Pojkarna: blicken
De dämpade ljuden av frukost väckte mig som vanligt vid halv nio. Genom den stängda dörren till mitt sovrum hörde jag min morfars klirrande med kaffeskeden och mormors hopplösa rökhosta. Jag låg och lyssnade en stund innan jag slog upp ögonen och såg mig om i rummet. Det såg ut som det alltid gjort: den lilla vita byrån vid min säng, den mörka garderoben jag var så rädd för när jag var barn, väggarnas ljusgula vävtapet, blekgröna gardiner vid fönstret där solen strilade in. Den lilla solblekta tavlan av en kattunge med ledsna ögon hängde som alltid vid fotändan av sängen och på fönsterbrädet stod en kruka med en dammig tygblomma.
Allt var precis som när jag var barn, men ändå annorlunda. Jag sträckte på mig och kastade en blick ner mot golvet. Madrassen låg kvar, med täcket hopknölat och lakanen alldeles skrynkliga därunder. Min lillebror satt redan ute i köket med de andra och knaprade knäckebröd och drack hallonsaft.
Så hade det alltid varit: lillebror på madrassen, jag i sängen, vi brukade spela spel till sent på nätterna eller läsa serietidningar och äta godis fast vi inte fick. Men hur länge vi än höll oss vakna lyckades han alltid smyga upp innan mig på morgonen, utan att jag märkte. Jag var den morgontrötta, den som fick höra viskningar genom dörren till gästrummet: "nu får hon väl kliva upp, innan dagen är förbi!" och "äsch, låt henne sova lite till".
Morfar skrattade och skickade mig fatet med gurka och paprika när jag klev in i köket och slog mig ner på min plats, ryggen in mot rummet och ansiktet mot fönstret. Där ute var det strålande väder, igen - det hade varit så varmt de senaste veckorna att folk nästan längtade efter vintern. Så lät det i alla fall när man lyssnade på småpratet.
Jag sörplade i mig lite kaffe och tog några paprikaringar som jag förstrött tuggade på. Först när de andra började duka av kände jag suget efter en smörgås och kanske lite filmjölk. Jag hällde upp den vita hälsofilen i en skål och fick sedan sitta själv, medan de andra började med sina egna sysslor, som vanligt. Vad skulle jag själv hitta på idag? Min bror och jag kunde inte längre umgås med samma självklarhet - han drog sig undan med mobiltelefon och hörlurar, slukades upp i en värld av musik och ständigt sms:ande med flickvännen och vännerna i stan.
Det hade blivit lite konstlat på senare år, att besöka mormor och morfar på landet. Som barn älskade vi det: att leka i skogen, bada i sjön, hjälpa mormor i landet och morfar med korsorden. Det gjorde ingenting att det bara var jag och min bror; i närheten fanns en camping som inte sällan gästades av barnfamiljer, och där lärde vi känna ett otal lekkamrater genom åren.
Men nu var vi äldre, min bror snart femton och jag skulle bli sjutton i höst. Jag tyckte fortfarande om att vara där, samtidigt som dagarna ibland kunde bli väl långa och dryga när man inte hade kvar sin leklust och fantasirikedom.
Efter att ha diskat min tallrik bestämde jag mig för att promenera ner till sjön. Jag packade en bok och badkläder och norpade två äpplen från trädgården innan jag gav mig iväg.
Vattnet glittrade som silver mellan trädstammarna när jag närmade mig sjön. På håll hörde jag att den lilla strandremsan var befolkad, och jag stannade till, osäker på om jag skulle gå vidare eller vända om. Inte hade jag någon lust att samsas med skrikiga barn eller egentligen någon annan alls, jag hade hoppats att få vara ensam vid det som jag alltid sett som min egen sjö. Jag smög lite närmare ändå för att se vem eller vilka som inkräktade på mitt badrevir.
De var fem stycken. Jag tippade på att de var i min egen ålder och ganska snabbt förstod jag av deras tal att de inte var från Sverige. De måste ha anlänt nyss, för medan jag stod och kikade drog några av dem av sig sina tröjor och sparkade ur skorna. De skulle bada. En av dem drack hastigt ur en flaska och vätskan rann ner för hans släta kind. Han torkade bort det med handryggen och skruvade på korken, sedan släppte han flaskan i sanden och drog handen genom det bruna håret.
När jag släppte blicken från honom fick jag se att de andra inte nöjt sig med att dra av tröjor och strumpor - de hade klätt av sig helt nakna. Vita ryggar och smala midjor glänste i solen när de jagade varandra ut i det skimrande, nyss så stilla vattnet. De dök, plaskade, skvätte på varandra och skrattade. Överallt såg jag bleka rumpor, brunbrända lår, solvarma armar och nakna bröst med små bröstvårtor, somliga omgivna av mjuk hårväxt, andra kala. De tjöt och skrek på varandra, ord jag inte kunde förstå och jag var inte tillräckligt språkligt bevandrad för att uttyda vilken härkomst de kunde ha.
Jag hade helt kommit av mig och blivit stående i mossan bakom en tall, oförmögen - eller kanske snarare ovillig - att gå varken framåt eller bakåt.
Så fantastiskt vackert det var. Dessa pojkars smidiga kroppar som försvann under ytan för att strax dyka upp i ett regn av sjödroppar som fuktade deras varma hud. Jag ville vara där i vattnet med dem, jag kände en oerhörd lust att röra vid dem och känna deras levande, lekande kroppar jämte min egen.
En av dem - pojken jag sett dricka ur en flaska tidigare - återvände strax upp på stranden. Jag betraktade hans sätt att gå, hur han lätt och oberörd banade sig väg genom det tunga vattnet. Hans höfter var så avslöjade, så oskylda inför min blick, och mellan dem fanns könet, perfekt rundat, vattendropparna glänste i könshåret.
Han hämtade en röd handduk ur en ryggsäck och sträckte ut den över den kärva sanden. När han lade sig på mage, med hakan mot armarna, blundade jag och önskade att jag var den där handduken.
Jag önskade det så intensivt att jag inte stod ut med att inte göra någonting åt saken. Snabbt knäppte jag upp gylfen i mina shorts och trevade mig innanför trosorna. Jag sjönk ner i mossan och barren stacks retsamt mot mina knän medan jag lutad mot tallens stam onanerade till synen av fem nakna pojkar vid en sjö. När jag var nära bet jag mig i läppen och försökte hålla tillbaka för att inte avslöja mig själv inför pojkarna som inte visste om att jag fanns.
De flesta hade slutat bada när jag reste mig upp igen. En av dem var precis på väg upp ur vattnet och den sista låg fortfarande på rygg och plaskade med fötterna där ute. Två av dem hade börjat klä på sig, men pojken med flaskan låg fortfarande naken på sin handduk. Den här gången halvlåg han, lutade huvudet mot handen och pratade med en kille som satt mittemot på en grön handduk, också naken. Jag kunde inte gärna gå fram och säga hej, så jag bestämde mig för att smyga därifrån.
Olyckligtvis prasslade det i mossan och lingonriset när jag försökte smyga, och jag kved till när jag nästan snubblade över en trädrot. Jag hörde att pojkarna tystnade och sedan började prata upphetsat med varandra. Hade de insett att någon spionerat på dem? Jag vågade inte stanna och ta reda på saken, jag sprang! Utan att titta bakom mig kutade jag genom skogen tills jag kom ut på landsvägen. Äntligen kunde jag stanna och pusta ut. Jag var helt varm och svettig, men antagligen inte bara för att jag sprungit. Min kropp var fuktig och kinderna brände. Jag hade verkligen behövt ett vad själv. Men inte nu. De fick inte veta vem jag var. Jag kunde inte visa mig.
Kanske skulle jag gå dit imorgon. Kanske skulle jag bada då. Kanske ensam. Eller kanske tillsammans.
Fler noveller av samma författare
Skön att läsa, vackert skrivet. Kan se de sköna killarna framför mig