Njutning och smärta (2)
Författare: Emma Datum: 2004-06-29 10:24:45
Kategori: Trekant
Läst:
13 642 gånger
Betyg: 2.6 (213 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Jag känner mig paralyserad, men inte så mycket av njutningen längre som av obehaget av att befinna mig i något som tycks vara en vaken mardröm. Magen kränger sig i plågor, som om den bokstavligen talat höll på att äta upp sig själv och det gör så ont i min bröstkorg att det känns som om mitt hjärta höll på att slitas i tusen blodiga bitar! Jag känner hur tårarna stiger upp mot mina ögon. Men jag sväljer dem och kämpar för att försöka få ett grepp om situati- onen. Under tiden har du fått av dig alla dina kläder och står nu precis intill sängen och smeker dig själv, din kuk är redan hård och står rakt ut. Du sveper med blicken över både min nakna kropp och Susannas, sedan ser du Susanna rakt i ögonen igen och ler. Susanna sänker ner sin mun igen över min fitta och kysser den retsamt, samtidigt som hon tittar upp på dig. ”Visst är den god?” säger du och släpper henne inte med blicken. Hon nickar och blundar och suger på min klitta. Det är så fysiskt skönt samtidigt som jag försöker att få min kropp att få kraft att putta bort Susanna och ta mig upp ur sängen. Jag stirrar förtvivlat upp mot ditt ansikte, som ett barn som ser på sin förälder för att försöka få den att visa barmhärtighet och avsluta leken. Du ser mig i ögonen, men tycks ändå inte se mig, och säger:
”Sluta inte för min skull, jag misstycker inte..”. Samtidigt som Susanna bearbetar min klitta allt intensivare och både suger på den och knullar mig med ett par fingrar så rör du dig ner och ställer dig vid sängänden, nedanför henne. Jag biter ihop för att inte skrika av den absolut största njutningen jag någonsin har känt och samtidigt den största smärtan.. Mina armar ligger bara kraftlösa på sängen och min kropp lyder mig inte. Jag kan inte ens stänga ögonen så att jag slipper se vad det som händer.
Du klättrar upp bakom Susanna och stödjer dig med en hand mot sängen och låter den andra putta isär hennes ben så att du kan sätta dig mellan dem. Du iakttar det hon gör och låter dina händer gå på upptäcktsfärd över hennes rygg, nacke och ner över hennes skinkor och lår. Hon stönar men upphör aldrig att suga och slicka på mig. Det verkar nästan som om hon dricker mina safter och njuter av det lika mycket som jag borde göra, och gör rent fysiskt. Du ser sådär hänförd ut, som ett lyckligt barn på jul- afton, som jag minns att du gjorde de där första gångerna vi älskade och allt var så nytt.
Jag minns hur lycklig det gjorde mig då, och hur handlöst jag föll för dig.
Hur svag jag kände mig inför din charm. Inte så att du någonsin försökte förföra mig, eller lura mig någonstans. Det var bara ditt vanliga snälla, charmerande och ärliga jag som sken igenom. Du var dig själv och jag förälskade mig omedelbart i det där ljuset som bor i dig och skiner igenom din mörka fasad. Behövde dig! Som en törstande människa i en öken behöver vatten. Först trodde jag att du bara var en hägring, med sedan lärde jag mig långsamt att tro på att du faktiskt var verklig och skulle stanna kvar. Jag trodde så på dig. Och när du sa att du älskade mig, så kändes det så sant och bra. Det var först sedan när saker och ting började bli vardag och jag märkte hur du långsamt stängde till om det där inre rummet som jag började bli rädd. Och då dök min svartsjuka upp som ett brev på posten. Jag fick se ett kort på Susanna där jag såg hur sabla vacker din andra stora kärlek var. Och hon ringde en del gånger när jag var hemma hos dig, sms’ade dig sent på midsommarafton under vår första sommar. Jag försökte att behärska mig själv och mina fula känslor, avskydde att vara svartsjuk. Sedan försökte jag att prata med dig om det, om Susanna och vad hon hade betytt för dig. Att det var svårt för mig att hantera att hon fortfarande fanns i ditt liv. Du sa att hon var som en syster för dig, att hon hade funnits där under en väldigt jobbig tid i ditt liv. Att ni var vänner… Jag lyssnade och försökte att förstå, och gjorde det ju på sätt och vis. Jag älskade dig så och ville ju inte försöka låsa in dig eller hindra dig från att ha vänner. Tyckte att du var värd allas kärlek, även hennes. Men när du sa att hon var så viktig och att det kändes som om ni tänkte så lika att du inte behövde förklara så mycket för henne, så vred sig mitt inre i plågor och jag fick bita ihop för att inte rasa i oresonlig ilska och vanvettig skräck! Dessutom så märkte jag ju att det inte alls var så okomplicerat och bra mellan er som du ville att det skulle vara. Du sa en gång att hon bara hörde av sig till dig när hon mådde dåligt och behövde dig, men att hon aldrig hade tid annars. När du behövde henne.
Dessa första månader så kämpade jag för att bara vara stilla i mig själv, vänja mig vid att låta någon komma mig så nära och stå ut med att känna mig så svag och beroende. Det var så oerhört svårt och det var många gånger som jag blev vresig och dum mot dig, ställde till med märkliga scener och sedan bröt ihop och grät och bad om förlåtelse. Så jag försökte att bara låta bli att tänka på Susanna och acceptera att hon fanns i ditt liv och var viktig för dig. Och jag försökte att tro på dig när du sa att det var mig du ville vara ihop med, att det var mig du älskade och att jag var så bra för dig på ett sätt hon aldrig hade varit. Att jag fick dig att må bra. Någonstans inom mig sa en liten elak röst till mig att det inte var samma sak som att
du älskade mig på det där rätta sättet, och att jag lurade mig själv när jag trodde på dig när du sa att du hade släppt henne på bara ett par månader..
Men jag ignorerade den rösten. Stängde dövörat till den och avfärdade den som ren och skär paranoia, destruktiv misstro. Och jag behövde dig så mycket, behövde lita på dig… Efter ett halvår eller så, så började allting att kännas nästan tryggt och bra, även om det fanns vissa orosmoln på vår himmel. Du sa allt mer sällan att du älskade mig, sa det mest som ett reflexmässigt svar på mitt ”Jag älskar dig!”. Och det blev allt ovanligare att du gav mig komplimanger eller uppvaktade mig på något sätt. Men jag intalade mig att det berodde på att killar ”var sådana”, att du bara var lite lat och bekväm. Och när jag bad dig om något så fick jag ju det i regel. Och du var fort- farande så rar mot mig att mitt hjärta nästan blödde ibland! Som när du tog hand om mig när jag var sjuk eller tröstade mig när jag var ledsen.. Men det bekymrade mig att du sa allt mindre vad du tänkte på eller kände, att du så sällan kom till mig med dina bekymmer. Och alldeles för ofta tolkade du något jag sa helt fel, som om jag var elak när jag bara skojade med dig. De vanliga skämten, de jag kunde dra i början, blev plötsligt inte alls roliga. Och när jag försökte hjälpa till eller få samarbetet oss emellan att fungera så blev det ofta trassligt. Du lät som om jag hade klagat på dig när jag kom med synpunkter eller försökte förstå vilken tidsplanering du hade tänkt dig. Och fastän jag verkligen försökte att förstå vad det var du ville ha och behövde av mig så fattade jag aldrig riktigt. Det kändes som om jag mest var i vägen hela tiden och som om jag gjorde allting alldeles fel. Men du sa, när jag försökte att föra det på tal, att det inte alls var så. Att det var jag som verkade missnöjd med dig.. Jag blev allt mer förvirrad och släppte tillslut saken, och slutade att försöka förstå det. Försökte att bara ”finnas där”, som de säger att man ska göra för den man älskar. Och vi gosade fortfarande en massa, låg ofta ihop knölade i soffan på kvällarna och pratade och tittade på tv. Det var lika mysigt som vanligt att sova med dig, vi hade fantastiskt bra sex och du var så omtänksam mot mig även i det sammanhanget. Men det vara bara när vi diskuterade sex, sexfantasier eller saker som politik eller andra människor som det kändes som om jag verkligen fick ta del av dina tankar. Dina känslor
pratade du sällan om. Fast mina tjejkompisar sa att det var helt normal för killar att fungera så, så jag försökte att inte oroa mig i onödan.
Och så rullade livet på, och efter ett tag bestämde jag mig för att det nog var bra om jag försökte att jobba lite mer på att skapa mig ett eget liv och inte vara så beroende av dig i allt. Jag koncentrerade mig medvetet lite mer på mina egna intressen och de få vänner jag hade. Så att du inte skulle tröttna på mig av den anledningen att jag var alltför lättillgänglig. Men allt det resulterade i var att vi fick mindre tid att träffas, och jag verkade ju sakna dig betydligt mer än du saknade mig. För hur som helst verkade du aldrig ha några som helst problem att fördriva tiden du var ledig från mig. Och du uttryckte nästan aldrig någon direkt längtan efter mig, annat än sexuellt då. Och till och med i det avseendet verkade jag vara den som hade störst behov och var den som längtade mest.. När den här sommaren började, vår tredje sommar tillsammans, så var allting rätt så välordnat. Vi hade lyckats få semester samtidigt och skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans, med lagom utrymme för egna nöjen.
Du gav mig en jättefin och väl genomtänkt present i födelsedagspresent, men inte någon ring det här året heller. Inte så att jag tyckte att äktenskap var särdeles viktigt i sig, eller någonsin hade törstat efter att få ”bli gift”, men du var den mannen jag skulle vilja spendera resten av mitt liv med. Även om vi inte nödvändigtvis kanske behövde bo ihop.. För det gjorde vi ju inte mer än tidvis. Och eftersom vi båda hade barn på varsitt håll så kanske det blev bäst så. Det var i varje fall så vi hade resonerat under det första halvåret vi var ihop. Och när du hade räknat ut hur stort vi skulle behöva bo, och hur krångligt och dyrt det skulle bli, så hade jag tyckt att det lät förnuftigt. Men allt detta… Jag misstänkte starkt att du skulle velat gifta dig med Susanna. Och bo med henne. Och det gjorde mig svartsjuk att du hade känt så inför henne, men inte gjorde inför mig. Men detta, dessa plågsamma tankar och dumma misstankar stuvade jag undan längst inne i mina dunkla vrår. Jag kallade det dumma idéer och försökte att tränga undan dem. Såg på det som en elak liten röst som gjorde sitt bästa för att förstöra det vi hade.. Som ett resultat av min obotliga rädsla för närhet.
Så när vår semester började så hade jag redan trängt undan besvikelsen över att inte ha fått någon ring av dig det här året heller, och jag var inställd på en lugn och skön semester tillsammans med dig och tidvis våra respektive barn. Vi trivdes bra som styvföräldrar till varandras barn. Och de tycktes må bra av att se oss ihop. Men det hade ju krävt en hel del uppoffringar från bådas håll för att få det att fungera, och det var ett ständigt pusslande med scheman och tider. Det här året hade vi tänkt ha lite mer tid tillsammans än året innan.
Jag var så glad första dagen, över att få rå om dig alldeles själv och inte ha några tider att passa. Men du stressade upp ur sängen och började städa, fixa med en massa papper och planera hela dagen i ditt eget huvud. Jag lät dig först hålla på, men när jag insåg att du inte tänkte varva ner andra dagen heller, och att du antagligen inte skulle komma att göra det på hela semestern, så blev jag deppig. Det kändes som om ett svart hål öppnade sig inför fötterna på mig och slukade mig i en hel bit. Jag orkade inte längre hålla den glada och fina fasaden uppe.. Men eftersom jag under mitt liv alltid haft rätt så goda anledningar att må skit så tog du det som fullt naturligt att jag deppade ihop då och då. Du hade varit en så trygg hamn för mig att vila i. Och alla de tidigare gångerna så hade jag tyckt om att du bara lät mig hållas, och inte ifrågasatte för mycket. Men den här gången berodde det ju på dig, och jag hade behövt prata med dig för att klara av att ta mig ur min deppighet. Eftersom det ju var våra reella problem som gjorde mig ledsen. Men du lämnade mig ifred som vanligt och frågade
ingenting. Och jag kände mig alldeles förlamad och kunde inte få ur mig ett knyst om mina svarta tankar. Vi pratade som två främlingar som inte hade något särskilt gemensamt och för länge sedan uttömt alla gemensamma samtalsämnen. Jag mådde allt sämre och kände mig så förtvivlat ensam.
Vid den här tiden hade du inte haft kontakt med Susanna på ett bra tag, eftersom hon hade varit upptagen på sitt håll och du hade haft mycket att göra på ditt jobb. Annars hade ni i varje fall haft kontakt per telefon någon gång i månaden, men nu hade du inte hört ett livstecken från henne på fem månader. Du hade ringt en gång på hennes mobil sa du, när jag frågade vart hon hade tagit vägen, om det hade hänt något. Men hon hade inte ringt tillbaka, och nu surade du. Du sa att det var som vanligt, att hon inte brydde sig ett skit om dig när hon inte behövde dig. Jag försökte resonera med dig och säga att hon kanske bara inte hade tid, eller att hon kanske inte hade uppfattat att du hade ringt och nu gick och tänkte samma sak som du gjorde. Men du slog bort det och sa att det inte spelade någon roll. Det var den första gången på ett bra tag som jag fick ta del av dina känslor, och även om det gjorde ont att det handlade om henne så gjorde det mig lite hoppfull. För då kände jag att du kanske behövde mig ändå.. Sedan ringde hon ju för tre dagar sedan och berättade att en gemensam bekant till er hade råkat ut för en motorcykelolycka. Det var någon som jag aldrig hade träffat.
Ni pratade i någon timme och du lät sådär glad och mjuk på rösten igen, att jag nästan blev glad. Fastän det inte var med mig du pratade. Efteråt så var du riktigt upplivad och fick mig att skratta flera gånger. Och dagen efter så var du gossigare än på länge, och vi älskade nästan lika intensivt som förr.
Och nu i dag så föreslog du på det där pigga sättet bara någon minut efter att vi hade börjat sippa på vår första kopp morgonkaffe att vi skulle ta en åktur någonstans. Jag tvekade några sekunder, eftersom min kompis Mirja hade frågat om vi kunde gå en tur på stan idag, men sedan bestämde jag mig för att låta dig svepa iväg mig med din iver. Och när vi satt i bilen och var påväg så kände jag mig nästan lycklig. Jag överlät till dig att hitta på vad vi skulle göra och vart vi skulle åka. Precis som det hade varit i början, och då hade vi ju alltid hade haft det så kul tillsammans. Jag satt och skrattade åt alla tokiga saker du berättade, och åt att du var så ivrig och glad. Men sedan svor du plötsligt och började bekymra dig för om tanken skulle räcka. Det hade väl hänt förr att vi hade glömt att tanka i tid, men vi hade alltid klarat oss fram till en mack. Att fylla en reservdunk och lägga i bakluckan blev liksom aldrig av. Den här gången fick vi verkligen bensinstopp och stod där.. Så vi lämnade bilen låst i dikesrenen och börja traska. Jag hade föreslagit att jag skulle stanna kvar och vakta bilen, men du hade sagt att det var bäst att jag följde med. Jag käftade inte med dig, även om jag undrade varför du var så bestämd på den punkten. Efter att vi hade promenerat en bit så frågade jag om du visste vart vi skulle, var närmaste mack låg. Då sa du att du tyckte att det var bäst om vi gick till närmaste hus och att du kände en som inte bodde alltför långt härifrån.
Jag accepterade det. Men sedan när vi kom fram till huset så började jag ana oråd, och när du sa: ”Hoppas att Susanna är hemma nu bara!”, så kände jag mig grundlurad! Men jag hann inte säga något innan Susanna dök upp på grusplanen. Hon kom inne från stallet och ropade en glad men förvånad hälsning. Jag hade ju aldrig träffat henne förut, fastän vi hade varit ihop i snart tre år. Det hade liksom aldrig blivit så. Så jag hälsade artigt och svalde mina besvikna känslor. Och sedan satt vi plötsligt där i hennes vardagsrum.
Men nu.. När du står bakom henne, efter att ha ertappat oss båda, så känner jag mig totalt förlorad. Har inte längre en aning om någonting. Som om jag inte kan avgöra vad som är upp eller ner, rätt eller fel. Vill bara skrika och springa, men kan inte få min kropp att lyda mig.
Du står fortfarande mellan Susannas ben men du har tagit tag om hennes höfter och dragit upp henne mot dig. Så att hon nu står i en halvt knästående ställning. Jag kan höra hur du andas upphetsat, nästan ikapp med henne, och jag förstår först inte att du har trängt in i henne eftersom det inte märks på hennes sätt att suga på mig. Och ingen av er rör er egentligen och när ni väl börjar göra det så är det i en så harmonisk takt att det inte stör min fysiska takt. Jag känner hur orgasmen började ladda upp som en osynlig eld innanför mitt pannben, som en flodvåg av energi som är het som trög men ändå flytande lava. Susannas tunga rör sig långsamt och varsamt runt min allt känsligare klitta och hennes händer kramar rytmiskt om mina bröst i samma takt som upphetsningen pulserar igenom min kropp. Jag ser hur dina händer rör sig över hennes höfter, midja, rygg och länd. Hur den ena rör sig uppåt mot hennes hårman och hur du samlar upp allt det mörka håret i den handen, samtidigt som den andra håller ett mjukt och stadigt tag om hennes ena höft.. Jag vet precis hur det känns i hennes kropp eftersom du har tagit så många gånger i mig på det där sättet. Samtidigt som min
orgasm långsamt byggs upp, svämmar över och börjar forsa ut i hela min kropp som i en explosion i slowmotion, så gråter jag inombords när jag inser att du kanske har sett henne framför dig hela tiden när du har haft sex med mig.
Och att detta är den kvinna som är din syskonsjäl och bundsförvant för livet, den du borde gifta dig med. Jag snyftar av olidlig smärta, men skriker samtidigt rätt ut i den starkaste orgasm jag någonsin fått, när Susanna stannar upp och suger tag i min klitta samtidigt som hon nyper hårt i min ena bröstvårta och klämmer det andra brösten i mjukt i sin hand. Det blir alldeles svart för mig när alla mina muskler skakar i kramp. Och jag känner mig som om någonting tungt kväver mig. Som om jag dör en plågsam men oerhört långsam död.
När jag vaknar till sans igen, utan att kunna avgöra hur lång tid jag har varit borta så hör jag först bara era andetag. Hur ni stönar av välbehag båda två. Sedan uppfattar jag att min kropp fortfarande ligger där i sängen, men alldeles stilla och utfläkt. Susanna står nu på alla fyra halvt över mig och du står fortfarande bakom henne. Jag ser hennes hals och hennes bröst när hon böjer bak sitt huvud i vällust, du har ett stadigt tag om hennes hår och klämmer med den andra om hennes ena bröst. Ni rör er som en och samma varelse. Som om ni satt ihop vid höfterna. Hon gungar mot dig med höfterna samtidigt som du stöter in din kuk i henne. Ni rör i en lugn men kraftfull takt och jag kan höra ljudet från hennes våta fitta när du stöter in i henne. Nu förflyttar du din hand från hennes bröst till höften och tar ett hårt tag om den. Samtidigt ökar du takten och nu knullar du henne allt vildare. Ni blundar båda två och tycks fullständigt uppslukade av njutningen, hon gnäller lite och du stönar. Och så tar du tag med båda händerna om hennes höfter och knullar så intensivt att hon tillslut inte kan hålla tillbaka sin orgasm utan skriker rakt ut. Sekunden efter hör jag hur du kommer, hur du stönar och nästan snyftar av kraften i din utlösning! Du håller fast hennes höfter och stannar upp och rör dig bara lite, lite grann. Långsammare nu. Hon skakar i armarna och är påväg att falla ner över mig, men lyckas ta sig upp på knä istället. Du kramar om hennes överkropp och pressar henne mot dig, medan hon lutar sitt huvud bakåt mot din axel och flämtar fram ett: ”Åh, vad jag älskar dig!”. Du borrar in ditt ansikte i hennes hår och jag hör hur du gråter.
Fler noveller av samma författare
Sorglig...