ONAN BARBAREN (3)
Death by Cleavage
Legenderna om hans erövringar nådde ända upp i det mörka hemlandet, Cimmeriens kullar och berg. Bland män sades det med avund att vad som levde i hans byxor var lika hårt som hans svärd. Han var således en man det tisslades och tasslades om redan i unga år, kring tvättställ och badplatser. Unga jäntor likväl som frodiga tanter både fruktade och såg fram emot ett möte med den store Onan, kvinnolägraren.
***
Så kom det sig att Onan hamnade både i nåd och onåd hos konung Alsacor av Brythunia. Ty han hade förvisso räddat sin länsherre undan en säker död men dessutom sett honom i vanära. En natt hämtades barbaren från sitt sovlogement av reguljära soldater och släpades i bojor, vilt skrikandes inför kungen. Stående i kedjor och ländkläde fick han förklara sin frånvaro dagen vid jakten. Det var ju hans plikt att ständigt vaka över Alsacors liv och lem. Men när trollkvinnan angrep dom, uppe i kullarna kring de kungliga domänerna…så befann sig Onan annorstädes. Likväl, till hans försvar kunde sägas, och det underströk cimmeriern vrålande av ursinne, att hade han inte dykt upp i efterhand så skulle kungens huvud ligga i en mördares säck.
Från silvertronen lyssnade den Brythunske kungen på Onan, vars försvar var vildsint och osofistikerat. Ädlingar från hovet betraktade den svarthårige barbaren med förakt och drog sina sidenmantlar närmare mustascherna. De vände ryggen till som om hans odör var outhärdlig. Men eftersom det florerade ett rykte om att barbaren hade våldfört sig på drottningen under jakten och att det var därför som han dykt upp sent. Så dömdes Onan till döden och han släpades till fånghålorna eskorterad av sex vakter som fick arbeta hårt för sin sold. Alsacor ryste av de cimmeriska blodsederna som sprutade likt het lava ur den hetsige unge mannens mun. Han steg upp för att sträcka på sina långsmala ben och vände sig mot balkongen för att med en filosofisk min titta ut över det månskensbelysta vinterlandskapet.
Problemet Onan avlägsnades nu från tronrummet och kungen gled in i andra tankar. I Brythunien var en man bara kung under en tolvårsperiod, därefter skulle en efterträdare utses och godkännas av rådet som bestod av adeln. Men kungen kunde bli omvald om han hade gott solitt stöd, och Alsacor siktade på att vara kung i ytterligare en period. Han stod eftertänksamt och drog sig sakta i det gula pipskägget, tigerskinnsmanteln värmde illa hans axlar och han huttrade en smula. Riket han regerade över var vidsträckt och folket var mångtaligt. Ändå fanns det få stora handelsstäder. Adelsfanan hyste det bästa kavalleriet i hyborien ansåg man, men feodalherrarna hade för mycket makt jämfört med sin kung. Det var alltid inbördeskrig och fejd mellan ätter någonstans och kungen hade många fiender som traktade efter hans krona.
Men häxan, hon hade varit från det nordliga Hyperborien, ett slutet land styrt av en mystisk trollkarlselit. Kunde inte heliga Mitra skydda honom från albinomagikernas vidriga klor? Alsacor hade planer för nästa tolvårsstyre, att stärka kontrollen över riket och göra sig själv till en enväldig regent var hans hemliga mål. Han fingrade balkongräcket försiktigt. Han hade i förrfjol gift sig med Cataria “den bystiga” från Corinthia. På sikt hoppades han på en allians med hennes far den krigiske Lejonadas och sedan skapa ett imperium genom att angripa Zamora i öster. Därför önskade han inte skiljas från sin möjligen otrogna sydröna hustru. Men valde hellre att slå sönder ryktet om hennes kopulering med livvakten genom att helt enkelt resolut få bort cimmeriern ur bilden. Onan hade dessutom huggit hans favoritfalk, den bländvita Poschka som senare hittats sliten i stycken nära gläntan. Ett lagbrott, denna nattliga rättegång men som tolererats eftersom den riktats mot en utböling och barbar. Ett första steg kanske mot ett fastare tag om makten?
Samtidigt täppte han till munnen på den som sett honom kräla framför häxan från tundran i norr. Alsacor rös igen. Han hade sett en underskön kvinna som tycktes fälla män med blicken och isande ord. Elfenbenshud, hår som vinternatten. Magin hade exploderat omkring honom och slitit hans jaktsällskap i blodiga stycken. Men han hade bara lyckligt knäböjt och tacksamt lagt sig som ett svin inför slakten inför henne. Hon hade skrattat som kristall och tänkt skära huvudet av honom, kanske ta hem det som en trofé till häxmästarna norr om glaciären. Mitraprästerna som undersökt platsen efter att han sluppit undan mordförsöket hade vredgats starkt av detta oheliga försök från norr att störta honom från tronen och spådde att han skulle se upp för en fiende som kommit utifrån, en allians och ett svek som kunde stå honom dyrt.
***
Kungen vände sig om och gick åter in i tronasalen. Han sände iväg sina tjänare och bad om ensamhet. De bugade och lämnade honom sittande på tronen där han försjönk i djupa tankar. Det var då en feminin arm slingrade sig om hans hals bakifrån och snittade ett djupt dödligt sår över hans strupe. Ingen kunde höra det gurglande lätet av blod som sprutade med högt tryck från halspulsådern innan Brythuniens kung satt död i sin tron…så som många Brythunska kungar mördats före honom. Lönnmördaren slank förstulet vidare in i en dold gång bakom tronen med ansiktet dolt av en huvförsedd mantel.
***
Onan, stod med bultande tinningar och svettig överkropp, kedjad vid väggen av en fånghåla och försökte för tredje gången med hjälp av ren råstyrka att slita kättingarna från sina fästen. Men det var hopplöst då de var kraftiga och välsmidda, väl förankrade i stenväggen. Endast en strimma fackelljus från en lång hall lyste upp scenen och de ilskna isblå ögonen tycktes glöda som en liten låga i dunklet. Vid sidan om honom hängde en död man i lika kraftfulla kedjor. Vakterna hade inte ens brytt sig om att ta ner liket som börjat ätas av råttor. De var ganska aggressiva och Onan fick sparka undan dom så gott han kunde. Hans enda hopp var att slita kedjan, men hittills hade det inte lyckats.
Han fnös nu till och stirrade mot en lyktas sken som närmade sig i den långa hallen framför honom. En kvinnlig figur med ansiktet dolt av en mantel närmade sig och Onan andades ut lättat…ett vasst nöjt leende bildades på hans ansikte och råttorna gled in i skuggorna när främlingen låste upp gallerdörren till fånghålan och steg in. Cataria, kastade sig mot barbarens håriga bringa dramatiskt och tryckte sig mot honom snyftande.
-Så, som du behandlats min vän var orätt! Låt mig ge dig en chans att fly Alsacors borg…Drottningen drog delvis av sig manteln och han kunde se att hon endast bar en läderkorsett snörd om överkroppen. Ett litet sidentyg draperade hennes höfter och hon bar ett guldband om håret. Samt en lång dolk vid sin sida. Hennes röst var späd och han kunde se ner i sorgsna fuktglittrande ögon.
-Har du en nyckel till mina bojor, fruntimmer?!.. Muttrade han grovt och nafsade i hennes öra. Hon slöt ögonen, efter ett passionerat stön.
-Ja, vänta…jag ska bara hitta låset. Cataria böjde sig ner och strök naglarna över krigarens muskulösa mage. Den var som en tegelmur och hon fumlade runt med nyckeln. Onan, gjorde ett litet förvånat ljud och drog in andan, här hon stack ner handen i hans ländkläde.
-Din liderliga slyna, det finns inte tid till sådant här nu!…protesterade han och kastade argt med huvudet. Men hans lem svarade som den alltid brukade, fjädrande snabbt och ståndaktigt. Catarias vita tänder glittrade leende i lyktskenet och hon började mjölka med ett fast grepp om den grova staken.
-Jag får ju aldrig mer se dig…tvungen som jag är att leva med en hanrej och mes i detta iskalla land. Tillåt din drottning att säga farväl, nu!
-Crom!
Hon drog ner hans ländkläde med några hårda ivriga rörelser och tryckte upp nakna bröst mot den granit hårda staken…hon fnittrade till och fångade hans imponerande lem mellan dom.
-Lås upp bojorna, sa jag!…upprepade Onan frustande och ryckte argt i kedjorna. Men han kunde inte lösa sig från sina lustar och juckade rytmiskt mellan de magnifika melonerna. Sedan dunkade han lätt huvudet i väggen bakom sig när han kände en våt varm mun suga in honom mellan giriga läppar. Hon slickade över ollonet mer vant än Zamoranska glädjeflickor han snubblat över i gränderna i Shadizar.
-Inte än! Skrattade drottningen upphetsat och fortsatte att suga hårt och djupt med en fast takt. Han brummade djupt när hon ökade intensitet och sugstyrka efterhand.
-Jag kan inte hålla den tillbaka! Ropade Onan så det ekade i hallarna. En fånge längre bort i hålorna ylade avundsjukt genom hallarna, väckt av ljudet av deras älskog.
Cataria tog hans sats i munnen och han kunde se hur det rann ut ur mungiporna, men hon svalde syndfullt allt hon kunde. Han sjönk ihopa lite, medan den andra fången hördes dunka huvudet i väggen upprört i bakgrunden.
Drottningen reste sig upp och drog handen över munnen.
-Nå… Ska du inte lösa upp bojorna kanske?
Men Cataria tvekade…
-Jag lär inte bli hemskickad till min fader i Corinthia för detta, utan sluta som hudflängd när Alsacor hör om din flykt. Rykten florerar redan om vad vi…gjorde! Onan kände ett sting av fruktan medan hans lem slaknade…
-Hur kan jag ändra läget, drottning? Han ryckte uppgivet i kedjorna. Mer ödmjuk i tonen än han önskade själv.
-Om du svär att dräpa kungen, så kan jag skydda dig och smuggla dig ut från borgen med lite tid. Men bara om du dräper Alsacor kan jag hjälpa dig.
Barbaren skrattade då skarpt…
-Men jag hade tänkt dräpa Alsacor hela tiden! Seså, lös mina bojor så har du mitt ord och i Cimmerien är det allt en man har.
***
Onan, smög sakta fram mot den sovande kungen. Facklorna längsmed väggarna höll på att dö ut. Därför såg han inte att kungen redan var död förrän han stod rakt framför honom och kände sina nakna fötter klibba i en pöl av halvtorkat blod.
-Lönnmördare, HALT!…När vaktstyrkan då plötsligt stormade in med dragna svärd och snabbt omringade honom, så var dolken drottning Cataria hade givit honom knappast av värde. Dussinet vakter i brynja och hjälm med sköld och bredsvärd gjorde sig redo att hacka honom i bitar.
Onan röt till som ett sårat lejon och vred sig onaturligt snabbt för att kasta dolken i ansiktet på mannen direkt bakom honom. Han ryckte till sig mannens svärd och klöv en annan på mitten. Men svärdet fastnade i soldatens brynja och han lyckades inte dra ut det förrän alla de övriga var över honom. Med en leopards reflexer duckade Onan ett dödligt hugg som ven över hans skalp och tog en stor tufs svart hår med sig. Men de fyra soldater som stod framför honom hade tvekat inför synen av två döda kamrater och heta inälvor som sprutade till framför dom. De hade stått kvar och trängt ihopa sig. Det bildades därför en lucka mellan dom och barbaren kastade sig in i den. Det fanns bara en möjlig flyktväg och det var balkongen. Han dök rakt ut i den som en varg i språnget och försvann ut i mörkret. Soldaterna rusade efter och kramade balkongräcket, spanandes ut i vinternatten men kungamördaren var utom räckhåll.
***
Från en annan del av borgmuren stod drottning Cataria och såg ut över scenen. Hon såg cimmeriern hasa ner för ett tak och dra snömassor med sig, hur han rullade ner för en hög skottad snö nedanför balkongen och ut på den tunna isen över vallgraven som omgärdade kungaborgen. När nyisen brast och han försvann i det svarta bisterkyliga vattnet tog hon sig förfärat om halsen. Men lättades av att se hur Onan dök upp igen och hävde sig upp på fastare is. Hennes tjänare hade lytt sin drottning väl och huggit upp isen samtidigt som snö skottats strategiskt under balkongen ut mot kungaborgens tronrum. Hon såg hur barbaren lubbade fram i snön som en grå skugga mot det vita och hur han möttes av en ryttare med två hästar. Sedan försvann dom ur sikte samtidigt som larmet gick…
Hennes far kung Lejonadas skulle snart glädjas om nyheten om att den ambitiöse brythunska kungen var död och medan riket som låg vid den Corinthiska stadsstatens nordgräns slets sönder av blodsfejd och inbördeskrig, så skulle Lejonadas rusta för en invasion. Innan en ny Brythunsk kung var vald och blodbadet som brukade föregå sådana valtider, sköljts bort av den första vårfloden så skulle den hemliga Corinthiska alliansen med Hyperboria angripa riket från norr och söder samtidigt.
Cataria lutade sig mot väggen, nöjd med att Onan undkommit med skulden från ett kungamord på sig. Hon hade försökt rädda honom undan häxattacken under jaktdagen, men istället hade Onan räddat Alsacor och dräpt trollkvinnan från tundran i norr. Men nu hade Cataria uppnått sitt mål och dessutom räddat sin favorit. En vanlig man skulle kanske ha brutit nacken i fallet, eller fångats av soldaterna. Men hon hade räknat med att Onan inte var en normal man. Den Corinthiske spionen skulle leda honom söderut och snart skulle hon träffa honom igen. Drottningen log och gick till sängs medveten att hon nu hade makten i Brythunia under några dagar som änkedrottning, innan Alsacors enkelspårige bror kunde ta över.
***
Samtidigt sågs en vit falk flyga över den Bruthunska kungaborgen, och styra norrut in i frostvinden…
***
Fler noveller av samma författare
