Vätten - del 2
Med viss, befogad, ängslan hade vättemor gått till Skogsfrun med sitt bekymmer och blivit väl lönad tyckte hon. Tydligen hade Skogsfrun fångat en ny förmåga samma kväll och ännu inte beslutat vad hon skulle göra med honom. Det var en stor luns med stor aptit på ovilliga, unga flickor. I det fallet skulle inte gårdsfrun passa särskilt väl men å andra sidan hade hon ett väldigt behov. Så med list kanske det skulle gå ändå – för någon av dem.
Med hjälp av trollen bars den sovande odågan hem till stallet samma natt. Granne med svinen hade man bestämt. Vättefar visste ännu inget så efter att ha bundit den store främlingen och fjättrat honom vid marken med starka, tunna, trollrep och pålar så vågade hon sig på en liten upptäcktsfärd. Vättemor ville se om den store var välväxt mellan benen också. Långsamt lossade hon livremmen, hasade ned byxorna där fram så att underbyxorna blir synliga. Lortiga, fula och fulla med små hål var de, hon hoppades att de små hålen inte var gjorda med en allt för liten lem. Främlingen sov djupt av brygden Skogsfrun tvingat i honom. Stärkt av vetskapen att han inte skulle kunna ta sig ur sin dröm eller ur sina rep så drog hon försiktigt ned underbyxorna och blottade det vidunderliga könet. För den var verkligen rejäl, dess huvud skulle spräcka henne där nere om hon försökte föra in den i sig. Utan att förstå vad hon tänkte eller tog sig för så ställde hon sig gränsle över den, drog upp särk och underkjol och tryckte sitt underliv mot dess stam. Den var varm men mjuk. Mest på skoj så gungade hon och gned sig mot den, hennes eget håriga kön pirrade, hon var inte hal än men på god väg. Hon var bara hälften av hans längd, ändå satt hon nu och klämde och kände på en människolem. Bara en liten puss, så jag får känna hur den smakar tänkte hon och sänkte munnen mot den. Stakens huvud hade precis snuddats av hennes små, näpna läppar när den väldiga vaknade och sträckte på sig. Sen upptäckte han att han var bunden och blev rasande. Han försökte rycka sig loss. Förskräckt hoppade vättemor raskt av vilden och var på väg mot säkerheten när hon hörde hans väldiga stämma:
”Stopp där, lilla honvarelse, släpp mig lös!”
Vättemor stannade och vände sig om.
”Du skulle allt må då, ditt svin! Jag har hört av Skogsfrun vad du är för en.”
”Och ändå kunde du inte låta bli att ta för dig! De här trakterna verkar fyllda av lystna fruntimmer. Jag kommer ändå inte loss, varför inte fortsätta där du var? Honkön av dvärgväxt har jag aldrig prövat förr, du är säkert trång som en ungjänta, jag kan knappt bärga mig!”
Vättemor hade hört nog. Tydligen var brygden inte stark nog för jätten. Repen skulle hålla, trollen hade tagit i ordentligt när de pålade och band honom, så hade han inte vaknat så hade hon nog försökt lite till, men aldrig nu, när han så gärna ville. Han kanske skulle lyckas slita sig loss och vad skulle Vättefar säga!? Nej, hon fick vänta och se, snart skulle Vättefar vara sitt vanliga pilska jag igen och ta för sig när helst han så önskade. Hon kunde knappt bärga sig, hon kunde nästan känna den knotiga staken bana sig väg där nere. Mmh. Snart så…
* * *
Eira kände sig trött och håglös när hon steg ur bädden. Dessutom kände hon sig lite skamsen. I alla sina dagar hade hon varit pilsk. Och nu när gubben varit död sen länge och hon blivit äldre så fanns det ingen friare i krokarna som ville ha henne. Och inte kände hon för att bjuda ut sig till vem som helst, nej, en viss stolthet hade hon allt. Och en gång i tiden hade hon tagit betalt för att ha dem hos sig. Men det var länge sen, hon skulle behöva inkomsten men den där gubbstrutten till Häradshövding gjorde fortfarande vad han kunde för att hon skulle ha det svårt. Han ville på så vis få henne att ta tillbaka det hon en gång sagt och som gjort honom så ond.
Hon var som sagt skamsen, inte för vad hon en gång sagt till Häradshövdingen, det var ju sant! Utan för att hon gjort Vättefar orolig och dessutom fått honom till att gå till sängs med henne. Han gjorde det utom tvivel för familjen sin, han ville inte flytta och föredrog gården framför skogen och för att få henne att finnas kvar, så ansträngde han sig till sitt yttersta. Han slickade henne länge och tålmodigt, det sträva skägget ömsom rev, ömsom smekte hennes sköte. När hon blivit hal så, tryckte han in sin lilla stake i hennes sköte och kittlade henne med den tills hon kom. Sen tackade han för sig och gick med trötta steg hem till Vättemor. Eira kände sig ännu mer skamsen när hon tänkte på hans fru. Om hon ändå kunde få tag på en karl, som kunde hjälpa till på gården. Hon skulle gärna sära på låren om det var det som krävdes som betalning. Hon var trött på att släpa.
Men vad var nu detta? På matbordet låg det ett ark med snirkliga bokstäver på. Det var från Skogsfrun, ja eller flickan, hon hade inte växt till sig än det lilla livet. Eira hade lärt sig en del om örter och bär av sin mor, resten hade Vättemor berättat och då förstått att Skogsfrun hade stor kunskap där. Men, man kunde aldrig lita på henne, hon spelade gärna människorna och de andra ett spratt när hon kände för det. Därför trodde gårdsfrun knappt vad där stod. En karl med tycke för kvinnfolk hade hon fångat minsann och den lustrusige behövde skärpa till sig, och sluta våldföra sig på alla unga honor han stötte på. Jaså, minsann! En sån där. Nåja, hon skulle allt se till att han fick att göra. Både på gården, så att Vättefar fick lite semester, och i sänghalmen. I svinstian skulle han ligga och sova ruset av sig…
Hon åt gröt till frukost, klädde sig för arbete och gick sen till grisarna. Och där låg verkligen en reslig jätte. Han såg ok ut, grov och skulle säkert kunna charma till sig kvinnor utan att göra våld på dem. Hon hade sett sådana förr och de behövde sig alltid en läxa, innan det blev män av dem. Häradshövdingen hade inte blivit det än. Tvi, för han.
”Vad heter karln och vad gör du i min svinstia?!”
”Jag heter Adolf och blev lurad av en liten flicka i skogen. Släpp lös mig snälla!”
”Och varför ligger Adolf med neddragna byxor och lemmen väl synlig, skäms du inte!”
”Eh, jag blev utnyttjad! Jag ligger här bunden och fast och när jag vaknar sitter en liten dvärgkvinna och rider på den. Jag försökte få henne att släppa lös mig men hon bara reste sig upp, fnös och lämnade mig så här! Jag kan ju inte röra mig, så vad skulle jag ha gjort?”
”Är du frisk, Adolf?”
”Jag är inte sjuk vad jag vet!”
”Inte ens därnere? Jag har hört rykten om att du stoppar snoppen i allt kvinnfolk du hittar och ännu hellre om de är unga!?”
”Inte vad jag vet. De unga brukar vara fina och friska. Det är därför jag vill ha dem.”
”Jag måste nog ta mig en titt. Jag vet vad jag skall leta efter!”
Eira som ju tagit betalt i sin ungdom och fortfarande hade hälsan visste vad hon skulle leta efter. Hon tog tag i den slappa, stora lemmen. Den luktade Vätte. Måste ha varit en utsvulten Vättemor som prövat lyckan innan han vaknade. Det hade hon rätt till. Hon drog ned förhuden. Den behövde rengöras. Men det fick han göra själv. Adolf hade små rivsår på staken, Eira undrade hur han fått dem och vad han hade försökt ta vid det tillfället, kanske Skogsfrun själv, den liderliga flickan, sugen på spänning.
Den växte nu, och blev varm. Stakens topp blev stor, den skulle inte kittla henne där nere, den skulle ta plats och hon skulle få ont om han stötte för hårt. Stackars de unga, ovilliga flickor vars sköte brutits upp av denna lem. Adolf var stor och stark, hon kunde inte låta honom gå fritt. Då skulle han rymma eller göra henne illa. Han måste fjättras vid något tungt. Så fick det bli.
”Du får gärna undersöka den noggrannare, kanske rengöra den också..?”
”Nej, den är frisk. Jag skall sätta dig i arbete, du skall få arbeta dig fri!”
* * *
Vättefar hade vilat i ett par dagar nu. Han hade bara behövt se till djuren och sköta vanliga sysslor. Sovit gott om nätterna och börjat känna saften rinna till. Vättemor hade just lagt de små när Vättefar uppvaktade henne med ivrig stake putandes i byxorna. Hon log, äntligen skulle hon få sig något ordentligt. Barnen sov redan hårt när Vättefar tog frun bakifrån med hårda och ivriga stötar. Hon hade kläderna på där fram, kjolarna upprullade där bak. Fars byxor låg vid fotknölarna och mor låg med bysten tryckt mot bordsskivan. Hon suckade, gnydde och stönade högt av vällust. Bordet flyttade sig någon millimeter framåt vid varje stöt, skötet var vått, läpparna uppsvällda så att ingången blev trång. Den knotiga trängde och krängde i det våta, heta, sliriga. Dess huvud såg ut att kunna explodera när som helst och när han drog sig helt ur gjorde Vättemors underliv motstånd. Det sög nästan fast och släppte ovilligt ut honom. Vättefar hade svårt att hålla sig när det kramade så hårt. Men han visste att hon behövde en ordentlig en så han kämpade sig in genom den trånga mynningen och hela vägen in, innan han sådde och säden mottogs med glädje och ett skrik. Snart skakade hon vilt och könet nöp och nöp i staken tills det kramat ut den allra sista droppen säd. Vättemor höll med vita knogar om bordskanten, rumpan tryckte sig mot honom och hennes saft sprutade kraftigt rakt bak mot hans skrev. Bordet blev vått, någonting varmt och genomskinligt rann nedför hans ben mot golvet. Det luktade starkt av honsaft. Hon suckade nöjt och visste att det här bara var början. De skulle ha sig resten av natten. På alla sätt de kunde eller ville. Hans var hennes. Hennes var hans.
* * *
Som en straffånge var han fjättrad med järnring kring benet och med en lång och tung kedja som gick hela vägen från vedboden, som var hans nya sovplats, till den gamla, trasiga stenmuren som var hans arbetsplats. Det var grova, tunga stenar i den och ändå hade den förfallit, Adolf kunde inte förstå hur det gått till men likväl var det hans första uppgift att laga muren som gick honom till bröstet och som omgärdade hela gården. Det var ingen liten uppgift och det krävdes en karlakarl som honom, ingen annan skulle orka det själv. Han svor, såg det som en prövning, spottade i näven och satte igång. Gårdsfrun hade nog varit riktigt fin och grann i sin ungdom, hon var fortfarande fin att se på men staken spände inte i byxorna när hon gick förbi. Annat var det med flickan i skogen. Han behövde bara tänka på hennes späda kropp för att blodet skulle rusa ned i skrevet och spänna bågen. Men hon var ryslig också, blotta tanken på hennes blick när hon blev ond på honom fick den att slakna och bli slapp på en gång. Nej, någon annan fick det bli. Den flickan var han rädd för.
Det var varmt och hett och vattnet han hade i spannen var slut. Han hade hållit på i ett par dagar nu. Han fick gröt och vatten varje morgon. Den stod där när han vaknade, han såg aldrig vem som gav honom. Men han åt snabbt och under tystnad han ville bli klar med muren så att han fick ge sig av. Varje eftermiddag hade gårdsfrun kommit och besiktigat Adolfs fortskridande. Hon verkade nöjd, gick bort en bra bit, hävde sig upp på muren och satte sig med kjolen hängandes ned till fotknölarna. Den var blågrå, och sliten nedtill.
”Hit ska du idag!” hade hon sagt och suttit där tills Adolf kommit nära. Då hade hon, han var säker, med spelad likgiltighet dragit upp kjolen så att hennes nakna vad visat sig, smekt det vackert formade benet och hoppat ned från muren.
”Middag i vedbon!” hade hon sagt och gått därifrån. Och väl i vedboden så stod den där, gröt med skirat smör, en bit barkbröd, och vatten. Det var inte fett på den här gården inte, trots att den var tämligen stor. Men det skulle väl ge sig.
Och så fortsatte dagarna. Kjolen åkte förstrött högre och högre upp. Han hade kommit halvvägs med muren och den här dagen ”råkade” hon visa upp ett aptitligt lår, innan hon släppte ned kjolen igen. Hon satt och åt körsbär, läpparna var röda av saften, hon tittade mer än förstrött på honom och hade ett rött band i håret. Det var om möjligt ännu hetare i solen idag, han hade tagit av sig skjortan och arbetade med bar överkropp. Musklerna var spända av det hårda arbetet, Adolf fick stryka svettdroppar ur ögonen hela tiden, de rann ner från pannan och ryggen var våt av svett. Han var klar, hon satt kvar och såg på honom.
”Det är dags!” sade hon hemlighetsfullt och log. Tog ett körsbär, bet av hälften av fruktköttet, tuggade långsamt och njöt. Sade ”Fånga!” och slängde till honom det som var kvar av bäret.
Adolf fångade det fumligt med stela, av smärta, tröga händer. Tittade på det, det var mörkrött. Stoppade in hela i munnen, tuggade det mycket mogna och söta bäret och spottade ut kärnan på marken. Det var mycket aptitligt.
”Inte på den här sidan muren, Adolf!” sa gårdsfrun med skämtsam skärpa och fick honom att förstå att han måste plocka upp det. Han satte sig stelt på huk, plockade upp kärnan och tittade upp. Gårdsfrun hade hasat fram till kanten av muren, lutade sig bakåt med slutna ögon och lapade sol. Men hon gjorde inte bara det, den blågrå kjolen var uppdragen i framkant, den låg uppskörtad på halva låret som var vitt isär. I mitten skymtade en välbeväxt snårskog, delad på två åsar med en sprickdal och i sprickans mitt satt ett körsbär. Adolf stirrade häpet med öppen mun.
”Jag är, precis som det mörkröda körsbäret, fullmogen, aptitlig och söt. Släng kärnan på andra sidan muren, långt bort och visa sen att du är en riktig man, en som kan glädja det täcka könet, utan att bara tänka på sig själv!”
Adolf slängde kärnan, kom sen ostadigt på fötter, närmade sig långsamt, det kunde ju vara ett trick som flickan från skogen varit med och tänkt ut. De kanske tänkte snöpa honom!
Nej, så fick han inte tänka, men försiktig, det skulle han vara. Han hade aldrig rört en kvinna med munnen, han hade alltid tagit dem mellan benen och kört på.
Eira visste att det bara kunde sluta på två sätt, antingen så lärde sig Adolf något nytt eller så fick hon använda sig av motmedlet, som hon höll i sin knutna hand.
Han var helt nära nu, hon kände den fuktiga, varma andedräkten mot sin blygd. Med en varm, bestämd tungspets lirkade han loss körsbäret från springan genom att använda den som en dyrk och röra den nerifrån och upp. Körsbäret landade i hans mun. Han tuggade omsorgsfullt, höll händerna på hennes varma innanlår som om han ville bända isär dem ännu mer. Eira rös av välbehag av hans smekande händer och varma andedräkt mot skötet. Det här hade inte hänt på mycket länge, det här var något annat än Vättefars heroiska insats. Det här var vibrerande lust. Måtte karln slutföra som hon önskade.
Adolf kände lukten av honkön. Det luktade hav, som det gjort när han var till sjöss. Gårdsfrun hade underbara, lena lår. De var varma och smidiga. Han kände musklerna på dess insida. Starka lår, riktig bondmora. Tar för sig i sänghalmen. Men han lät sig inte berusas av dessa tankar. Lemmen hade börjat växa till sig i byxorna. Han öppnade munnen, lät tungspetsen glida ut, träffade springan, den smakade salt och lätt av värme. Tungspetsen lirkade sig in och gled uppåt, snart hade han fått fatt i det gömda bäret. Tog in det i munnen, tuggade långsamt, njöt av dess saft, av dess söta smak. Spottade ut kärnorna, tittade på honkönet igen, slickade längst nerifrån och upp. Han ville utforska hennes snårskog, sära åsarna från varandra, vigda springan och komma åt dess hemliga inre. Med lätta fingrar särade han de bägge åsarna, han ville smaka mer salt, det var gott, han lapade den frilagda dalen med våt tunga. Mer sälta träffade hans smaklökar. En hand landade på hans bakhuvud, den beordrade honom att fortsätta. Då kunde han inte göra helt fel ändå. Med hela tungan lapade han nu hennes sköte. Det öppnade sig mer och mer. Där fanns rosaröda läppar, som i gårdsfruns ansikte men på tvären. De blev allt fylligare. Där de löpte samman fanns en liten upphöjning. När han lät tungspetsen spela där så ryckte könet till och handen på huvudet tryckte honom ännu ivrigare mot könet. Hon njuter uppenbarligen. Då skall hon få mer.
Efter ivriga mängder av lapningar över blygden så var Eira uppvärmd. Hon fick besinna sig för att inte slänga sig för hans fötter med särade lår och böna och be honom tränga in med den stora saken i hennes sköte. I stället bet hon ihop, släppte motmedlet och lade bägge händerna på hans huvud och styrde därmed vart tungan skulle träffa. Små flämtningar började övergå i stön. Hon var förlorad av lust. Något började byggas upp inom henne.
De röda, fylliga läpparna som tidigare legat tätt ihop, särade sig nu när han slickade mellan dem, där fanns en fördjupning insåg han. Med tungspetsen trängde han långsamt längre in. Han hade nu hela tungan inne och hela könet i munnen. Det var mycket upphetsande. Han började suga och slicka samtidigt, av den saft som bildades av hennes lust och hans mun rann en del nerför hans haka och droppade ner på hans bröst, resten svalde han med jämna mellanrum. Gårdsfrun, släppte hans huvud med händerna, puttade undan hans panna lite grann, Adolf kunde nu se på när hon smekte sig med den andra handen, ibland tryckte hon in hela långfingret i den fördjupning som han utforskat med tungan, sen lät hon finger topparna spela över de inre, blodfyllda läpparna och den lilla upphöjningen, hon stönade andfått och högt. Då han bestämt sig för att slutföra uppgiften med bravur, struntade han i ingivelsen att slita ned henne från muren och låta den nu stenhårda och bultande staken tränga in så långt den kunde och hjälpte henne i stället genom att göra sällskap med den smekande handen och slicka där han kom åt. Fördjupningen som fingret försvann i insåg han nu vad det var. Det var njutningshålet där staken hans brutit sig in i så många ovilliga. Han hade aldrig titta på det då, han hade haft fullt sjå att hålla undan sparkande ben och klösande händer, riktat in sig mot den håriga eller glesa trekanten, låtit staken nosat rätt på hålet som han visste fanns där och tryckt på.
Han slickade som besatt, tog tag i hennes skinkor och tryckte skötet mot munnen. Snart slutade gårdsfrun att smeka sig själv och lät Adolf göra hela jobbet. Hon började gunga snabbare och snabbare och tryckte regelbundet skötet mot honom. Snart knep hon åt kring huvudet med sina starka lår, spände hela kroppen och skrek högt. Med ens så sprutade en slipprig vätska ut ur hennes kön och vätte ned hela hans ansikte. Gårdsfrun slappnade andfått av, särade på låren, puttade undan honom och lät kjolen falla ned. Sen hoppade hon ned på gårdsplanen, tittade intresserat på den stora, blöta bula som bultade mellan hans starka ben och sa ”Du har kanske lite manlighet i dig i alla fall. Glöm inte att ta upp kärnorna och slänga dem på andra sidan muren. Ta sen kväll, så får vi se vad som händer när du reparerat hela muren!”
Adolf tittade förstummat på när kvinnan var på väg att gå. Han fick inte fram ett ljud. Hon hade använt honom för att tillfredställa sig själv. Han hade aldrig råkat ut för något sådant förr. Till sist så hittade han målföret:
”Varsågod. Men jag känner inte ditt namn, du känner ju mitt!”
Gårdsfrun vände sig till hälften, stannade till och sa:
”Eira, som gudinnan, du vet?”
Den natten drömde Adolf inte längre om unga ovilliga flickor som han jagade och tog. Han drömde om Eira och om fortsättningen om det blivit någon. Och den här morgonen, vaknade han precis som tidigare, blöt i byxorna av den säd som sprutat när han drömt så skönt. Men det kändes mycket blötare där nere. Han undrade om han ens skulle kunna gå ut i dem, det skulle synas. När han ställde sig upp, upptäckte han ett par torra byxor hängandes på en krok. Någon hade varit där, och sett, och varit vänlig.
* * *
Adolf krängde på sig byxorna, de satt inte riktigt som han var van vid. De kändes kortare i benen men svala och sköna där bak. Och det kunde ju behövas när det var så varmt. Efter att ha ätit morgonmål, tog han kedjan över axeln och gick ut på den heta gårdsplanen. Det var åska i luften, svetten rann bara han tänkte på stenarna som skulle släpas idag: Det skulle bli drygt vid muren. Några grymtningar senare var han igång med spett, slägga och kil. Det fläktade fortfarande skönt där bak, trots att svetten rann på alla andra ställen. Det var möjligtvis bara ett fel, det kliade något så vansinnigt i skrevet och det blev bara värre och värre ju längre dagen gick. Till slut började det rentav svida. Adolf skulle just dra ned byxorna och kika efter vad som var på färde – när de där klingande, fnittriga dök upp.
De omringade honom snabbt, skrattade, pekade och tog honom på rumpan. De var precis lika nakna som förra gången. Men Herr Svensson blev bara irriterad och försökte komma undan deras händer som var överallt. Han fick till och med besök av ett par flinka händer inne i byxan, de nöp honom i skinkan! Hur var det möjligt? Kvickt grep han handen som landat där och höll fast tills den andra lyckats ta sig runt på andra sidan. Det var hål på baken, ett tämligen stort, runt hål med söm ikring!
De fnittriga ljusa, knäppte flinkt upp bältet där fram och då föll de genast mot knävecket. För att förhindra att han stod med bar rumpa i det fria var han tvungen att släppa sin fångst och böja sig fram för att få fatt i byxorna i stället. Med ett jubel, landade 5 små vita liljefötter där bak. Adolf for framåt och nedåt, med byxorna kvar i ett fast grepp vid knäna. Ansiktet och hakan fick ta emot när marken kom rusande upp mot honom. Han landade hårt och lyckligtvis helt befriad från sitt vanliga praktstånd, han hade säkert brutit något då.
Det såg tydligen dråpligt ut, för de kiknade av skratt och tjöt i kör:
”Trollmor har varit på’n! Trollmor har varit på’n!! Hurra för Trollmor!”
Sen såg de någon och fick brått därifrån!
”Jaha, du Adolf. Du kan tydligen inte få nog. Gnida könet mot marken som en annan hund!” häcklade Eira med ett förtjust leende.
”Och hål har du i byxorna har jag hört…stort hål. Och inte är de för herrar, utan för honor. Speciella honor, som gärna förser sig när Herr Svensson sover i godan ro…”
Den förödmjukade karlsloken rullade över på sida och tog sig långsamt upp på fötter igen.
”Nej, stopp. Byxorna kan du ta av dig helt!”
”Så det var ändå Fröken Eira, som besökte mig inatt?!”
”Har jag svans där bak, kanske? Som sticker ut ur kjolen!?”
”Ne, nej!”
”Precis! Älvorna hade rätt, du har haft besök av Trollmor inatt, och hon har försett sig, och det är hennes byxor du haft! Fulla av löss. Löss som du inte vill ha besök av. Det sägs att de kan äta upp Den om de får hållas!”
”Jo, det kan du ju försöka med. Amsagor!”
”Svider det?” kontrade Eira, plötsligt allvarlig.
Det gjorde det. Och fallet hade inte gjort saken bättre. För att inte tala om hur mycket det kliade. Han tittade ned i skrevet, det var ingen rolig syn, han var svart där nere. Och det rörde på sig!
”Trodde väl det. Gå genast in i tvättstugan! Släng dina kläder på elden och kryp ned i stora träkaret. Jag måste hämta örter som hjälper mot de där krypen!”
Det blev inte mycket murarbete den dagen. Han fick bada i vatten fullt av starkt doftande örter som Eira rivit isär och strött i. I början sved vattnet och örterna värre än de hemska små liven under ytan. Sen blev han dåsig och somnade till. Åskan gick för fullt utanför tvättstugan, när han vaknade till. I ett blixtsken såg han att vattnet var urtappat och att manskläder hängde på karkanten. Utan hål där bak.
* * *
Dagarna med hårt arbete förflöt utan belöning. Adolf hade ju hört att muren måste bli klar innan han kunde förvänta sig någonting i den vägen. Han var nyfiken och lite förväntansfull men Trollmors senaste besök avskräckte från våta drömmar, på nätterna. Och på dagarna fick han slita hårt, han hade inte tid att tänka.
På sensommaren började han närma sig slutet, förutom muren var han även sysselsatt med vedhuggning. Det var sen kväll när Eira hörde ett ylande, och det var inte från varg, Adolf låg på marken och jämrade sig med yxan vid sin sida. Från benet sipprade blod ut i större mängd än var som var bra för honom. Eira rev remsor av sin kjol och ströp blodflödet till benet med dem, fick Adolf att lova att ligga still och vila. Med hjälp av sin läkekonst, kunde hon förbinda såret och få det att blöda mindre, men bära herr Svensson, det orkade hon inte. Hon fick be vätteparet om hjälp.
De gillade inte att visa sig för människor de inte kände och Vättemor hade ju ytterligare en orsak till att inte vilja visa sig för straffarbetaren Svensson. Men då han för tillfället sov tungt av drycken som Eira tvingat i honom, så fanns det ju liten risk att han skulle vakna och avslöja att han känt hennes mot sin. Snart låg han till sängs i vedboden, i en vecka var han i riktigt dåligt skick, med feber, frossa och rejäl pina i benet. Gårdsfrun var orolig för honom men visste vad hon kunde och att när febern väl lagt sig så kunde det visserligen ta tid, men läka det skulle han.
Arbetet med muren låg nere och Vättefar visade sitt värde under tiden så Eira kunde se till att herr Svensson tillfrisknade så fort som möjligt. Det var under den här tiden som Adolf lärde känna henne bättre och fick reda på orsaken till att hon levde så torftigt på en gård som hade förutsättningarna att vara betydligt rikare.
”Jag var gift för många år sedan, i min ungdom. Jag var lycklig då, fick flytta in här på gården och det gick bra för oss. Riksvägen ringlade förbi och då vi tjänstgjorde som skjutshåll träffade vi mycket folk och det var lätt att leva. Men sen blev maken min sjuk, min kunskap var inte stor nog då och jag vågade inte gå emot doktorn i byn. Min läkekonst var redan ett spörsmål men då min man var väl sedd i trakten var det ingen som vågade fälla ett ont ord så länge han levde.
Men det blev svårt att hålla tillräckligt med hästar när det bara var jag och hästkarlen som jobbade. Maken min hamnade i skuld till Häradshövdingen, stor skuld och när han dog, fanns ingen där som ville hjälpa mig. Det var honom de hade hållit av. Jag blev utstött. Och Häradshövdingen, det svinet, han var inte sen att kräva skulden åter, han visste ju att jag inte kunde betala. Och han ville ha något av mig, något jag inte ville ge, åtminstone inte till honom. Han blev ondsint förstås, men jag klarade mig undan hans tafsande händer med ett löfte om att inte bara hyra ut hästar till de resande. Den skälmen ville att jag skulle bedriva hor, något jag aldrig skulle ha kommit på själv. Men jag hade inget val, förutom skulden ville han ha ränta, en viss andel av det jag tjänade. Och om jag skvallrade, skulle han skicka mig i fängelse, han hade kontakter.
Så det började med ett par flickor, som råkat illa ut och som byarna här omkring kastat ut. Tagna med våld, blivit med barn, fått missfall, fått bära hundhuvudet. Sådana som du Adolf, varit med och störtat i fördärvet med hjälp av din egensinniga lust!”
Adolf hade lyssnat och för första gången förstått vad hans lust och våld ställt till med för de flickor han varit på. Han skämdes. Han var verkligen ett svin och Eira visste uppenbarligen allt för väl vilket sorts svin han hade varit och dessutom hade den där flickungen i skogen, fångat honom och tvingat honom att göra bot – här på gården. Hans beteende hade varit oförlåtligt, han bad om ursäkt, men ville gärna höra fortsättningen. Att gårdsfrun drabbats av en vidrig Häradshövding förstod han och då ursäkter inte kunde ges till de han drabbat så kunde han kanske få veta mer om den man han redan bestämt sig för att slå hårt och bestämt tills han osade av ånger.
”Det är bra att du börjar inse vad du ställt till med i ditt förflutna. Om du vill vara kvar, men betald, på den här gården efter botgörningen – så har du en del att lära. Och du får inte vara kvar om du inte lovar att bättra dig!”
”Eira, jag lovar att bättra mig. Kan jag få reda på mer om den där uslingen till Häradshövding nu?”
”Så min historia är intressant? Kan tro det. Det började med ett par flickor, jag tog hand om dem så gott jag kunde trots att jag inte var så mycket äldre själv. De inbringade en hel del pengar och vårt skjutshåll var snart ett hortorp och det var inga hästar som reds. Mitt rykte i byn var nu uselt och trots att skulden var betald sen länge så blev jag inte av med Häradshövdingen. Han krävde sin andel i pengar eller ett obestämt antal nätter i sänghalmen med mig. Jag vägrade, jag hade lite stolthet kvar även om jag skämdes och grät varje kväll i tysthet. Jag var orolig för vad min salig make tyckte om mig nu.
När flickorna blev sjuka, hände det att jag fick ta deras plats. Jag såg dock till att det bara blev män och pojkar som jag kände mig säker på. Det fanns ju riktiga skälmar som dök upp och ställde till oreda. Hästkarlen hade blivit ordningsman på torpet och de vi inte ville veta av slängde han ut och kom de i handgemäng så vann han alltid. Flickorna belönade honom i sänghalmen ibland. Hellre det än att bli illa slagen eller skadad där nere.
Det började med ett par flickor som jag sade, men ryktet om torpet som det horades livligt på mitt i skogen längs riksvägen, spred sig och snart var vi många här. Men Häradshövdingen var om möjligt ännu mindre intresserad av att lösa mig från min skuld. Så till slut fick det bli med list.
Jag visste att han ville ha mig och jag visste han inte tänkte släppa en sådan guldgruva som det före detta skjutshållet nu var. Så jag vädjade till hans fåfänga och bjöd in honom till mitt torp och lovade motvilligt att han skulle få ta mig då, bara han löste mig från min skuld. Att jag var motvillig var uppenbarligen något som tände honom. Han accepterade med ett läskigt grin min inbjudan och lovade mig att han skulle ta mig grundligt, hårt och utan pardon. Men han svalde betet, det var det viktigaste för mig, som inte hade en tanke på att ge mig till honom.
När kvällen kom dök han upp bland de andra herrarna och var stursk och skröt om att han snart skulle betvinga frun i huset i sänghalmen. Det var en lättklädd kväll, flickorna var halvnakna, brännvinet flödade och karlarna lustrusiga och glada. Själv var jag klädd som en fin fröken, det fick den skälmen att drägla. Efter att brännvinet stigit honom åt huvudet och efter att blivit av med nästan alla kläder när han vänslats med flickorna och klämt på dem både här och där, krävde jag att han visade pitten sin om det skulle bli något av med sängleken. Stolt som en tupp, drog han ned underbyxorna och visade upp sin stolthet.
Ryktena visade sig vara sanna, Häradshövdingen hade en mycket liten snopp och det utnyttjade jag rått och effektivt. Jag retade honom för den var så liten och undrade om jag möjligtvis skulle kunna få syn på den om jag lockade med en sockerbit och var snabb med pincetten. Alla karlar och kvinnor i torpet skrattade gott och länge. Då tappade den svårt skymfade Häradshövdingen fattningen, for ut mot mig med hot, skulle piska upp mig, slå mig och släpa mig i håret till kyrkan för att göra bot som den löpska sköka jag var. Knytnäven träffade mig i ansiktet innan jag hann ducka men den följdes inte upp. Fine herrn fick stryk av de andra herrarna som inte uppskattade uppförandet och som längtat efter att få spöa upp den näsvise lille sprätten som visat sin rätta natur den här kvällen. Och när de var klara, slängde ordningsmannen ut honom, naken, i leran. Hustrun hade inte var nådig den kvällen, efter vad jag hört. Det var värt en smäll men inte resten…”
”Ett sånt svin! Lever han fortfarande? Vart då? Jag får lust att bege mig dit direkt och ge honom mer än vad han tål!”
”Han lever, med besked. Och rik är han också. Min plan att såra och få honom utskrattad lyckades lite för bra. Han fick stryk, det förtjänade han. Han blev utskämd, det förtjänade han också. Men skulden blev jag inte av med förrän han gjort mig utfattig. Så full av hämndbegär var han, att han lade ned mycket tid på att övertyga myndigheterna om det rätta i att dra om riksvägens sträckning och han bekostade till och med en stor del för att få det gjort. Och allt för att jag hånat honom när han trodde att han hade mig där han ville. Riksvägen drogs om, fine herrn såg till att ett annat torp fick flickor som tog emot i sänghalmen och snart svek kunderna och flickorna flyttade. De såg ingen annan utväg, de behövde få ihop det till mat och husrum och hem kunde de ju inte bege sig.
Sen förföll allt och jag fick leva på skogen och av de få djur som jag hade råd att ha kvar. Det blev ett ödetorp och då ingen ville kännas vid mig i byarna här omkring fick jag leva på det jag kunde. Fattig och ensam. Det kom ett brev en dag, med bud, reversen var riven. Jag var skuldfri och utfattig!”
”Jag har varit ett svin och har mycket att sona men fine herrn är också ett svin och han verkar inte ha förstått det än. Skall jag resa dit och klå upp honom när jag tjänat klart här?!”
”Tjänar ingenting till. Se till att bli frisk, klar med muren, så får vi se sen, vad som händer…” sade Eira, klappade Adolf lätt på skrevet, reste sig och gick ut genom dörren.
* * *
Från den dagen kände Eira att den tunga kedjan kunde tas bort från Adolfs fot. Och Adolf hade ingen lust att rymma. Han ville stanna kvar, färdigställa muren och sen se, om han kunde sätta åt den där herrn som behövde ett kok stryk mer än något annat.
Adolf Svensson, före detta svin, kunde snart gå igen och utföra lättare sysslor för att sen slutföra det han påbörjat ofri, frivilligt. Han uppskattade varje gång som Eira inspekterade hans arbete och hon kände sig mer och mer tillfreds med hans närvaro. Men hon visste att beslutet var hans, hon kunde inte tvinga någon.
Så en dag var muren verkligen klar. Eira hade sett att det var nära nu och kunde inte låta bli att smeka honom lätt på armen då hon inspekterade. Herr Svensson uppskattade hennes mjuka, varma handflata mot sin arm men avvaktade egna initiativ, han ville inte skrämma iväg henne. Framförallt inte nu när han kände hennes historia.
Så när hon bjöd in honom på en lite rikligare måltid, i gårdshuset den kvällen, för att fira att arbetet äntligen var klart, så tackade han glatt och förväntansfullt ja. Det här hade han väntat på länge – även om han inte visste vad kvällen skulle bära med sig.
Det fanns torkat kött, potatis, morötter, bröd och ost att sätta i sig den här kvällen. Och mjöd att dricka. Och om han kände Eira rätt så var något på gång. Just mjödet, som luktade starkt av örter och som smakade sött av honung måste ha varit spetsat. Det var välsmakande och efter ett par bägare var han glad i sinnet men tyst och avvaktande. Frun i huset log. Hon var vacker tyckte han, i sin klänning. Den hade han inte sett förr. Själv hade han vit skjorta, och badat, det hade han också gjort. Ren och fin ville hon ha honom. En fot landade i hans knä, den färdades elegant och smidigt uppför skrevet och sen långsamt nedåt, sen upp igen och sen ned. Hon log. Han log.
”Det är nog bäst att Adolf lägger sig ned lite på fällen framför spisen. Jag måste se till att ditt sår på benet läkt ordentligt!”
Ett besynnerligt förslag enligt Adolf men hennes leende när hennes fot smekte hans skrev talade sitt tydliga, sensuella språk. Hon ville något, och han hoppades att hon ville ha honom.
Väl på fällen, framför den sprakande brasan, lade han sig på rygg och tittade på när frun tassade fram, ställde sig på knä över hans fot och lät klänningstyget falla ned och gömma den. Hon lutade sig fram över den med särade lår. Hon undersökte mycket riktigt benet, kavlade upp byxorna, smekte med handen över ärret, kysste det ömt och när hon gjorde det var hon tvungen att luta sig lite extra. Hans tår mötte plötsligt hår, mjukt hår som smekte hans hud. Han lyfte foten, rörde försiktigt stortån framåt och tillbaka i snårskogen. Något varmt och fuktigt mötte den. Det fanns en spricka där. Med en liten ansträngning utforskade han sprickdalen med stortån. Hon log och slickade sig om munnen.
”Ser fint ut, men jag behöver undersöka mer, och se om det finns mer som drabbades av yxan. Inte sant?”
”Jo, Eira. Du har min tillåtelse att se till att jag är helt återställd och att det du undersöker funkar som det ska.”
”Trodde nog det. Ligg bara där, jag bestämmer nu!”
Hon lämnade såret, tog ingen som helst notis om att Adolfs fot smekte hennes nakna, håriga sköte under klänningen utan tog sig upp till byxorna med händerna först och letade efter det som hon visste fanns därinne med ena handen. En blöt fläck avslöjade läget på underbyxorna. Hon knäppte upp byxorna, letade rätt på det hon ville ha och började sen smeka och knåda bjässen som inte var så slak längre. Herr Svensson blundade och lät frun ta för sig. Det var skönt, skönare än när han tog på sig själv.
Lemmen var nu hård. Hon beordrade honom att blunda. Smekte huvudet vars lilla mun släppte från sig genomskinliga droppar och strängar av slipprig vätska. Smekte kanten på huvudet, Adolf stönade lätt. Precis som Eira förväntat sig. Hon drog nu upp lemmens skinn och sen ner och upprepade det snabbt några gånger. Fler stön från Adolf.
Hon kom ihåg några konster som flickorna lärt henne förr. Nu lade hon bjässens huvud mot läpparna, smekte den mot kinden som strimmades av vätska. Sen läpparna, sen pressade hon läpparna över det, fyllde munnen och lät tungan gå. Stort stön från Adolf som inte visste vad han skulle göra av händerna nu. Eira släppte ut huvudet ur munnen, tog tag om hans fot under klänningen och styrde stortån mot springan, väl där sänkte hon retfullt sitt underliv mot den. Den kunde inte glida in men den tryckte och gled skönt mot blygden.
Herr Svensson kände att det håriga, varma och nu slippriga trycktes hårdare och hårdare mot stortån. Då han var rädd för att hans tånaglar skulle råka göra illa Eira därnere så försökte han försiktigt lirka sig bort från skötet. Det accepterades inte, hon tog tag i foten, slöt ögonen och gjorde sitt bästa för att pressa in stortån i sig. Han tänkte att nog hade han bättre verktyg för sånt mellan benen men han undkom inte hennes två handsgrepp, hur mycket han än försökte. Hon var stark både i vilja och hand. Han gav upp. Eira log, höll med bara en hand, lyfte på klänningstyget med den andra. När Adolf lyfte huvudet såg han hur tån var alldeles blöt och hur hon nu gungade fram och tillbaka mot den som på en häst. Synen av det håriga skötet och Eiras brunstiga ritt fick hans stake att rycka och spotta ur sig lite genomskinlig vätska. Han var mycket redo.
Eira såg hur ivrig den var, hur stor den var och hur den spottade. Ritten av tån var så skön att något började byggas upp inom henne. Det sved till ibland där nere, när nagelns hårda sida skavde mot de inre, men samtidigt blev det skönt på något sätt, efter ett tag och då ville hon bara ha mer. Strax brände det och blev mycket varmt. Hon svettades och stönade och släppte foten för att kunna föra ned handen till skötet och smeka sig. Nu! Nu var hon redo att ge sig på den stora bjässen och det var bäst att sätta igång, nu när hon var galen nog av lust för att våga.
Hon lämnade den våta tån, sökte sig uppför benen och hade snart stammen glidandes i sin våta, slippriga skåra. Sen huvudet, det som ryckte och stångades. Det fick göra det ett tag, puffade, buffade och pockade på uppmärksamhet. Eira log, Adolf log. Hon lade an, tryckte sig med kraft mot det hårda, blodfyllda huvudet. Det sved till ordentligt men hon gav sig inte, hon kämpade, stönade högt och slutade inte förrän hela bjässen var inne i skötet. Då satt hon bara där, vaggade lite lätt med underlivet, förde ned en hand, smekte sig, kände på den och log.
Vaggandet övergick så sakteliga i gungande och sakta, sakta tog hon sig upp, för att sen sjunka långsamt, långsamt ned igen.
”Retas inte! Rid mig som en häst. Trava, galoppera. Och jag lovar dig att jag skall vara din hingst!”
”Lugna dig hästen, lugna dig. Eira börjar med skritt. Tänk på att det var ett tag sen jag red!”
Och precis så blev det. Hon höjde sig lite mer, gled sen sakta ned. Hingstens var väl stor för henne, men det skulle ge sig ju längre hon red så länge hon tog det långsamt i början. Efter ett tag gjorde det inte lika ont längre. Det var rentav njutningsfullt att känna hur det spände och rev där nere. Eira drog upp klänningen och tittade ned, synen bekräftade vad hon kände. Skritten övergick i trav, långsam sådan. Adolf knöt nävarna, såg ut att kämpa med behärskningen men lyckades behålla den. Torparfrun hade villigt låtit sig betäckas, ståendes på alla fyra nu om han hade försökt. Men det gjorde inte herr Svensson, han lyckades tygla sig.
”Då får jag väl se till att han sätter fart då!” suckade Eira inombords – höjde sig, knep till om ollonet precis innan slidmynningen och föll sen ned kraft. ”Åhhh….” hörde hon Adolf skrika och det av lust. Hon upprepade sig i allt snabbare takt och svetten rann och brösten började hoppa under klänningstyget. Diversearbetaren Adolf såg allt mer tagen ut, händerna hade börjat leta sig upp mot höfterna nu och de kraftiga händerna försökte komma åt att klämma henne på rumpan. Han fick göra det, Eira ville inget annat nu.
Adolf reste sig sakta upp i sittande ställning, stoppade skötets flykt från staken med ena handen, frigjorde ena bröstet med andra handen, synade bröstvårtan, klämde på den, klämde på bröstet, knådade det i sin väldiga hand. Sökte hennes blick, som var förväntansfull, kåt och odygdig. Han närmade sig hennes mun och kysste henne löst, för att sedan göra det hårdare och snabbare. Eira släppte kontrollen, besvarade dem, de rullade runt. Nu låg hon där på fällen, brösten framme, klänningen vid midjan, benen brett isär, könet villigt, fyllt och flödande av safter.
Han var galen av lust. Synen av den kåta torparfruns blygd kramandes hans stora lem gjorde inte saken bättre. Han förde ihop benen, tryckte knäna mot bysten och började stöta. Den första stöten gick hela vägen upp och längre. Eira undslapp sig ett förvånat, lustfyllt ”Ohh!” vilket sporrade honom. Han stötte hårdare och hårdare allt snabbare. Han kände att det snart skulle explodera, han hade samlat länge nu, trollmors besök oräknat. Eira kände en lätt smärta när han stötte så hårt, men samtidigt var hon bedövad i skötet av den stora stakens vilda liv därnere och hon var så våt att det plaskade när han tog henne. Det vilda i Adolf var tydligen inte helt tyglat för han gav henne smisk på stjärten emellanåt. Men nu kunde hon inte hålla sig längre, det uppbyggda fick utbrott. Hon skrek, lade benen i kors bakom hans rygg och höll fast honom och krampade. Eira hade inte fått en så kraftig tidigare. När den ebbade ut, lät hon låren slappna av och falla isär – då kom Adolf och som han kom. Han skrek och sprutade i skötet. Strålen kändes i slidan, den kittlade och återkom flera gånger medan Adolf gormade och skrek och höll henne hårt och kramades tills han flämtande föll åt sidan och gled ur. Det kändes som om de svimmade bägge två. De låg nära varandra, eldens ljus spelade på deras kroppar. De log.
* * *
Adolf vaknade först. Eira sov fridfullt på rygg. Klänningen låg fortfarande uppskörtad i midjan, rumpan bar, låren lätt isär, brösten synliga. Han blev kåt. Och innan han hunnit besinna sig och tänka tankar så smekte han hennes lår, det han kom åt av rumpan, kikade på springan, såg blöta, slippriga pölar på fällen, kramade hennes varma, tunga bröst försiktigt, särade på låren, särade på blygden, tittade, blev ännu kåtare.
Eira sträckte plötsligt på sig, sov fortfarande, rullade över på mage, nu var rumpan bar. All försiktighet var borta. Adolf smekte den, kramade den, särade på skinkorna, särade på låren, gick ned på knä, strök sig mot, blev hård, strök sig mellan, blev våt om ollonet. Lade sig över henne, stödde sig på armar och händer, staken fann vägen till skåran genom den blöta, kladdiga snårskogen och trängde försiktigt men obönhörligt allt längre in och upp i skötet. Eira, suckade, log, sov, åtminstone som det verkade. Det fick bära eller brista, han började ta henne, bakifrån, utan att fråga om lov. Det var skönt, hon verkade helt avslappnad, våt men ändå trång. Han stötte fortare, blöta ljud kom från mötet mellan svärd och skida. När han tog i lite hårdare, höjde sig rumpan något, det var mycket skönt och förbjudet.
Efter att ha smekt den mjuka, lena huden, fört samman benen och fortsatt den sköna och nu något trängre leken i skötet kom han plötsligt när han bottnat i henne. Han tog god tid på sig, stötte flera gånger och sådde allt på samma gång. Det rann en vit långsam rännil från mynningen när han var klar och drog sig ur. Han rullade över henne på sida, lade sig bakom och somnade. Hennes hår doftade gott, sömnen var djup, friden – total.
* * *
Vättefar stod dold i en vrå och lutade sig på sin påk. Hans vak var över, han log - Eira hade fått det hon gått och längtat efter och mer därtill. Tagen när hon sov till och med – om hon nu gjorde det. Vättefar var inte helt säker, han fick för sig att hon blinkade åt honom och log snabbt när hon fick den bakifrån. Var nästan lite förlägen då, men han hade ju lovat. För om Adolf brutit sitt löfte till Eira, aldrig så lite, så skulle Näckan få honom, det hade Vättemor lovat Lise – innan hon fick honom. Och Näckan – henne ser man bara en gång – levande.
Nöjd med livet steg vår Vätte ut på gårdsplanen för att gå till boet. Där ute stod de, Trollen, och gungade, hade svårt att stå still.
”Nå, skall vi ta’n med oss?!”
”Nej, det skall ni inte. Han skötte sig, gjorde det han skulle och inget annat.”
”Så synd. Trollmor blir inte alls glad på oss nu” sa Trollen moloket.
”Lika så bra. Inte bra att lura Näckan på sitt byte – Trollmor eller ej!”
Trollen suckade tungt och verkade fundera på hur de skulle förklara sig inför modern som kunde ha ett rysligt humör när hon inte fick som hon ville. Vättefar ville inte att trollen skulle få för sig något så han tänkte själv en stund.
”Gå hem med er, hälsa Trollmor att vi vättar skall tänka på saken. Kan hända att vi har något att erbjuda. Men till dess får ni lämna gården och den nye i fred.”
Trollen nickade, hälsade och lunkade alldeles tyst in i skogen. Smyga kunde de, de stora opålitliga och nu hade han lovat något också. Han tog påken och begav sig till stallet, klappade djuren som var oroliga. De kände trollens närvaro tidigare och de tyckte inte om det. Sedan steg han in i vättebo. Ungarna sov lugnt och fint i sina bäddar. Han ställde ifrån sig påken, tog av sig skorna och klev in i sängkammaren. Där stod vättemor, på alla fyra, med nattlinnet uppskörtat i midjan, rumpan bar, låren isär och försökte stoppa in sina fingrar så långt det gick i springan. Hon såg riktigt desperat ut.
”Där är du ju äntligen. Vilken tid det tog! Det kliar därinne, långt in och jag får inte stopp på det. Och våt är jag och fingrarna räcker inte till!” Vättemor såg både desperat och inte så lite pilsk ut. Sen log hon, slickade sig om munnen och frågade oskyldigt:
”Du har möjligen inte något långt och knotigt i byxorna dina – som du kan hjälpa till och klia med?!”
Vättefar hade inte längre någon tanke på troll och löften. Han såg bara en hårig, slipprig springa, inramad av varma och spänstiga skinkor. Vips – så var byxorna nere, staken i givakt och halvvägs inne i vättemor som stönade högt av glädje och lust när maken hennes kliade så bra. Och vilket verktyg han hade! Passade henne perfekt och släckte långsamt och tålmodigt - alla hennes lustrusiga bränder.
Fler noveller av samma författare
