Grevinnan
Ta fel vid ett vägskäl i norra Dalarna, strax utanför Skuggdalen, och du kommer hitta både märkliga och undangömda platser.
Julian skulle till Härjedalen och han hade räknat med att skulle vara framme långt innan solen hade gått ned. Men horisonten som tidigare färgats röd av den dalande solen var nu lika mörk som den ensliga rymden ovanför.
Vägen framför Julian snirklade sig framåt. Lika svart som den var olycksbådande. Bilens lyktor tycktes vara den enda ljuskällan på flera mils avstånd.
Julian förstod att han måste ha tagit fel vid någon korsning. Frågan var när. För några timmar sedan hade han åtminstone passerat ett virrvarr av småbyar, så obetydliga till storleken att han kunde hålla andan och ta sig genom dem utan att ta in mer luft. Men nu var det längesedan han passerat en by.
Eller ens en mötande bil.
Den enda anledningen till att Julian inte tvärbromsade och vände om var för att det var för sent. Bensinmätaren var röd ock skrek ilsket efter påfyllning.
Skulle Julian vända skulle han definitivt tvingas stanna mitt i ingenting. Istället chansade han på att vägen gör det vägar brukar göra: leder någonstans. Till något samhälle där han kunde få hjälp. Någon avlägsen bondgård.
Fast den framtidsbild som gång på gång spelades upp i Julians huvud var att vägen faktiskt inte skulle leda någonstans. Han skulle bli strandsatt på en enslig väg någonstans i Dalarna. Om han nu fortfarande ens var kvar i Dalarna - chansen fanns väl att han var i Jämtland vid det här laget.
När Julian såg ned på mobilens bildskärm - vilket han ofta gjorde - var täckningen helt död. Den klämkäcka låten som spelades från bilens radio stod i kontrast med situationen. Radion gav dock en smula tröst i stillheten med dess knastriga sånger.
Vägen måste väl leda någonstans, tänkte Julian. Det var inte första gången han tänkte just den tanken. Det var inte heller den sista. Han torkade bort kallsvett från pannan, sneglade mot backspegeln för att se om någon bil låg bakom honom. Han ökade farten, och rullade djupare in i mörkret.
~
Det ligger dock i vägars natur att leda någonstans, och även de mest ensliga vägar leder till de mest ensliga platser.
Det var en sådan undangömd plats som nu tornade upp sig framför Julian. Gapande såg han mot tornet som höjde sig upp mot himlen i djupet av Skuggdalens skogar.
Ljuset från bilen föll över en makabert, stor vit byggnad. Att kalla det en herrgård skulle vara ett misstag. Ett torn mer passande. Men det var inte heller ett torn, för ett torn låter som en hög och smal byggnad. Denna byggnad må vara hög, men den var inte smal.
Julian svängde till höger, och började köra mot byggnaden. Ett högt järnstängsel omringade hela gården och en järngrind stoppade hans bil. Men bakom grinden ledde en väg fram till portalen utanför byggnaden. En väg kantad av lövlösa träd.
Julians första tanke var att det var ett hotell: men varför här, mitt ute i ingenting? Han stannade bilen framför den stängda grinden. Oförberedd på den isande kylan som omringade honom klev Julian ur bilen. I den tidiga våren huttrade han och smällde snabbt dörren bakom sig.
Julian såg upp mot tornet framför sig med stora ögon. I flera av fönstren lyste det svagt, vilket var ett hoppfullt ljus i en hopplös natt. På grindens mitt stod det ingraverat i en skylt: "Wälkommen till de la Poer".
Julian visste ännu inte att namnet "de la Poer" skulle betyda mer för honom än något annat namn.
Under skylten fanns ett märkligt motiv av en drake som slogs med två kråkor; det såg ut som en vapensköld.
Han följde grinden till dess högra kant. Det enda som höll grinden stängd var en hasp. Han lyfte upp den, och gnisslande så öppnade han grinden.
Om det finns ett sjätte sinne, så fungerade i så fall inte Julians: en kvinna i toppen av tornet framför honom hade fångat Julian med sin blick.
Det var en kvinna som lutade sig mot fönstret och lät sina mörka ögon bevaka honom på avstånd. Hon knackade sina mörka naglar mot sin haka och drog på munnen; glad över att något äntligen hände.
Julian hoppade in i bilen igen - helt omedveten om att han var övervakad - och sakta körde han mot ingången. Han tvärbromsade dock snabbt med ett skrik.
Ett odjur såg rakt mot Julian, med stor öppen käft.
Först sekunder efteråt insåg Julian att han skrikit på grund av en fontän. En stendrake. Avstängd. Jag är verkligen en idiot, tänkte han. Draken såg framåt med en öppen rasande käft. Två stora kråkor åt av den.
Besynnerlig, tänkte Julian, och åkte vidare. Som på vapenskölden.
Sakta körde han förbi stendraken. Kastade en misstänksam blick mot den, och stannade utanför porten till tornet.
Det kändes fel att bara låta bilen stå där. Som om den förstörde symmetrin i den stora trädgården, men samtidigt ville han snabbt gå in och värma sig. Eller kanske viktigast av allt - träffa en annan människa. Träffa något varmt och levande.
Julian sneglade ned mot mobilen, noterade att klockan var närmare fyra på morgonen. Märklig tid för ett besök. Men samtidigt var det också ett märkligt hem framför honom.
Försiktigt tryckte Julian på dörrklockan som var bredvid porten. Han hörde ingen signal inifrån, och tryckte igen.
En tredje, desperat, gång tryckte han på knappen som han antog skulle meddela hans närvaro. Inget tecken på liv mötte honom dock, och han övervägde om han helt enkelt skulle försöka öppna dörren, och lade sin hand på dörrhandtaget.
I samma stund började det skramla bakom porten, det lät som någon fumligt öppnade flera lås.
Julians hand lämnade dörrhandtaget som om han bränt sig. Sedan öppnade någon den väldiga dörren och ett sömndrucket, litet och nyfiket ansikte såg ut.
Det var första gången som Julian träffade Maria Ekblad.
Ett kort ögonblick stirrade de bara på varandra. Hon var klädd i en vit morgonrock, som hon höll ihop med sina händer kring sin byst, och den var löst hopknuten kring midjan. Hennes blonda hår var i en enda röra som om hon precis vaknat. Fast å andra sidan var det nog precis vad hon hade gjort också.
En lång, spetsig näsa riktade sig mot Julian. En näsa som avslutades i en liten krök, då Maria Ekblad såg frågande mot honom.
Näsan och dess krokiga ände påminde Julian om en tjej han känt i högstadiet: hon hade varit mobbad. Killarna i klassen hade ofta frågat henne om de fick åka backhoppning på hennes näsa, för att sedan elakt garva i symbios.
Julian hade försvarat henne. Inte minst för han trånat efter henne i över ett års tid - och ett år på högstadiet var som en hel livstid.
Flera gånger hade flickan med den spetsiga näsan gråtit ut mot hans axel. Senare hade hon blivit tillsammans med en av mobbarna. En viktig lärdom för Julian. Livet är generellt ganska orättvist.
"Kan jag hjälpa till med något?" frågade kvinnan vid dörren omtöcknat medan hon med ena handen kliade sig på sin backhoppsnäsa, och Julian slets tillbaka till verkligheten.
"Jag…", började Julian och tappade målföret. Vad skulle han säga? "Är vilse", avslutade han lamt.
Frågande såg Maria mot honom med stora blåa ögon, som om det inte förklarade något överhuvud taget.
Julian tog ett steg åt sidan och pekade mot bilen: "Jag måste ha tagit fel vid något vägskäl, jag skulle till Härjedalen. Jag har nästan ingen bensin kvar. Så…" Han ryckte på axlarna.
Hennes blick lämnade sakta Julian och hon vände sin böjda näsa mot bilen. "Skuggdalens vägar är bra märkliga, är de inte?" frågade hon med en ljus, angenäm röst.
Hon väntade inte på något svar, och fortsatte: "Tar man fel vid något vägskäl kan man hitta de mest märkliga och undangömda vägarna. Fast skulle du till Härjedalen måste ditt lokalsinne vara det sämsta någonsin."
Hon tog ett steg åt sidan. Bad sedan om ursäkt för att hon väntat så länge med att bjuda in honom. Hallen de steg in i var lika pompös som resten av tornet, trädgården och drakfontänen.
Och Marias kropp, tänkte Julian.
Julian kunde inte låta bli att törstigt ta in alla detaljer medan han följde kvinnan som välkomnat honom. Hon gick med raska steg till en annan dörr i slutet av hallen.
Fast detaljen han gillade mest av allt var den kurviga kroppen som vandrade framför honom. Tur i oturen, tänkte han och följde henne med blicken så diskret som han kunde.
De gick sedan genom resten av huset. När de lämnade hallen kom de in i ett gigantiskt rum, som måste vara mitten av själva tornet. Rakt framför dem gick en tvådelad trappa rakt uppåt.
Maria vände sig om. Med hakan mot axeln sa hon: "Välkommen till de la Poer residensen. Det är inte ofta vi får gäster, så jag blev ärligt talat lite förvånad.
Jag trodde jag drömde när någon ringde på dörren. Och, du vet, när vi fortfarande fick gäster brukade de inte dyka upp fyra på morgonen heller."
"de’ la vad?" tänkte Julian tyst, och kom ihåg skylten vid ingången. Det lät franskt, men Julian hade ingen aning om vem "de la Poer" var. Någon rik excentriker i Skuggdalen?
Tafatt följde Julian kvinnan som ledde honom genom flera rum. De flesta var klädda i röda och bruna färger. Hotellkänslan var påtaglig - men där fanns alldeles för många personliga tavlor, konstverk och möbler för att det skulle vara ett hotell.
Snart kom de in i ett mörkt rum, men kvinnan tände en lampa och vitt kakel uppenbarade sig omkring de två.
Det var ett kök. Men inte det köket man finner i de flesta hem. Det påminde mest om ett kök som tillhörde en stor restaurang. Stora bord, flera ugnar, tillhyggen och stora frysar. Ett dovt brummande mullrade i lokalen.
Maria - som fortfarande inte presenterat sig - pekade mot ett litet, hemtrevligt bord som stod i hörnet och bad honom att sätta sig ned.
Julian protesterade förbluffat; sa att han kunde åka iväg på en gång bara han fick bensin - "Jag betalar så klart" - men det resulterade bara i att hon puffade honom i riktning mot bordet med ett: "Var inte löjlig nu".
Efter mer protester fortsatte Maria: "Men se bara på dig själv. Du är lika frusen som du är hungrig. Som köksmästarinna", hon betonade ordet, "gör det ont i min själ att se", avslutade hon med ett varm leende.
Maria började dona i köket i sin avslöjande morgonrock. Plockade fram varor från olika utrymmen. Hon hostade till igen; varken Julian eller Maria visste ännu att det var en förkylning som inom två dagar skulle nära på döda bägge två.
Efter hostningen gav hon Julian ett ursäktande ögonkast. Sedan lade hon händerna framför munnen och brast ut: "Herregud, jag har ju inte ens presenterat mig." Hon vände sig mot Julian: "Mitt namn är Maria Ekblad."
"Julian", svarade den bortkomna mannen vid bordet. Han insåg att det inte var någon idé att protestera över denna sena - eller kanske tidiga - supé. Dessutom var han vrålhungrig.
Julian övervägde om han skulle hjälpa till. Men det var något i Marias uppträdande i köket som varnade honom om att det inte var hans plats att göra det.
"Det är inte ofta vi får gäster som sagt, du får ursäkta mitt uppträdande", sa Maria.
"Jag vet inte riktigt om jag har något att klaga på", svarade Julian och såg närmare på Maria Ekblad, köksmästarinnan för de la Poer residensen.
Maria rörde sig kvickt som en orm när hon hackade diverse rotfrukter och andra produkter Julian inte ens visste namnet på. Hon var verkligen inte förenlig med den bilden Julian hade av en typisk kock. Eller köksmästarinna. Eller vad hon nu var.
Sett till husets utseende borde kocken ha varit en liten, rund, blekfet man med en tunn mustasch. Möjligtvis med en fransk accent och avskyvärd personlighet. Maria Ekblad var rena motsatsen; inte bara till könet.
Hennes blonda hår som fortfarande var i en enda röra var kastat bakåt över axlarna. Men hur rörigt det än var kunde det inte dölja hur vackert det var. Något blekt av solsken, vilket var märkligt sett till årstiden. Resten av kroppen var också så långt från en blekfet fransk kock man kunde komma.
Maria var kanske inte vad man kunde kalla tanig, men yrket hade inte gjort henne rundare än vad som var passande. Morgonrocken gjorde ett dåligt jobb när det kom till att dölja hennes kroppsform som var likt en kurvig byväg.
Skamset viftade Julian bort sina snuskiga tankar med en imaginär hand. Han blir bjuden på mat och börjar genast jämföra kokerskan med en byväg?
Inte nog med att han betedde sig som en hormonell tonåring - metaforen var fruktansvärd.
I samma stund vände sig Maria om med en kastrull i handen. Hon rörde om innehållet med en träslev. Detta var något som kastade mer virke på den brinnande hormonella tonåringen som levde inom Julian.
De hastiga cirkelrörelserna fick Marias urringning att bli allt mer djup för varje gång hon rörde sin arm runt, runt, runt.
Urringningen hade blivit så djup att Julian först trodde sig se Marias vårtgård, men nej; det var ett födelsemärke. Hon var så nära att han kunde se att märket nästan såg ut som en fågel.
Maria sa något - men Julian såg som förhäxat mot hennes brunbrända hy.
De ljusa brösten bakom morgonrocken rörde sig i svallgångar då Maria snabbt rörde i vad som säkert skulle bli en fantastisk soppa. Sedan fäste Julian blicken vid något annat. En knivsamling, det är ganska osexigt, perfekt, tänkte Julian och sa: "Ursäkta?"
Julian hade inte haft någon aning om vad Maria sagt. Det var som om hans hjärna ett ögonblick hade glömt bort att öronen fanns, och lagt all energi på det ögonen uppfattade i stället.
Han vände tillbaka huvudet mot Maria och sa till sig själv att han måste se henne i ögonen; ingen annanstans; du är snart trettio för guds skull; agera därefter.
Att se på en urringning är som att se på solen, tänkte Julian. Man får inte stirra för länge, det är för riskabelt.
Sedan lade han tyst till: Om man inte har solglasögon på sig det vill säga.
Marias ögon hade - tursamt för Julian - också en charm som var svår att vika blicken från. Blåa som en sommarhimmel, och de stod i kontrast till den mörka natten han tidigare åkt bil genom.
Maria lade nyfiket huvudet på sne och frågade återigen "om han gillade vitlök". Julian harklade sig och förklarade att när det kommer till mat, fanns det få saker han tackade nej till.
Maria vände sig om mot bänken så att Julian bara såg hennes rygg. Han kände sig något besviken. Men hennes baksida var inte dålig heller. Diskret betraktade han henne i ögonvrån, då han inte ville bli utkastad innan han ens fått äta.
De började småprata.
Maria förklarade glatt om hur hon började arbeta som kokerska när hon var omkring tjugo år.
En gång i tiden hade de ofta haft gäster och då var det rena mardrömmen att arbeta där. Nu var det rena mardrömmen för det fanns så lite att göra.
Julian var rädd för att fråga exakt vad för märklig plats han kommit till och lät helt enkelt bli.
Snart gick Maria fram till det lilla bordet med två ångande fat. Julian tvingades återigen vända bort blicken då hon böjde sig ned. Hon erbjöd för mycket i utsiktsväg.
Efter Maria ställt ned faten knöt hon nonchalant ihop sin morgonrock. Som om det hon tidigare hade visat inte bekom henne över huvud taget. Kanske var det Julians fantasi, men han tyckte sig ha sett ett okynnigt leende blixtra förbi. Var hennes föreställning avsiktlig?
Artigt frågade Julian exakt vad det var som ångade framför honom, och Maria svarade: "Åh, det är bara något jag slängt ihop."
Julian rörde sin sked i soppan framför honom. Något hon hade slängt ihop? När Julian själv slängde ihop något tog han gårdagens rester och kastade dem i en panna tillsammans med olja och nudlar. Han smakade; detta var av en annan värld. Han sa det också. Maria bara skrattade och viftade med handen.
De åt tillsammans och Julian berättade att han jobbade som privatläkare, med inriktning som dermatolog. Marias frågande blick fick honom att förtydliga sig: "Hudspecialist".
Privatläkare. Något som låter flådigare än vad det egentligen var. Julian hade studerat i tio tunga år. Även om han nu arbetade på sin egen klinik var hans studieskuld tyngre än Marias bröst - tänkte han - men sa istället något mer passande.
Efter de ätit upp sa Maria bestämt att Julian måste sova nu. Hon kunde verkligen inte skicka iväg honom mitt i natten. Julian protesterade igen, men Maria insisterade.
De lämnade det vita köket och kom återigen till den stora röda salongen. Navet av huset. Maria knackade på en dörr de passerade och sa att där bodde hon. Nära köket. De gick fram till en mörk mahogny dörr som låg intill Marias rum.
"Det här rummet borde vara bäddat. Tror jag. Om inte kan du ju alltid komma och sova hos mig…", sa Maria och kastade tillbaka sitt blonda hår över axlarna.
Hon log pillemariskt mot Julian och kliade sig förstrött mot överdelen av sin bröstkorg.
Julian kände sig klumpig i Marias sällskap. Det var en tafatthet han inte brukade känna på grund av en kvinna. Kanske kände han sig bortkommen för att klockan var halv sex på morgonen; kanske för han hade tappat sina svassigare sidor de senaste åren, förlorade på grund av ett nyligen brutet äktenskap.
Kanske för hon bara var så himla vacker.
Oavsett vad kom han inte på någon bra replik till hennes invit och tackade bara för maten och sa "God natt", och drog igen dörren.
Först när han med ett dunkande hjärta stirrade in i dörren av mörkt trä framför sig insåg Julian att han kanske, kanske borde flörtat med Maria.
Jag är en idiot, tänkte Julian och slog sin panna mot dörren.
Han blundade och såg Maria framför sig. Kunde fortfarande ana doften hon lämnat efter sig. En essens av bergamott och persika. Gud; jag vill tillbringa natten med henne. Varför gjorde jag inget närmande? Tänkte han.
Rummet han blivit tilldelat var lika storslaget som resten av huset, men Julian orienterade sig fort: han fann ett badrum, ett sovrum och till och med ett vardagsrum. I sovrummet fanns ett fönster som vätte ut mot skogen bakom huset. I mörkret kunde man ana en stor trädgård.
Tack vare årstiden var buskarna mest skelett som väntade på att blomma ut, men om några månader skulle de återigen vara gröna och trädgården skulle säkert se fantastisk ut.
Maria hade haft rätt. Sängen var bäddad.
Julian slet av det dekorativa överkastet och slängde sedan kläderna vid sidan av sängen. En säng som var för Julian främmande stor, men också märkligt behaglig. Inte för hård, men inte heller så pass mjuk att det kändes som om man blev svald av täcken och laken.
Julian blundade och försökte sova. Men tankarna rasade. De flesta inriktade på Marias kropp. Men hon hade också nämnt att andra bodde i huset, vilka då?
~
Efter vad som kändes som timmar av vridande och vändande gav Julian upp hoppet om att sova och satte sig upp.
Han böjde sig ned mot golvet. Utan att lämna sängen letade han upp sin mobil som låg i hans byxficka. Batteriet var nu helt dött. Han hade ingen aning om vad klockan var. Han skulle precis lägga sig ned igen då han såg en bok på nattduksbordet.
Julian kom att tänka på en resa han hade gjort i USA, där det bredvid sängen ofta fanns en byrå som innehöll en bibel, och förväntade sig nästan en bibel då han sträckte ut handen och fattade tag om boken.
Den var tung och robust. Men det var ingen bibel.
Boken såg ut att vara gammal och var helt mörk bortsett från titeln som var skriven i bokstäver i en guldig färg. Julian drog fingret över titeln och kände hur den var ett eget lager, som om någon målat dit den. Han mumlade titeln högt: "Den Gudomliga Komedin."
En allegorisk klassiker från medeltiden om jag inte minns fel, tänkte Julian. Som många andra historiska klassiker är den säkert också ett sömnpiller av bibliska mått.
Skeptiskt började han läsa den första strofen: "Jag stod i mitten av min levnads bana, då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana…"
~
Ett knackande drog honom från boken. Han hade läst i någon timme. Han var naken, bortsett från underkläderna, och han lade försiktigt ifrån sig boken för att klä på sig. Vad skulle Maria - eller vem det nu var - kunna vilja?
Han hörde hur dörren utanför rummet öppnades, och snabbt stängdes igen.
Julian drog täcket intill sig och ropade "Vem där?" Rösten lät räddare än vad han tänkt sig. Skärande; som en ung flickas. Pinsamt värre, tänkte han.
I dörröppningen till sovrummet stod Maria. Hon hade händerna mot varsin sida om dörrkarmen, och sänkte sin haka då hon prövande såg mot Julian. Fortfarande i sin morgonrock, som - om möjligt - var ännu mer löst knuten kring hennes midja.
Det enda ljuset i rummet kom från sänglampan, och Maria var till stor del höljd i skuggor. Förtrollat kunde Julian inte slita blicken från henne; från urringningen, benen, ansiktet. Hur hon lojt bet sig i läppen. Hur det blonda håret låg över hennes axlar.
Julian blev väldigt medveten om sin egen nakenhet, och drog täcket intill sig för att skyla sig ännu mer.
"Maria…", sa han frågande medan hon sakta rörde sig mot sängen, och vid dess gavel kröp hon upp i den.
Hon placerade ett finger framför sina röda läppar och hyschade honom, och fortsatte att slingra sig mot honom, likt en katt som går mot sitt byte.
Det som hände påminde Julian om något han kunnat fantisera om. Men när det faktiskt hände började hjärtat pulsera och han protesterade: "Vi kan inte bara…", hann Julian säga innan Marias röda läppar pressades mot hans mun.
Maria placerade stadigt sin hand bakom Julians nacke och tryckte sig mot honom.
Tusen tankar for genom Julians huvud, ingen av dem lyckades riktigt manifestera sig i en handling där han antingen puttade bort henne eller förde henne emot sig. Han bara blundade och kände hennes läppar mot sina.
När han sedan kände Marias tunga som försiktigt lirkade sig in i hans mun, så exploderade de tusen tankarna och flög åt varsitt håll. Likt ett fiskstim, rädda för den sten som bröt vattenytan.
Kyssen var våldsam.
Julian kände hur hans hand nästan automatiskt drogs mot morgonrocken som tidigare retat honom så. Han hade stängt ögonen under kyssen; men i mörkret kunde han känna desto mer.
Morgonrockens textur var mjuk då han vek den åt sidan, men det som fanns därinne var mjukare ändå. Han greppade tag i Marias ena bröst, och blev belönad med en handfull av hennes byst och ett stön som pressades in i honom.
Julian kände hur Marias hand greppade hårdare om hans nacke och hon pressade honom mot sig. Det var som om hon försökte köra ned tungan i halsen på honom. Han kände hur hennes bröstvårta hårdnade under hans klämmande hand.
Naglarna som var Marias rev vid Julians underkläder. Lirkade sig sedan förbi resåren, ned till hans mittpunkt av njutning.
Nu var det Julians tur att stöna till medan Maria grep tag i honom. Först fumlade hon vid hans topp, innan hon lagt sig till rätta bredvid Julian så hon fick bättre åtkomst.
Läpparna lämnade aldrig varandra under rörelsen. Hennes hand blev till en näve då hon greppade tag i Julian, och hon förde den knutna handen upp och ned i en stadig rytm.
De hade precis träffats - Julian insåg att detta var för bra för att vara sant.
Men Maria var varm, mjuk och villig och Julian letade upp hennes kön. Hon var het och våt och gned sig mot hans hand, medan hon kved och berättade för Julian vad han skulle göra.
Hårt drog Julian morgonrocken åt sidan för att få bättre åtkomst. Maria ropade till. Hennes ansikte hade börjat få en något rödare ton om kinderna. Hennes andhämtningar allt intensivare.
Maria rörde sina bröst mot Julians ansikte, och Julian öppnade sin mun och tog ena bröstet i munnen. Lät sin tunga cirkulera kring den mörka vårtgården - Maria bad honom suga hårdare - men Julian fortsatte att bara flyktigt röra vid dem med sin tunga.
Maria skrek i protest varje gång Julian bara lät tungan snabbt passera över dem likt en fjäder. Men hennes allt rödare ansikte och blankare ögon varslade om att hon inte var helt kritisk till behandlingen.
Julian lutade sig tillbaka för att få överblick över brösten och mycket riktigt; där fanns ett födelsemärke som såg ut som en fågel. Han bet tag i fågeln, och Maria kastade tillbaka huvudet och jämrade sig i åtrå.
Julian kände hur även hans topp började bli fuktigt av en angelägen försats. Maria lät sin tumme fara över honom; kletade ut smörjan över honom som agerade som ett naturligt glidmedel. Förlorad i hennes fingrar ryckte och krängde Julian till.
Morgonrocken Maria bar var inte direkt i vägen, men irriterande nog för en eldig Julian. Tillsammans krånglade de hetsigt av morgonrocken från Marias kropp och snart låg den i en hög på golvet.
Hon låg sedan på sängen och obscent spred hon på sina ben - hon var den oblygaste kvinnan Julian varit med, men han klagade inte då hon pressade ned hans ansikte mellan sina ben.
Herregud, jag är med en kvinna jag träffade för bara timmar sedan, det här händer bara inte, tänkte Julian.
Han sög på hennes klitoris, kände hur knoppen hårdnande och blev svullen av behandling. Två fingrar gled obehindrat in i henne, och Julian kände hur de inre väggarna stramade kring hans ringfinger och långfinger medan han lät de dansa i hennes inre.
Maria blev allt högljuddare. Bad han ta i hårdare. Fortsatte ge uppmaningar mellan stön och kvidande. Efter ett tag satte hon sig upp - i panik tänkte Julian att han gjort något fel.
"Förlåt. Jag är för girig", sa Maria med ett okynnigt flin.
Hon puttade Julian tillbaka så han lade sig ned i sängen. Lät sedan sina två tummar åka ned i Julians underkläder, och drog av honom kalsongerna. De hamnade snabbt bredvid morgonrocken på golvet.
Stående på alla fyra i sängen tog Maria honom djupt i sin varma, heta mun. Julian trodde han skulle svimma när han kände hur hennes läppar slog mot hans kulor.
Varma andetag pulserade fram mellan den trånga passagen som låg mellan Marias läppar och Julians kropp, och den varma luften slog mot Julians mellangärde medan Maria flämtade efter andan.
Sedan gick Maria upp mot krönet, lämnade Julian glansig av saliv där läpparna tidigare passerat, sedan gick hon djupt ned igen och slog läpparna mot nederdelen. Och upp; och ned; och upp.
Med sina händer djupt begravda i Marias hår försökte Julian få bort henne. Han varnade henne; sa att han var nära; alldeles för nära; men hon slutade inte med den intensiva behandlingen. Julian upprepade: "Maria!"
Till slut reagerade hon, och kröp istället upp i hans famn. De kysste varandra igen, och med en hand tog hon tag i Julians nederdel. Riktade honom mot öppningen. Hon gjorde sig redo att sjunka ned över honom.
Men i samma stund såg Julian att dock någon stod vid hörnet av rummet.
En blek liten figur med mörkt hår, klädd i en vit klänning. Hennes ögon gnistrade mot Julian.
I ett kraftryck slet Julian sig upp ur sängen. Han slungade iväg boken han höll i sin hand - Den Gudomliga Komedin - mot väggen framför honom där kvinnan stått.
Ett pang ekade i rummet efter boken träffade väggen. Sedan ett dovt ljud då boken slog i golvet.
Panikslaget såg sig Julian omkring, desorienterad och rädd.
Maria var borta och han skyddade sina ögon mot solstrålarna som täckte hela rummet.
En dröm, så klart. Eller dröm; snarare mardröm.
Julian sneglade mot fönstret, vars solstrålar fortsatte bränna honom i ögonen. Han vände blicken mot täcket som låg i en enda röra framför honom.
Mitt i röran som var täcket stod ett tält, upprest av blott en tältpinne.
Vilket slöseri på en dröm, tänkte Julian och masserade sig i ögonen. Det hade börjat så bra. Det var åratal sedan Julian ens drömt något som påminde om en våt dröm.
Grimaserande undrade han hur drömmen hade kunnat fortsätta om den inte tagit en sådan usel vändning.
Julian såg återigen ned på tältet. Suckade. Och började avsluta det som började i drömmen på egen hand. Han blundade och såg Maria framför sig - hennes kurvor och blåa ögon, doften av persika och bergamott - och föll tillbaka mot sängen medan han ofredade sig själv.
Omedveten om att han dagen därpå skulle få göra desto mer - och inte bara i drömmar eller i fantasins värld.
***
Författarens ord: Jag är ledsen över att kapitlet är både långt och något händelselöst: från början var det *ännu* längre, men på grund av omfånget delade jag upp det i två kapitel istället. Men den som väntar på något gott ...
Jag är dock en "ordig" skribent. Om något kan sägas med tio ord så behöver jag hundra.
Jag är inte ens säker på om någon kommer orka ta sig till slutet och läsa detta? Men om "du" läser detta: Grattis. Du tog dig genom första kapitlet. Allas vår Julian kommer få det (ännu) roligare nästa dag.
På min profil finns adressen till min hemsida där ni kan läsa om hur skrivandet går (eller inte går) på blogen. Där publiceras också nästa kapitel omgående, medan det dröjer ytterligare några dagar innan det dyker upp här (eftersom någon måste godkänna det). För att inte tala om att där redigerar jag också kapitlen i efterhand och rensar bort felstavningar etc.
Ojdå, nu börjar jag skriva för mycket igen.
- M.E
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Hej hej. Tänkte bara säga att jag älskar hur du skriver. Dina målande beskrivningar ger en närvaro som är otroligt ovanlig. Människornas "normalhet" trots de lite övernaturliga (känns som introt till en skräckfilm) gör historian galet bra och jag kommer läsa alla dina framtida alster.
Detta är ett blivande mästerverk! En medryckande story (vare sig det är fiktivt eller verklighetsbaserat) kombinerat med bra språk är dessvärre något av en bristvara här. Denna berättelse visar vart skåpet ska stå.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Riktigt bra, jag är postivt överraskad!