En otrolig första dag
Författare: anonymwriter Datum: 2012-12-27 19:38:54
Kategori: Homo
Läst:
13 004 gånger
Betyg: 1 (1 röst) 1 medlem har denna novell som favorit
Jag har aldrig varit kär. Jag har aldrig funnit den där känslan som gör livet så härligt att leva. Då man verkligen blir glad över att man finns till, så att man har fått chansen att uppleva det underbara ögonblick då ens läppar möter den andras i en kyss, och allt annat liksom stannar till. Den stunden har jag aldrig upplevt.
Anledningen, tror jag, är för att jag är otroligt blyg av mig. Jag har alltid varit det, om man nu ska tro på vad mamma säger. Jag hade hoppats att jag med åren skulle växa ifrån den där blygsamheten, men den verkar ha etsat sig fast i mig, omöjlig att bli av med.
Jag har försökt att bli mer, vad ska man säga, framåt, mer säker på mig själv, men varenda gång det verkar funka så förvandlas jag till en snigel och gömmer mig i mitt skal tills det är säkert att komma ut igen.
Denna blyghet har gett mig många problem under åren, må ni tro. En person som inte vågar säga ifrån, som är osäker på sig själv, det är mobbarnas favoritmat. Jag kan inte minnas en dag då jag inte gått hem från skolan med ett nytt, färskt blåmärke, som jag då förstås förklarat bort med orsaken att jag smällde i armen i bänken eller att jag ramlade.
Ursäkterna fungerade bra, tills den dagen då mamma konfronterade mig hemma i köket. Hon sa att en av killarnas mammor hade ringt till henne och sagt att hon sett mig bli knuffad till marken av ett gäng killar när hon hämtade sin son från skolan.
Hon begärde en förklaring, och det var då sanningen till slut kom fram. Hur jag stått ut med att bli mobbad under flera år, av samma gäng dessutom, och att de hotat med att göra det värre om jag sa något.
Mamma blev först arg när hon fick veta att jag hade gömt något så allvarligt som mobbning för henne i flera år. Efter att hon fått all ilska ur sig blev hon ledsen och anklagade sig själv för att vara en dålig mamma för att hon inte märkte att något var fel. Jag har aldrig varit bra på sådana trösta-och-torka-tårar-situationer, men som tur var så hämtade hon sig snabbt, och plötsligt så log hon mot mig, något som förvirrade situationen totalt.
”Är jag hemsk om jag säger att jag är lite lättad? Jag har gått omkring här hemma och försökt komma på ett bra sätt att tala om för dig att vi ska flytta. Företaget jag jobbar för ska flytta sitt kontor till Göteborg, och några av oss anställda har blivit tillfrågade att flytta med det. Jag var rädd att du inte skulle vilja lämna din skolan och dina... vänner, men nu kanske det inte blir lika svårt?”
Jag vill bara passa på att säga till hela världen att min mamma är den bästa mamman som finns.
-
Så här satt jag nu. I ett annat klassrum, i en annan skola, i en annan stad.
Lite nervös var jag, men tack vare min blygsamhet kändes det mycket, mycket värre. Som tur var verkade det inte finnas några mobbare, men jag vågade inte slappna av riktigt än. Barnsången ’Björnen sover’ fick helt plötsligt en helt annan innebörd.
Jag inspekterade de andra i klassen, tog in deras utseende och personligheter. Som jag såg det verkade jag ha hamnat i en riktigt bra klass, och omedvetet slappnade jag av mot stolsryggen. I ögonvrån såg jag hur någon satte sig på platsen bredvid min och jag vände ögonen mot nykomlingen, som tack vare regnet hade en underbar doft av ’utomhus’ runt sig. Nämnde jag att jag älskar regn? Tror inte det.
Killen som satt bredvid mig verkade vara lång, om man tittade på de långa, muskulösa benen, till skillnad från mig, som bara var 167 centimeter lång, vilket jag räknade som kort.
Han hade axellångt, svart hår som tack vare regnet var lite blött och rufsigt. Hans ögon var en djupblå färg, och hade långa, svarta ögonfransar. Hans läppar var smala, och jag kunde skymta en smil-grop i ena kinden.
Om man skulle beskriva denna killen med ett ord skulle det vara gudomlig. Vacker. Snygg. Otrolig.
Först nu märkte jag att han hade studerat mig tillbaks, och han verkade gilla det han såg, om det lilla leendet på hans läppar var något att gå efter. Själv hade jag aldrig sett mig som snygg, vacker eller otrolig.
Jag var kort, som sagt, från mammas sida antar jag, hon var också ganska kort, till skillnad från pappa som var lång. Mitt hår nådde ner till öronen och hade en brun-blond ton, om man nu kunde beskriva det så. Mina ögon var gröna, och var omringade av långa, bruna fransar. Mina läppar var en aning fylligare än gudens bredvid mig, men inte fullt så mycket.
Efter att ha sprungit från mobbare i flera år så hade jag en ganska bra kondition, och en rätt så vältränad kropp. Trots det tordes jag inte säga ifrån...
”Hej.” Sa guden till mig. Jag ville väldigt gärna veta hans namn, att referera till honom som guden skulle snart bli pinsamt.
”Hej.” Svarade jag tillbaks, en aning tystare. Jag släppte honom inte med blicken och bet mig omedvetet lätt i läppen. Hans ögon flög ner till min mun för att sedan fokusera på mina ögon igen, och jag såg hur han svalde.
”Jag heter Anton.” Sa guden, nej, Anton, och sträckte fram en hand.
”Robert.” Sa jag och tog lätt hans hand i min. Hans hand såg så stor ut om man jämförde med min lilla. Hans grepp om min hand hårdnade för ett ögonblick innan han släppte den.
”Trevligt att träffa dig, Robert.” Sa han med ett litet leende. Hans ögon hade fortfarande inte lämnat mina. Mina verkade i sin tur ha fastnat, jag kunde inte titta bort, det funkade inte.
”Detsamma.” Sa jag och log tillbaka. Ser man på, första dagen i nya skolan, och verkade redan ha en kompis. Hade man tur, eller?
”Vart bor du då?” Frågade Anton och lutade sig tillbaka i stolen. Jag rynkade lite lätt på pannan av frågan; varför ville han veta var jag bodde? Var det en fråga som nya vänner brukade fråga varandra?
”Eh... borta på Drottninggatan.” Svarade jag och ryckte lätt på ena axeln.
”I det stora lägenhetshuset?” Frågade Anton och lutade sig lite framåt mot mig, vilket fick mig att luta mig bort från honom. Okej, nu började det kännas lite för närgånget. Personlig bubbla! Personlig bubbla!
”Ja, vi flyttade in i förrgår.” Sa jag och försökte bete mig normalt, när jag på insidan var hur nervös som helst. Kunde inte Anton luta sig tillbaka lite? Snälla?
”Jaha.” Sa Anton och lutade sig äntligen tillbaka. Jag andades ut av lättnad inombords. Han var snygg, men betedde sig en aning... konstigt. Fast vad visste jag, man kanske pratade om sitt hus eller lägenhet när man lärde känna varandra. ”Trivs du här då?”
”Än så länge känns det bra.” Sa jag och log lite smått, vilket fick honom att le tillbaks.
”Vad bra.”
Mer hann vi inte prata, eller, Anton fråga och jag svara, för i det ögonblicket kom läraren in genom dörren och alla tystnade. ”God morgon, allihopa. Innan vi börjar lektionen så ska vi välkomna en ny elev till klassen. Robert Johnsson har flyttat hit från Örebro och ska vara hos oss från och med nu. Jag hoppas att ni alla har vett nog i era kroppar att hjälpa honom att känna sig välkommen.”
Alla eleverna mumlade instämmande och jag kände hur jag rodnade av att ha allas uppmärksamhet riktad mot mig. Jag hörde hur Anton flämtade till och jag sneglade snabbt mot honom, och såg honom stirra på mig, eller rättare sagt på mina rodnande kinder, innan han snabbt slog undan blicken.
Resten av lektionen satt han helt stilla. Ibland andades han in hastigt för att sedan släppa ut luften sakta. Vet inte vad som kunde ha orsakat hans konstiga beteende, men bestämde mig för att inte lägga mig i, utan återgick till att skriva av det läraren skrivit på tavlan.
När lektionen är slut väntade jag tills nästan alla hade lämnat rummet innan jag samlade ihop mina saker och reste mig för att gå. Jag nickade till läraren på vägen ut och var nära att gå rakt in i Anton, som stått utanför.
”Oj, ursäkta.” Sa jag och skrattade lätt till. ”Jag såg dig inte.”
”Ingen fara.” Svarade Anton. ”Ska jag följa dig till nästa lektion? Eller vill du gå själv?”
”Vill du det? Det vore super, jag hittar inte häromkring ännu.” Sa jag och log stort mot honom. Min blyghet verkade ha försvunnit, i alla fall för stunden. Den kanske hade gått på fikarast.
Han andades in häftigt, och mitt leende försvann sakta. Var det kanske jag som var orsaken till att han var så... stel? ”Mår du bra?” Frågade jag.
”Jadå.” Var allt han sa innan han vände sig om och började gå, och jag skyndade för att hinna ikapp. Jag hade rätt, han var lång, skulle gissa på cirka 180 centimeter.
”Har du alltid bott i Göteborg?” Frågade jag medan vi gick, försökte starta en konversation.
”Ja.”
Jaha. Var tog den frågvise killen vägen? Nu betedde han sig som en helt annan person. Personlighetsklyvning, kanske? Nej, var inte dum, han kanske också bara var blyg. Jag knep ihop munnen och bestämde mig för att inte säga ett ord till förrän han frågade något. Jag kunde minsann också leka den leken.
Min tystnad verkade förbrylla honom då han vände på huvudet och kastade undrande blickar mot mig. Jag ryckte bara på axlarna och tittade bort. Han sa inget utan gick bara vidare, och snart hade vi kommit till rätt klassrum. Jag skämdes lite över mitt beteende, och gick snabbt och satte mig vid en ledig bänk, i tron att Anton skulle sätta sig någon annanstans. Blev lätt chockad när han skyndade sig att sätta sig på platsen bredvid mig när resten av klassen strömmade in, som om han var rädd att någon annan skulle ta den.
Lektionen fortsatte i samma stil som den förra. Han satt stel och stilla bredvid mig, sa inte ett ord, vilket i tur gjorde mig förvirrad och irriterad. Jag var väl ändå inte så hemsk att folk inte kunde slappna av runtomkring mig?
När det var dags för lunch så gick jag sakta mot matsalen. Planerade att hitta ett ensamt bort i hörnet av rummet, där jag kunde sitta och äta ifred, men innan jag hann sätta min plan i verket kände jag hur någon tog ett tag om min arm. Jag vände på huvudet och såg att Anton stod bakom mig, vilket fick mig att höja på ögonbrynen. Nu såg han inte så stel ut längre.
”Du kan sitta med mig och äta. Om du vill.” Sa Anton utan att släppa taget om min arm.
”Det beror på.” Sa jag och vände mig en aning mot honom.
”På vad?”
”På om du tänker sitta som en stel pinne genom hela lunchen utan att ens titta på mig.” Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Han blinkade några gånger och slog sedan undan blicken.
”Märkte du det?” Frågade han tyst. Jag skrattade till.
”Det var inte svårt. Är du arg på mig?” Frågade jag. Han ryckte till en aning och tog sakta ett steg närmare.
”Varför skulle jag vara det?”
”Jag vet inte, det var bara det att du betedde dig så konstigt efter att du...” Jag svalde då jag kände hur blygsamheten kom tillbaka med full kraft. Varför just nu? Jag vände bort huvudet och fuktade läpparna, försökte dra tillbaka min arm, men han hade den som i ett järngrepp. Jag hörde hur han flämtade till igen och tittade snabbt upp på honom genom min lugg. Hans ögon var stora och vidöppna, och hans kinder verkade en aning rödare.
”Därför. Det är just därför jag var så...jag kan inte koncentrera mig när du...du får mig att...” Han försökte förklara, men allt jag lyckades förstå var att det hade något med mig att göra. Men om han inte var arg på mig, vad var det då som var fel?
Han stängde munnen och tittade sig runtomkring, innan han kom ännu närmare. Personlig bubbla, personlig bubbla! Vad gjorde han?
”Vad-”
”Shh. Jag ska visa varför jag betedde mig som en stel pinne.” Sa Anton och log snett, vilket i sin tur fick mig att andas in snabbt. Ett leende borde inte få vara så snyggt, det borde vara förbjudet.
Min tankegång om för snygga leenden avbröts plötsligt när jag kände ett lätt tryck mot mina läppar och jag återkom snabbt till verkligheten. Vad hade hänt? Vad hade Anton gjort? Hade han- han hade väl inte kysst mig?
Han for snabbt med tungan över läpparna innan han lutade sig framåt igen för att kyssa mig en andra gång. Det var som om min hjärna slutat fungera. Anton kysste mig!
Hans grepp om min arm lossnade, men hans händer for snabbt upp till mitt huvud för att lägga de på var sida om mitt ansikte. Han tryckte mig bakåt tills jag kände min rygg komma i kontakt med en vägg. Han vinklade mitt huvud åt sidan för att kunna kyssa mig djupare, och jag ryckte till när jag kände något varmt och vått snudda mina läppar. Jag flämtade till när jag insåg att det var hans tunga, och han var snabb med att föra in den i min mun innan jag hann stänga den igen. Mina händer flög upp och tog ett fast grepp om hans armar, som för att hålla mig kvar på marken. Det kändes som om jag flög. Mitt livs första kyss. Jag har alltid vetat att jag föredragit killar framför tjejer, men detta kändes som att vinna på miljon-lotteriet.
Jag var inte medveten om att jag stönade till av njutning, och Anton var snabb på att svara med sitt eget. Hans läppar var nästan desperata, hans tunga rörde sig snabbt i min mun, som om han ville memorisera så mycket han kunde på den korta stund vi hade.
Plötsligt avslutade han kyssen och jag kunde inte stoppa det ljud av protest som lämnade mina läppar. Jag ville aldrig att han skulle sluta. jag kände i dimman av njutning hur han tog ett tag om min handled innan han började gå. Vagt la jag märke till att vi var på väg bort från matsalen, men sa inget, utan följde honom blint.
Såg som i trans hur han öppnade en dörr för att sedan dra in mig snabbt innan han själv gick in och låste dörren. Vi var inne på en toalett, hann jag lägga märke till innan hans händer var tillbaka runt mitt ansikte och hans läppar än en gång mot mina. Jag la armarna runt hans axlar och ställde mig på tå för att komma längre upp och kysste honom tillbaka. Detta var utan tvekan det bästa ögonblicket i mitt liv.
Han tryckte mig mot väggen och flyttade sina händer tills de låg runt min midja. Jag ryckte till då jag kände hans fingrar börja fumla med mitt bälte och slet mina läppar från hans, plötsligt nervös.
”Vad-”
”Det är okej, jag gör inget du inte vill.” Sa Anton och smekte min kind. Jag var väl medveten om att vi inte träffats förrän tidigare den dagen, men jag brydde mig ärligt talat inte. Det kändes alltför bra för att sluta nu. Jag log svagt och nickade samtidigt som jag svalde hårt.
Anton var snabb med att kyssa mig igen, och den här gången lät jag hans händer öppna mitt bälte för att sedan gå vidare till byxknapparna. Då och då drog han lätt med fingrarna över mitt kön, och det kändes underbart. Jag stönade högt varje gång hans fingrar snuddade mig begravde fingrarna i hans hår.
Han drog ned byxorna för att göra samma sak med kalsongerna, och sedan var jag äntligen fri. Jag blundade hårt och andades tungt, vågade inte öppna ögonen.
”Fan vad snygg du är.” Hörde jag Anton mumla innan hans läppar började kyssa sig nedför min hals. Hans hand tog ett stadigt tag om min lem, och jag skrek ut i ren chock. Detta kunde omöjligt kännas så bra, det fanns inte en chans i världen att det kunde vara så skönt att ha någon annans hand på sig.
Han började röra handen upp och ned i snabb takt och jag kände hur mina ben förvandlades till gelé, och jag klamrade mig fast vid Antons kropp. Hans andra hand hade han fortfarande runt midjan och masserade lätt medan hans fingrar rörde sig ännu längre ner på min kropp. Med spänning lät jag de fortsätta.
Jag lutade mig fram och kysste honom. Jag ville känna hans smak igen, ville känna hans tunga i min mun. Han var inte sen med att kyssa mig tillbaka, hans hand rörde sig än snabbare.
Fingrarna hade nu nått min skåra och smekte sakta ner längs den för att lätt massera mitt hål. Det var som om jag satt i en elektrisk stol och stötar gick genom hela kroppen. Jag flämtade till och gnydde svagt. Jag ville ha mer!
Han lät fingertopparna lätt trycka mot mitt hål innan han förde in halva långfingret i mig. Jag hoppade till, både av njutning och av smärta och drog snabbt in andan. Antons finger var inne i mig. Han var inne i min kropp. Han började röra fingret, in och ut, in och ut tills hela fingret var i mig. Min kropp kändes som om den stod i lågor, som om mitt blod var eldflammor. Jag hörde honom flämta mot min axel, kände hans läppar när han kysste mitt skinn.
Snart drog han ut fingret och jag gnydde tills jag kände det på samma ställe igen, fast den här gången var det två fingrar. Det gjorde ont, men jag mindes hur bra det hade känts med ett finger, så jag bet ihop och försökte slappna av, samtidigt som hans hand runt min lem fortsatte i sin snabba takt.
”Anton... Anton...” Flämtade jag om och om igen.
”Jag är här, Robert, jag är här. Fan, du anar inte vad upphetsande du är...” Fick Anton fram mellan hopbitna käkar.
Nu hade han två fingrar i mig, och det kändes otroligt. Varför hade jag aldrig provat det här innan?
Det ena fingret rörde något inom mig som gjorde att hela min kropp stelnade till. Jag öppnade munnen, men inget ljud kom ut. Jag såg både stjärnor och planeter och jag kom, hårt och länge. Det var utan tvekan mitt livs bästa orgasm. Inget kunde slå det där.
Jag sjönk ihop mot väggen och kände hur Anton drog ut sina fingrar och släppte taget om min nu slokande lem. Jag öppnade ögonen i tid med att se honom slicka något från sina fingrar, och rodnade när jag insåg vad det var. Han tittade mig in i ögonen och log när han slickade bort min sperma från sina fingrar.
”Du smakar gott.” Sa han, och jag närapå dog där och då.
”Varför...? Du...” Jag kunde inte få fram orden, jag andades fortfarande tungt.
”Ända sedan jag såg dig i morse har jag längtat efter att få kyssa dig, att få känna på din kropp. Du är så förbaskat snygg så jag kunde inte stå emot. Är du arg?” Frågade Anton och smekte min kind, hans ögon för första gången osäkra.
Jag skrattade till, vilket fick honom att höja frågande på ena ögonbrynet. ”Arg? Jag har aldrig varit så här lycklig.” Erkände jag och log mot honom. Han log brett tillbaka och kysste mig lätt innan han kramade mig hårt.
Först då kom jag ihåg att han aldrig hade... ”Vill du att jag ska... jag menar-”
”Du behöver inte göra någonting, det är... heh, det är redan färdigt.” Sa Anton och skrattade tyst och gömde ansiktet i mitt hår. Jag stirrade tyst på honom innan jag fattade vad han menade. Bara av att ge mig njutning, så hade han... oj.
”Wow.” Mumlade jag, vilket fick honom att skratta ännu mer. Han lyfte huvudet och såg mig djupt i ögonen. Han öppnade munnen för att säga något, men avbröts av min kurrande mage. Jag rodnade och suckade, typiskt att min hunger skulle förstöra stämningen.
”Om vi skyndar oss hinner vi äta en snabb lunch.” Sa Anton medan han drog upp mina kalsonger och byxor, som om det vore den mest naturliga saken i världen. Själv stod jag still så jag inte skulle störa hans arbete och drog med fingrarna genom hans hår. Det var mjukt och lent som silke.
”Tack.” Viskade jag och kysste honom lätt på munnen.
”För vad?” Frågade han och la huvudet på sned, vilket fick honom att se ännu snyggare ut.
”För att du gjort min första dag här helt otrolig.”
Slut på del 1!
Fler noveller av samma författare
