Ron & Hermione i tältet (En HP-fanfiction)

---

---

Den här novellen är först och främst tillägnad alla Harry Potter-fans, som möjligtvis även finner denna sajt och dess tema intressant. Hängivna Harry Potter-fans kommer dock märka att min novell inte helt överensstämmer med kapitlen i den sjunde boken (där denna historia tydligt utspelar sig kring). Jag kan ha förändrat vissa saker som redan står skrivna. Men förvänta er ingen tidig explosion, utan utgå från att ni till en början läser boken. På så sätt underskattar ni inte de mer erotiska inslagen. Mitt mål var att få novellen trovärdig med J.K. Rowlings text, därav den diskreta upptrappningen. Sedan blev det en oerhört svår balansgång när man väl nådde områden och ord som Rowling aldrig använde sig av. Ta dig tid och tålamod, och återbesök trollkarlsvärlden som aldrig förr.

* * *

De hade länge vandrat längs den evigt långa slänten. Träden här var mer tätbevuxna, marken var stenig och buskagen fick vägen att likna en labyrint. Det hade börjat skymma och de behövde snart hitta en plats att sova. Harrys ben värkte och för varje steg han tog kändes det som om han skulle tappa balansen. Han ville inte klandra Hermione, men svor inombords över att Yaxley vid det här laget kunde ha intagit Grimaldiplan 12, deras enda tänkbara tillflyktsort. Nu var de på rymmen i vildmarken, och hade fortfarande inte kommit underfund med hur de kunde förstöra medaljongen. Det fanns ett timglas i Harrys tankar som oroade honom. Mycket sand hade nu runnit genom det timglaset utan att de gjort några som helst framsteg. Timglaset var medvetenheten om att Voldemort och hans armé växte sig starkare för varje minut. Ständigt pågick förhör av mugglarfödda på Ministeriet. Andra mördades under Voldemorts stav.

När de nådde en någorlunda plan markyta, men inte mycket mindre stenig än marken omkring, föll Ron ihop.
"Ron", sa Hermione och satte sig ner på huk. Han andades tungt. Hon började försiktigt vira upp bandaget runt hans överarm.
"Nej", sa Ron och hejdade henne. "Det är ingen fara. Jag är bara så trött."
Hermione granskade honom med en bekymrad min.
"Klarar du att gå en liten bit till då?" frågade hon försiktigt.
"Vi får nog sova här inatt." inflikade Harry.
"Men Harry", protesterade Hermione.
"Jag vet. Men vi skulle kunna irra omkring en timme till utan att hitta någon lämpligare plats än den här."
Hermione suckade, men nickade och öppnade den lilla väskan.
"Accio tält!"
Tältet från Quidditchmästerskapen som de nu fått låna av Cedrics far flög upp ur väskan och landade i en oreda på marken. Ron låg blundades bakom Hermione med en mossig sten som huvudkudde och andades tungt, som om han var på väg att somna.
"Erecto!" sa Hermione, men missade tältet och träffade Harry istället.
Harry ryckte till och kände sig omedelbart både generad och irriterad av Hermiones ovanliga klumpighet. Hon kastade en snabb blick på honom, men låtsades inte om det pinsamma resultatet som Harry nu dolde. Hon flackade med blicken då hon mer noggrant riktade trollstaven mot tältet och uttalade besvärjelsen ännu en gång.
Tältet reste sig praktfullt framför dem och de hjälptes åt att lyfta in Ron. De la honom i underslafen där han direkt rullade in mot tältväggen, vilandes på sin oskadade arm.
"Jag går ut och fixar skyddsförtrollningarna." sa Hermione och försvann ut genom tältöppningen igen.
Harry tände fotogenlamporna i tältet och blåste mellan sina händer medan han gnuggade dem mot varandra. Samtidigt hörde han Hermiones svaga röst utanför det väldiga innandömet av tältet.
"Salvio hexa ... Protego totalum ... Repello muggletum ..."

När hon kom tillbaka in i tältet såg hon som vanligt en aning besvärad ut. Hon log snabbt mot Harry utan att övertyga honom. Han tog av sig jackan och hoppade upp i överslafen där han la sig på rygg och stirrade upp i taket. Imorgon måste de lista ut hur de ska förstöra medaljongen, sedan snabbt hitta de resterande horrokruxerna, tänkte han och slöt sedan sina ögon och somnade kort därpå.

Hermione vaknade följande morgon av gryningsljuset som sken upp tältets väggar och tak. Hon klev upp och hukade sig då hon gick ut genom tältets ingång. Marken var daggfuktig och luften sval. Hon såg sig omkring och blev själv förvånad över vilket olämpligt ställe de valt att tälta på. Det hade känts som en bättre idé för några timmar sedan.

Hermione fann en liten stig som slingrade sig neråt mellan buskagen och trädstammarna. Hon följde den och kom fram till en liten spegelblank damm. Här hade hon kunnat tvätta av sig om hon hade haft tid, men hon ville inte vara ensam för länge utanför skyddsförtrollningarnas gränser. Inte heller ville hon lämna pojkarna ensamma i tältet. Rons splittade arm hade fortfarande inte läkt klart, och Harry drabbades återkommande av sina smärtor i ärret.

Hermione gick bakom en naken buske, drog ner byxorna och hukade sig för att kissa. Plötsligt hörde hon ett prassel i busken på andra sidan dammen. Hon gjorde ett avbrott i sitt behov och sökte med blicken bara för att få syn på en tomtenisse som gömde sig för henne.
Nästan motvilligt fortsatte hon kissa medan hon kände tomtenissen iaktta henne. Hermione rodnade medan hon försökte dra ner tröjan över hennes runda höfter och former för att dölja sin nakna hud som kändes varm mot hennes fingrar i den svala morgonluften.

När hon var färdig reste hon sig och tittade med rynkade ögonbryn mot det lilla som syntes av tomtenissen i busken medan hon rundade dammen och följde stigen tillbaka upp mot tältet. Väl där inne väckte hon först Ron som mumlade något om rullskridskor innan han slog upp ögonen och mötte hennes blick.
"Å, det var bara du." sa han lättat.
"Ja. Vem skulle det annars vara?" frågade Hermione oförstående. "Det är dags att vakna. Solen är på väg upp."
"Vad spelar det för roll?" ifrågasatte Ron i ett skrovligt stönande.
"Vi måste ta itu med horrokruxerna." sa Hermione strängt.
Harry rörde sig på överslafen och rullade över på rygg innan han satte sig upp.
"Vad är klockan?" frågade han.
"Tillräckligt." svarade Hermione. "Jag sätter på en kanna te."
Harry och Ron vandrade yrvakna mot det lilla köksbordet och började till bådas förvåning prata om Quidditch. Hermione lyssnade utan att bidra i konversationen. Ron verkade mycket piggare än under gårdagen, och skrattade till och med åt ett gammalt Quidditch-minne från förra året.
"Hur mår du, Ron?" frågade Hermione när teet var klart.
"Bra", svarade Ron och rullade på axeln. "Jag..."
"Vid Merlins kalsonger!" utbrast Hermione genast.
Ron fnissade åt Hermiones svordom som den senaste tiden hade varit återkommande och tittade på Harry som inte kunde låta bli att flina han också.
"Jag har glömt en skyddsförtrollning!" fortsatte hon och ställde ner tekannan så våldsamt att en stor mängd te skvätte ut över köksbordet.
Hon störtade ut ur tältet och sa kort men bestämt: "Muffliato!"
"Du är ganska charmig, Hermione? Vet du det?" sa Ron då hon kom tillbaka in i tältet.
"Ärligt talat, Ron. Vi har inte råd att göra såna här misstag. Om..."
"Jag vet", stönade Ron. "Sätt dig och drick lite te nu. På tal om kalsonger tror jag att jag ska gå och byta om."
Han gick runt hörnet och började byta om. Tältet var så pass litet att det inte fanns mycket utrymme för att helt vara ifred. Då han verkade snubbla på grund av känningar i armen fick Hermione en reflex att erbjuda sin hjälp, men hejdade sig, då hon anade att han faktiskt bytte kalsonger runt hörnet.
"Går det bra, Ronald?" frågade hon istället.
"Han klarar sig", sa Harry nästan i kör med Rons svar: "Jag klarar mig!"
"Där ser du", sa Harry. "Slappna av."

En halvtimme senare då även Harry bytt om och börjat packa för avfärd var det Hermiones tur att byta om. Men med pojkarna runt ikring sig var hon inte riktigt säker på hur det skulle gå till.
"Kan ni inte fortsätta med det där i köket?" frågade hon.
"Vad ska du göra då?" frågade Ron och rätade på sig.
"Jag ska byta om." sa hon och höjde kvinnligt på huvudet, vilket plötsligt fick henne att framstå som äldre än de sjutton år hon var.
Harry nickade och tog väskan till köket som han blev ombedd. Ron följde Harry med blicken och gav sedan Hermione en svag nickning som ett tecken att kusten var klar. Sedan återgick han långsamt till sin egen packning. Hermiones blick hängde kvar på Ron.
"Du också, Ron." sa hon med svag röst.
"Men jag...?" sa han generat och försökte få det att låta som en antydan till att han faktiskt var hennes pojkvän.
"Jag ska byta trosor." sa hon framåtlutad som i en viskning. Även hon kände sig en aning generad. Trots alla gånger hon tvättat Rons kalsonger kändes det onaturligt att bekräfta sina egna underkläder. Han log besviket och mimade "Jahapp" innan även han avlägsnade sig.

Hermione visste inte om hon skulle vända sig in mot väggen för att skyla det som hon helst ville skyla, men då riskera att någon tjuvtittade och såg hennes bakdel (inte för att hon trodde att nån av dem...), men samtidigt ville hon inte stå framåtvänd för att hålla uppsikt ifall att någon faktiskt skulle sticka fram huvudet och se henne. Det slutade med att hon ställde sig i profil och kastade oroliga blickar mot hörnet medan hon snabbt drog ner byxorna och trosorna. Det kändes obekvämt vid tanken på att Ron och Harry faktiskt befann sig i samma rum som henne. Det var som om hon var rädd att hennes doft från underkroppen skulle frigöra sig, fylla tältet och göra sig bemärkt i Ron och Harrys näsor, vilket givetvis inte var möjligt. Men även för denna tanke kände hon sig generad.
"Okej", sa hon, då hon dragit på sig byxorna igen. "Är vi redo?"

Ytterligare en dag förflöt utan framsteg med medaljongen som Ron envisades om att bära på. Det var tydligt att medaljongen påverkade den som kom den nära. Harry verkade mest bli nedstämd. Det blev dem visserligen allihop, men horrokruxen lockade även fram andra tankar i Ron då han såg på Hermione. En oerhörd lust och åtrå som sällan varit så stark som nu ilade i honom där han gick strax bakom henne. Han beundrade hennes sätt att gå och drog in doften av hennes hår. Då och då vred hon på huvudet för att snegla bakåt, som om hon kunde läsa hans tankar eller påverkades på samma sätt som han av horrokruxen.

Med utsikt över en gråbrun åker valde de att slå läger en bit in i skogsdungen som omgav den. Det kändes säkrast så, och den här kvällen hade de tur. För just som de klev in i tältet började det att regna. Trädkronorna bildade ett håligt tak som höll tillbaka det mesta av regnet, men det lilla regn som smattrade mot tältet var tillräckligt för att bryta all tystnad. Efter en stund var de alla så trötta i huvudet av regnet att de efter en halvmunter pratstund valde att gå till sängs.

"God natt, Ron. God natt, Hermione." sa Harry.
"God natt, Harry." sa Ron och Hermione i kör.

Det hade nästan blivit av vana som de lämnade lamporna i tältet på, då Ron gärna släckte ljusen med släckaren ifrån sin säng. Denna kväll var inget undantag. Tre klickanden hördes och tältet blev mörkt.

Harry låg vaken länge och tänkte på Ginny. Han tänkte på hennes röda hår, hennes mjuka läppar och hennes vackra ljusbruna ögon. Skulle han någonsin få återse henne igen? Smeka det där håret, kyssa de där läpparna och beundra hennes vackra ögon. Han mindes alla gånger som han varit ensam med henne, då de hånglat och sakta rört händerna över varandras kroppar, då de hade kramats och han hade känt hennes mjuka byst mot sin kropp. Harry hade däremot inte vågat röra sig längre ner än till svanken på Ginny även om det kändes som om hon ville att han skulle fortsätta. Men han var aldrig säker. Han tänkte även på gången i Kråkboet då hon gått ner på knä för att knyta hans skosnöre. Vad hade hänt om de inte blivit avbrutna? Vad var hennes avsikt? Eller var det sånt som tjejer bara fick för sig att göra? Knyta sina pojkvänners skosnören för att uttrycka sin kärlek? Harry visste inte säkert, och om det inte vore för uppdraget som Dumbledore givit honom fanns det inget han hellre ville än att vara hos Ginny och fortsätta på de stunderna.

Ron låg vaken långt efter att Harry somnat. Trots regnet kunde han höra Harrys tunga utandningar ovanför sig. Ron låg med händerna under täcket, fullt påklädd som alla andra och tyckte sig fortfarande känna horrokruxens främmande kraft pulsera genom hans kropp. Då och då ändrade han ställning för att snabbt och diskret korrigera sin upphetsning i byxorna. De tidigare nätterna hade han frusit, men nu var han så varm att han övervägde att ta av sig kläderna.

Efter en stund rörde det sig ifrån Hermiones säng. Hon drog undan täcket och satte sig upp med armarna om sig och tittade med kisande ögon på Ron. Sedan kom hon över till hans säng och bad honom flytta in.
"Vad gör du?" frågade han.
"Det är kallt. Jag fryser." sa hon lågt och kröp ner under hans täcke med ryggen mot honom.
"Tycker du?" sa han i brist på annat att säga. "Jag tycker det är varmt."
"Mhm." svarade Hermione så svagt att det knappt hördes.
Det regnade fortfarande i samma mängd som tidigare, men det smattrande ljudet kändes extra tydligt nu då inte ögonen hade något särskilt att fokusera på i mörkret.
"Får jag hålla om dig?" viskade Ron.
"Ja", svarade Hermione. "Det får du."
Så la han armen om henne, tittade klarvaket på konturerna och de minimala ljusskiftningarna i hennes hår.
"Hermione?" viskade Ron igen.
"Mm?" svarade Hermione. Det lät som om hon låg och blundade.
"Kan du inte vända dig om?"
Svaret dröjde.
"Varför det?"
"Jag vill se på dig."
"Men du ser väl ingenting i mörkret?" ifrågasatte hon och vände sig ett halvt varv.
"Men ändå."
Hermione vände sig om helt och han tyckte sig för ett ögonblick se hennes ögon öppna sig och möta hans. Det enda som sedan återstod var hennes varma andetag som sköljde över hans haka.
"Får jag kyssa dig?" frågade han viskande efter en stund. Meningen var uppbyggd som för att sluta med "Får jag kyssa dig god natt?" men han ångrade sig in i det sista.
Hermione sköt långsamt fram huvudet och gav honom en lång puss. Ron insisterade med att röra lite på läpparna. Till hans glädje besvarade hon kyssen och den blev längre än de båda hade väntat sig. Så lång att de båda kände sig tvungna att öppna läpparna för att hångla lite. Hermione la sin fjäderlätta hand på sidan ovan Rons midja, medan han la sin på hennes överarm och smekte henne lätt.
"Har du inte ont?" frågade hon efter en stund.
Ron tänkte efter. Hon menade i armen förstås.
"Nej, då. Det går bra." sa han och fortsatte kyssa henne.
Hon avbröt igen.
"Säkert?"
"Ja. Helt säkert." sa han och fortsatte.

Centimeter för centimeter flyttade han sin hand närmare hennes bröst, men då hela proceduren blev så utdragen kunde han tillslut inte hålla rätt på var han var. Hermiones tröja var dessutom av ett tjockt tyg som hade veckat sig rejält och han var tvungen att trycka med handen för att känna motståndet av huden och kroppen där under. Då kände han att han var rätt, och Hermione drog en djup suck då hon kände hans hand klämma åt.

Försiktigt smekte han med tummen och klämde lätt med fingrarna. Rons händer hade blivit grova de senaste två åren och han tyckte sig kunna omfamna hela hennes bröst. Hermione låg dock still med sin hand, kanske för blyg för att våga göra annat än kyssa honom. De hade trots allt inte varit närmare varandra än så här tidigare.

Efter en stund började Ron att röra handen ner över hennes mage. Hermione var då tvungen att lyfta sin arm för att släppa under honom, innan hon la tillbaka sin hand på exakt samma ställe. Ron nådde tillslut hud längst ner vid hennes mage där tröjan hade glidit upp. När hans fingertoppar kom i kontakt med hennes hud var det som om en stöt gick genom hela hennes kropp och hon gjorde en lång inandning.

Ron fortsatte att smeka henne längs området mellan tröjan och byxlinningen innan han vågade närma sig det sistnämnda. Lika försiktigt och metodiskt som han först närmade sig hennes bröst började han nu skicka ner sin hand inunder hennes byxor. Då hans fingertoppar just så pass nådde hennes behåring hejdade hon honom och drog försiktigt upp hans hand till hennes mage igen. I samma stund som hon gjorde det insåg hon Rons besvikelse, och kände sig dum över att ha låtit honom komma så nära för att sedan avbryta. Men hon kände sig smutsig, och hon ville inte känna sig så första gången han fick känna henne. Det blev en plågsam tystnad då kyssandet upphörde och Ron slutade att smeka henne i väntan på att hon skulle säga något. Hennes dåliga samvete tog över och hon kände att hon ville rädda situationen innan stämningen hade blivit helt förstörd. Så hon svalde hårt och sänkte blicken samtidigt som hon började pilla på Rons bälte. Nu var det hans andetag som tydligt ändrade rytm, och då hon fick problem med att spänna upp bältet hjälpte han ivrigt till.

Bältet gick upp, följt av knapparna. Hermione kände fingertopparna vidröra hans kalsonger som hon visste var mörkgrå idag. Hon hade naturligtvis rört dem då hon tvättat dem ett flertal gånger. Men hon hade aldrig någonsin känt hans kalsonger under hennes fingrar då de satt på honom. De var varma och hon behövde inte sänka handen mycket för att stöta emot något hårt. Hjärtat bultade i hennes bröst då hon långsamt lät sina fingrar följa den långa hårdnaden. Hon vinklade sin hand så att hon kunde greppa den utan på kalsongerna och förde sitt grep fram och åter ett par gånger. Ron andades ryckigt av välbehag och drog ner byxorna en bit så att hon kunde komma åt bättre. Då flyttade hon upp handen igen och dök ner under kalsonglinningen.

Det första som mötte hennes fingertoppar var mjuk och fuktig förhud. Hon smekte med handen över det långa hårda könet och förhuden följde med, avslöjade toppen som stötte emot hennes handled i ett klibbigt möte. Då hon omfamnade hans kön reagerade Ron med en lätt ryckning i benen. Hon drog sedan förhuden fram och tillbaka. Hon rörde alltså vid Rons kön... Efter alla dessa år. Efter tiden som hans flickvän. Nu höll hon den enda delen av hans kropp som hon varken sett eller känt i hennes hand. Det var så här den kändes. Varm och mjuk, men hård på insidan. Den kändes stor i hennes hand.

Hon kunde inte avgöra om hon inbillade sig, men det kändes som om Ron hade hamnat längre upp eller hon längre ner. Hennes arbetande hand och Rons varma lem kändes efter en stund mycket närmare hennes huvud än tidigare. Hon fick det bekräftat då hon kände Rons varma andetag i hennes hårbotten. Hon var nu i brösthöjd med honom.

Medveten om fenomenet uppmärksammade hon hur Ron nästan omärkbart förflyttade sig längre och längre upp. Det tog ett tag innan hon anade syftet med hans förflyttning. Hjärtat började nu bulta om ännu fortare, och när hon tittade kunde hon faktiskt skymta toppen på hans kön i dunklet under täcket. Så nära hade hon kommit. Det hade blivit varmt och klibbigt i hennes hand och då hon släppte för att ta ett nytt grepp var det som om Ron tog tillfälle att lägga till sig. Det resulterade naturligtvis i att han kom ännu längre upp och täcket åkte ner ytterligare så Hermione nu knappt var en halv trollstavs längd ifrån hans hårda pulserande kön.

Ron svalde tungt. Hon gjorde detsamma. Den nya situationen kändes både oväntad, främmande och skrämmande. Egentligen ville hon inte komma den närmare än så här. Men kanske var det spänningen att få se hans kön som gjorde att hon väntade på att täcket skulle trilla ner ytterligare. Detta skedde naturligtvis inte utan att Ron hamnade ännu längre upp och hans kön var nu så nära hennes ansikte att hon andades på den. Hon kunde tydligt känna doften och se färgskillnaden mellan Rons hud och hennes.

Trots att hon anade vad som snart skulle hända kunde hon inte förmå sig att skynda på det, så det var på Rons initiativ som han flyttade upp så långt att han nu nästan halvsatt. I samma rörelse träffade Rons nakna ollon hennes vidöppna läppar och hon tyckte sig ha besvarat stöten med en puss precis som om det vore hans mun.

Ollonet vilade nu mot hennes läppar och Hermione visste inte alls hur hon skulle göra, så hon sträckte ut tungan och slickade försiktigt. Hon kände ingen smak då hon försiktigt lät tungan röra sig över toppen. Sedan sköt hon självmant ner huvudet och lät hans kön tränga sig in mellan hennes läppar. Ron stönade nu på gränsen till högt, så Hermione skickade upp sin lediga hand för att lägga ett finger mot hans mun, medan hon slukade hans kön en gång till. Denna gång stängde han munnen och gjorde en hög inandning med näsan istället. Förhuden gled lätt tillbaka inne i hennes mun och lät ollonet ta åt sig av hennes varma fukt från munnens slemhinnor.

I en långsam men jämn rytm slukade hon hans kön gång på gång, och provade att bara göra det på toppen men också över så mycket av lemmen som hon kunde få in i sin mun. Hon insåg att hon måste vara rätt duktig, med tanke på Rons tydliga bevis på njutning ovanför henne. Hon ville trots allt vara honom till lags, och om detta kunde få honom att må bra ångrade hon inte situationen de hamnat i. Dessutom var det inte så svårt som hon hade trott, de fåtal gånger hon hade funderat över så oanständiga saker.

Efter ett tag hade det blivit oerhört varmt, inte allra minst i Hermiones mun som hettade runt Rons kön. Han hade minst ett tiotal gånger varit nära på komma, men Hermiones försiktiga och mjuka behandling höll honom hela tiden på bristningsgränsen. Efter en stund kände hon att hon behövde vila käkarna, och trots att hon förberett sig på att Ron när som helst kunde ejakulera kände hon sig lättad då hon hasade sig upp och la sig intill honom.

Ron vände då på Hermione så att de låg som två skedar intill varandra samtidigt som han började dra ner hennes byxor. Hermione kände sig berusad av hela situationen och lät det hända. Hon såg på det som snart skulle ske som om det var ödet. Det var dags nu, helt enkelt. Och hon kunde inte säga att hon inte var redo. Det hade bara aldrig blivit något vidare tillfälle för dem. Men kanske är det så att ju längre man drar ut på det, ju svårare blir det att bestämma sig för vad som är rätt tillfälle och inte.

Hermione hjälpte till att dra ner sina byxor och ljusrosa trosor till nedanför knäna, för att lättare kunna sära på benen. Men det var inte utan stor nervositet som hon lät det ske. De båda andades nu så häftigt att de i deras lilla värld lyckades stänga ute ljudet av regnet. Rons hand stötte i hennes rumpa då han tog tag i sitt eget kön för att styra den mot hennes öppning som putade mot honom. Hermione kände hans lem träffa fel och hon ryckte till av svag rädsla. När han återigen träffade fel sträckte hon bak handen och greppade lemmens rot medan hon långsamt hjälpte honom rätt, men behöll handen mot hans kropp för att hejda honom ifall han sköt på för fort.

Sedan hände det. Ron trängde in mellan hennes blygdläppar och hon kände något som hon aldrig tidigare hade känt. Ett slutet tomrum inom henne som för första gången fylldes ut i en stark känsla av välbehag. Rons kön mot hennes känsliga slidväggar ilade skönt då den åkte fram och tillbaka genom henne. Trots att Ron styrde farten med sina långsamma höftrörelser kunde hon inte låta bli att trycka sin rumpa bakåt för att släppa in den djupare. En svag men skön smärta kom som ett stjärnfall genom hennes inre.

Hermione smekte Ron över rumpan och passade på att leda honom i en ny takt. Han fick gärna göra det fortare. Det var så skönt, tyckte hon. Helt för sin egen skull ångrade hon inte att det här hände. Hermione hade nämligen bara onanerat ett fåtal gånger, men skämts över de tillfällena, blyg inför sig själv, och hade heller aldrig fått en orgasm. Nu kunde hon känna att något var på väg att hända.

Rons andetag förändrades och medan han i hårda, djupa och snabba stötar tog henne bakifrån kände hon hur det svartnade och något fantastiskt hände i hennes underliv. Rons sista stötar blev de kraftigaste, samtidigt som hans varma sädesvätska utlöstes i hårda sprut djupt inne i henne.

Orgasmen varade länge för de båda, och det tog ett bra tag innan de återfick medvetandet och plötsligt mindes var de befann sig och hur det hela hade börjat. Rons tankar började snurra. Hade han varit bra? Njöt hon? Eller hade han gjort henne illa? Hade de gjort något som hon skulle ångra? Men så vände hon sig om och såg på honom genom mörkret, och han lyckades urskilja ett leende. Han besvarade leendet och Hermione vände sig om igen samtidigt som hon började fnittra. Ron började fnittra han också och Hermione flätade ihop sina fingrar med hans, samtidigt som hans slaknande lem fortfarande förenade deras underliv.

"Var jag bra?" frågade Ron efter en stund.
"Du var mycket bra. Det var jätteskönt." svarade Hermione. "Var jag bra?"
"Ja. Allt du gjorde var bra. Särskilt..."
Ron hejdade sig, nervös inför hur han skulle formulera det, men Hermione förstod.
"Mm." svarade hon och log stolt. "Tack."
"Det var så lite." svarade Ron och skrattade lågmält.
En minut senare viskade Hermione:
"Jag hoppas verkligen att allt det här är över snart. Då ska vi få tid att göra det här oftare. Det lovar jag... Föresten, visst sover Harry?"
"Jag tror det." viskade Ron tillbaka, och de började båda lyssna efter ljuden av en sovande Harry. De fanns där. "Hermione? Vill du inte ge mig ett sista...?"
"Ett sista vadå?"
"Ja, men ett..."
"Ett... 'sug'?" frågade Hermione oskyldigt.
"... Ja?" svarade Ron generat.
Hermione log.
"Självklart." svarade hon och kröp ner under täcket igen.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ron & Hermione i tältet (En HP-fanfiction)	Första gången	4.0	27/7-12

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.