Vätten - del 1
(Varnar känsliga läsare – det finns en otäck passage i slutet av del 1)
Flickan var klädd i en tunn, ljust grön, sommarklänning med vitt förkläde. Hade en blomsterkrans på huvudet vars askblonda, långa hår räckte en bra bit ned på ryggen, blåa oskuldsfulla ögon, log för sig själv och plockade blommor - i skogsbrynet utanför byn.
Det räckte med en blick för att den kringflackande diversearbetaren Adolf Svensson, skulle bli intresserad. Han smög sig försiktigt närmare, som en ulv, mot sitt villebråd.
Till synes lugn och utan tecken på oro fortsatte blomsterflickan trots att hon var en bra bit bort från byn. En del av det hon samlade växte på sluttningen, in mot skogen, hon fick ställa sig bredbent och luta sig långt ned för att nå det hon behövde. Då kvällsbrisen begynte så blåste kjolarna ibland upp och blottade både lår och rumpa. Det var delvis därför hon valde att hålla sig avsides, män tog sig gärna friheter och hon hade ett och annat kvar att lära. Men det tänkte hon inte så mycket på, nu när brisen smekte svalt och skönt mellan låren.
Adolf hade satt sig ned i det långa gräset, han var så nära han kunde komma nu. Men inte tillräckligt nära för att se vad han ville. Ur vandringsäcken tog han försiktigt fram sin slitna men ännu väl fungerande tubkikare. Nu skulle han strax få veta om det skulle vara värt det.
Flickan var grann och när hon ställde sig bredbent och böjde sig framåt så var det som om vinden var på hans sida, lår och rumpa blottades – han blev sugen. Adolf tittade sig omkring, hade någon sett honom? Nej, stugorna var för långt bort bestämde han sig för. I skogen skulle han vara utom synhåll och hon utom hörhåll. Han gjorde sig redo för en njutningsstund och ålade tyst och sakta närmare.
Lise hade sett ormen på nära håll ett par gånger och hon visste hur man skulle handskas med sådana. Man lät dem tro och veta att bytet snart var deras, sen tog man dem ur förvillelsen. Hon hörde hur den stora, starka och lustrusige mannen försökte smyga sig på henne. Hennes hörsel var enastående, hon skulle retas lite med honom. När han var tillräckligt nära för att se, tillräckligt långt bort för att missa – så böjde hon sig fram lite extra, särade på låren och smekte mjukt och långsamt den håriga skåran där åsarna möttes med sitt längsta finger. Då rumpan var fri och han låg på marken så var det omöjligt att missa vad den odygdiga flickan gjorde. Det tog skruv. Som en ulv kastade han sig mot det oskyddade lammet.
Men Lise var snabbare, hon sprang till skogs och snart jagade Adolf efter. Den flickan skulle han ta, och det skulle inte finnas något hon kunde göra åt det. Snart skulle hennes krafter tryta och staken hans, i hennes håriga springa in och bryta…
* * *
Trodde han i alla fall. Men den oskyldiga flickan sprang och hoppade nätt som ett rådjur genom lövskogen och det var snarare hans egna krafter som allt för snabbt började tryta. Han var galen av lust men insåg när det började skymma att han var i stort behov av något att dricka och någonstans att sova. Det fanns ju gott om andra odjur i skogen och det var bäst att ge sig av innan mörkret tog honom. Han befann sig i en glänta, den var sank och luften var fylld av den starka, söta doften av Skvattram. Han lutade sig fram för att pusta ut, sen blev det svart…
…sen blev det vitt och långsamt, långsamt vande sig ögonen vid det nya ljuset – från dimman. Han låg på rygg och var alldeles fuktig av små, små vattendroppar i ansiktet. Han hade ont i bakhuvudet, han måste ha fått en smäll av en påk eller liknande, kan det ha varit flickan eller någon annan som ville åt hans saker. Nej, lädersäcken låg en bit bort, såg orörd ut.
Sen hörde han klingande skratt och fnitter, som av unga flickor och vuxna kvinnor som befann sig inne i dimman. Nära men ändå långt borta. Och ljusa flöjttoner. Vart kom de ifrån? Var det här någon sorts rit som bondfolket i de nordliga och ensliga socknarna utsatte fredliga och intet ont anande, främlingar för. Hedendom som kyrkan inte lyckats utrota, som levt kvar parallellt med den kristna tron, driven av lust allena. Adolf hoppades att det bara var av lust i så fall och att den lusten bara var kvinnlig och att han skulle få njuta i hög grad av alla pigor, döttrar och fruar – ung som gammal. Han log och såg framför sig hur de njöt av hans lem och han av dem.
Plötsligt stod de där, runt honom, unga som gamla, nakna och uppspelta. Den granna, askblonda såg han inte av men väl flera andra som var nästan lika aptitliga. Vackra var de dock och olika. Där fanns både mulliga, smala, taniga, korta, långa, stor bröstade, platt bröstade, utan hår därnere, med mycket hår därnere och log det gjorde de också. Den som såg yngst ut höll ett nystan med vad som såg ut som ytterst tunn silvertråd i sin hand. Och så talade hon med en ljus och behaglig stämma.
”Vi är skogens folk, vi skall dansa för dig ikväll, för dig som offrat blod åt oss. Ställ dig på alla fyra!”
Adolf förstod inte vad de menade men kände att det inte var någon större idé att säga emot. Mer blod än vad han ”hade” givit ville han inte bli av med.
”Bra. Nu kommer vi att binda dig men var inte orolig, vi skall återgälda dig väl.”
Innan han hunnit mer än tänka tanken var händer och fötter fjättrade. Han kunde röra sig men då fick han anstränga sig mycket och tråden var kall och stark. Så fort han var bunden började de dansa, sjunga, flöjta och smeka honom om vart annat. Lemmen styvnade fort och när de yngre nyfiket började ta den i handflatan, smeka toppen och dra förhuden fram och åter började genomskinliga, klibbiga droppar tränga fram ur den lilla springan på toppen. De fnittrade lycksaligt och tittade med stort intresse på när en av de äldre kvinnorna satte sig på knä och slickade bort dropparna från mynningen innan hon tog in hela lemmens topp i munnen och sög på den med ett ljudligt smackande. Adolf märkte att kvinnan var mycket erfaren, det var en väldigt skön behandling. Mycket bättre än de ovilliga munnar som han själv hade tvingat in den i tidigare.
Men skogskvinnan nöjde sig inte med att suga, snart drog hon lemmens hud fram och tillbaka med fingrarna så att det stramade i lemmens lilla toppmynning. Det sved men var samtidigt mycket skönt. Bättre än att göra det själv tänkte han nöjt.
”Vad kallas det där? Frågade de unga flickorna nyfiket och förundrat.”
”Att spela skinnflöjt, förstås!”
”Ah….får vi försöka?”
”Vet inte om ni ska det, herrn här kanske inte vill att era trånga, små munnar skall omsluta hans heliga och hårda lem. Era tänder kanske rispar den?”
Adolf tyckte definitivt att han skulle få tränga in i deras trånga små munnar…och låta dem få smaka lite av hans specialblandning. Han lät nästan säden gå av bara tanken men besinnade sig sen och höll igen. Och han blev väl belönad. Två små munnar gick från smek till slick och sug, för att vara oerfarna så verkade de väl medvetna om vad de gjorde med honom. Snart ryckte det i lemmen och den bundne såg fram emot att låta säden gå i någon av munnarna men tji fick han – den äldre kvinnan grep snabbt in och klämde åt hårt kring fästet till dess att lemmen slaknade. Det gjorde mycket ont och Adolf blev mycket förtretad på henne. Men hon bara skrattade rått.
”Nej, nej. Den säden skall inte sättas än!”
Sen dansade de alla i ring kring honom till han blev alldeles snurrig. Då fick han en lätt spark i sidan så han rullade över på rygg. Sen trådde de dansen åt andra hållet och emellanåt kom någon av dem till honom och såg till att han fick känna deras mjuka, varma kroppar mot sin eller deras mjuka, glatta skåra mot lemmen eller en starkt sugande mun på stakhuvudet tills den åter stod i givakt, glänsandes av deras safter i månljuset. Då slutade de plötsligt dansa och red honom istället vart och en länge nog tills han nästan sprutade. Då bytte de och när han slutligen skrek åt dem att sluta rida honom och bönade och bad om att få låta säden gå så frigjorde de plötsligt tråden som hållit honom bunden och backade undan. Då såg Adolf att en av de unga skogskvinnorna, en av de som oerfaren slickat hans lem låg där i gräset, med låren brett isär och en välkomnande springa väl synlig. Som ett vilddjur kastade han sig över henne och trängde galen av brunst in i henne redo att genast låta säden fylla hennes trånga sköte till bredden.
Men det gjorde ont, ordentligt ont, när han sprutade och när han skrek så var det inte av brunst utan av smärta. Först trodde han att det var för att den unga skogsmön var oskuld och inte tillräckligt redo för honom (en inte allt för ovanlig erfarenhet för en man som han). Sen – när dimman skingrade sig så insåg han till sin mycket stora förtret att han omfamnat själva marken, kört sin hårda, kåtslagna stake i det sträva, våta myrmarksgräset och sprutat länge och väl i en lerig göl och på sin egen varma mage.
Det var inga älskogs galna bondkvinnor som haft sitt roliga med honom, det var älvorna. De falska otygen. Han svor och slog sina nävar hårt i marken och skrek ilsket och förtvivlat när deras skadeglada skratt försvann från gläntan. Han var lurad och det var inte det värsta, mörkret var över honom, ulvarna ylade mot fullmånen inte allt för långt därifrån. Han måste finna nattläger…
* * *
Trött, mycket trött – med kinderna och skägget väl insmort med husmors intorkade könssaft kom vättefar stapplandes in till vättemor som precis vaknat och sträckte nymornat på sig i deras gemensamma bädd.
”Har hon kört hårt med dig nu igen, gubben min?” sade hon med skämtsam ton.
”Skratta du bara – om jag inte höll henne på gott humör så skulle hon hoppa i älven – och då skulle det inte vara så fett här på gården längre. Och vår lilla familj skulle få svälta eller flytta.”
”Kom hit och vila dig ett tag, gubben min, så skall jag göra ren dig och värma gröt sen. Så du orkar arbeta lite också”.
Vättefar suckade högt och länge när han hörde ordet arbete men han visste vad som krävdes av en far i ett vättebo så det var bara att ta den korta vila han erbjöds och komma igen. Vättemor hade snart torkat ansiktet rent med en fuktig duk, tvättat skägget med såpa och vatten och då gubben hennes somnat fort så kunde hon göra staken ren på eget vis. Hon sög och slickade på den tills den knotiga staken blev tillräckligt styv och inte luktade människokön. Sen gränslade hon den och red tills hon fått sitt egna behov mättat. Men det här eviga pockandet från husmors sida störde henne, hon måste snart bege sig till Skogsfrun, så vättefar fick ro på nätterna och mer tid åt henne och barnen.
* * *
Adolf hade haft en svår natt. Staken ömmade, huvudet sprängde och de där ulvarna hade snart visat sig, gläfst och morrat och tvingat upp honom i en gran och där hade han suttit hela natten och omfamnat den kådiga stammen. För han vågade inte somna, då hade han fallit och blivit sliten i stycken.
När gryningen kom var bara ett par stycken av dem kvar och höll vakt men det var tillräckligt för att hålla honom kvar däruppe. När solen steg blev det snart varmt och torrlagd som han var i munnen började han känna sig desperat. Adolf funderade och funderade men kom inte på något sätt att lura de hungriga ulvarna där nere.
Vid middagstid vaknade de dock med ett ryck och spanade vaksamt mot myren. Adolf gjorde detsamma. Först såg han ingenting, sen såg han mer än han ville se – en björn! En väldig, brunbjörn närmade sig ulvarna. Ett lagom högt rytande senare och vargarna satte av därifrån. Äntligen tänkte Adolf men höll sig mycket tyst – björnar kan klättra och springa fort. Han såg hellre att den gav sig av, så att han stapplande kunde ta sig tillbaka mot byn och klara livhanken.
Björnen hade visst andra planer. Den började sniffa vid granens fot, satte sig ned och tittade uppåt länge och väl. Adolf vågade knappt andas. Ett högt utdraget bröl senare och den ställde sig på två ben och rev längs stammen med sina väldiga ramar. Hela trädet rörde sig av kraften från djurets omfamning. Trädets fånge höll sig krampaktigt fast. Björnen verkade veta vad som fanns där uppe och var tydligen nyfiken. Den började klättra. ”Ur askan i elden” tänkte den snart, inte längre kringdrivande, Adolf Svensson. Svetten bröt fram i pannan och längs ryggen kallsvettades han. Skulle han klara av att sparka på björnens nos? Skulle det ens hjälpa?
Men så hördes ett pärlande skatt och ett kommando:
”Bruno, kom genast hit! Lämna den där stackaren i fred!”
Adolf trodde inte sina ögon. Den späda, unga flickan som han jagat genom skogen dagen innan kom till hans räddning och befallde björnen att klättra ned. Han måste drömma!
Men, den gjorde faktiskt som flickan sa, den klättrade långsamt ned igen och lade sig sen ett par meter från trädets fot.
”Kom ned nu! Du också!” befallde hon snart.
”Liten men bestämd”, tänkte Adolf. ”Och har man en Björn som vän så är det nog inte så svårt här i livet.” Han klättrade mödosamt och matt av trötthet och hunger ned från granen.
”Du jagade mig igår, jag gav dig till älvorna, sen lät jag dig sitta här uppe i granen hela natten – så vi är kvitt du och jag. Gå längs stigen tills du korsar en bäck, drick dig otörstig och vandra sen vidare tills du står i en lund. Vänta på mig där!”
Adolf kände sig störd av hennes befallande sätt men ville gärna undan björnen och vanvettigt törstig var han så han lommade iväg med stela ben och knän i den riktning stigen visade. Snart kom han till en liten bäck med porlande, friskt, kallt vatten. Han drack tills han nästan kastade upp. Sköljde sen ansikte, armar och bröst innan han frustande och med kylslagen kropp fortsatte längs stigen. Det tog ett tag men sen var han plötsligt där, i en prunkande, grön lund omgiven av täta hasselbuskar. Den kändes trygg, han lade sig på rygg och somnade omedelbart.
När han vaknade igen stod solen lågt. Han rös till, det var lite kyligt. En eld var tänd längre bort vid ett par stenar, gröna av mossa. Flickan satt vid elden, mumsandes på en fågel, nyligen grillad som det såg ut. Hungern högg plötsligt tag om honom. Mat! Han måste ha mat! Han närmade sig elden krypande som en hungrig varg.
”Så herrn har vaknat nu ser jag. Och verkar vilja slita maten ur munnen på mig. Vem vet vad du vill mer…?”
”Ingenting. Jag vill bara ha mat, finns det någon?”
”Ta den här om du kan!”
Adolf slog sig ned, tätt inpå, han kände hennes lena, varma kropp mot sin men just nu var det bara hunger som drev honom. Han slet spettet ur handen på henne och glufsade snart högljutt i sig fasanen som hon fångat och tillrett. Helt utan tanke på att hon också kanske var hungrig. Sen tittade han på henne, som hon också stod på menyn. Hon tittade tillbaka. ”De där ögonen…” tänkte han för sig själv ”söta, inbjudande, oskuldsfulla, med en glimt av något skrämt men också farligt. Märklig flicka det där.”
”Och var har du björnen nu då, flicka lilla?”
”Vet inte. Den går där den går.”
”Men du kan befalla över den?!”
”Om jag råkar på den, ja. Inte annars…”
Adolf slickade sig om munnen, nu eller aldrig, han slängde sig över henne. Brottades och slet i hennes klänning. Snart var könet synligt och målet – det trånga, sköna hålet – skulle fyllas till bredden av hans väldiga lem. Flickan kämpade mot, var vild, och klöste honom i ansiktet. Men van som han var, vid att de han vänslades med sällan var villiga, så var hon snart i hans våld och den styva lemmen plöjde väg mellan hennes smidiga lår, lämnandes en rand av glidvätska från toppen av staken. ”Din djävul!” skrek hon när ollonet vilade mot öppningen i springans mitt och hennes kön fläkts upp av hans ivriga fingrar. ”Just precis!” sa den lustrusige och trängde in i hennes varma, ovilliga inre med en väldig stöt. Hon kved, vilket fick Adolf att bli ännu mera lysten. Nu skulle flickan få sig en ordentlig omgång. Han drog sig ur till hälften och stötte sen in den i sin fulla längd. För varje stöt kved eller stönade hon. Ju längre han höll på ju mer övergick det i stönande från hennes sida och hennes kön var nu glatt och rinnigt.
”Så tuktas en argbigga!” tänkte Adolf nöjt när han närmade sig finalen. Stötarna upp i hennes inre blev hårdare och snabbare och nu, nu skulle han äntligen få fylla hennes inre med sin säd. Han sprutade och sprutade och sprutade och skrek och vrålade ut sin brunst…”men Aj! Aj! AJJJJ!” vad gjorde hon med hans lem. Det gjorde ont. Outhärdligt ont. Det var som om en tång fått fatt om den och klämde åt. Han måste bort, han måste dra sig ur!!!
”Inte så kaxig nu längre? Gör det ont i lilla lemmen? Vill inte farbror ta mig längre?”
Flickans blick var inte längre söt, inbjudande, oskuldsfull. Adolf kände kalla kårar när han såg hennes ögon, de var isblå, outgrundliga, fasansfulla, ren skräck och ilska. Han ville krypa undan från flickan som han tagit med våld, vars vackra klänning var sliten i stycken, vars sköte hans lem satt fast i – som om det hade tänder. ”Tänk om…tänk om hon ville åt hans blod!!!”
”Nu vet jag vem du är, Adolf Svensson. Vem du verkligen är. Och vad du alltid vill, längst inne i din själs dunkla boning. Men det skall vi bli två om. Det är dags att du ändrar dig. Eller dör!!!”
Flickan förvandlades, hennes rygg försvann! Håret blev långt och rödbrunt. Hans lem satt fortfarande djupt inkörd i springan där fram. Men där bak, syntes den plötsligt, i en smal springa av bark, fastkilad, slapp och med säd droppandes från ollonet. Det var Skogsfrun, skogsrået som han våldfört sig på och som nu var ond på honom. Han tappade all sans i sin väldiga rädsla för den okynniga honvarelsen. Han skrek om nåd, sen svimmade han.
Fler noveller av samma författare
Rolig och mycket välskriven! Folktrosex är upphetsande...
:-)