En Flickas Liv Kapitel 2
Författare: love_cake Datum: 2012-06-05 19:34:35
Kategori: Första gången
Läst:
24 301 gånger
Betyg: 2 (4 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Åren gick och Lea hade blivit sexton år. Hon hade precis börjat gymnasiet och ingen visste vad som hade hänt med henne och hon ville inte att någon skulle veta det heller. Hon träffade aldrig hennes mammas förra man och hon har gått i terapi sen händelsen inträffade. Skolan hade börjat och Lea fick springa sista biten innan hon hann till skoldörren. Precis när hon skulle in så slog hon i marken med en hård stöt.
- Men se dig för! Utbrast hon.
- Men förlåt då! Sa en manlig röst.
Hon ryckte till när hon hörde stämman på rösten och tittade hastigt upp. Han var runt 178cm lång och hade tjockt svart hår men blåa ögon som var fasta med en skrämmande iakttagande ögon.
- Oj, nej då. Det var mitt fel. Jag tittade inte runt.
- Men det var väl lite mitt fel också, jag kunde ju ha stannat.
Hon log för sig själv när hon plötsligt såg att han förde handen framåt. Hon tittade sig försiktigt på den, sen runt och sen i hans ögon.
- Ta det lugnt, jag ska inte äta upp dig. Sa han lite försiktigt.
Hon log mot honom och tog hans hand.
- Mitt namn är Simon. Sa han lugnt.
- Lea. Sa hon försiktigt samtidigt som hon skakade hans hand.
- Du hade bråttom va? Frågade han och gick mot dörren och höll upp den åt henne.
- Ja, tror det. Hej då och tack. Sa hon medan hon smygde sig förbi honom.
När hon vände ryggen mot honom så kände hon att hon blev alldeles röd och varm om kinderna.
Hon skyndade vidare mot sitt skåp och fortsatte sedan mot salen där de skulle ha engelska. Hela lektionen så satt hon och tänkte på Simon. Hans fluffiga hår, hans ögon...
- Lea.
Hans leende, hans vänliga röst.
- LEA!
- Ja, vad är det? Frågade hon.
- Vad betyder concentration på svenska? Frågade läraren med fundersamma ögon.
- Det betyder koncentration, det vet du väl. Svarade Lea.
- Ja, det vet jag, men Lea nu tänkte jag fråga, vart är din koncentration?
Lea kände att hon rodnade och hela klassen började skratta.
Lektionen slutade och alla elever rusade ut. När Lea gick i korridoren där hennes skåp var och fortsatte att tänka på Simon så såg hon inte vad som var på väg att hända. PANG sa det och Lea slog rumpan på stengolvet.
- Nämen, krockar man i dig igen. Låt mig hjälpa dig upp. Sa en välbekant röst.
- Va? Sa hon oroligt och kollade runt sig.
- Det är samma kille som från imorse.
- SIMON?! Utbrast hon i ett rop som hördes i hela korridoren och tittade snabbt upp.
- Hm, ja, det är jag, men du behöver ju inte skrika ut mitt namn Lea.
- Oj, förlåt. Sa hon lite tystare när han hade hjälpt henne upp.
- Aja, det gör inget, bara du inte gör om det
- Okej, lovar att jag inte ska.
- Bra, vad har du nu?
- Lunch, dudå?
- Nämen du, det har jag också. Kan jag äta med dig så vi kan få lära känna varandra bättre?
- Ja, det kan du väl få. Tror jag. Sa hon lite försiktigt.
De gick till lunchen och satt och pratade hela tiden, de hade jätte mycket gemensamt och tycktes att trivas med varandra. Dagarna gick och de kom närmare varandra så Lea tänkte fråga sin mamma om han fick följa med henne hem någon dag.
- Mamma, jag vill prata med dig. Sa Lea försiktigt.
- Vad är det, hjärtat?
- Jag har börjat träffa en kille och...
- VA?! Redan?! Vad heter han? Vart bor han?
- Vänta mamma, jag är ju iallafall sexton år, när trodde du att jag skulle träffa någon, när jag är trettiofem? Han heter Simon och är jätte snäll och jag vill ta med honom hem så att du kan träffa honom.
- Okej, du kan väl få ta med honom då, men han får INTE sova över.
- Okej, då tar jag med honom imorgon.
- Okej.
Skolan började och Lea pratade med Simon om att följa med henne hem och det ville han. Både Lea och Simon såg fram emot att skolan skulle sluta och när skolklockan äntligen ringde ut så skyndade sig dom hem till Lea. De klev in genom dörren och blev mött av Leas mamma.
- Jaså, det är du som är Simon. Jag är Leas mamma Annika. Trevligt att råkas.
- Ja, det är jag. Desamma Annika, det är trevligt att råkas.
- Mamma, vi vill gå in nu. Sa Lea för att se om hon märkte att båda ungdomarna stod med dörren öppen.
- Ja, men självklart. Vi kan ju inte låta gästerna stå ute hela dagen.
- Tack. Sa båda ungdomarna samtidigt.
De gick in i Leas rum och Lea satte på lite musik.
- Bara så hon inte hör vad vi säger, tänkte jag. Sa hon till Simon.
Han nickade sakta och tittade runt i rummet. Från den svarta tapeten vid sängen han satt på till skrivbordet på andra sidan rummet.
- Du har ett väldigt fint rum Lea.
- Tack. Sa hon och satte sig bredvid honom på sängen.
- Lea, du är väldigt vacker. Vet du det? Sa han efter ett tag.
- Ursäkta?? sa Lea med en frågande blick.
- Ja, du är jätte snäll och väldigt vacker.
- Lea kände att hon började rodna och tittade snabbt ner i golvet.
- Lea. Sa han tyst.
Hon kände att en hand lyfte hennes ansikte och hon tittade åter på honom, han slöt ögonen och lutade sig sakta framåt mot henne. Han kom närmare och var alldeles framför henne när hon blundade. Deras läppar möttes i en lång kyss. Han började känna på hennes kropp, armarna, håret och huvudet. Han sökte sig efter hennes bröst och när han klämde på dem så hoppade hon till.
- Vad är det? Frågade han fundersamt.
- Inget. Sa hon snabbt.
Han log och fortsatte att kyssa henne, över gick till att hångla och försökte att lägga sig på henne.
- Vad gör du? Utbrast hon så högt hon vågade för att inte hennes mamma skulle höra.
- Ta det lugnt, jag ska inte göra dig illa. Sa han för att försöka lugna henne.
- Skulle du att göra något emot min vilja?
- Nej, det skulle jag aldrig göra, Lea. Det vet du.
- Ja, det vet jag.
Han låg på henne och de hånglade. Han kände på hela hennes kropp och drog hans händer upp och ner på hennes kropp långsamt och kände extra mycket på hennes bröst. Han böjde ner sitt huvud och öppnade hennes kofta, drog ner hennes tröja och tog ut hennes ena bröst ur hennes svarta BH. Han tog den i munnen och började suga på den och Lea började stöna.
- Vad gör nu där inne? Frågade hennes mamma.
- Inget, svarade Lea snabbt och försökte få bort Simon från sitt bröst.
- Kom så går vi ut och fikar. Sa hon till honom med ett glatt leende.
Dagen gick och på kvällen gick Simon hem, men Lea såg honom hela tiden, för hon kunde inte tänka på någonting annat.
När hon kom till skolan nästa dag så var Simon precis på väg in genom entrén. Hon sprang ikapp honom men stannade bakom en vägg, och lyssnade på vad han sa till sina kompisar.
- Så, hur var hon? Satsar stort på att hon är lättare än vad hon ser ut att vara. Sa Simons kompis Kevin.
- Ja, hon är jätte lätt. Hon släpper till efter bara en liten stund.
- Så du fick gå hela vägen efter ett besök?
- Nä, jag har inte gått hela vägen men det fixar sig när jag får sova över hos henne.
Lea trodde inte sina öron, att Simon, hennes Simon skulle förråda henne.
- Jaså, är jag enkel? En tjej med min bakgrund är aldrig enkel Simon. Skrek hon med tårar i ansiktet. Det är bara att vänta på att jag släpper till, låter killar göra vad dom vill med mig. Jag säger det igen Simon, en tjej med min bakgrund ger inte efter så lätt!
- Lea, vad gör du här? Frågade han panikslagen.
- Vadå, får jag inte vara på min egen skola va?
Hon gick närmare honom så att de stod bara några meter ifrån varandra.
- Jo, men älskling, det är inte som du tror. Hurru, ta det lugnt nu.
- Ska jag ta det lugnt va? En tjej som har varit med om det jag har upplevt tar det inte lugnt med killar, de skär jag kulorna av personligen! Utbrast hon i ett skrik som hela skolan hörde.
- Vad är det du talar om Lea? Vad har du varit med om?
Lea kom precis på vad hon hade sagt och fick panik. Hon tittade sig stressad runt och bestämde sig för att springa hem till mamma och aldrig komma tillbaka.
Hon vände sig om och började springa. Hon sprang så långt hon orkade och stannade vid en liten lekpark, hon visste inte vart hon var hon var i ett område hon aldrig sett och hon började få panik. Hon visste inte vilken väg hon hade tagit och när hon vände sig om så såg hon att Simon kom springandes efter henne. Hon fortsatte att springa och kom till en gränd.
- Nämen, vad har vi här pojkar?
Hon märkte precis som hon kom in att det fanns killar i den gränden, de var många och hon var alldeles själv, om inte Simon skulle hitta henne. Lea backade av reflex och vände sig precis om för att springa när en av killarna tog tag i hennes arm och vred om den. Lea skrek som bara den, armen gjorde så ont att hon började få tårar i ögonen och sedan släpptes taget. Simon kom farande mot killarna, tog en blick emot dem och sedan sa dom förlåt och gick sin väg.
- Vafan har du varit med om Lea?! Utbrast han i ett flåsande men argt rop när han kom fram till henne.
- Ingen ska få veta, aldrig! Jag kommer att dö med mina upplevelser alldeles själv. Endast mamma kommer att veta det. Ingen, Simon, absolut ingen ska veta det, och speciellt inte du!
Hon började gråta av minnena och satte sig på asfalten och gömde sitt ansikte. Han satte sig framför henne och lade händerna på hennes axlar.
- Lea, lugna ner dig, och berätta vad som har hänt.
- Nej, jag kan inte, jag vill inte minnas.
- Men Lea, berätta.
Lea tittade ner på marken hon satt på och funderade. Skulle hon berätta för honom eller inte. Hon visste inte om hon kunde lita på honom, men om hon berättade för honom så kanske han skulle stanna med henne hela livet eller skulle han försvinna på en gång. Skulle han ens tro henne?
Fler noveller av samma författare
är detta den första eller fattas del ett?