycket dyrare. Trots det var det han drack nu som av en annan värld.
"Är du en trollkarl?" frågade Julian och tog en till klunk. Alfred skrattade.
"Nej, bara en observatör. Du ser ut att vara vältränad Julian. Men samtidigt har du en skugga under ögonen. Och dina axlar slokar som om du vore en blomma som saknar regn."
Alfred fortsatte sin utläggning: "Samtidigt har du ett av de jobbigaste yrkena i världen.
Du berättade tidigare att du hade en privatklinik. Jag misstänker att det är ett stressigt jobb och jag misstänker också – om du ursäktar – att något… Så att säga. Mindre trevligt har hänt dig nyligen."
"Du är ute på tunn is nu, Alfred."
"Nå, jag tänker inte ens fråga om vad som hänt. Lika lite som jag tänker kommentera att du och Maria fnissande lagade mat i köket igår och luktade sprit, rök och sex."
Julian satte något i halsen och spottade och fräste. Alfreds gissningar påminde honom om hur Charlotta frågat ut honom tidigare.
Han förstod nu var hon fått den egenskapen ifrån.
Alfred fortsatte: "Men hur som helst: jag har en trött vän framför mig. Han arbetar hårt på sin klinik, och möjligtvis har du också haft sömnproblem.
Vad löser inte sömnproblem bättre än en drink? Jag kan tänka mig att du druckit för mycket under de senaste veckorna. Kanske månaderna."
Julian skruvade obekvämt på sig: "Minst sagt."
"Sååå… en vanlig whisky skulle vara för stark för någon som gått genom allt du gått genom. Därför blandade jag ut den med vatten", sa Alfred.
"Men hur kunde smaken vara så livlig?"
"Isen", sa Alfred och pekade: "Isen gör whiskyn mer uppfriskande. Och isen lugnar ned den brännande smaken. Allt detta medan vattnet öppnar upp för de andra smakerna. Det är kemi, inte magi."
De drack i stillhet. Inte för alkoholens skull, utan för smakens.
Jukeboxen fortsatte att pulserande pumpa ut musik: "Love me tender, Love me dear, Tell me you are mine. I'll be yours through all the years, Till the end of time."
"Har du någonsin reflekterat över namnet bartender? Detta", sa Alfred efter en stunds tystnad och knackade på den mörka träskivan, "är en bordskiva. Eller som man säger på engelska: bar. Och tender betyder…"
"… Godhjärtad", inflikade Julian.
"Så utan någon bakom denna bordskiva är det bara en bar. Men om en person står här – där jag står – så får man en bartender! Och det är mitt jobb att stå bakom denna mörka träskiva och vara godhjärtad."
"Har du tagit din medicin Alfred? Det där låter som galet raljerande."
"Det är galet raljerande. Vad jag försöker säga är att jag verkligen ville göra dig en smula gladare innan du åkte. Men jag tror jag kom för sent."
Julian såg frågande mot Alfred medan han kluckande fyllde de bägge glasen igen.
"Jag misstänker att Maria och Jeanette hann före mig. Dina axlar slokar inte lika mycket längre som när du kom hit först. Och det var nog inte utspädd whisky de bjöd dig på", sa Alfred och flinade.
Jukeboxen fortsatte sjunga medan Julian blossade i en röd färg. “When at last my dreams come true, Darling this I know, Happiness will follow you, Everywhere you go."
~
"Så berätta Julian", frågade Alfred till slut medan de kastade pil, med varsitt glas i ena handen. "Exakt vad gick fel när du talade med Charlotta igår?" frågade han.
"Så det var därför du bjöd mig på sprit? För att jag ska skvallra om er grevinna?" frågade Julian och gav Alfred ett skevt leende.
"Jag är inte mer än människa. Har vi inte alla baktankar?" frågade Alfred.
Julian kom att tänka på sitt möte med grevinnan.
Han och Maria hade under gårdagskvällen suttit på Julians rum när Jeanette hade kommit.
De var mitt i en kyss, och frös till likt två tonåringar som blivit påkomna av en mamma när Jeanette öppnat dörren och pafft sett mot de två. Oförmögen att säga något.
Innan hennes ansikte spräckt ut likt en sol i ett skadeglatt leende: Julian hade trott att hon skulle bli avundsjuk; han hade fel.
Snabbt sa hon att Charlotta – till slut – hade tid att tala med honom medan hennes blick pendlade mellan Marias röda ansikte och Julians.
På väg till hissen hade hon pikat honom om och om igen för han blivit sååå käääär i Maaaaria Ekblaaad.
Hon lämnade honom ensam i hissen, och på vägen upp till toppen av tornet undrade Julian exakt vad Charlotta kunde vara så upptagen med i mitten av Skuggdalens gröna skogar.
En rysning for genom Julians ryggrad när han tänkte tillbaka på mötet – det hade slutat illa.
Salongsberusat berättade Julian om hans möte för Alfred.
~
Det var få saker i livet som kunde gjort Julian beredd på den extravagans som väntade honom i toppen av tornet, då han gått för att träffa Charlotta de la Poer.
Väggarna var dekorerade i flaggor med de la Poers vapensköld. Det centrala i motivet var en drake som slogs med två kråkor.
Överallt fanns det tända ljus. Skuggor dansade i ljusens sken och deras skuggdans virvlade över stora tavlor.
Där fanns också metervis av hyllor som dignade av böcker. Det var inte bara i hyllorna som böckerna hade sökt sin tillflyktsort. På varje öppen yta låg det volymer: urgamla liksom nya.
Mitt på golvet stod ett piano. Av samma typ som det som fanns i festsalen dit Jeanette tidigare tagit honom.
Och som en del av dekoren – framför pianot – satt den sista levande av släkten de la Poer.
Klädd i en vit klänning, och med blicken djupt försjunken i en bok. Utsirad som om hon skulle på en bal på slottet.
Hon såg upp när Julian gick in i rummet. Vände sig mot honom. Drog ned den lilla klänningen över sina vita ben och harklade sig.
Julian stod still. Väntade på direktiv. Kände sig något kortare än vad han faktiskt var på grund av Charlottas pondus.
Charlotta – road över hans passivitet – pekade på en stol och bad honom sätta sig.
"Låt mig komma med några gissningar", började Charlotta innan Julian hunnit sätta sig.
Hon lutade sig fram i stolen. En rörelse som framhävde bysten som lurpassade bakom hennes bisarrt utmanande klänning.
Urringningen hade fått Maria i sin avslöjande morgonrock att se ut att vara pryd – samtidigt såg klänningen ut att vara dyrare än Julians hela månadslön. Och då var han ändå läkare.
Charlottas hy glänste där klänningen inte täckte, och påminde Julian om vitt porslin.
Tillskillnad från porslin såg hon dock ut att vara lika mjuk och kurvig som en mild sommarvind.
Mild, men farlig, eggande och svindlande.
Inte bara Charlottas kurvor var mjuka och tilltagande; hennes sätt att röra sig på var drömskt. Varje gest svävande.
Julian kunde inte sätta fingret på vad det var med henne, men hon kändes nästan… övernaturlig. Som en älva som dansar i morgonens dimmor.
"Du är nyskild. Har jag rätt?" frågade Charlotta och Julian blev helt paff av påståendet. Även om det kom från ingenstans, var det också helt rätt.
"Strulig skilsmässa? Som lämnade dig tom inombords?" frågade Charlotta.
Senare skulle Julian få en déjà vu när Alfred kom med liknande gissningar, men nu stirrade han bara mot grevinnan. Försökte undvika att se ned i urringningen: vad i helvete, tänkte han.
De senaste dagarna hade han åkt vilse i Skuggdalen. Blivit strandsatt i det mest besynnerliga av platser. Räddat byggnaden från att brinna upp. Tillbringat natten med två kvinnor som bor där.
Och nu detta – när skulle han sluta bli förvånad över vad som händer?
Charlotta väntade inte på svar och fortsatte: "Du har försökt fylla det hålet genom att spendera pengar på saker du verkligen inte behöver. Hur mycket pengar har du slösat bort?"
"Allt för mycket", svarade Julian besvärat.
"Och hur mycket meningslöst sex har du haft?"
Frågan tog honom återigen med överraskning.
Julian såg skamset bort.
Han hade varit med många kvinnor de senaste månaderna; en sjuksköterska här, en servitris där, en ung student som inte slutat kontakta honom efteråt.
Han undrade om den där studenten hade ringt polisen då han varit borta ett par dagar nu.
Möten som lämnat honom tom och cynisk.
Men med Jeanette och Maria hade det varit annorlunda. Det hade inte känt meningslöst – inte ännu, i varje fall.
"Se där", svarade Charlotta nöjt och lutade sig tillbaka.
"Hur?" frågade Julian. Oförmögen att formulera en hel mening.
"Din ring, Julian", sa Charlotta kritiskt. "Eller snarare bristen på en ring. Du försöker fingra på ett smycke som inte existerar på ditt ringfinger.
Jag antar att det är en gammal vana? Att rulla på ringen när du är stressad? Nu ser det bara ut som du försöker vrida ditt finger ur led."
Julian såg ned på sin hand. Mycket riktigt. Hans solbränna hade ännu inte nött bort den vita, tunna linjen som varskodde om det misslyckande som var hans förra relation och förlovning.
"Vilket innebär att du antingen har tagit av dig ringen nyligen fastän du är gift. Kanske för att flörta med Maria och Jeanette…? Kanske med mig?
Eller – mer troligt – du är nyskild, och ringen är borta för alltid", fortsatte Charlotta och ställde sig upp.
Charlotta gick mot Julian och förde hennes ansikte nära hans, som för att undersöka något.
Varje rörelse var präglad av hennes beslöjade, långsamma rörelse.
Han kände sig blottad inför hennes ögon. Det var inte en helt obehaglig känsla, och han kände hur hans puls steg något.
Julian kunde inte hejda sig från att bli betagen av den lilla kurviga saken. Det var som varje kroppsdel levde sitt eget liv hos henne. Och varje kroppsdel var också lika ögonfallande som de var eggande.
Han ville slita henne intill sig; känna kroppen under sina händer. Men han vågade knappt röra sig.
"Dina bruna ögon må vara vackra Julian", sa Charlotta med låg röst och fortsatte: "Men de döljer inte de här mörka ringarna", fortsatte hon och drog med ett svalt finger omkring hans ögon.
"Mörka ringar som berättar att du har haft problem med att sova på sistone. Ett resultat av skilsmässan om jag inte tar fel. Och den här klockan ser fasligt dyr ut", fortsatte Charlotta.
Hon förde sina händer mot Julians armled och lyfte upp armen. Hennes händer var svala. Hennes naglar var färgade i en röd färg som matchade hennes lika röda, kyssvänliga, stora läppar.
Charlotta synade klockan: "Men du trivs inte med den. Utan skakar hela tiden irriterat på armen då den skaver mot handen. Dessutom", sa Charlotta och såg brydsamt mot klockan. "Du har inte ens brytt dig om att ställa den.
Man blir inte av med hjärtesorg genom att köpa dyra klockor. Eller dyra bilar, som den du kom med."
"Och vad är det som röjer mig när det kommer till meningslöst sex, Sherlock Holmes?" frågade Julian som kände sig naken.
"Åh, ingenting", svarade Charlotta. "Det var bara en ren och skär gissning. Hade jag rätt?"
Rödblommig drog Julian sin hand ur grevinnans grepp. Charlotta såg roat mot sin gäst och berättade att hon inte var en stor beundrare av Sherlock Holmes.
"Det förvånar mig inte. Du slår mig som en typiskt Agatha Christie-tjej. Inte någon som uppskattar Arthur Conan Doyle", svarade Julian.
Grevinnans mörka blick var intensiv, och det kändes som om hon såg genom järn. Och själar. Mer specifikt min själ, tänkte Julian och kliade sig besvärat på sin armbåge.
"Agatha Christi-tjej? Minst sagt. Ibland önskar jag att någon av mina anställda blev mördad. Bara så jag kunde lösa mordet…", svarade Charlotta och hukade sig ned framför Julian.
När Charlotta såg Julian bestörta blick skrattade hon och bad honom lugna sig. Hon skämtade bara. Hon lade en hand på Julians lår. Den spred en värme genom hela hans kropp.
"Nå, Julle. Jag vill tacka dig för att du räddade Maria. Och det här eländet till hus", sa Charlotta och gjorde en svepande rörelse med sin hand omkring sig. Som om tornet var värt en struntsumma.
"Det är inte mycket. Men det är det enda jag har. Fast låt oss tala om något viktigare. Vem i huset vill du helst ligga med?"
Frågan tog Julian på sängen och han krafsade ut sig ett bestört: "Va?"
Han lät lite som en kråka.
"En ung man som du? I en byggnad som denna? Det är rena rama haremet vi har här. Är det inte?" frågade Charlotta.
Drömmande såg hon ut genom ett fönster. Mot den vinande snön. "Fylliga Maria", fortsatte Charlotta. "Den förnuftiga, men ack så sensuella, Jeanette. Och så jag. Om du tillåter mig att inte blygsam för ett ögonblick så är jag faktiskt ganska vacker.
Så vem kommer du fantisera om när natten faller?"
Julian fann inget svar. Vad skulle han säga? Vem ställer en sådan fråga?
Charlotta lade sina armar i kors: "Om du inte redan legat med dem förstås."
"Det har du inte något med att göra", protesterade Julian.
"Nej, det har jag inte… Och vill du inte prata om det, så berätta om din skilsmässa i stället."
"Ska jag berätta om min skilsmässa för någon jag precis träffat?"
"Varför inte? Rädd för att jag ska berätta om dina hemligheter för någon?"
Charlotta reste sig upp. Den vita klänningen frasade omkring henne medan hon svepte över golvet. Fram och tillbaka.
"Du kanske inte har märkt det, men jag träffar inte så mycket människor", sa Charlotta och knackade sina två pekfingrar mot varandra.
"Och något säger mig att du måste tala ut om skilsmässan. Man kan inte låta sådana känslor pyra inom en, Julle.
Istället köpte du en dyr bil du inte kan laga. Och en klocka du inte bryr dig om att ställa."
Julian kom på sig själv med att försökta fingra på en ring som inte längre fanns på ringfingret.
Tidigare hade han inte ens märkt att han gjort det. Han gjorde en mental notering om att han måste sluta med det.
Julian började berätta om sin skilsmässa. Kortfattat: om hur fruns otrohet som kanske – eller kanske inte – var på grund av att han arbetade för ofta.
Som alla skilsmässor var det en bitter historia. Extra bitter för Julian, då hans fru tre dagar efter hon lämnat honom blev tillsammans med hans bästa vän.
"Men säg mig Julle, vilka bra äktenskap slutar i skilsmässa?" frågade Charlotta när Julian var klar. "Man skiljer sig av en anledning", fortsatte Charlotta. "Man skiljer sig inte för att förhållandet var rosor och solsken, eller hur?
En skilsmässa är det bästa som kan hända ett trasigt förhållande."
Julian var förvånad att hon över huvud taget kommenterade historien. Medan han berättat hade hon mest sett ointresserad ut.
Charlotta placerade sina händer på varsin höft, som om hon talade med ett barn. Rörelsen framhävde hela hennes kurvighet.
"Det är vad som sker innan skilsmässan som det är det jobbiga. Nu behöver du bara finna fotfäste igen. Det värsta är redan över", avslutade hon.
Julian ogillade att hon redan gett honom ett smeknamn: Julle? Verkligen?
"Och vad vet Charlotta de la Poer om skilsmässor?" frågade Julian. "Du verkar inte vara typen som varit i många förhållanden, Rapunzel", sa Julian, något uppretad av den lilla grevinnans psykoanalyser.
Hur träffande de än må vara.
"Mitt liv är precis lika ointressant som det verkar. Varför tror du vi pratar om ditt liv?" sa Charlotta.
"Förklara då för mig varför en vacker kvinna som du bor här i ingenting? När det finns en värld där ute", sa Julian och pekade mot fönstret.
"Tror du det är mitt val att bo här? Jag är den sista de la Poer. Det här är mitt hem."
"Tror du att en släkt – som inte längre finns – kommer bry sig om du flyttar?"
"Det här är mitt hem."
"Din tjurskallighet drabbar inte bara dig själv. Tror du Maria, Alfred och Jeanette trivs här ute?"
"Ingen tvingar dem att stanna."
"Kanske stannar de för din skull. Är du lika ekonomiskt oberoende som du verkar gör du ingen en tjänst genom att stanna här."
Charlottas ögon blixtrade till av ilska då hon fräste ur sig: "Du får det att låta som om jag har ett val. Det har jag inte."
Julian höjde rösten. Charlotta likaså. Till slut stod de båda upp och huttade sina fingrar mot varandra som vapen.
Som för att sätta punkt på diskussion tog Charlotta tag i en bok och hivade den efter Julian, medan hon skrek att han genast skulle åka därifrån. Genast, genast, genast.
~
Och nu satt Julian i källaren och berättade om sin lilla dust med Charlotta för Alfred.
Han utelämnade några detaljer – ganska många detaljer. Men i stora drag fick Alfred höra allt. Han hummade och nickade medan Julian berättade.
"Hon är sådan, vår Charlotta", sa Alfred, skrattade och klappade Julian på axeln.
"Var inte orolig Julian. Att bli upprörd är en passerande känsla. Och jag har inte sett Charlotta visa något som ens påminner om känslor på evigheter."
Alfred sprutade ut whisky som han precis svalt i ett moln framför sig när de två hörde en sval röst från trappan: "Inte det, Alfred?"
"Charlotta", kväkte Alfred ur sig medan han hostade.
Även Julian hade ryckt till och lyckats kasta sin pil så fel att den hamnade i ett av de stora älghuvuden som satt på väggen.
Pilen vibrerade då den satt fast i en nos.
Den gotiska, viktorianska vita klänningen var borta.
Charlotta var nu klädd i – vilket såg märkligt ut i Julians ögon – en vit tröja med röda kurbits längst armarna.
Nog var de i Dalarna alltid.
Det var en tröja som var på tok för liten, och spände över Charlottas bröstparti och formade sig fogligt efter hennes trinda mage.
Hon såg ut som om hon hörde hemma i en alpstuga. Precis klar med dagens skidturer.
Ingen urringning djup som Grand Canyon denna gång, tänkte Julian.
Ett mörkt bälte kramade hennes smala midja, och betonade den breda höften. Gav henne formen som kvinnor världen över skulle dö för. Under bältet bar hon ett par mörka jeans, som smet omkring hennes lår.
"Hallå där", sa Julian och kände sig som en idiot. Han kunde fortfarande höra hennes röst inom sig: "Åk! Genast!"
Charlottas stora, mörka ögon glänste i det ljus som lekte i källaren. Ögonen var nästan som accessoar till hennes mörka, korpsvarta hår.
Återigen kunde Julian inte skaka av sig känslan att det fanns något övernaturligt över Charlotta; hennes närvaro i rummet, trots hennes ringa längd, gav honom gåshud.
"Jag vill be om ursäkt", sa Charlotta.
"Be om ursäkt – du?" frågade Alfred klentroget.
Charlotta log stelt mot Alfred: "Let bygones be bygones, är det inte vad du brukar säga?"
"Absolut. Men av hundra råd som du får av mig", svarade den gamle mannen och höjde ett finger: "Väljer du att bara lyssna på ett."
"Alfred talade precis om sin bartender-karriär i Rio", inflikade Julian kvickt, innan Charlotta skulle hinna brusa upp sig.
Hennes ögon hade redan fått en mörkare ton. Likt en svart himmel innan ett häftigt regn.
Charlotta såg mot Alfred. "Åh herregud. Bartender", sa Charlotta med avsmak och himlade med ögonen.
Den mörka tonen i hennes ögon försvann lika kvickt som den uppenbarat sig.
"Jag antar att han pratar om den ömsinta träbiten som är en ’bar’ också", sa Charlotta och fortsatte: "Hade jag inte gillat dig så mycket. Eller ursäkta; hade jag inte varit så tender – så hade du fått sparken för längesen, Alfred."
Charlottas mörka korpfärgade hår låg inte längre över hennes axlar, utan var uppsatt i en hästsvans. I Julians ögon såg Charlotta ut som en exklusiv chokladbit; bredvid henne kände han sig lika tilltalande som sparris.
Även om Charlotta sagt att hon skulle be om ursäkt, gjorde hon det aldrig.
Istället gick hon till baren. Blandade en drink som var lika blå som himlen, och slöt sedan upp med de två männen. "Låt mig visa er hur en slipsten ska dras", sa Charlotta med sin svala, sensuella röst och ställde sig bredvid Julian.
Med henne kom också en doft av mysk med sin fylliga sensualitet. Av björnbär med sin mystik. Det var en promiskuös doft som skickade Julians inre i spinningar.
Julians hand hade ett kort ögonblick rört vid hennes då hon tog ifrån honom pilarna.
En promiskuös, men samtidigt melankolisk doft, tänkte Julian.
Den där lilla handrörelsen var kanske bara två händer som snuddade vid varandra.
Men för Julian var det som om handen talade ett tydligt, men tyst språk: "Ursäkta för att jag kastade en bok efter dig: nu kastar vi pil."
Fast kanske var det bara inbillning.
~
Långt senare bar Julian och Alfred upp Charlotta från källaren. De hade varsin arm omkring henne, medan hon protesterade. "Jag kan visst gå", sa hon.
Men när de gav henne chansen stod hon upp ett tag, men efter hon tagit några osäkra steg framåt skrattade de och lyfte upp henne igen.
Återigen började hon protestera och hotade att ge dem båda sparken. "Jag är inte ens anställd", invände Julian, och dimmigt såg Charlotta mot honom.
"Inte? Äsch, då säger jag väl bara upp Alfred då", sa Charlotta.
"Gärna för mig", svarade Alfred och lade tankfullt till: "Kanske skulle jag kunna öppna en krog i Skuggdalen?"
Charlotta började snyfta och bad Alfred att aldrig lämna henne.
Tillsammans lyfte de in henne i hissen, och Alfred sa att Julian kunde lägga henne på egen hand, och släppte taget om Charlotta som drösade in i Julians armar. Alfred orkade inte mer.
"Ska jag?" frågade Julian skeptiskt och såg ned på den lilla nåden. Lika skeptiskt undrade han: "Kan jag?"
"Du har väl en sjuårig utbildning som läkare? Jag tror nog du gjort svårare saker än att natta grevinnor", sa Alfred.
Med ena armen kring Charlotta slog Julian till knappen som fick hissen att åka upp till den högsta våningen.
Roat såg han att det var ett glapp mellan knapp tolv och fjorton. Vem som än byggt byggnaden – och installerat hissen – hade varit vidskeplig.
"Julian", mumlade Charlotta.
Julian såg ned i hennes mörka, korpsvarta ögon. Hennes röda läppar kontrastades mot hennes annars vita porslinshy. Vacker som en docka; mjuk och kurvig som en kvinna.
Innan Julian hunnit fråga vad, så hade hon med en oväntad styrka tryckt Julians huvud mot hennes.
Hennes röda läppar slöt sig kring Julians, och i ett ögonblick – i ren förvåning – kysste han tillbaka.
Hennes armar låste sig kring honom, och han kände den mjuka kroppen mot honom. På bara några sekunder hade blodet börjat brusa upp inom honom och han var på god väg att bli hård. Charlotta, snabb i vändningarna, tryckte sitt underliv mot Julians.
Lika snabbt flimrade vett och reson förbi i Julians inre: Hon kan för guds skull knappt stå!
Och han bröt upp den plötsliga kyssen lika plötsligt som den börjat.
"Nej; Nej? Alltså, nej. Vi… vi kan inte", sa Julian stirrigt.
"Inte?" frågade Charlotta skarpt, med en röst klarare än den varit tidigare.
Charlotta drog sin hand från överdelen av sin tröja, över kullarna, ned mot naveln: "Är de för små? Jag kommer få ryggproblem snart. Jag som trodde det ryggproblemet skulle vara värt det..."
"För guds skull…" invände Julian panikslaget.
"Dessutom verkar en del av dig inte vara lika negativ", sa Charlotta och smekte Julian, vilket fick honom att rygga tillbaka. Det small till när hans rygg slog mot hissväggen.
Charlotta staplade mot Julian och tryckte honom mot hissväggen när hon förde sin kropp mot honom, med armarna om hans sidor. Det var som hennes begär hade svept bort hennes fylla; och ersatt onykterheten med en annan berusning.
Och hissen fortsatte obönhörligt och knarrande stiga mot himlen.
Julian lade sina händer mot hennes små axlar och höll henne på stadigt avstånd.
"Nej", upprepade Julian.
"Nej?" frågade Charlotta.
"Nej som i nej."
"Jag vet vad ett ’nej’ innebär. Det är en interjektion."
"Charlotta. Du kan knappt stå."
"Jag har inte tänkt stå så länge till. Jag har tänkt ligga ned. I en säng. Men jag är också öppen för förslag? Om du vill göra det här så…"
"Ligga i en säng. För att sova", betonade Julian, och kände viss frustration blossa upp inom honom.
"Åh Julian. Du är en sådan vit riddare är du inte?" sa Charlotta och suckade: "Vet du var Alfred gick någonstans? Säkert raka vägen till Jeanette. De kommer åtminstone dansa ikväll."
Julian blev chockad. Åldersskillnaden mellan de två var…
"Och Maria har redan fått sitt. Stackars Charlotta de la Poer, när är det hennes tur att få leva?"
"Det… hur vet du att jag varit med Maria?"
"Är du svagare för blondiner?" frågade Charlotta och ignorerade hans fråga: "Eller är det hennes förtjusande, bruna ögon? Jag är ganska säker på att mina bröst är större än hennes. Vill du inte se efter?"
Julian såg ned mot hennes bröst. Ville begrava sina händer i dem. Kom på sig själv, och såg snabbt upp igen.
"Låt mig svara med en interjektion: nej. Det vill jag inte", sa han.
Han ljög.
"Vit riddare", sa Charlotta surt och släppte taget om honom. Hon lutade sig i stället mot hissens vägg, bredvid Julian. Hon såg på honom, med huvudet lutat mot sin axel.
Som en modell, som poserade för en bild. Som poserar för mig, tänkte Julian.
"Vit riddare? Det kallas karaktär", sa Julian och hoppades på att hon skulle hålla sig på avstånd.
Han hade sagt nej; men hans vilja var svag. Varenda cell i hans kropp ville kasta sig över Charlotta, över den mörkhåriga skogsälvan, och göra henne till sin.
"Det kallas idioti", svarade Charlotta samtidigt som hissen tystnade och de var uppe vid toppen.
"Jag tänker inte göra något som du – som vi – kommer att ångra", svarade Julian sammanbitet.
Hennes runda bröst. Hennes höfter. Han ville slita av tröjan med de jäkla kurbitsmotiven på henne och begrava sig i hela hennes härlighet.
Charlotta fnös: "Varför har vi ens den här diskussionen? Är vi inte vuxna nog att veta vad vi vill? Något jag kommer att ångra? Dra åt helvete, Julian."
Julian öppnade hissdörrarna, och Charlotta gick förbi honom på märkligt stadiga ben, som om konversationen fått henne att nyktra till helt.
"Oavsett vad", sa Charlotta. "Så har du både passerat och bränt denna bro. Du kan verkligen konsten att få en flicka att bli torr som fnöske, Julian."
"Du skulle bara veta hur ofta jag får höra det", svarade Julian torrt och började stänga igen hissdörrarna. Han märkte att han inte längre var "Julle".
Han saknade namnet.
Innan han stängt dörrarna frågade Julian: "Var det du som spionerade på mig och Maria utanför stugan?"
Charlotta vände sig om mot Julian och såg mot honom över hennes axel.
Hon var så himla vacker.
Sedan härmade hon Julians mörka röst och sa: "Jag glömde bort att kalla dig för vacker när jag skulle förföra dig."
Garvande hörde han henne gå in på sitt rum.
Låter jag verkligen så löjlig, undrade Julian när hissen åkte nedåt igen.
Han rättade till framsidan på sina byxor. Han försökte se det från den positiva sidan: hon kastade åtminstone ingen bok efter mig denna gång.
~
Genom röda rum gick Julian på väg mot sin egen kammare.
Lampornas sken kastade hans oroliga skugga än dit, än hit.
Julian bet sig i tungan och hans sinne rusade på högvarv då han öppnade dörren till sitt rum. Framför sig såg han Charlottas fylliga kurvor. Hennes mörka ögon, hennes läppar som smakat ömsom sprit, ömsom kvinna.
Mest kvinna.
Julian började klä av sig. Han såg ned på sin mandom som skrek efter lindring när han bara hade underkläderna på sig.
Mandomen hatade Julian över vad han gjort. Det var Charlottas yppiga kropp den ville ha, inte Julians högra hand. Det var ett bittert nedköp. Som att böja sig ned efter en tusenlapp och plocka upp en enkrona.
"Du har det verkligen inte lätt du, har du?" frågade Julian sin manlighet och insåg vad han precis hade gjort: talat med sitt kön. Han hade haft bättre dagar. Han hade också haft sämre dagar.
En röst bakom honom fick Julian att rygga tillbaka: "Men Julian, pratar du med dig själv? Jag vet att vi bor avlägset, men du behöver inte bli tokig för det", sa en bekant röst.
Julian behövde inte vända sig om för att se vem det var.
Hade inte rösten förrått henne så gjorde doften av bergamott och persika det.
Det var Maria Ekblad.
Han vände sig om och såg henne sitta på hans säng. Klädd en mörk klänning – klänningen alla kvinnor borde ha i sin garderob; den lilla svarta.
Hennes saffransfärgade hår var knutet i två hästsvansar som gick ned över hennes axel och över hennes bröst. Benen låg förförande över varandra, och visade en ansenlig mängd hud.
"När jag hörde hissen åka upp trodde jag inte jag skulle få höra den åka ned igen. Vad är du gjord av? Is?
Hur kan man säga nej till Charlotta de la Poer?" frågade Maria.
"Vad är du, en ninja?" frågade Julian.
"Nej. Kock till yrket."
"En kock som smyger sig in på mitt rum och gömmer sig skuggorna?"
"Det är inte svårt att gömma sig från någon som är så frånvarande som dig, Julian.
Men varför övergav du Charlotta? Jag hoppas du inte har gått och blivit kär i mig unge man…", sa Maria och höjde ett finger, lät det pendla åt höger och vänster i en avskräckande gest.
"Av en händelse lämnade jag Charlotta lika torr som fnöske, tydligen. Och oroa dig inte. Jag tål inte blondiner", sa Julian.
Maria skrattade: "Så lät det inte igår!"
Med ett rasslande ljud reste sig Maria från sängen där hon satt. "Men jag ska vara ärlig. Jag blev förvånad och glad när jag hörde hissen åka ned igen. Det var därför jag sprang in här."
Den mörka klänningen svepte genom luften då hon ålade in i Julians famn, och de kramade varandra.
Innan Maria kysste Julian viskade hon i hans öra: "Du lämnar inte mig torr som fnöske i varje fall."
Som i trans förde Julian de svarta axelbanden åt sidan, och de sjönk ned mot golvet. Som om avståndet till sängen var alldeles för långt; de hade inte tid med att ligga bekvämt. Inte nu.
Julian kysste köksmästarinnan av de la Poer residensen. Slet i hennes klänning med ivriga fingrar. Stönade vid åsynen av huden som blottades, även om han inte ens lyckades exponera hennes bröst. Han böjde sig ned och bet tag i huden under hennes axelparti.
"Du verkar ivrig Julian, jag hoppas du inte tänker på Charlotta", frågade Maria mellan allt hastigare andetag då Julian klumpigt försökte svepa hennes klänning åt sidan.
"Hennes vita, bleka bröst. De där ögonen, hennes slanka midja… Åh gud, om man bara hade hennes kropp", fortsatte Maria retas.
Hon beskrev Charlotta med allt fler och vågade adjektiv.
Till slut var även Marias bröst ute i det mörka rummet, och han tog hennes väntande bröstvårta – som redan stod stolt på toppen av kullen – mellan sina läppar.
Sög på den; bet tag i den; kände hur hans skäggstubb raspade mot Marias lena hud. Han märkte hur han svällde och flödade av lust: och kunde ana utifrån Marias vibrationer att det gjorde hon också. Mandomen bultade mot underkläderna; mot Maria.
Genom att pressa två fingrar mot Marias våta underkläder försökte Julian stoppa hennes föreläsning om Charlottas kropp, och han satte tänderna i hennes nacke, lämnade ett litet rött märke som inte skulle försvinna på några timmar.
Men det stoppade inte Maria, som fortsatte beskriva Charlottas mjölkvita hy medan hon sträckte sina händer omkring Julians kropp. Hon grep tag i hans stjärt som åtminstone fick henne på ett sidospår: "Hur kan den vara så mjuk och hård?"
Men det var ett flyktigt sidospår, och snart beskrev hon Charlotta igen medan hon krängde hans kalsonger nedåt så att Julians bihang gungade fram i rummet.
Julian ville inte tänka på någon annan än Maria, men när han blundade – till och med när hans ögon var öppna – såg han bara Charlottas mörka ögon framför sig.
Ömsom blixtrande, ömsom sensuella. Alltid drömlika.
Hon tog Julian sin mun samtidigt som han fortsatte att bearbeta hennes bröst, som nu hängde fritt då klänningen samlats omkring hennes midja.
Tacksamt för Julians del blev hon också tyst när hennes mun fylldes av annat än beskrivningar av grevinnan.
Vid det här laget var det inte första gången Maria smakat Julian, och hon hade redan nystat fram hans svaga punkter. Och nu tryckte hon på alla knappar.
Slickade honom längst sidan, tog försiktigt tag i honom med långfingret och tummen, kysste hans topp, svalde honom hel. Lät saliven rinna över honom vilket gjorde det lättare att sedan svälja honom.
Det var uppenbart att hon älskade smaken, lukten, effekten när hon kände hur Julian ryckte och krängde av behandlingen.
Det var också uppenbart att hon var kock, tänkte Julian. Andra tjejer hade blivit trötta i armen mycket snabbare: men Maria kunde använda sin handled, sina främre muskler i armen och sedan de bakre. Hon var outtröttlig.
En egenskap lika god för detta som för att vispa grädde, tänkte Julian och stönade.
Munnen kändes nästan omöjligt varm när hon sänkte sitt huvud ned över Julian.
Varsamt lät hon tungan massera hans undersida medan han slank in i henne. Sedan drog hon sig gradvis uppåt, såg till att hela tiden stadigt suga vilket gav upphov till ett ploppande ljud varje gång hon lät läpparna passera över toppen.
Sedan arbetade hon sig ned igen, så djupt att han slog mot strupens mjuka baksida.
En närmaste ömmande känsla inom Julian tvingade honom att efter några minuter avbryta det hela; även om han älskade behandlingen. Elden i hans själ begärde att få bli ett med Maria.
"Vill du ha mig? Eller Charlotta?" frågade Maria roat med handen knuten omkring honom,. En hand som sakta drog honom upp och ned. Okynnigt blixtrade hennes ögon, och de två hästsvansarna gav hennes ansikte en märkligt oskyldig prägel.
Men det fanns inget oskyldigt över Maria.
Han puttade omkull Maria och drog upp hennes ben över sina axlar. Låret darrade när han bryskt förde de åt sidan. Han såg de mörka underkläderna och pressade sin hand mot hennes venusberg för att – förhoppningsvis – få tyst på henne.
Det var som om hon gillade tanken på att han ville ha Charlotta.
Julian lyckades få tyst på henne. För stunden.
Det gick en elektrisk stöt genom hela Marias kropp när han drog underkläderna åt sidan och han rörde vid henne: hon slutade tala mitt i en mening, med ett läte som var mer djuriskt än mänskligt.
Maria förde underlivet mot Julian: ville bli tagen, smekt. Hårt och mjukt på samma gång.
Julian – sur över hennes gäckande om Charlotta – tillmötesgick inte hennes önskemål. Och han drog undan sina händer, och blåste bara mot henne.
"Nej", gnydde Maria. "Reta mig inte. Inte nu igen."
Rummet var mörkt, men ljuset från lampan vid sängen och månen utanför gjorde att Julian kunde se den mörka öppningen framför sig: uppsvälld, men stängd, likt en hemlig dörröppning som ledde till skatterna där inne.
Triangeln som utgjorde denna dörr slutade i en skugga där hennes bakdel tog vid, och gömde en annan rikedom i sin förslutning.
Julian var inte intresserad av den skatten, men han svor till Gud; ett till ord om Charlotta och han skulle utnyttja den ingången bara för att tillrättavisa henne.
För stunden var dock Maria för upptagen med att böna och be om att han skulle tränga in i henne, men Julian lyssnade inte.
Han planterade små kyssar på hennes lår. Sakta gick han in mot innandömet, men när han var så nära han kunde komma utan att röra vid ingången gick han snabbt tillbaka till låren.
Marias knutna näve slog i golvet varje gång han gjorde det.
Hennes axlar reste och sänkte sig av hennes allt häftigare och djupare andetag. Hon spred sina ben – och även hennes kön började öppna sig än mer. Det bad på sitt eget vis om beröring, då det blev allt våtare.
En vertikal, gnistrande droppe rann ned över springan, och Julian kunde känna hettan strömma från henne. Och doften av feromoner som fick hans vilja att vackla, han kunde inte reta henne länge till. Doften var rik och mustig, men också söt, likt varm honung.
Han ville fortsätta reta henne, men något djuriskt inom honom ville nu trä henne över sig; hans huvud simmade i instinkter lika gamla som människan själv. Han pressade sina läppar mot hennes nedre läppar; i det närmaste hånglade med henne.
Nu slog Maria sina nävar mot marken av andra anledningar.
Våtheten kanderade Julians läppar och kinder, men han slickade inte henne. Inte ännu. Drog bara i hennes blygdläppar med sina läppar. Erinrade den honungssöta smaken medan han slet i hennes fuktiga, böjliga kött.
Det tog inte många minuter innan Maria var vid bristningsgränsen. Hennes kropp var stram och rigid. Hennes vätskor kom i en stadig och tjock ström från hennes dal.
Och framförallt skrek hon åt Julian att sluta vara ett sådant stort as.
"Jag hörde inte, vad sa du? Ska jag in här?" frågade Julian, med dämpad röst då den var begravd mellan hennes ben.
Maria skrek bara rakt ut i rummet som svar. Pressade med bägge händer hans huvud in mot henne, och han började slicka hungrigt: han tryckte han hela sina tunga över henne; stor, platt och våt.
Smaken var bekant, men ack så söt, så salt och så skarp.
Marias rygg krökte sig och hennes huvud flög från den ena sidan till den andra. Fick hästsvansarna flyga genom rummet likt två hårpiskor när de slog mot golvet. Jämrande ljud av njutning lämnade hennes läppar.
Julian gick från att bara slicka den ena läppen; till den andra; för att sedan dra tungan genom båda vilket fick de att öppna sig något – och han pressade in sin tunga så djupt som möjligt vilket fick Marias jämmer att bli än grötigare.
Maria lade sitt andra ben över Julian, och med både sina armar och sina ben pressade hon honom hårdare mot sig.
Försiktigt spred han läpparna med sin tumme, och öppnade den dyrbara klyftan: de inre blygdläpparna hade redan öppnat sig likt kronbladen på en blomma som möter morgonens första strålar.
Jag antar att det gör mig till en sol, tänkte Julian och lät sin tunga cirkulera kring hennes hål, varsamt masserande.
Efter varje cirkel var sluten, såg han till att låta tungan gå vertikalt uppåt. Marias kropp skakade som en båt i en storm.
Men hennes prat om Charlotta hade satt sina spår i Julian, och grevinnan flimrade förbi framför hans ögon.
Han önskade att det var hon han slickade. Han blundade, försökte förtränga tanken, och pressade in ett finger i Maria. De rosa läpparna gav efter, men motsträvigt.
Så gott Julian kunde slöt även hans tunga och med fingret, och känslan av att känna hennes muskler hårt gripa tag om både fingret och tungan var en känsla Julian aldrig skulle tröttna på.
Snävt, men också sidenartad mjukt. Och det skickade vågor av begär genom Julians kropp. När han började utforska Maria med sitt finger var inte bara Maria på bristningsgränsen.
Han höll sin rytm stadig för henne; tungan och munnen sög girigt medan han stimulerade henne från insidan. Hennes kropp var stel av spänningen och hon begravde sina naglar i Julians rygg.
Obönhörligt fortsatte Julian medan Maria var på väg mot ett mörker av eufori, svartare än natten utanför.
Hennes höfter stötte emot Julian i långsamma, små rörelser där varenda muskel i hennes kropp gick på högvarv.
Och till slut svartnade det för Maria. Efter några intensiva ögonblick kände Julian hur hennes kropp ryckte till.
Det var inte en hel explosion, utan mer som små tveksamma spasmer som fick henne att spritta okontrollerat; ackompanjerat av lika små, okontrollerade ljud från hennes hals.
Medan hon fortfarande låg halvdöd på golvet tog Julian henne i sina armar. Det påminde honom om hur han lyft henne från branden i köket tidigare.
Tillfället var något behagligare denna gång.
Han lyfte henne in i sängen och lade henne ned där. Han insåg att det var sängen där han och Jeanette hade tillbringat en natt. Men viftade bort den tanken snabbt.
Jeanette, Maria och Charlotta: vem hade kunnat tro att dessa tre kvinnor skulle finnas här, tänkte Julian när han drog av Maria underkläderna som tidigare legat obekvämt innästlade mot hennes lår.
De var alldeles plaskvåta när han slängde de åt sidan.
Maria hade börjat vakna från sin slumrande extas, och Julian välkomnade henne tillbaka till verkligheten genom att manövrera sig själv över henne. Han pressade sin mun mot henne och kysste henne djupt.
Maria begravde sina naglar i Julians rygg, uppmanade honom att ta henne med bara sina gester. Bad honom, genom att pressa honom mot sig, att ta dem båda till det ofrånkomliga klimaxet som fanns vid horisonten.
Julian pressade sin varma, ännu inte helt nakna kropp, mot hennes och lät sina händer vandra in mellan hennes rygg och lakanen därunder, och tryckte henne mot sig.
Tungorna dansade i de båda munnarna. Båda stönade och passionerat gned de sig mot varandra.
I ännu ett febrilt ögonblick önskade Julian att det var Charlotta under sig, men han motade snabbt bort tanken.
Det var Maria som började slita i Julians underkläder, och snart låg de på golvet bredvid hennes trosor.
Julian kunde nu obehindrat pressa sig mot insidan av hennes lår, och Marias andhämtningar blev återigen allt djupare.
Men när deras ögon möttes brast Marias ansikte upp i ett okynnigt flin. "Är det mig eller Charlotta du tänker på?" frågade hon igen. De två hästsvansarna låg mot sängen och Julian tog tag i en av dem och drog henne mot sig, pressade sina läppar mot henne.
Snabbt och grovt trängde Julian in i Maria, men så fort han slutade kyssa henne började hon obönhörligt beskriva Charlotta.
"Jag tänker", morrade Julian fram och stötte in i henne: "inte på", och betonade varje ord med en stöt som fick Maria att stöna till: "Charlotta."
Maria sökte upp hans mun och penetrerade honom i sin tur med sin tunga. "Du ljuger", sa Maria andfått mellan kyssarna.
Skamfullt trängde Julian in i Maria allt hastigare. Skamfullt för hon hade rätt: framför sig såg han Charlotta. Han undrade hur hon hade vridit sig under honom. Han ville drunkna i hennes mörka skogstjärnar till ögon, känna smaken av hennes röda läppar.
Men det var lika mycket Marias fel som hans, tänkte Julian argt; då hon inte slutade prata om henne.
Som han lovat sig själv tog han också hårt tag i Marias ena skinka. Med den andra handen började han massera hennes andra ingång.
"Men Julian, är det här vad du skulle vilja göra med Char…", Maria kunde inte avsluta meningen då Julian bryskt pressade in fingret. Hon tjöt till av bestörtning.
Det var en chansning; Julian visste det. Detta kunde lika gärna sätta stopp på hela kvällens aktiviterer: men det var också vad hon förtjänade.
Det visade sig vara en usel bestraffning då Maria nådde sin andra orgasm den natten av blotta känslan av ha Julian inom sig på två platser. Men det fick åtminstone tyst på henne.
Maria lät sina båda ben knipa åt kring Julians rygg, och han fortsatte allt intensivare glida ur och in i henne.
Backade ur henne så att endast toppen väntade vid ingången, för att sedan hårt pressa sig mot henne så att fästet slog mot huden och fyllde rummet med ett fläskigt ljud där hud möter hud.
För varje gång han gjorde rörelsen ökade han takten inför nästa gång, tills det rytmiska ljudet av dem fyllde hela rummet som om det var en eldstrid där inne.
Även sängen började röra på sig och slog mot väggen vilket intensifierade ljudet.
Så gott Maria kunde, i sin liggande ställning, försökte hon möta Julian halvvägs, och snart rörde sig höfterna i unisont, som för att skapa musik där de rytmiskt sjönk in och ut i varandra.
Det var som om hon inte visste vad hon skulle göra av sina armar och händer, då hon mellan varje stöt växlade mellan att greppa tag i Julian; sängens lakan; sedan tillbaka till Julian.
Maria slog sina hälar mot Julians rygg, rumpa och ben; som för att piska honom att vara ännu hårdare.
Julian var inte sen med att lyda. Att känna hur musklerna vid ingången hårt greppade tag i honom, för att sedan bli slappare i djupet, för att återgå till att vara åtsmitande när Julian drog sig ur, var en upplevelse som fick Julian att hårt bita ihop – hans ansikte hade fått en rödare ton, liksom Marias.
Julian var nu nära; känslan av att dyka ned i mjuka laken av sammet inom Maria hade återigen fått hans inre att gå på högvarv. Så tight, så mjuk och så varm.
I en kvick rörelse tumlade de omkring i sängen, och Maria besteg Julian då hon var överst.
Hon lät sina tänder sänka sig in i Julians nacke medan hon pressade Julians armar mot sängen, ovanför hans huvud, och han slickade och nafsade där hon kom åt. Skapade en linje av saliv då hon lät tungan vandra från nacken till hans örsnibb.
"Nu har jag dig där jag vill ha dig", suckade Maria fram, viskandes i hans öra. Hon lät hela sin vikt sänka sig ned över honom.
De smältes samman då hon gick upp, och sedan ned igen.
"Men du har inte flickan du vill ha", fortsatte hon stönande. Julian pressade hårt sina händer mot hennes höfter och slog in i henne än hårdare.
Återigen en usel bestraffning. Maria fann sig snabbt i den riviga rytmen Julian drev dem båda i; de jämrade sig tillsammans när kropparna allt hårdare slog mot varandra.
Julian lät sina händer vandra från höfterna till Marias bakdel igen.
"Inga", stönade Maria fram. "Konstigheter", fortsatte hon. "Nu."
"Ett till ord om Charlotta och du kommer få uppleva mer än konstigheter", pustade Julian fram mellan andetag och flämtningar när han hjälpte Maria upp, och slog henne ned över sig.
Maria pressade sina händer mot Julians bröstparti och satte sig upp, lutade sig tillbaka och sjönk ännu djupare ned över honom.
Hon drog sina händer genom sitt hår och kastade bak huvudet, lät ryggen gå i en båge bakåt. Hon drog ur de två rosetterna och hästsvansarna försvann.
Istället for det blonda hårsvallet i kaskader över hennes rygg och bröst.
Julian hade sett Maria naken förut, men han blev ändå tagen av hennes skönhet, som sköljde bort bilden av Charlotta inom honom.
Han tog in hela scenen framför honom; Marias brunbrända hy som såg ut att vara olivfärgad i månljuset, hennes svallande bröst.
Han klämde på hennes rumpa en sista gång; knådade den ordentligt; innan han lät sina händer vandra över hennes höfter, över magen och mot brösten. Lät de fylla upp hans händer. Nöp tag i vad än kom åt.
Maria ropade till, närmade sig uppenbarligen nattens tredje refräng, och satte sina tänder hårt i sina läppar.
Likt ett torn som kollapsar föll hon åt sidan i sängen, med det blonda hårsvallet svepande som en flagga där hennes huvud for i en båge.
Julian tog tag i en av rosetterna Maria använt för att sätta upp håret. Medan hon låg i sängen, pulserande av njutning, drog Julian handen genom hennes hår. Satte upp det i en ny, ensam gyllene hästsvans.
"Det här är ganska obehagligt", skrattade Maria liggandes i sängen när Julian behandlade hennes hår. "… Men också märkligt skönt", lade hon till.
Utan att svara lyfte Julian upp Maria igen, och drog en av sängens kuddar intill sig och lade den under hennes mage.
Han tog ett robust tag om hennes rumpa, och förde sig själv in i henne igen så hon pep till; fortfarande trång efter den förra orgasmen.
Trots uppehållet kände Julian att han var nära, när han lät sin svängande tyngd penetrera Maria; som en glöd i hans kropp som direkt flammade upp när han pressade sig in i henne.
Han tog tag i hästsvansen han själv format och drog henne intill sig. Lät sin arm gå runt omkring henne och klämde på hennes bröst medan hon sökte upp hans mun och stönade in i honom.
Han begravde sitt svettiga i ansikte mot hennes axel och kved, när han till slut – jämrande – tömde sig själv över Marias rygg och kollapsade över henne.
Föll ihop mot en rygg som av ansträngningen – och hennes egen, fjärde orgasm – reste sig och höjde sig som dyningarna på ett hav.
Maria flinade och flämtade. Tryckte skrattande ett finger mot Julians blanka bröstkorg: "Du tänkte definitivt på Charlotta, gjorde du inte?"
Maria rullade på rygg och började klä på sig sin klänning medan Julian satte sig upp och drog bak hans svettiga, mörka hår från pannan.
"Du vet, hon såg oss i stugan", fortsatte Maria lugnt och roat och kastade bak sin hästsvans över ryggen.
"Visste du om det?" frågade Julian skakat.
"Visste? Vi fick ögonkontakt. Hon stod vid ett av fönstren", sa Maria och flinade okynnigt.
Hon tillade: "Jag tyckte det var sexigt. Men ville inte säga något."
"Ni är båda helt kollriga, vet du det? Helt kollriga."
"Det var jag som rådde henne att bli full tillsammans med dig. Det funkade för mig, gjorde det inte?"
Med fingret mot sin haka lade hon tankfullt till: "Jag borde kanske ha varnat henne för att dricka för mycket, jag visste inte att du hade en sådan… hindrande etik."
"Hade jag vetat att det fanns en grupp nymfer i hjärtat av Skuggdalen hade jag kommit hit för länge sedan.
Kommer ni att förhäxa mig och tvinga stanna kvar i all evighet?"
"Skulle det vara så illa?"
"Det känns redan nu som jag är förhäxad, jag har tappat greppet om verkligheten", sa Julian, reste sig upp och satte på sig sina underkläder.
"Välkommen till min värld. Man vänjer sig."
Maria vände sig om och började gå ut från rummet.
"Kom du bara förbi för ett snabbt ligg? Vad är jag? En betald eskort?" frågade Julian och kliade sin skugga till skäggstubb.
Maria vände sig om: "Absolut. Trodde du verkligen mat och husrum var gratis?"
Med klänningen svepandes bakom sig gick hon fram och kramade Julian. "Jag gillar dig", sa hon mumlande och kysste honom på kinden. "Men jag gillar också att sova ensam."
Julian följde Maria till dörren, och de sa god natt. På väg tillbaka till sängen kände han sig märkligt disträ.
Julian var van med att det var han som ville sova ensam oavsett hur varmt, kvavt och fuktigt det var i rummet.
Flera gånger hade han sovit med en tjej på en fjuttig nittiosäng i Uppsala för att hon insisterat på att sova över oavsett hur varm sommarnatten var. Det hade inneburit många sömnlösa nätter; men nu när han fick sova ensam?
Det var ensamt.
Utmattat kröp han ned i sängens fortfarande varma och våta lakan och begravde sig i täcket. Han funderade på det han hade sagt: "tappade greppet om verkligheten."
Han började räkna i huvudet: hur många dagar hade han varit här nu? Två nätter? Tre? Fyra?
Han begravde huvudet i kudden med en olustig känsla av att han faktiskt var på väg att ramla omkull i verkligheten. Samtidigt ville han stanna. Var han kär i Maria? Nej, absolut inte.
Oroligt vände han sig mot väggen, såg på golvet en kvarglömd rosett som var Marias. Hon hade kommit med två hästsvansar och gått med bara en.
Men inom sig såg han inte rosetten, utan Charlotta.
Hörde hur hon tidigare i källaren förklarat den avgörande skillnaden mellan Anne, Emily, and Charlotte Brontës författarskap för honom och Alfred.
Ett ämne som Julian brann för lika mycket som han brann för att titta på färg som stelnar; men Charlottas entusiasm smittade av sig likt en influensa.
Julian vred på sig igen och såg ut genom fönstret, men han såg inte snöfallet utanför. Istället såg han Charlottas kropp som skakade av skratt efter något skämt han berättat.
Var han kär? Nej, men det finns andra känslor som brinner nästan lika ihärdigt. Lust, tänkte han. Och begär, åtrå, passion. Farliga känslor allihop.
Med Charlottas röst i bakhuvudet somnade Julian.
Ovetande om att många, många rum ovanför honom, vid toppen av tornet, stod kvinnan han drömde om. Hon lutade sig mot en vägg och såg ut på natten. Ögonen blänkte då de såg upp mot stjärnorna på himlavalvet.
Charlotta kastade av sig tröjan med kurbitsmotivet över några böcker. Såg återigen ut över Skuggdalens skogar; hennes skogar.
Hon formade munnen i ett litet o, och blåste mot fönstret. Skapade en kanvas av imma och fukt.
Med ett finger snirklade hon fram ett namn på fönstret: "Julian"
Sedan suddade hon snabbt bort namnet med baksidan av sin hand, som om hon genast ångrade sig. Men ett svagt leende lekte på hennes läppar.
Charlotta vände sig mot en av de många bokhyllorna på sitt rum och såg mot en dammig ask. Hon hade en plan; och nästa gång skulle Julian inte komma undan.
Dagen därpå skulle spela Julian och Charlotta spela ett märkligt spel, med en ännu märkligare insats.
***
Författarens ord:
Nå. Det här kapitlet tog längre tid än tänkt. Jag ska trappa upp tempot inför nästa gång. Och trappa upp hettan i historien. Det här kapitlet var svalt - till och med för att vara mig!
Som vanligt: på min profil finns adressen till min hemsida där jag laddar upp nästa kapitel snabbare, eftersom någon måste godkänna dem innan de laddas upp här. Blabety bla.
Har inte så mycket mer att tillägga.
Fler noveller av samma författare
