Dominansterapi III
Författare: simon osimus Datum: 2012-04-18 10:44:43
E-post: simon_osimus@hotmail.com
Kategori: Bdsm
Läst:
23 568 gånger
Betyg: 3.7 (7 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Även om jag blivit tillsagd att duscha snabbt, så fick jag ändå möjlighet att andas ut lite. Även om vi inte hade tillbringat så lång stund med varandra hade samvaron varit väldigt intensiv och jag kände mig både fysiskt och psykiskt trött. Nu fick jag några minuter för mig själv; det fanns möjlighet att samla sig lite.
När jag jag duschat färdig och torkat mig insåg jag att jag inte hade några kläder i badrummet. Jag hade ju tagit mig från vardagsrummet naken och mina kläder var kvar där. På något vis kändes det lite konstigt att gå ut naken; var inte det hela snart över? Jag var nyduschad och då brukar man sätta på sig sina kläder. Det fick bli en handduk runt höften. C hade ju svept in sig i en handduk. Naturligtvis slog det mig att det kanske kunde vara dumt att klä på sig utan tillåtelse, men jag gjorde det ändå.
Vilket naturligtvis visade sig vara ett felaktigt val.
- Jag har inte sagt åt dig att klä på dig. Ta bort handduken, sa C missnöjt när jag kom ut till henne i vardagsrummet.
Jag la ifrån mig handduken och kände mig återigen bortkommen och fånig där jag stod framför henne fullkomligt naken och med en kuk som helt slak. Det hade redan börjat rinna försats ur den. I badrummet hade jag tvättat kuken ren, men bara att gå in i samma rum som C verkade ge mig någon sorts impotent upphetsning. Så försatsen hade redan börjat tränga fram.
- Ställ dig på knä och sära lite på benen, beordrade hon.
Fortfarande var det svårt att omedelbart kväva instinkten att skyla mitt skrev med händerna, men jag började lära mig. Jag ställde mig på knä med händerna vilande vid sidorna.
- Att ta sig an dig skulle kunna vara en utmaning. Du är inte dum, men du är ju envis och lite svårtillgänglig. Du inser att jag nog måste börja med att bryta ner dig för att sedan bygga upp något bra.
- Bryta ner mig...? sa jag oroligt.
- Ja, precis. Jag vill riva ner all bråte. Alla dina försvar och dina patetiska hinder så att jag kan nå din sanna personlighet. Jag vill ner på djupet och inte bara krafsa på ytan. Förstår du?
- Jag tror det, sa jag utan att vara säker på om jag verkligen gjorde det.
C halvsatt i soffan med benen upplagda under sig, fortfarande inlindad i den stora handduken. Den var lindad över bysten så att axlarna var bara. Det våta håret låg bakåtstruket över huvudet. Hon iakttog mig allvarligt och så vinkade hon mig till sig och jag gick på knä de få stegen till soffan.
- Du kommer att tycka att det här är väldigt jobbigt. Du kommer att gråta, sa hon och grep lätt runt min käke med sin hand.
Jag blev på något sätt generad och försökte vända bort blicken, men då hårdnade hennes grepp runt min haka.
- Titta mig i ögonen nu. Inte vända bort blicken.
Jag lydde och såg in i hennes helt lugna, blå ögon.
- Jag ska inte behöva hålla i dig. Du ska vara en duktig pojke nu och titta mig i ögonen när vi pratar med varandra.
Att hålla blicken stadig på det viset var svårare än jag hade trott. Jag fick anstränga mig; fokusera på denna till synes banala uppgift.
- Vad får dig att gråta? frågade hon mig.
Sanningen var att jag inte grät så mycket. Jag mindes att senaste gången jag hade gråtit hade varit på en begravning mer än fem år tidigare. Möjligen hade jag även blivit lite rörd när jag sett någon film vid något senare tillfälle, men då hade jag på sin höjd fått någon liten klump i halsen och inte brustit ut i någon gråtattack direkt.
- Jag brukar inte gråta så ofta faktiskt, mumlade jag.
- Du har de där försvaren. Den där oförmågan att verkligen gå på djupet med dina känslor. Det hindrar dig, inte minst i din utveckling som undergiven. Men du har gråtit i vuxen ålder i alla fall. Du är inte oförmögen till det. Men om vi går tillbaka till din barndom, vad fick dig att gråta då?
Det här var alltså hennes plan. Först sa hon att jag skulle komma att gråta, sedan försöker hon reda ut vad som brukar få mig att gråta för att då förmodligen kunna frammana liknande känslor hos mig igen. Frågan var också svår på annat sätt; jag hade helt enkelt rätt oklara minnen över varför jag brukade gråta som barn. Förmodligen var det över småsaker. Sånt som jag i vuxen ålder inte skulle bry mig nämnvärt om, men jag kom inte på något konkret exempel, vilket ju inte var bra. Hon ville ha svar från mig. Hon ville att jag skulle göra mitt inre tillgängligt för henne, men för mig var det svårt att gå henne till mötes. Kanske var det precis som hon sa – jag undvek mina känslor och gick sällan på djupet.
- Jag minns inte så noga, sa jag och fick anstränga mig för att se rakt in i de allvarliga blå ögonen.
En örfil landade på min kind och jag ryckte till, inte så mycket av smärtan som av förvåningen. Den var inte överdrivet hård, men inte speciellt lös heller. Den var tydlig. Skarp.
- Du ska svara ordentligt och inte tramsa med mig, sa hon med skärpa i rösten.
Hon såg kall ut. Hård. Hon såg på mig med sträng blick och upprepade sin fråga:
- Under din barndom, vad fick dig att gråta då?
Nu blev jag stressad. Hon förväntade sig svar direkt och utan tvekan verkade det som. Skulle hon fortsätta ge mig örfilar om jag inte svarade rätt? Skulle det fortgå tills jag svarade ”rätt”? Jag hade ju inte någon bra minnesbild när det gällde detta. Det var ju helt sant.
- Men jag minns ju inte, sa jag med svag röst.
Återigen fick jag en örfil. Den var hårdare den här gången. Hon såg dock inte arg ut, utan lugn och beslutsam, med en antydan av förakt i blicken. Min hjärna arbetade för högtryck och jag försökte leta minnesbilder från min barndom och samtidigt anstränga mig för att inte släppa henne med blicken. Detta kändes väldigt ansträngande och min stress ökade hela tiden. Jag började också känna av en ny känsla. Den var svag, men den fanns där. Jag började känna ångest.
Samtidigt som jag insåg detta kände jag en ökande känsla av kåthet. Givetvis utan erektion, men att naken bli tvingad att besvara svåra – och i mitt tycke nästan omöjliga – frågor och få en örfil av en attraktiv kvinna var gång jag inte svarade på ett tillfredsställande satte mig i en sinnesstämning jag inte riktigt varit med om tidigare. Jag hade fått smisk vid tidigare tillfällen jag hade dominerats. Fysiskt hade de gjort mer ont än en örfil. Jag hade överhuvudtaget upplevt betydligt värre smärta, men örfilarna var på något vis mer personliga. Ja, mer intima än när kuk eller stjärt blev bestraffade. Dessutom var de ingående frågorna, intensiteten i blicken jag var tvungen att möta, min nakenhet, hennes hårdhet och hela utsattheten i min situationen en kombination som skakade om i mitt inre. Ångesten blev starkare. Liksom min upphetsning. Jag fick ju inte titta ner för att kontrollera, men det kändes som om det rann rätt bra med försats ur min slaka kuk.
- Du vägrar anstränga dig. Det hade jag hoppats att du skulle ha vant dig av med vid det här laget. Vill du inte utvecklas? Vill du inte vara mig till lags? Jag ställer upp och ger dig den här möjligheten och så tramsar du bara. Så jag frågar dig igen. Vad fick dig att gråta under din barndom.
Hjärtat slog häftigt i mitt bröst. Hennes blick var intensiv, men egentligen såg hon inte arg ut, utan mest sträng. Jag famlade efter minnen och kom plötsligt på att jag cyklat omkull på min cykel när jag var ungefär åtta år gammal. Bromsen fungerade inte utan jag störtade ner för gatan jag bodde på och körde rakt in i en trädgårdshäck. Jag flög över häcken och rakt in i ett litet körsbärsträd. Armen bröts i den olyckan.
Detta berättade jag. När jag själv hörde mig tala insåg jag att min röst var tjock och att jag nästan lät lite andfådd. Jag insåg att exemplet jag gav henne kanske inte var exakt något sådant som egentligen efterfrågade. Jag misstänkte att hon kanske inte var ute efter ett tillfälle då jag börjat gråta på grund av fysisk smärta, utan psykisk. När jag berättat klart förberedde jag mig därför på ytterligare en örfil.
Vilken också kom. Det klatchade till och brände i kinden. C såg helt lugn ut.
- Ja, det var ju ett exempel på när du fallit i gråt. Mycket riktigt. Men eftersom du inte är någon dumskalle förstår du säkert att jag inte riktigt var ute efter den typen av exempel.
Min misstanke besannades alltså.
- Jag förstår, sa jag och blev själv förvånad över hur svag min röst lät.
Jag fick ytterligare en örfil. Det gjorde ont, men det var sekundärt. Jag kände mig mest rädd. Hon såg kallt på mig. Jag ville ju så gärna vara henne till lags, men det var ju så svårt att gå henne till mötes när hon bad mig redogöra för saker jag inte hade något klart minne av. Jag kände en klump i halsen. Skulle hon fortsätta att ge mig örfil efter örfil, tills jag sa det hon ville höra? Hur länge skulle hon fortsätta? Skulle jag hitta på något bara för att göra henne till lags? Det vore att ljuga och det ville jag inte heller ge mig in på. Ljög jag skulle jag undergräva hela poängen med vår relation. Fullständig ärlighet fordrades och det ville jag verkligen anstränga mig för att ge henne.
- Det rinner rätt okontrollerat från din lilla snopp, det kanske du känner, sa hon med nästan äcklad röst medan hon sneglade neråt.
Utan att tänka mig för tittade jag ner och såg att det mycket riktigt hade droppat rikligt från kuken. Men det var ju inte någon överraskning för mig. Jag kunde inte komma på att jag känt mig så upphetsad någon gång tidigare. Samtidigt som jag började känna mig lätt panikartad. Vad skulle jag säga? Jag satt i en rävsax. Hon hade naglat fast mig och jag kom inte undan. En örfil till landade på min kind och jag blev, trots de tidigare örfilarna, faktiskt förvånad.
- Du ska titta mig i ögonen! fräste hon hårt. Du ska se mig. Du ska känna mig. Du ska inse att jag kan se dig hela tiden och dessutom kan se in i dig. Du lyder mig inte, du vägrar svara på mina frågor. Det här verkar inte riktigt fungera så bra, tycker du det?
Eftersom jag ju så gärna ville att det skulle fungera. Jag ville ge henne möjlighet att få inblick i mitt inre, men det var så svårt. Jag kände mig maktlös. Som om jag inte hade någon som helst kontroll över situationen och att vad jag än sa eller gjorde skulle vara fel. Nu antydde hon att det inte fungerade. Ville hon inte ha med mig att göra? Skulle vi inte kunna komma längre än så här? Nu blev jag allvarligt orolig och klumpen i halsen blev större.
- Förlåt, mumlade jag.
- ”Förlåt”, härmade hon. Säg inte förlåt utan gör som jag säger istället. Ska det vara så krångligt? Du ska lyda och svara på det jag frågar dig. Det är allt du behöver tänka på. Väldigt enkelt tycker jag nog. Vill du inte ha hjälp av mig? Vill du inte utvecklas? Jag börjar tro att du inte gör det. Ska vi inte fortsätta? Ska jag lämna dig?
Hon lät nästan lite arg och att bibehålla en stadig blick var väldigt svårt. Instinkten sa mig hela tiden att vända bort blicken. Samtidigt ville jag lyda. Jag märkte att jag blinkade med ögonen, liksom en reaktion på att få göra åtminstone något med ögonen nu när jag inte fick titta bort. Hennes ögon var kalla, hårda, elaka och blå. Jag var rädd för henne, samtidigt som jag kände en enorm dragning till henne. Ville hon inte ha med mig att göra? Jag verkade inte kunna uppfylla hennes mest enkla krav. Även om jag ju inte tyckte att de var enkla. Jag svalde hårt några gånger och insåg att gråten faktiskt var nära.
- Nej, snälla stanna...
Hon gav mig ytterligare en örfil.
- Du, jag undrar om du verkligen förtjänar mig. Du krånglar och vägrar släppa dina försvar. Förstår du inte att du måste visa dig lite samarbetsvillig? Det är väldigt svårt för mig att kunna arbeta med dig om du inte visar dig totalt undergiven mig. Vad ska jag annars ha för glädje av dig? Din kuk går ju knappast att ha någon nytta av, det har jag ju tydligt sett. Berätta varför jag överhuvudtaget ska överväga att ha med dig att göra?
Hon lät hånfull och nedlåtande. Hennes blick var föraktfull. Jag visste inte om hon spelade eller om hon verkligen var så missnöjd med mig att hon faktiskt inte ville ha med mig att göra, men jag kände mig maktlös, rådvill och faktiskt ledsen. Risken var att hon faktiskt var fullt allvarlig. Hon hade ju en poäng; jag kunde ju inte riktigt leva upp till hennes krav, även om jag försökte. Men jag ville så gärna vara med henne. Den starka dragningen till henne, trots hennes hårdhet, blev bara starkare. Hon var elak, hänsynslös och väldigt, väldigt sexig.
- Men jag försöker ju, stammade jag. Jag ska verkligen anstränga mig hårdare.
Hon fnös drog huvudet bakåt och betraktade mig med avsmak.
- Du duger nog knappt som slav. Att du inte var mycket till man visste vi redan tidigare, eller hur? Din lilla räka till snopp och dina erektionsproblem är ju tydliga tecken på det. Men att du inte ens klarar att följa enkla och klara direktiv får mig att undra om du verkligen ens fungerar som undergiven. Jag vill nog inte ha något med dig att göra. Du visste vad jag krävde av dig redan tidigare.
Då brast det för mig. Jag försökte hindra gråten genom att svälja, men det gick inte. I och med att jag såg henne i ögonen hela tiden var det inte svårt för henne att inte omedelbart se vartåt det barkade.
- Snälla, ge mig en möjlighet, hjälp mig att förbättra mig, sa jag, nu snyftande.
Hon skrattade hånfullt och gav mig en örfil.
- Se där, nu börjar du lipa. Tror du att det gör mig mer välvilligt inställd till dig i det här läget?
Nu grät jag helt ohämmat och kämpade för att hålla kvar blicken. Det var svårt och jag vågade inte ens torka bort tårarna som rann ner för mina kinder.
- Jag gör vad du vill, sa jag hulkande.
- Ja, du har ju inte riktigt gjort det ännu. Varför skulle jag tro dig? Du gör bara vissa saker, när det blir lite svårare och du tvingas överge dina försvar så händer inget. Men jag vet en sak. Vet du vad det är?
-Nej, snörvlade jag.
- Jo, att även om jag säger att jag kommer att lämna dig nu så kommer du att slicka min analöppning djupt och ordentligt bara för att du är så svag. Du har ingen stolthet alls. Du skulle slicka min stjärt även om det vore det sista du såg av mig. Eller hur?
- Ja...
Det var sant. Jag visste inte alls om hon menade allvar eller om hon bara försökte driva mig till förtvivlan, men att jag skulle slickat henne även om hon sedan skulle gå för att aldrig mer ägna mig en blick.
- Det var väl det jag tänkte. Sträck på halsen nu. Visa mig kinden. Jag tänker ge dig en hård örfil och sedan kommer jag vända mig om och då ska du sticka in din tunga i min analöppning och slicka mig där. En avskedskyss kan vi kalla det.
Snyftande vände jag kinden upp mot henne. Hon tog sin tid. Betraktade mig och höjde handen demonstrativt sakta. Sedan slog hon till med handflatan över min kind och det sjöng till i mitt huvud. Sedan tog hon av sig handduken och vände sig och jag fick hennes runda bakdel mitt framför ögonen.
- Seså, sätt igång och slicka mig ordentligt, sa hon och lutade sig lätt framåt och särade sina skinkor.
Jag slickade och försökte tungknulla hennes trånga anus intensivt. Så hårt jag kunde. Ville verkligen anstränga mig till det yttersta. Helt oavsett vad som skulle ske så var detta det enda som var viktigt nu. Att slicka hennes analöppning. Total förnedring. Medan jag slickade henne berättade hon för mig hur värdelös jag var, både som slav och som man. Gråtande tog jag emot hennes förakt och visade henne prov på hur lågt en undergiven man som jag själv verkligen kunde sjunka.
För mig var allt som i ett töcken. Mitt inre slets mellan förtvivlan, enorm upphetsning och förvirring. Jag vet inte vad hon sa, men hon rätade plötsligt på sig och vände sig mot mig. Rödgråten mötte jag hennes blick. Hon såg på mig med allvarlig blick.
- Ge mig handduken, sa hon kort.
Jag lydde och hon lindade den ånyo runt sig ovanför bysten. Sedan satte hon sig i soffan.
- Kom, lägg dig här, sa hon och klappade på platsen bredvid sig.
Tveksamt lydde jag, osäker på vad som skulle hända, men även förvånad över hennes nu betydligt mjukare röst. Lite klumpigt la jag mig vid henne. Hon sa till mig att lägga mig på rygg med huvudet i hennes knä och där låg jag och såg skyggt upp mot henne. Hon strök mig över huvudet och log för första gången på en bra stund.
- Såja, inte vara ledsen mer, sa hon lugnande.
En enorm lättnad kom över mig, men detta fick mig dock att gråta ännu mer.
- Schhhh... lugn, bara lugn min lille pojke. Inte gråta mer, sa hon tröstande och smekte mig över mina kinder och torkade bort mina tårar.
Hon var moderligt omhändertagande och talade lugnande medan min gråt blev svagare. Hon vaggade nästan mitt huvud. Så lät hon handduken falla undan och hennes bröst blev synliga alldeles ovanför mitt huvud.
- Kom här ska du få smaka, sa hon och kupade ett av brösten med sin hand och förde det mot min mun.
Jag sträckte på mig lite och började suga hennes bröstvårta. Först sög jag försiktigt, sedan lite ivrigare. Hon skrattade, men inte hånfullt. Så kände jag hennes hand leta sig ner över min överkropp och hon grep tag i min slaka och kladdiga kuk. En våg av välbehag strömmade genom kroppen bara vid denna första beröring och så började hon smeka mig. Mitt sugande blev hårdare och girigare. Hon såg ömt på mig när jag glupskt sörplade och sög på bägge hennes bröst om vartannat. Hennes grepp runt min slaka kuk var nu hårt och jag vred mig av och an av välbehag och stönade högt. Min kuk blev aldrig hård, men jag kom efter en liten stund nära på sprattlade i hennes famn. Hela hon var mjuk, omhändertagande och moderlig. Allt utom hennes grepp runt min kuk som var hårt och stadigt.
Efter att jag hade kommit låg jag kvar en lång stund i hennes knä. Vi pratade och jag kände mig fullständigt lugn. Jag var äntligen hemma.
Fler noveller av samma författare
Välskrivet och balanserat. Vore väldigt bra om du kunde fortsätta på den inslagna banan med en rejäl fortsättning