New age and wet sex at the KTH (1)
Författare: WetViking Datum: 2004-07-01 12:04:43
Kategori: Kinky
Läst:
21 289 gånger
Betyg: 3.5 (308 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Jag tänker närmast, under denna lediga kväll, gå ut och sätta mig på balkongen med min laptop och en s k ”ölstövel” (enorm - 3L(!); från 1920) med kall lättöl och återge en episod från mitt första år som doktorand i storstaden, då jag bl a hade nöjet att göra bekantskap med många underbart sexiga och hungriga kvinnor, som jag under hela studietiden hade och än idag har stor ”glädje” av. Dessa kvinnor var studenter, lärare och personal på skolan, liksom ”korridor-”grannar, tjejer och kvinnliga instruktörer på gymet - och många andra, som förstod att ut- nyttja den korta tid i livet som man fått till skänks, på bästa sätt! Jag träffade även den kvinna som jag nu blivit tillsammans med igen - mer om detta nedan!
Att komma till storstaden var ur sexuellt hänseende som att anlända till paradiset. Detta var en stor överraskning för mig, eftersom jag vuxit upp ”ovetande” i en glesbygdskommun och även gått den grundläggande utbildningen på en förhållandevis liten ort. Jag insåg snabbt att det fanns stor fara för att jag skulle förlora koncentrationen, om jag hängav mig alldeles till köttets lustar - så jag bestämde mig för att införa en stenhård disciplin på en gång, redan samma vecka, och noga reglera när jag skulle studera, när jag skulle träna och när jag skulle hänge mig åt kvinnorna, med hull och hår!
Omedelbart när jag anlände till centralstationen, ungefär en månad innan termins- starten, insåg jag på ett mycket påtagligt sätt vad som väntade för min del, då jag såg alla underbara, unga och synnerligen kåta kvinnor [kommentar: jo, det var faktiskt uppenbart att de ville ha kuk, ni förbaskade blinda, förljugna, obegåvade, hycklande, onanerande och missunnsamma glädjedödare till rödstrumpor, som kanske läser detta - vi andra lever, ser, tänker och älskar med varandra, medan ni surar på kammaren och stickar era röda yllestrumpor!] - klädda i tätt åtsittande, avslöjande kläder! Överallt var de! Mitt huvud bara snurrade, när jag såg alla våta läppar, slöa blickar, gungande höfter, styva bröstvårtor, bara lår och underbara, fasta stjärtar i alla storlekar... Blondiner, brunetter, rödhåriga... Jag glömde helt bort varför jag var på centralstationen och kände endast en otroligt stark vilja att slita fram kuken och bara spruta ut min kokande, vita sperma över alla de underbara kvinnorna, en efter en, på deras kläder, på deras nakna hud, på de fullt exponerade brösten, och in i deras halvöppna, törstande munnar... ”Mer, mer, snälla mer!”, tyckte jag mig till och med kunna höra kvinnoröster stöna, liksom i en susning som gick genom salen...
”Min kära manslem” kändes just då som brandkårens största spruta, ansluten till en tank som räckte till att kupera vilken skogsbrand som helst! Jag tyckte mig i det kvava rummet kunna känna den fräna, varma lukten av de kåta safterna, härrörande från ångande kön, från vidgade blygdläppar, som jag kunde se framför mig och som helt enkelt bara fanns i överflöd därinne, blanka av sav... Jag ville slita av byxorna eller dra upp kjolen på vilken kvinna som helst, ung eller gammal, för att avslöja hennes tillstånd för alla; jag ville lägga hennes rygg längs en av sofforna och tvinga ned ett ben på vardera sidan av ryggstödet, vika undan trosorna och blotta den styva, illröda klitoris, som jag var säker på fanns där under, redan när jag såg kvinnorna på håll! Jag ville ropa: ”Se här! Hon låtsades som ingenting, när hon gick förbi mig på sina hög- klackade skor, sneglande på mig och doftande av underbar, noga utvald parfym - och var olidligt kåt, det stycket, precis som alla vi andra, här inne och ute på gatan och på alla andra platser i denna heta sommarstad; precis som vi andra kåta, eländiga och syndiga stackare, evigt tjudrade vid våra djuriska drifter! Sluta nu att spela och därigenom neka er själva det högsta och samtidigt mest naturliga nöje, helt i onödan; ta nu av er alla kläder, så kastar vi oss alla över varandra, här och nu!”
Jag trodde faktiskt att jag skulle dö, därinne! Var var vägen ut? Det här var värre än vak- dykningarna med kustjägarna - och då dog jag nästan, verkligen! Det enda jag såg var nymfer som kom i en aldrig sinande, strid ström mot mig. Överallt var det kön och fuktiga läppar! T o m de grövsta perversioner som jag hört talas om kändes i detta ögonblick av extrem anspänning tänkbara, bara de skulle ge mig full tillgång till ett blottat, ångande kön, bara jag skulle få känna lättnad! Det susade i mina öron, strupen var helt torr, jag mådde lätt illa och den brinnande pungen kändes som om den vägde ett ton! Två solbrända och underbart vältränade unga kvinnor med långt, mörkt hår passerade alldeles framför mig, iförda moderiktiga solglasögon och vita, tunna bomullskläder genom vilka underkläderna syntes. Jag ville inte, men kunde inte låta bli att försöka föreställa mig hur de såg ut nakna. Det var inte svårt! Jag ville så gärna sträcka ut handen och smeka dem, smeka deras underbara kroppar, smeka deras stjärtar och utforska fåran mellan skinkorna... Men det fick jag inte göra!
Jag kunde nästan gråta! Jag hade kunnat ta vilken 15-årig flicka som helst som gick förbi, slitit in henne på en toalett, och sett till att bli avsugen av henne, så att jag fick tömma ur mig den sjudande satsen någon gång! Sedan det gått för mig, skulle jag slicka hennes ännu orörda kön hejdlöst och föra in mina fingrar i hennes vagina och anus och massera henne till hon skrek i en orgasm! Ja, hela näven ville jag köra in och sedan också armen, tills dess att jag kunde se min hand komma ut ur hennes mun! Och sedan skulle jag själv dyka in och följa efter, in i hennes livmoder, med huvudet före! Och så ville jag... - - - MEN istället fick det för min del, tyvärr, fem minuter senare, just på en av stationens stinkande toaletter, bli litet egenhändig ”nöd- ventilation” - för annars skulle jag nog verkligen ha hamnat i ett intellektuellt ”fosterstadium” och blivit körd till akuten till följd av antingen emotionell överhettning eller av en omgång från maken till någon gift kvinna, som jag undersökt på litet intimare sätt än med blicken...
Jag skulle åtminstone, i annat fall, ha fått gå omkring i den heta staden återstoden av dagen i klibbiga ”Calvin Klein” boxershorts, om jag inte hade givit mig själv lättnad på egen hand, å det snaraste. Nöden har bestämt ingen lag, inte sant! Men sorgligt var det verkligen ändå, att de dyra dropparna skulle spillas i det kommunala avloppet... När centralstationen var så fullpackad med pilska kvinnor.
Låt oss nu gå till februari månad, året därpå, då jag lärde känna en ung, vacker och ytterst speciell iransk kvinna. Om Ni läser denna berättelse till slut, kommer ni att upptäcka vilken ovanlig människa hon är och Ni kommer att få bevis på att tillvaron är långt mer komplicerad och mystisk än vad många människor intalar sig är fallet, dels av rädsla för det oförklarliga, men främst av rädslan för att se klart på livet och livets villkor och, som en konsekvens därav, också bli tvingad att göra upp med alla livslögner på en gång, såväl egna som andras. Dessa saker har dock aldrig skrämt Mig, utan tvärtom, i högsta grad tvärtom. Jag sökte mig till Fysiken för att jag ville lära mig att ”utvinna” så mycket som möjligt ur mitt sinne och mina ideer; jag ville kunna uttrycka min intuition i formler och på så vis kunna bevara intrycken av omvärlden i renaste möjliga form. Men främst tilltalades jag av ämnets breda perspektiv på världen, av möjligheten att lära både av det disciplinerade, rigorösa och absolut samvetsgranna arbetet och av ”sanningarna” själva, de enkla naturlagarna, som bildar utgångs-punkten för arbetet. ”Blir jag tillräckligt skicklig på fysik, kan jag för evigt leva ett liv utanför samhället, ett renare liv, ett liv mellan mig själv och naturen”, så tänkte jag redan under hög-stadiet, då jag lärde mig att hata skolsystemet, vilket endast tycktes utgöra en anstalt för att förolämpa, förnedra och indoktrinera individen, så att denna för resten av sitt liv skall kunna styras med hjälp av samhällets osynliga pekpinnar. I skolan fanns ingen kunskap! Och ej heller på universitetet, upptäckte jag något senare, vilket jag tyvärr hade hoppats mycket intensivt. Kunskap var tydligen inte ens idealet, eller ens en del av idealet. Nej, indirekt, genom upprepade besvikelser i samband med att många ”studiestrategier” misslyckats kapitalt, även efter exceptionella insatser från min sida (egentligen i Synnerhet p g a det myckna arbetet: man kan definitionsmässigt ej ”misslyckas” om man inte försökt; men om man har uttömt varje bloddroppe i månader och år för att försöka ”vinna”, om man har försakat varje ro, jagat undan varje upplevd lycka i ”veka” ögonblick då det lockar att glädjas över att ha nått ”en bit på vägen”, d v s nekat sig att få uppleva ”Amatörens Lycka” - ja, då kan man verkligen misslyckas och då känns det verkligen!), då förstod jag att Ingen ansträng- ning skulle kunna ge mig just den kontroll över ämnet som jag eftersträvade. För kontroll fanns inte. Finns inte! Hade det funnits, hade jag i såfall skaffat det redan. Nej, min slutsats var att endast varandet, varandet i förståelseprocessen existerade. Och på något sätt så kändes det som en självklarhet att det måste vara på det sättet -och när man erfar att något man just insett är självklart, då är detta insedda ofta något mycket värdefullt. Det nya idealet var, alltså, att inte ha något särskilt ideal, utan endast att hålla mig i toppform, som en dansare, och liksom dansa med fysiken, varje dag. Allt detta låter kanske en smula underligt, men det är min Sanning. Det är Min Väg. Och det fungerar mycket bra i tillämpningarna!
Kopplingen mellan allt detta och Monicas beskaffenhet kanske känns svag eller otydlig, men allt kommer snart att klarna; åtminstone om jag lyckas styra orden någorlunda rätt, denna afton! Hur som helst, för att avsluta; jag följde, i denna långa och ännu i högsta grad pågående, process alltid min inre röst, trots en oftast skeptisk, traditionsbunden omgivning - men tack vare detta fick jag bl a Monica, min älskade Monica - jag hade aldrig kunnat ana att denna belöning väntade, efter mina nästan eviga år av isolering och askes. Den oerhört intima och starka relation som utvecklades mellan oss båda gjorde av olika anledningar ett uppehåll på två år, delvis under den tid då hon flyttade till Schweiz, men vi kunde finna varandra igen, tack Gud, och idag är vi tillsammans igen, närmare varandra än någonsin. (En liten parentes. Ingen av oss betraktar möjligheten att ha sex med andra människor som något mindre än en fantastisk gåva och njutning. Det som binder oss samman är kärleken till varandra och livet och inte till varandras kroppar; kropparna låter oss uppleva stark njutning och glädje, men i det ögonblick då det rent kroppsliga blir ett självändamål dör magin med älskogen. Kärleken är äkta och stark, vi är varandras själsfränder, två olika sidor av ett och samma, och därför skrämmer ingenting oss, som något potentiellt hot mot vår relation. Sex med många kvinnor tillhör det skönaste saker jag kan föreställa mig och jag har tillsammans med Monica och hennes väninnor många gånger njutit av såväl trekanter och fyrkanter som ”högre polygoner”!)
Men nu får bestämt berättelsen börja, första kapitlet på en miniroman! Jag förstår att Ni är otåliga, kära Läsare.
//KAPITEL ETT.//
Det var Fredag eftermiddag och temaveckan för teknologer om ”statistisk mekanik i icke-jämviktssystem” skulle avslutas med en stor fest, med alla inblandade inbjudna, studenter, föreläsare, personal, folk från Vetenskapsakademien osv. osv. Den första tiden efter att jag som färsk doktorand anlänt till ”den kända tekniska högskolan, i den stora svenska staden”, undrade jag emellanåt om inte alla de lärda studier som bedrevs inom skolans väggar mest tjänade som en ursäkt (inför något slags svagt utvecklat samvete) för ett hejdlöst festande, minst tre gånger per vecka?
Jag hade tidigare uppfattat skolans rykte om att vara ”en plantskola för nya generationer av män och kvinnor i högre chefsposition”, men jag hade i min naivitet inte förstått riktigt hur barbariskt de växande plantorna odlades... Men då samhällets styrande uteslutande är barbarer, är det egentligen självklart att en del av skolningen till potentat utgörs av övningar i barbari!
Själv hade jag iallafall länge hyst ett mycket måttligt intresse för fester av det slag som mina teknologkollegor brukade arrangera, där spriten flödade så ymnigt att många redan efter två timmars deltagande inte längre utan vidare kunde hitta till toaletten för att kräkas - så detta skedde istället någon annanstans, på vägen... Fy fasen, vilka svin! Som skulle styra Sverige! Och inte var avgångseleverna eller handledarna så mycket bättre, som man kanske skulle kunnat förvänta sig...
Jag mådde illa, också jag, men då främst över dubbelmoralen och allt annat som fanns i minst dubbel uppsättning på skolan; jag hade också aldrig tidigare tydligare upplevt den klassiska, välkända tudelningen mellan livet ”på dagen” och ”på natten”, än på denna plats; på dagen var det strikt disciplin och gärna kostym, alternativt dräkt för kvinnorna, som gällde, och en studerande hade aldrig särdeles mycket att ”komma med” gentemot en lärare och allra minst gentemot en professor - oavsett om denne hade rätt eller fel eller representerade något närmast arkaiskt paradigm, som inte ens någon nybörjarelev ville offra morgonsömnen för att höra på och ännu mindre ta studielån för... Vidare: en Silfverhielm, Lindenkrona eller Stålring från Danderyd, eller från någon skånsk herrgård eller någon av Stockholmsöarna, talade sällan med en ”menig” Andersson, Persson eller Svensson och i förekommande fall endast om det inte kunde undvikas! Nej, på dagen var det fullständig respekt för skolans alldeles särskilda , fördömda! - etikettsregler som gällde. Så skulle man t ex i en nödsituation be om tre
extrablad att skriva på, från expeditionen, under någon urartad korridordiskussion om transformteori, krävdes baske mig nästan en skriftlig förfrågan ”i tre exemplar”, eftersom givetvis skolans ”praktiska funktionärer” anammade mycket av sina över- ordnades stupiditet och generella handlingsförlamning!
På Natten, däremot, då var all stelhet (bättre förslag på benämning? - ”skådespel”, kanske?) från Dagen liksom bortblåst; ingen tycktes längre hysa något som helst intresse för den studerade disciplinen eller ens kunna dra sig till minnes vad det var man ägnade sig åt (eller, för de yngre studenternas del, tänkt ägna sig åt) här i livet. Kom man med en ämnesrelaterad fråga, alltså, när man stod vid barskåpet och hade drabbats av någon plötslig och kanske betydelse- full insikt, då fick man endast en grymtning till svar. Det enda som stod kvar intakt från ”Dagen” var klassgränserna. Skolans största svin var högre hållen under alla de festliga till- ställningarna än en verkligt skicklig student och/eller gentleman, om den förre hade lyckan att vara född som Silfverhielm! Som doktorand blev jag dock någorlunda väl behandlad, främst då jag var utrustad med ”Rätt att Kugga”.
Denna fest var som alla andra, bortsett från att fyllan denna gång hölls på måttlig nivå av de utplacerade värdarna, värdinnorna och servitörerna.
Närvaron av de inbjudna, exklusiva föreläsarna var förstås anledningen och dessa satt vid ett slags ”honnörsbord” i ett av det stora rummets hörn, skilda från den övriga festen med hjälp av ett podium och en del annat skrymmande möblemang, så att alltså det Fina folket hölls på behörigt avstånd från alla ”ovärdiga”. Två av gästerna hade arbetat länge i en mycket känd (då avliden) nobelpristagares forskargrupp och jag hade verkligen satt stort värde på att få tala med dem om valda delar av vad som faktiskt råkade mitt favoritämne, som jag ägnat mycket tid och möda redan under tonåren - men jag visste att jag inte hade någon chans i världen att få tala med dem, åtminstone inte om ämnet och inte till något lägre pris än att förlora min upp -skattning hos (de för min framtids del så viktiga!) handledarna och rektorn, som jag visste satt och samtalade med de båda indisk-amerikanska forskarna om ren smörja, om trivialiteter.
Nej, nu var det bestämt ”Nattens” regler som gällde och det enda som fanns att göra var att ta några glas av bålen (som alltid ”späddes” med egenhändigt framställd etanol, av en gammal docent i organisk kemi) och spola ned sorgerna och tysta samvetet som alla andra. På vägen till ett av de stora ekbord där förfriskningarna erbjöds, stötte jag samman med en ung teknolog från 4:e terminen, som jag kom ihåg från en av höstterminens laborationer i klassisktermo-dynamik, dels för att hon hade ställt många ovanliga och - ”på ren svenska” - jäkligt bra frågor (som hennes Silfverhielmare till kursare inte förstod bättre än att le hånfullt åt), men främst för att hon var så vacker och hade ett så vackert namn. Hon hade under föreläsningarna gett mig intrycket av att vara en tillbakadragen karaktär och hon hade där klätt sig på ett sätt som inte på något särskilt sätt framhävde hennes skönhet - vilket jag faktiskt hade uppskattat under laborationerna, då jag inte där fick förlora kontrollen!
Jag hade under kvällen, något till min förvåning, observerat att hon dansade fantastiskt, verkligen som en professionell dansös, och var oerhört vig och sensuell i sina rörelser till rytmen och musiken. Hon var lagom solbränd och bar en sportig dräkt från Filippa K, med kort, sportig kjol i marinblått och en tajt, vit top, som bar upp de lagom stora brösten på ett underbart sätt och därtill lämnade mycket av deras ovansida bar. Och bröstvårtorna stack ut som radioröret i nosen på ett jaktplan! De andra deltagande tjejerna lämnade mycket att önska, när man såg denna skönhet, varför många av kavaljererna hade förefallit vara intresserade av ett fördjupat umgänge med henne.
Vi trängde oss förbi massor av tätt packade människor på vägen mot ett av ekborden, där vi skulle släcka den brännande törsten - min erhållen efter många torra samtal och hennes efter den eldiga dansen. Vi serverades varsitt stort glas av etanolochfruktjuicebålen och vände oss sedan om för att på litet avstånd se ett slag på det skådespel som människornas ”minglande” utgjorde. Ljudnivån var obekvämt hög och gav mig en lätt huvudvärk. Jag bad om litet mer bål och närmade mig sedan iranskan (som jag tänker kalla ”Monica”). Hon tömde sitt glas och tittade på mig, med ett stort leende. Jag frågade vad hon log åt och då tittade hon snabbt ned i golvet, men började nästan genast att skratta.
”Böj dig fram så skall jag viska det i ditt öra!”, sade Monica, med glänsande, brinnande ögon.
Jag böjde mig fram som hon bad och då viskade hon att min gylf var öppen!
Jag tror att jag rodnade rätt kraftigt, trots att jag normalt inte bekymrar mig om sådana småsaker, och hon gav mig ett nytt leende, samtidigt som hon gick till bordet för att förse sig med några av tilltuggen som serverades. Jag tog itu med stängningen av gylfen omedelbart och försökte att hantera saken på ett så diskret sätt som möjligt; jag ville få det att se ut som att jag bara justerade bältet och byxornas läge - och hoppades intensivt att inte den öppna gylfen hade fått Monica att upptäcka att jag hade erektion!
Monica kom tillbaka med en papperstallrik med kex och några små landgångar, som vi satte i oss glupskt. Monica tittade ut över folkhopen och tycktes försjunken i tankar.
”Tycker du inte att man kan ha roligare än så här, Martin?”, frågade hon (jag kallar mig nu för ”Martin”!).
‘Tja, jag är bara här för att det förväntas av mig att jag skall vara här några timmar. Jag brukar inte komma så ofta på skolans fester. För mycket fylla och dålig musik. För min smak iallafall.’
”Jag har precis samma uppfattning, Martin. Uppriktigt sagt tycker jag att det är en skam att de där fyllhundarna som bara skriver av varandra och aldrig gör sina läxor skall uppträda som skolans kungar på alla fester och få alla spännande projekt och stipendier, medan verkligt intresserade studenter kan gå ut härifrån utan att ha mer än sin knappt godkända examen i handen. Och varför pratar du inte med gästforskarna?! Du vet ju mer om statistisk fysik än någon av de där gamla inkompetenta stofilerna från kemisk fysik! Ska du inte ta chansen?” sade Monica. ‘Det var värst vad du visste mycket om mig, Monica! Och om skolans rutiner!’ sade jag skarpt, irriterad över så närgångna kommentarer från hennes sida. Jag ångrade genast att jag gått så hårt fram och sade, efter att ha tagit mig samman en kort stund: ‘Du tycks ju redan ha förstått hur det går till i den här branschen, så jag förstår faktiskt inte varför du alls undrar över varför jag inte sitter vid honnörsbordet. Jag är ju inte någon Stålring, vet du! Bara en förbannad Norrlänning, en förbannad före detta amatörishockeyspelare, som dessutom bara gjort en termin i bygget! Det är väl okej att du är spontan med mig, men med andra här inne hade du kunnat råka illa ut för de där påståendena, som jag inte vill kommentera närmare!’
Monica tycktes helt opåverkad och ointresserad av vad jag hade att säga och var åter igen försjunken i sina tankar. Hon hade visst fått grädde på ett av sina fingrar och var helt fokuserad på att få fingret rent igen. Efter att ha stoppat in fingret i sin mun och med orimligt stor noggrannhet och slutna ögon sugit av grädden, lutade hon sig mycket nära mig och tittade mig en lång stund i ögonen, utan att säga någonting. Hennes kraftigt vidgade, svarta pupiller gjorde att de mörkbruna ögonen tycktes rymma bråddjup av mystik. De fasta, ljusbruna ”attackbrösten” precis framför mig, i det perifera synfältet, täckta bara av den supertajta toppen, gjorde att luften började kännas en smula kvav. Först efter ytterligare en stunds noggrann granskning med sina glänsande, gnistrande ögon svarade hon: ”Jag undersöker noga sådant som intresserar mig. Det har du väl upptäckt, Martin?!”
Jag hade redan glömt min irritation och tänkte bara på hur de stora pupillerna påverkade mig, de små, blanka läpparna med rosa läppglans, den eleganta näsan, de fasta, stora brösten, de duniga armarna, de bara, stenhårda, muskulösa låren under den korta kjolen.... Jag hade psykiskt försvunnit från platsen och kände bara det bultande ståndet, som jag oroade mig kunde synas genom byxorna. Jag ställde därför ned mitt tomma glas och knäppte igen kavajen.
Jag tycker att vi pratar om något annat nu. Kanske om vart vi skall gå, efter att vi kan lämna den här stillösa föreställningen åt sitt öde? Eller vad säger du, Fröken?’
”Ingen svensk har kallat mig för ‘Fröken’ förut!”, sade Monica, skrattande. ”Jag hade gärna följt med doktorand Martin Eriksson vart som helst, bara för det! Jag föreslår att vi tar en taxi hem till mig, nu med en gång, så kan jag bjuda på litet god mat som jag gjort i ordning till mig själv i förväg. Jag är rätt bra på matlagning, faktiskt. Jag hoppas bara att det räcker! Jag har några flaskor fint vitt vin också.”
Jag tackade ja å det varmaste och kände mig lättad över att inte drabbas av vare sig restaurang- nota eller dåligt rykte för min egen ostädade studentlya, som jag knappt hade besökt sedan oktober. Jag var dock rätt överraskad över det säkra handlag med män som Monica uppvisade, hon som klädde sig så osexigt (alltså vanligtvis!) och knappt tittade åt killar, så långt jag visste! Jag tackade iallafall servitörerna för förfriskningarna, bjöd Monica min arm och så gick vi till garderoben för att hämta hennes kläder. Min egen ullrock fanns dock på mitt lilla kontor på andra sidan gården och jag sprang därför dit medan Monica beställde taxi.
På vägen nedför trapporna slog det mig att kanske det var så att Monica var lika besatt av sex som jag, och var tvungen att ta till rigorösa försiktighetsåtgärder, för att inte falla i olycka för studiernas del? Den trista klädseln och fåordigheten var alltså ett skydd för henne själv, mot sin egen natur! Nja, dessa spekulationer var förvisso angenäma, men utgjorde nog bara ”manligt önsketänkade” från min sida, tänkte jag, och skrattade högt, road av att konstatera hur besatt av sex jag verkligen var! Jag kände mig lycklig, denna fredagsafton!
Monica satt redan i taxin när jag kom utrusande genom glasportarna och jag skyndade mig att göra henne sällskap i baksätet. Monica bad chauffören att köra oss till Karlavägen. Jag tittade på den iranska skönheten, medan hon i sin tur betraktade människorna ute i nattmörkret, som vi raskt passerade. Hon såg verkligen vacker ut, men sitt långa, tjocka, gnistrande svarta hår och sin utsökta profil. De bara armarna var mycket vackra, och man kunde tydligt se de olika musklerna avteckna sig under den duniga, lätt bruna huden. Jag hade också nöjet att få betrakta de vackra låren, som var helt bara, emedan den korta sportkjolen, tydligen, dragits upp mot sätet, då hon hade satt sig i bilen; jag frågade mig, i tystnaden, om det verkligen var lämpligt att jag träffade en före detta elev på detta sätt; våra avsikter med resan var det iallafall ingen större tvekan om, så det fanns ingen anledning för mig att spela officiell och jag tänkte inte avstå från att älska med denna makalösa varelse p g a några signaler från ett av samhällets dubbelmoral förvanskat samvete! Isåfall skulle jag inte vara mycket bättre än Silfverhielmarna i salen på KTH, som vi just hade lämnat, av brist på tålamod!
Monica fortsatte att titta ut, men lade upp sitt ena ben på sätet mot mig och drog upp kjolen med sin ena hand, så att de vita sidentrosorna blev synliga. Jag blev fruktansvärt kåt och ville bara kasta mig över henne på en gång - men sådant gick absolut inte för sig. Det kunde jag helt enkelt inte göra! ?!
Nej, jag valde att bara titta istället, på de vackra saker jag såg, och njöt av hennes perfekta, atletiska kroppsform och de konvergerande linjerna, som alla tycktes föra blicken till de vita sidentrosorna, eller snarare det som doldes under dem... Monica vände sig mot mig och hennes ansiktsuttryck var sådant att hon föreföll vara ”drogad”: hennes ögonlock rörde sig trögt, pupillerna var vidgade nästan som i Mydriasis och munnen hängde halvöppen.
Hon fortsatte sitt utforskande av mitt inre, eller vad det nu kunde vara, med slö blick, och hennes annars djupbruna ögon var nu helt svarta, i dunklet, bortsett från då vi körde förbi någon gatlykta och deras sken glimmade till ett kort ögonblick i ögonvitorna.
Det hela kändes mycket suggestivt. Trots att vi bara för kanske en kvart sedan hade lämnat ”festen” och dess formaliteter bakom oss, hade vi redan avlägsnat oss oändligt långt från allt som hade med den moderna civilisationen att göra. Vi befann oss på ett uråldrigt, men ändå mycket välbekant territorium, där saker som personlighet inte längre existerade, utan endast den ensamma grunden för allt, naturens lag - och den lagen löd:
”Sex”.
Fler noveller av samma författare
