Hyrtjejen 4.1
Petra klämde av sig sina sneakers. Drog båda händerna över huvudet och de långa, smidiga, fingrarna ned innanför linningen på ryggen, famlade efter tygkanten där. Hon drog och böjde sig framåt som en fällkniv. Ögonblicket efter hördes ett lågt prasslande när klänningen landade i en silkeslen, smörgul, hög framför de små, kolsvarta, tårna med naglar skinande röda av målad patina.
Hon log brett och lite överdrivet mot de tre pojkarna. Den jämna tandraden sken som polerat elfenben i ett statyansikte av ebenholtz. Hon drog skarpt efter andan så att luften brusade svagt i den raka lilla näsan. Hon sträckte på sig för att framhäva sina nakna bröst - fasta, runda, nätta med kolsvarta små bröstvårtor.
Hon var som en smal stod av mörker i det annars ljusa rummet. Det mesta här inne var vitt: Väggarna och taket, tre meter upp, i det lilla, hotellrumsliknande, rummet. Världen utanför strålade in massor av gråvitt ljus från ytterväggens fönster med kraftigt frostat glas, framför vilken hon stod. En stor tavla med klubbens logga, ett spelkort med en yppig hjärter dam i svartvit siluett, fanns ovanför sängen. Nedanför den fanns det nytvättade, kritvita linnelakanet - inga kuddar eller överkast. Bara en slät yta på den låga sockeln där hon betjänat dussintals med män, killar och gubbar tidigare.
Niko, den mest storväxte av de tre, slapp ifrån sig en kvävd hostning. Ahmed bredvid honom blinkade med sina mörka, smältande bruna, ögon. Paul, blundade två sekunder innan han öppnade sina blå igen. Alla tre var betydligt större än henne själv, Ahmed som var minst av de tre var ett huvud längre. Alla hade handdukar virade kring kroppen och vått hår, spretigt och droppande.
Handukarna var mycket kläder om man jämförde med Petra, eller Saba som hon kallade sig själv här på ‘klubben’, hon hade... inget på sig. Inget alls om man inte räknade hårbandet om kärven med lockigt hår som hängde ned mellan de små, fint mejslade, skulderbladen bakom henne.
Petra tog ett steg framåt och satte handlfatorna mot lakanen på sängen. Ena smala knät förde henne ut mot mitten på bädden. Den andra foten lämnade parketten, som under sista andetaget, hade känts en smula svettigt.
Tre jättar (som de allra flesta var i jämförelse) betraktade henne. Halvnakna, nytvättade med erektioner som syntes genom de modesta frotéhanddukarna. Petra slickade sig om munnen och svalde. En rysning svepte över ryggen på henne. Från basen av skallen, över den långa och smala naken. Fortsatte där ryggradens kontur steg upp ur huden, mellan skulderbladen som rörde sig medan hon kröp ett par ‘knän’ över sängen. Huden rörde sig som spänt sammet över benplattorna och bortanför dessa, mot rumpan ned, löpte den kalla smekningen av deras varma blickar över hennes svank och lilla rumpa. I klyvnaden fortsatte den eteriska beröringen som en kall vattendroppe, ned runt och mellan de svarta kullarna. Hon visste de fått en blixtsnabb skymt av hennes läppar där, släta, kolsvarta och plötsligt varmare och fuktiga. Hon föreställde sig att de börjat glipa, redan.
Löjligt, tänkte hon, vilken reaktion... och just nu med de här 18-åringarna. Hon hoppades de var arton i varje fall. Inte helt säkert att de var det - förhoppningsvis var det inte olagligt att ligga med dem här i Holland. Hon visste de gick på ett gymnasium, klasskamrater, tjugo minuters bussfärd ifrån sexdistriktet.
Petra tog sig överdrivet försiktigt runt, från alla fyra, till liggande på rygg. ‘Niko’, sa hon på engelska eftersom hon inte kunde holländska, ‘var det du som vann lottningen?’
Om möjligt blev den store, överviktige, gymnasisten ännu rödare om kinderna. ‘Ska du var först inne i mig?’, han ryckte till.
‘Ehr’, sa han och blinkade. ‘Y, yes.’
Petra log brett, bländvitt, mot honom och drog upp låren mot magen med smalbenen utåt, brett särade. Gesten höjde hennes underliv en smula i luften när kroppen kröktes svagt som ett U. Läpparna på den mjuka lilla kullen var mjuka och glipande. Hon kände hur hon rodnade under sina mörka färger vid den obscena uppvisningen.
Nikos lem svängde ut styvt framför honom. Han var stor under den tunga magen. Underlig kropp, tänkte hon, som en tunna. Tämligen smala armar och ben och en massiv kropp, fyrkantig torso med svällande fast buk, nästan muskulös.
Lite som en stor hårlös tjur, eller vildsvin kanske. Petra kände hur de svarta bröstvårtorna tycktes styvna och domna vid insikten om att hon skulle ha honom i sig, om några få andetag. Hennes ögon måttade upp hans längd. Hon föreställde sig att han skulle komma högt upp, in mot naveln till, med den storleken. Hjärtat verkade hoppa till i bröstet på henne av dov rädsla och spänd förväntan.
Hon höjde fotsulorna från lakanen där de vilat och släppte greppet om fotlederna. Istället lade hon handflatorna på insidan av låren som låg rakt ut på tyget. Smalbenen rakt upp i vädret och Niko ögonblicket efter mellan dem.
Han var som en stor gris, valross mellan hennes ben. Vitrosa mot hennes svarta hy. Petras hjärta hoppade över ännu ett slag när hon kände värmen från hans sidor på benen och sedan låren. Hans lem gungade ovanför hennes petita höfter, bäckenkanter som lyfte huden på sidorna av vulvans kulle och den glipande springan med den vattniga ytan på de blankrosa inre läpparna som precis kunde skymtas.
Hon kikade ned mellan sina bröst, stora som nektariner, bronsigt svarta med kolsvarta bröstvårtor. Huden ovanför och mellan kullarna var lite mer brons än kol, men nu verkade huden där mörkna för varje fraktion av sekunden som löpte. Bortanför syntes kanterna på revbenen och därefter föll magens skinn nedåt i en svag båge med naveln nedanför sin backe.
Hans stånd sviktade ned när han vred på höfterna, så mycket som hans kloss till kropp tillät. Den snuddade vid hennes båda blygdläppar. Han sänkte sina höfter mot hennes så att hans lem klämdes mellan dem och mellan hennes fuktiga portar. Hon kikade ned mellan dem och kunde precis skymta hur ståndet gled ovanpå henne, trycktes ned mellan kuddarna och fuktades av henne själv.
Pulsen kändes på en punkt högt i slidan och beröringen av hans varma hud just där, slemmig. Friktionen av hudens porer och ådror fick hennes smala axlar att skälva till. Låren kändes varma som om någon hällt varmt vatten över dem. En yta stor som en handflata var plötsligt svettig, precis ovanför hennes rumpa på ryggen.
Hon andade ut lågt men tydligt, ‘ahaaaahaaa’. Han flämtade lite andfått av att hålla sin hydda över henne på armarna och av fumlig nervositet. Sedan försvann beröringen hastigt. Hans bleka och hårlösa ben veks ihop och sedan satte han sig ned vid fotändan.
Ahmed och Paul stirrade ned på henne med glansiga blickar. Två skylltdockor, aningen svajiga. Så böjer sig Paul plötsligt ned och fumlade efter något som fanns i jeansen liggandes vid hans fötter.
Petra kikade ned mellan sina toppiga bröst, hårda och bläcksvarta bröstvårtor. Bortanför den fallande magen och höjande venusberget, en glimt av rosa i en cirkel av svart. Nikos ansikte och ljusbruna kalufs dök upp där nere. Hans andedräkt kändes över hennes springa som nu glipade tydligt med ett kolsvart band, inre läpparna - tillsammans breda som hennes lillfinger, skjutandes upp i mitten.
Hans kyss var omöjligt stor och våt. Hans mun var ovanligt stor noterade hon. Den hade missat hennes mest känsliga läppar, där nere utan försökte äta hennes högra grenkant, ljumsken precis bredvid. Nikos kind gnuggades mot hennes ingång samtidigt som han med ett högt smackande ljud höll tungan mot hennes svettande hud... precis bredvid. Så nära och frestande, rakt på där hon smälte.
Petra kände hur han blev fuktig på kinden. Hon savade vid beröringen och läpparna där var förväntansfullt slappa, glansiga och särades en aning av den gnuggande beröringen.
Löjligt, inte redan. Hon upptäckte hon blundade med munnen öppen i ett stort ‘O’. Inte sannolikt. Tankarna fokuserade ned längs med magen under höfterna. Nico vred huvudet, försiktigt brutalt, hans läppar och näsa passerade över hennes ‘mun’ och fick kanterna där nere att flytta sig vått elastiskt med rörelsen.
Hennes lår hade omärkligt slappnat av och kändes avdomnade, insidan på dem hoppade till. Hans näsa snuddade mot överkanten på skåran samtidigt som den, allt för stora, munnen innerligt förenade sig själv och tungan med hennes slida. Hennes ‘O’ till mun plattades ut till ett brett, särat, grin av vita tänder. Hennes huvud höjdes ofrivilligt från lakanet så att halsen spände de två tamparna på sidorna.
‘Ahaaaaahaaaaaaa’, klämde hon ur sig innan luften i lungorna tog slut. Han höjde munnen efter hennes springa med ett slafsande blött ljud som lät lika oformligt smältande som Petra tyckte hennes slida kändes. Tungan och munnen fastnade i en lång kyss med hennes knapp.
Ögonen tårades så att två feta droppar rann ur vrårna på henne, ned för kinderna. En elektrisk stöt utgick ifrån hennes öppning, inåt längs med slidan som om den var strömförande, studsandes ut igen och lämnade låren stumma av avslappning. Den unga horan pressade ned huvudet bakåt i sängen när hennes magmuskler förvandlades till en fast sköld av spända muskler.
Petra märkte att hon andades andfått och att ögonen tårades. Kroppen kändes svettig och precis framför hennes klippande ögonlock fanns hennes hävande, fuktiga, bröst. Bredvid henne fanns en rodnad Ahmed och bredvid honom Paul med en liten videokamera.
Javisst ja, tänkte hon, den delen av avtalet. Trodde nästan de hade glömt. Det var inte alls ovanligt att kunderna ville ha med sig någon sådan dokumentation hem. Lite extra för dem att minnas av henne. Ett skakigt minne i detta fall, Pauls händer darrade lite för mycket för elektroniken att kompensera.
Petra log upp mot kameran och ynglingen som tydligt svajade till med blicken fäst ned på displayen på baksidan. Mellan hennes ben smackade hennes läppar mot Nicos en gång och sedan försvann beröringen där. Hans händer försvan från hennes lår, sängen och golvet knakade en smula när han ställde sig upp för ett ögonblick.
Petra tittade upp på den bleka varelsen framför henne. Inte helt välskapt, tänkte hon, men det bästa som hänt den här dagen. Hon blinkade svett ur ögonen och reste sig upp till hälften sittande. Ena axeln liggandes mot tyget under henne och den andra över huvudet i snabb gest för att se om hårbandet fortfarande höll håret på plats. Hon slickade sig med en liten röd tunga om munnen, det smakade salt om överläppen.
Löjligt, konstaterade hon för andra gången. Det kan ha gått några minuter på sin höjd och jag svettas. Det var inte ovanligt att hon ‘gillade’ det hon gjorde på klubben, men det brukade inte vara så enkelt och snabbt att känna sig så darrande, svettig och våt som hon gjorde nu.
Löjligt, mannen grep tag om hennes lår, med fingrarna runt bakom knävecken. Han böjde sig fram mot henne och sedan möttes hennes och hans tungor. Lukten av hennes kön var kraftfull men han smakade fräscht annars. Hans hud kändes slät som silke i hennes grepp om hans axel. Han hade ett litet födelsemärke vid högra nycklebenet, hon blinkade lite förvånat.
Det där känner jag igen, hon blinkade ännu en gång för att få ur en tårdroppe ur ögat. En sjöstjärna, med ett öga mitt på, stor som en en-krona. En tatuering, inte ett födelsemärke.
Havsänglarna, tänkte hon. Den där Yoga-klubben, naturföreningen. Det var ett märke som hennes väninna, ibland sängkamrat, Ursula själv hade fått intatuerat. Precis för några dagar sedan, hon hade själv varit med henne till tatueraren. Sedan, igår faktiskt, hade hennes ståtliga, blonda, väninna rest iväg till sällskapets filial i Maldiverna. En ära, hade hon sagt, skulle studera marinekologi med sällskapets internationella organisation.
‘Auuuooo’, lät hon lågt när Nico drog henne en handsbredd längs lakanet, mot sig, under sig. Han hade sina höfter över hennes. Hennes ben var återigen rakt ut, på sidorna av hans bål.
Hans topp var stor som en pingpongboll när den berörde hennes kolsvarta, glipande ingång. Hon rös, munnen fylldes med saliv och magmusklerna spände sig igen. Nikos beröring tryckte undan hennes sidor som blöta löv. Första millimetrarna passerade in i henne och hon stelnade till en sekund, sittande till hälften under honom. Hennes ögon vidgades i sina hålor och fotsulorna vreds i linje med smalbenen när vulvan vidgades i omfång av intrånget. Hans ‘boll’ satt för ett ögonblick som en blekröd propp i hennes ingång, med svarta kuddar uppbullade runtomkring.
Hennes läppar gled isär och ett svagt ‘shhhhh’ pös ut från botten av lungorna. Hennes kolsvarta hand gled över hennes lika svarta mage och ned med långfingret över den fuktiga kanten på springan, över knappen och hon skakade till i axlarna. Hennes hår kändes röra sig över huden i nacken. Hans stånd gled en centimeter in i hennes slida och hon formade munnen som ett ‘O’ igen.
Hon stirrade över sina styva bröstvårtor, som plötsligt kändes ömma, ned där hennes grenade ben låg mot mannens lår. Naveln och de synligt spända musklerna kring den, de släta låren och den kolsvarta, klyvna, kullen.
Den småväxta kvinnan såg ut som en liten skyltdocka under den betydligt större tonåringen. Hans höfter fortsatte ned mot hennes och knuffade ut en hinna av genomskinligt könsslem över hennes kulle.
Han närvaro svällde inne i henne, hon skalv till igen och kände sin egen och hans puls inuti sig själv. Bredvid henne svepte ett kallt ljus från kameran över hennes ögon, de toppiga brösten, fasta magen och allt djupare penetrering mellan benen.
Nicos underliga, selkeslena, balongaktiga och fasta mage fortsatte ned mot hennes. Hans stånd gled overkligt sakta mellan hennes kuddar, upp mellan höfterna och gav en illusion av att svälla medan intrånget pågick. Hans balongmage dolde intrånget för henne när den sänktes och pressades allt hårdare nedåt av hans vikt.
Andedräkten luktade fortfarande svagt av henne själv. Nico kom ned ovanpå henne som en valross ovanpå en säl, samtidigt som harpunen fortsatte in under en rörelse som var overkligt långdragen.
Den unga horan slog smalbenen om pojkens höfter. Armarna omfamnade hans torso, stor som en tunna. Hennes höfter, bål och kropp pressades ned i madrassen. De spensliga benen låg tätt vikta mot hans hull som kändes förvånansvärt fast, som av mer muskler än fett.
Hennes bleka fot-flator rörde sig ryckigt i små spasmer och den släta huden på låren knöt sig av musklerna. Hon gav ifrån sig ett långt ‘ahahahaooooo’, när knappen mellan benen gnuggades av Nicos mage.
Ögonblickligen dök kameran upp framför hennes sidovända ansikte. Frossande i den glosögda förvåning som fick henne att dregla en liten strimma saliv ur mungipan. Paul svepte bort från hennes sikt, längs med de liggande kropparna. Hon syntes som en handsbredd svart hud mellan lakanen och den vita kroppen ovanpå. Hennes bröst borrade sig upp in i Nikos mage och visade sidan mot filminspelningen.
Mellan benen fortsatte Niko in i henne i en av de mest långdragna intrången hon varit med om. Hennes kropp var helt ‘inpackad’ kändes det som, i Nicos omfamning. Han tycktes svälla och bli längre mellan benen, vilket var omöjligt.
Paul stannade upp bakom dem och frossade den här gången i Nicos exploatering av hennes inre. Petras rumpa glimmade av svett, hennes venusberg var uttryckt som en ring av svart gummi kring ett stånd som tycktes större än någonsin. Den inre läpparna kunde skymtas som ett papperstunnt lager innerst i hennes omfamning. En tunn ring av bubbligt vitt syntes kring ståndet.
‘Aaaaaa’, utstötte hon och kände hur hela kroppen spände sig ytterligare. Skriet blev till ett bländande, skärande ‘iiiiiiii’ andetaget efter när han bottnade i henne. Hon hoppade till uppåt av det långsamma anslaget. Hennes skri steg ännu i tonart när hon kände honom slå in i livmoderhalsen.
Hennes knapp domnade bort och skickade en våg av elektrisk spänning genom höfterna, låren, smalbenen, fötterna och tårna. Det hoppade svarta och vita fläckar framför ögonen på henne när ryckningarna letade sig upp för hennes ryggrad upp i huvudet och fick den lilla spetsiga hakan att darra.
‘Ont, ont, ont’, flämtade hon på svenska. Fast blandat med orgasmen blev det till en märklig, bissar, kontrollerande frossa.
Han drog sig ur henne och pressade samtidigt ur ännu mer luft ur hennes lungor. Hennes kropp, höfter, venusberg blev till en tub som sugande slöt sig kring honom. Ett tydligt, högt, ‘clouch’ hördes när venusberget förlorade dragkampen. Paul dokumenterade utdraget med kameran när huden tycktes följa med ut en aning för att till sist ge upp och ge ifrån sig sin blöta suck.
Sedan stötte han in i henne, hårt och snabbt. Hon skrek igen, ett högt genomträngande skri som nästan dränkte det blöta ‘shlush’ som hördes undertill. Sängen och hon själv gungade upp och ned, tårna vek sig rakt nedåt, bicepsarnas muskler knöts till graciösa trossar liksom låren. Hennes mun drogs ut i ett tandfyllt, brett, leende. De smala näsborrarna vidgades en smula och ögonen som ett ögonblick täckts av tunga ögonlock for upp hastigt. Pupillerna vidgades och slukade upp all annan färg som kunde ha urskiljts där.
Han stötte in och ut ur henne under en tid, små kraftfulla rörelser. Varje gång ända till hennes livmoderhals.
När han kom i henne, några minuter senar, var sensationen också underligt overklig. Hon kände hur hårda strålar pressade in sig i henne och fyllde henne. Skapade en ficka i henne och pressades sedan upp in ännu längre i henne.
Det är något mycket märkligt med den här pojken, avgjorde hon, inte helt mänskligt. Tanken var löjlig och det insåg hon. Men lika fullt fick den henne att stelna och känna en våg av kylig rädsla, innan hans beröring maserade runt slidans övre del i en liten cirkel och fick hennes tankar att skingras och synen att svartna en sekund.
‘Sllllurrrch’, drag han sig ur henne och reste sig upp. En våg av kall luft tog hans plats och hon började ögonblickligen frysa lite. Hon började läcka med en gång, för att lika snabbt känna hur kroppen slöt sig samman, som för att svälja sin medicinen.
‘Det gjorde... ont’, mumlade hon på svenska, lågt för sig själv. Fast inte bara ont. En djup avslappning och tyngde henne och fick huvudet att snurra en aning. Mellan benen kändes det varmt, blött, rinnande och väldigt tomt. Hon lade handen över skrevet och kände hur långfingret omedelbart smälte in mellan läpparna där.
Tystnat, i ett par dussin andetag. Hon slickade sig om munnen och kastade sig upp till sittande. Hon klistrade på ett brett, busigt och överdrivet leende.
‘Näste man!’, hon såg rakt på Ahmed som tittade tillbaka med märkligt frånvarande, glansig blick. Han hade en liten, knappt synlig, blöt fläck på sin handduk mellan-nedanför höften. ‘Hoppa på tåget, pojk’, sa hon och drog honom till sig. Han tog ett steg framåt samtidigt som handduken föll ned på golvet. Hon satt på knäna på kanten till sängen och sträckte fram huvudet mot hans. Hans stånd var mjölkchocklad-färgat och var lite löddrande på toppen. Lukten av förutlösningen trängde upp genom näsan på henne samtidigt som hon öppnade munnen så mycket hon kunde. Hon snuddade vid honom på läpparna och fick en klick genomskinligt slem på ena mungipan. sedan slöt hon sig långt ned på hans skaft. Hennes slanka händer höll henne upprätt mot hans höfter. Den nätta bröstkorgen vajade när hon balanserade med knäna mot underlaget. Hon svankade ut med rumpan bakom sig, kände hur den, förhållandevis, kalla luften smekte henne över kuddarna bakom henne, skinkorna, ryggen och de små skulderbladen. Hennes stumt hårda bröstvårtor kändes heta, liksom ståndet i munnen och huden på Ahmeds höfter.
Hans stånd var hårt och läckte en ström av glidmedel. Hon började jucka honom långt bak i halsen. Huden buktade under hennes huvud och rörde sig i perfekt synkronosering med hennes rörelse. Saliv och glidslem rann ut i en liten rand i hennes mungipa när hon vred huvudet och juckade samtidigt så att toppen på den kom att vispa lite nere i halsen på henne. Efter ett tag hade hon sakta nickat sig ända ned med pannan mot hans mage. Hans lem var helt gömd i hennes hals, munnen gapade fullt kring en bit hud som satt precis innan lemmens rot. Hon kände hur han ryckte och hon pressade munnen rytmiskt allt hårdare och snabbare in i hans mage. Den kolsvarta mikrofonen på kameran sög åt sig varje snörvling och blött andetag som pressades fram kring skaftet. Displayen visade en närgången bild på hennes ansikte. Genomskinligt slem rann nedför hennes underläpp och över den spetsiga hakan, ned på undersidan av käken och vidare mot den spända, buktande halsen. Luften väste ur hennes lilla näsa och över den var ögonen ömsom öppna ömsom halvslutna. Ibland kastade hon en blick uppåt mot Ahmeds ansikte bortanför den svarta, mittbenade, luggen.
Han svajade till, flämtade och sedan kände Petra de hårda strålarna, rytmiskt pumpande. Hon pressade sig mot honom och började noggrant svälja. Läpparna var glansiga av genomskinligt slem när han lösgjorde sig från henne. En strimma sperma löpte från toppen på lemmen till hennes tandkött i den öppna munnen. Innanför de bländvita tänderna fanns tungan och munnen dränkta av en klick sperma och glidslem. Hennes blick var vördnadsfull och uppåtvänd med munnen demonstrativt öppen i ett dumt ‘O’. En possering hon övat på, många gånger.
Hon lät sig falla bakåt ned på den fasta mjukheten i sängen. Petra vek benen uppåt igen och åt sidorna, vred underlivet upåt. Ahmed var över henne, hållande hennes ben, ögonblicket efter. Andfådd gled han in i en enda stöt. ‘Klatch’, hennes bröst hoppade till och hela hon skjutsades upp några centimetrar och tillbaka igen.
Han höll sig uppe på raka armar ovanför henne. Hon höll om hans rumpa med sina händer och tittade nedåt, längs med de hoppande brösten och ryckande magen, där han just, ‘shluuup’ drog sig ur och in, ‘sluuuu-klatch’, hon skalv. Hans höfter rörde sig snabbt fram och tillbaka och en gnidande, slintig känsla kändes mellan benen.
Ahmeds och Petras andetag kom stötvis, lågt andfått genom luften blandat med träffarna av hud mot hud. Medvetet, smickrande och halvt för sin egen fantasis skull lade hon till med ett svagt kvidande ljud.
Pojken matade på mellan benen på henne. Snabbt och blött. Minutrarna flöt på i ett svettigt töcken. Petras svarta pekfinger letade sig ned till sin skåra och ritade en cirkel ovanför Ahmeds harpunering. En stelt byggande känsla kom av övningen och falnade igen. Han kändes hård igen men han kom inte på flera minuter till.
Till sist kom Ahmed en andra gång i Petras slida. Han stelnade till och hon svarade med att gå upp en aning i brygga, spände benen och tryckte underlivet mot hans. En svag kittling och hårda strålar långt in i hennes våta inre. Hon suckade djupt när han drog ur sig ur henne. Hon fuktade två fingrar i munnen och masserade ett varv till ovanpå sina nedre läppar.
Så var det bara Paul kvar. Hon på när han med en skakande hand lämnade över videokameran till Ahmed. Han suckade djupt och lite skälvande innan frotehandduken hamnade på golvet.
Petra satt på sängen med fötterna mot parketten. Hon drog med handen genom det knutna håret och kände att det var fuktigt. Det, hon, pojkarna och hela rummet luktade svett. Vi måste vädra lite efteråt, tänkte hon. Hennes nakna rumpa och sköte kändes ännu blötare, hoppas det inte blir en fläck under mig när jag reser mig.
Petra gick fram till den nakne pojken och tog tag om hans hårda penis. Hon log brett och böjde sig dubbelvikt och slukade honom långsamt, mjukt, in till roten och ut igen. En sträng saliv brast när hon rätade upp sig igen.
Hon torkade sig om munnen med baksidan av handen och drog honom till sig med den andra. ‘Nu gör vi dig också till en filmstjärna’, den svarta horan lade huvudet på sned med ett lika snett leende och såg en sekund in i kameran som Ahmed höll. Hon hoppade ett steg bakåt och landade, gungande, med rumpan på sängen. Vände sig snabbt om på alla fyra och tittade bakåt.
Hon log och lade ena handen mot sin skinka med en klatch. ‘Kom Paul.’
Paul fumlade bakom henne på sängen. Grep tag om hennes ena höft och styrde sig, klumpigt, fram med den andra andra handen. Hon delade sig som en blöt, varm disktrasa. Hans stånd tycktes pulsera av uppdämnd energi och fick hennes blygdläppar att rodna ned till en djup svart färg. Han satt inne i henne som en hand inne i en tajt oljig handske. Hon knuffades framåt och höll emot med båda händerna nedkörda i bädden framför.
Medveten om kameran vid sidan av sängen lyfte hon ena benet i vädret. Paul tog tag om Petras lår istället för runt höfterna och fortsatte stöta in i henne. Hon lyfte motsvarande arm från sängen så att linsen fångade hennes kropps framsida istället. Tydligt exponerande den arbetande slidan, de guppande brösten och svajande hårslingan.
Ett par minuter balanserade hon på ett ben. Han höll henne med ett hårt, men veknande, svettigt grepp i låret rakt upp tryckt mot sin mage. Hennes kropp, huvud sköts rytmiskt fram och tillbaka, lite hängande. Hans andetag blev ansträngda och de taniga musklerna på hans armar och mage syntes rytmiskt spända. Det var en besvärlig ställning, även om hon var mycket lättare än han.
Hennes ena hand började massera venusberget i en cirkel ungefär samtidigt som hon gled ur hans grepp. Hon föll ihop på alla fyra, med brösten och kinden mot lakanet men med baken upp i vädret bakom sig. Ostadigt tog Paul ett steg bakåt bakom henne och andades andfått, blinkande upp mot gipstaket med spottarna.
Petra tog sig upp till sittande samtidigt som hon fortsatte att massera sig mellan benen. Hon kröp fram på två ben och en ledig hand och svalde Pauls lem igen. Den var våt av hennes själv och hon kunde känna hur dess sekret bublade ut på hennes läppar när den passerade ned, stenhård och lite ryckande. Hon hade hans pubeshår kring munnen som ett konstigt skägg.
Andetagen väste ur hennes näsa när den nuddade vid hans mage, precis ovanför hans utskjutande manlighet. Ett blött ‘skjuullltch’ hördes när hon juckade ett par centimeter fram och tillbaka mot honom. Han gled i ett slemmigt, varmt, mörker inne i hennes hals och läckte en ström av könsvätska ned i hennes hals som såg repaktigt spänd ut.
Hennes fingrar mellan benen fortsatte med sin cirkelrörelse. Hon kände hur de båda porthalvorna, blött, sköts åt en hållet och sedan åt det andra. Beröringen var mjukt slemmig och träffade då och då knappen vid ovansidan av ingången och varje gång skickades en svag, växande, elektrisk känsla ut i låren, smalbenen och höfterna.
Hon stönade grumligt med Pauls ryckande lem juckande ut och in. Han är på väg, tänkte hon med stressad brådska, och jag också. Måste få in något... där nere. Hennes slida verkade hoppa till, ögonblickligen svälla, mjukna och hårdna igen.
Hon drog sig ur honom, torkade snabbt bort det vita skummet på läppen och ställde sig på alla fyra igen. Paul blinkade överraskad mot henne och vacklade ett steg bakåt.
Sedan var han snabbt inne i henne på sängen. Han gled in i henne ända till roten och bottnade i ett rungande klatch. ‘Aaaauuuugggg’, skrek Petra högt. Hennes slida slöt sig kring honom, med slemmig varm täthet. Skriet blev ljust och ännu högre samtidigt som hon kände en pirrande sensation i bröstvårtorna. Musklerna i magen knöts, ryggen låste sig och tryckte hennes mittdel nedåt. Hennes händer grep som klor i lakanen under henne. Hennes mun vidgades i ett stort gapande ‘iiiiii’, när slidan äntligen förlorade kontrollen totalt och rytmiskt, som en främmande varelse, började krampa. Benens muskler syntes plötsligt som rep under huden på henne, liksom på armarna. Hon stirrade rakt upp i en av de plågsamt, starkt lysande spottarna i taket. Men synen tycktes krympa ihop i en tunnel ett ögonblick för att till sist mörkna och svartna helt innan hon klippande och flämtande var tillbaka. Hennes innandöme förvandlades till en tub kring Paul. Den ryckte inåt och utåt och hon kände hur han sprutade hårda strålar inne i henne. En virvlande vätska som trängdes kring honom och hennes väggar. Hon svämmade över en aning, kände hur hon blev våt allt närmare sin ingång och till sist fylldes skåran mellan hans stånd och hennes kuddar av väta, en rand av något vått rann ut längs med stjärten och ned på lakanet under.
Kroppen kändes avdomnad och energilös. Hon låg på sidan och kände hur mer vätska kröp ur henne kring läpparna mellan benen. En liten strimma av saliv och annat kröp ur mungipan på henne. Hettan inuti var tydlig men falnande. Hon drogs ihop, sakta men säkert, först längst ut och sedan längre inåt.
Ahmed och Paul var snabba att lämna sviten. Nico var lite långsammare och sprang snabbt in och ur dushen. När han kom ut ur badrummet och fumlade med jeansens dragkedja satt hon på sängen och kände hur hennes tunga lemmar började fyllas av en lugn energi. En omvandling från trötthet till sin motsats som bara ibland inträffade efter ett möte med kunder.
‘Hinner du till dina lektioner?’ frågad hon.
‘Yees’, svarade han med sin tjockt holländska dialekt. ‘Det är jag inte så orolig över. Det är mer inför ikväll, jag vet inte om jag hinner till klockan elva. Men jag vill ju gärna vara med nu när de ska lämna Ursula till sändebuden.’
Petra stirrade på honom en sekund. ‘Lämna Ursula till sändebuden?’
Nico stirrade tillbaka och verkade omedelbart rodna djupt. ‘Ja, de kallas så, de som Inga samarbetar med ifrån havsänglarna.’
‘Men jag förstår inte...’, petra kände sig aningen vimmelkantig, vad menar han egentligen Ursula var ju... ‘Jo Ursula reste ju ifrån Holland igår, jag var själv i hennes lägenhet och hjälpte till att packa väskorna.’
Den underligt formade ynglingens blick hade blivit stel och lite irrande. ‘Oj, är klockan så här mycket’, sa han och kikade därefter på sin klocka. ‘Måste iväg till min gymnastik-klass.’
Sekunden efter slog dörren igen bakom den storvuxne pojken. Petra satt käpprätt upp och blinkade lite förvånat. Hon rättade till hårkvasten bakom sig och fick samtidigt en strimma sperma på sin hand.
‘Vad konstigt’, sa hon till sig själv i spegeln. Hon drog frånvarande med händerna över höfterna på sig. Vad hade Niko menat? Han måste ha förväxlat Ursula och henne själv med några andra.
Ett snabbt steg förde henne in i under duschen i rummet. Hon lade handen på det varma handtaget. Ögonblicket efter väste munstycket ovanför och strålar med tätt fallande droppar omslöt henne. Ursula hade inte lämnat något telefonnummer, tänkte hon och riktade huvudet uppåt.
‘Den här ön är så primitiv, det är en del av idén med att ha Havsänglarnas huvudkontor där. De... jag menar vi, anser ju att mycket av den tekniska utvecklingen har skärmat oss från det goda i naturen. Från energin och änglarna som bor i havsdjupen.’ Så hade Ursula sagt.
Vattnet föll som en varm filt kring hennes kropp. Genom det fuktiga håret, över de tunna ögonbrynen, ovanpå de stängda, tunga, ögonlocken, kring och in i munnen.
Hon såg Ursula framför sig. De hade suttit i hennes vardagsrum, hon i en mjuk fåtölj och blondinen på armstödet till soffan bredvid. På bordet stod en öppnad vinflaska och ett par glas med höga fötter.
Bakom Ursula fanns ett stort, svartvitt, foto. Några gestalter poserade framför någon gammal byggnad vid havet där. Bilden var lite suddig i kanterna precis som gamla bilder tenderar att vara.
Ursula och Petra hade varit lite på pickalurven. De hade varit ute och dansat på en av klubbarna i staden. Den ljushåriga hade berättat lite om ön hon skulle till. Stipendiet och arbetet som väntade på huvudkontoret för Havsänglarna.
Under halvåret hon skulle vara borta på den tropiska ön så skulle hon få en grundkurs i marinekologi. Samtidigt skulle hon vara helt avskuren från omvärlden, i varje fall om man räknade alla former av modern komunikation.
En mycket underlig plats, tänkte Petra och fiskade upp en tvål ur koppen intill dushreglaget. Svårt att tänka sig att en sådan plats, utan internet, fortfarande kan existera. I varje fall där människor som inte är urfattiga lever. Havsänglarna verkar inte speciellt fattiga, en massa västerlänningar antar jag.
Hon löddrade tvålen framför sig och gnuggade sig sedan mellan benen med ena handen. Den där pojken... Hennes nätta bröst gungade styvt när hennes hand gnuggade. Vad var det han hade sagt?
‘Lämna Ursula till sändebuden’, här någonstans i närheten, i Holland. Var det vad han hade menat?
Petra gick ur duschen och klädde sig snabbt. Hon drog på sig sin smörgula klänning, en lätt historia med långsmal urringning och en bar rygg ned till svanken. Vita sneakers och en minimal handväska vars bärrem en stund behagade sno in sig i det, fuktiga och tassliga håret.
Nere i klubbens undervåning var det nästan öde. Ilme, en kort brunette stod i baren och torkade ett glas, med blicken stint fäst på TV:n vid kanten av rummet. Hon vinkade lite åt den andra kvinnan innan hon fortsatte ut i den kvava, fuktiga luften. Det var varmt ute samtidigt som de låga molnen verkade på vippen att vräka ut en störtskur.
Hon gick några hundra meter ned för gatan och passerade en och ensam man. De flesta besökarna här var ensamma män, eller turister som bara ville gå igenom området. De sistnämnda var nästan alltid i par som höll sig tätt intill varandra.
Petra gick med blicken i marken och gav inte mycket till uppmärksamhet till gatans andra fotgängare, eller kvinnorna som stod i fönstren i underkläder. Många försökte se trånande ut tyckte hon, andra lyckades faktiskt med det. Vissa satt och läste en bok eller grejade med en telefon.
Någon minut senare var hon ute ur sexdistriktet. Petra hade fått låna Ursulas scooter, en blå Yamaha som hade ett lågt surrande ljud. Luften brusade som en flod över hennes kropp, den snirklade sig innanför hennes klänning och fick den att fladdra som en lärkvinge precis bakom hennes rumpa. Det kändes inte alls kallt, luften var påtagligt varm och fuktig.
Det var en gammal industristad, husen var gamla och blixtrade förbi henne som en flod av gammalt tegel och små svarta hål till fönster. Just nu var det underligt mörkt, molnen hade blivit till blyfärgade betongvikter ovanpå världen. Tycktes pressa ned luften under sig, Petra hade känt ett begynnande molande tryck i huvudet.
Utanför Ursulas hyreshus lekte några marokanska barn. Deras hopprep slog taktfast mot asfalten, stumma ekon mellan husens ytterväggar. En rundnätt kvinna i huckle högg genast tag i en pojke med krusigt, midnattsvart, hår och drog in honom i en trappuppgång. Sedan hördes en röst som smattrade ut något som lät strängt till de övriga barnen, två flickor i hidjab. Petra rodnade och insåg att det förmodligen var hennes, syndigt skurna, klänning som var roten till reaktionen.
Förlåt, tänkte hon med en växande känsla av skam, men Ursula ville jag skulle åka hit och vattna hennes blommor ibland. Klänningen är bara sådan som den är, som jag är.
Till hennes lättnad skulle hon själv upp i en annan trappuppgång än kvinnan och barnen. Tre trappor, halvskumt upplysta och öde. Ursulas nycklar, som Petra fått innan, klickade runt låskolvarna på den tjocka ytterdörren. Ett dovt brak hördes sekunden efter när Petra stod innanför. En tjock, röd, välkomstmatta fanns innanför och ett litet utrymme på vänster sida för kläder och skor.
Petra gick ut till köket, tog de tre steg som krävdes för att ta henne dit. En vattenkanna stod på bordet där. Det var skumt i rummen, men hon tände inte. Kände sig lite som en inbrottstjuv eller tänkte att om någon såg henne skulle de kunna tro att hon var det. Så hon lät det vara mörkt och eftersom hon inte tände skulle det vara ännu mer suspekt om någon verkligen såg henne, en obekant kvinna i grannens mörka lägenhet.
Hon började gå runt mellan rummets plantor. En bit jord låg på golvet under en av dem, invid elementet under fönsterbrädet. Konstigt, tyckte hon. Det där såg jag inte när jag var här senast. Ursula hade stått precis bredvid plantan, med ljuset på. Hon måste ha spillt ut det innan hon gick därifrån, till planet till Maldiverna.
Petra ångrade sig vad gällde att hålla rummen mörka och vred om strömbrytaren på väggen och ljuset strålade från lamporna ovanifrån. Hon tog en trasa från diskhon och böjde sig ned för att torka upp jorden.
Det fanns ett skoavtryck, svagt, men urskiljbart även om det inte var mycket till jord att göra märket i. Petra kände hur hon stelnade i kroppen. Ursula använde inte skor i sin lägenhet, var Petra hyfsat övertygad om. Dessutom hade hon rätt små fötter. Den här skon, en träningsko var av storlek 45 eller 46.
Än sen då, tänkte hon avfärdande. Någon annan, som hon kände var här innan. Någon pojkvän kanske, nej det trodde hon inte. Kanske någon från hyresvärden som skulle lufta elementen?
Hon snodde runt, häftigt snabbt, mot vardagsrummet med den lilla soffgruppen. Nej det var tyst och mörkt där. Gardinerna där var nedrullade. Hjärtat började slå snabbt i bröstet på henne.
Nu är jag mörkrädd också.
Hon satte sig i soffan och suckade. Det var då hon upptäckte att fotografiet var borta. Tavelfotot var inte där längre. Hon reste sig och tände i rummet. En kvadratisk yta, lite blekare än resten av tapeten syntes på väggen. Hon gick förbi fåtöljen och tittade närmare när hennes fot slog emot något på golvet.
En bok. Där fanns en bokhylla bredvid där fotot haft sin plats. Böckerna där var inte i samma ordning som innan. De var inte i någon ordning alls. Några av dem var felvändna.
Har någon varit här och rotat i hennes saker?
Petra ryste och gick snabbt igenom alla rum, även badrummet, för att se att hon verkligen var ensam. I badrummet var ett av skåpen öppet en fingerbredd och handdukarna intryckta, huller om buller, så att de rullade ut när hon öppnade. De har till och med letat i hennes linneskåp, som om ‘de’ trodde Ursula skulle gömma undan värdesaker... eller något speciellt där.
Det enda jag vet är att de tagit fotot. Det inramade, stora, fotot i vardagsrummet. Hon återvände till rummet och betraktade väggen. Var det värdefullt? Funderade hon samtidigt som hon började känna sig lite dum, konspiratoriskt dum. Ingen hade tagit något, från någon, tänkte hon för att övertyga sig själv om att hon glidit in i någon slags vanföreställning. Men jag kan inte låta bli att tro det.
Petra lade sig ned på soffan och slöt ögonen. Vad var det den föreställde? En fabriksbyggnad, rullande vågor på vänster sida om teglet i huset. En stor port in, med en järnskylt med texten... ‘jag vet inte vad det stod.’
Telefonen hade ringt den kvällen. Det hade varit Pei som kallade tillbaka Petra till klubben, ‘Jag bryr mig inte om hur full du är’, hade hon sagt, ‘här finns fem av dina bästa kunder. Om du vet vad som är bäst för dig tar du en taxi med en gång.’
Hon hade tagit taxin.
Telefonen, tänkte hon. Hon fumlade efter den sprillans nya iphonen, den hade varit ännu nyare den dagen hos Ursula. Hon hade tagit en massa foton.
‘Siri’, sa hon, ‘visa bilderna från Ursulas lägenhet.’ Det kändes dumt att prata med en telefon, men så länge det fungerar så... Bilderna dök upp som miniatyrer på skärmen. Tog jag så många bilder?
Bilden fanns där, på en av bilderna. ‘Visa bilderna från Ursulas vardagsrum, de som också visar den svartvita bilden på väggen.’
Det blev tre bilder över. ‘Siri’, sa hon, ‘du är ett geni.’
‘Tack, jag vet’, svarde telefonen på sin styltiga engelska.
(Det här är lite för bra, men ni som är Siri-användare kanske kan föreställa er att det kan vara verkligt om bara 3-4 ‘generationer’ av sagda mjukvara.)
Petra gick sakta ut i köket med blicken fäst ned på telefonen i handen. Hjärtat slog hårda, upphetsade slag i hennes bröst. Hela bilden, tänkte hon, på tre foton. Hela bilden om man sätter ihop den.
Hon satte sig ned vid bordet i köket och började gå igenom lämpliga mjukvaror för att sätta ihop bilden. Det skulle inte bli perfekt för vinkeln var fel, gentemot varandra, på bilderna.
Hon satte igång kaffekokaren invid kylskåpet och återvände till sin telefon på köksbordet. Utanför smattrade regnet som ett vattenfall ned för världen.
Bilden var pixlig men hon kunde ändå ursklija orden ‘Chantier naval d'albatros’, ovanför porten. ‘Skeppsvarvet albatrossen’, betydde det. Franska, eller en bastardiserad version av det, talades (bland annat) i Holland.
Det var tre personer utanför huset. En kvinna och två män. Stenansikten, på det klassigt ålderstigna viset. Allt för att slutartiden på dåtidens kameror inte tålde några så temporära rörelser som leenden. Kvinnan var lång i jämförelse med männen. Hon hade en vit klänning på sig och ett litet solparasoll över axeln (en fin dam). Mannen till vänster hade ett smalt ansikte och verkade aningen kutryggig, under en bredbrättad hatt, hans kläder var någon slags kåpa som om han var en präst eller munk. Karln till höger om kvinnan var bred i ansiktet med kraftiga, buskiga, pulisonger. Hans kraftiga, satta, kropp var klädd med kavaj, väst och raka linnebyxor. På huvudet bar han ett plommonstop.
På den diminiutiva skärmen såg de tre personerna ut som suddiga skylltdockor. Anletsdragen var fårade av den bristfälliga exponeringen, ögonen sjunkna som svarta hål.
‘Siri’ hade gjort ett antal internetsökningar, spontant, som svar på hennes arbete med bilden. Det översta ledde till en bok, en digitaliserad, automatiskt översatt, text hämtad från vatikanen.
‘Under nådens år 1618 kom det mig till vetskap att en köpman, tillika båtbyggare, Inga Kööningsburg idkat onämnbart umgänge med demoner från havet.’ Petra satte sig käpprätt upp på Ursulas pinnstol. Hon svalde klunken med kaffe i munnen, noterade den korta batteritiden i telefonen och kopplade snabbt in den i vägguttaget bredvid köksbordet.
‘Regenten i staden’, fortsatte hon att läsa, ‘voro till en början saktmodig med att ta dessa uppgifter till hjärta. Heinrich von Flemming ansåg mina argument uppfunna av den simple mannen på gatan. Sant giva jag honom i att mina vitnesmål främst komma från daghänder vars arbete på bryggorna vara av de lägsta sort. Men blotta mängden av vittnesmål, från flera av varandra oavhängiga munnar, gav mig kuriositet att undersöka saken närmare.’
‘Kööningsburg själv, en ensam kvinna utan manliga eller ens någon släkt alls, måste vara en häxa för att lyckas så väl som hon gör i affärer.’ Petra himlade med ögonen i sin ensamhet ovanför texten på skärmen.
‘En ensam kvinna... manlig släkting... jo jag tackar, jag’, mummlade hon till sig själv. ‘Han fick nog aldrig ligga. Hoppas jag.’
Petra fortsatte läsa. Borav Francis, en inkvisitor hade uppenbarligen intresserat sig för stället. Han hade kommit dig mitt i natten med soldater ur Vatikanens garde. Tyvärr hade dock de han hoppats gripa i huset mystiskt försvunnit, som om de simmat rakt ut i havet och försvunnit.
De hade dock funnit en stor, demonisk, staty av svart sten.
---
Det slutade regna några timmar senare. Petra steg ut ur lägenheten och låste dörren bakom sig. Hennes fotsteg ekade ensamma mot cementtrappan. Ett ögonblick senare omslöt utomhusluften henne. Den var varm och fuktig, hon såg upp mot den svarta himlen ovanför den gyllene glorian från en gatlykta.
Vägarna var svarta som beck och susade fram under henne, blänkande mörka. Petra kände sig bara marginelt svalare i den framrusande luften, hennes klänning hade börjat bli fuktig av kondens, liksom vespans strålkastare framtill. Gatan framför henne sträckte sig overkligt långt bort, den krökte sig sakta åt höger och blev allt sämre i underlag.
Tomt, inte en själ, tänkte hon.
Hennes nätta kropp började plötsligt vibrera av den trasiga asfalten under de svarta däcken. Brösten, styvt fasta, hoppade intensivt upp och ned, lårens minimala hull också och hennes spetsiga lilla haka gungade i samma takt innanför mc-hjälmen som såg tung ut ovanpå de smala axlarna. Hon drog ned hastigheten samtidigt som hon körde genom en decimeterdjup vattenpöl, som duschade hennes svarta ben med ett tätt regn av tunga droppar.
Husen höjde sig tätt intill vägen, fortfarande av ärgat tegel. Fast här satt svärtan i det murriga gula djupare, sprickorna var större och mer olagade. Tomma stora fönster blickade ned på henne, sovande duvor satt orörliga med huvudena under vingarna, dekorerade fasaderna. Grå-gröna blad sträckte sig upp mot de glesa gatljusen, som strålade ett osäkert, men varmt, ljus. Natthimlen var en midnattsvart remsa mellan husen ovanför.
Tiden och vägen löpte vidare, långsamare. Plötsligt försvann husen på vänster sida och ersattes med en kort strand och rullande vågor. En varm men kraftfull vind blåste ihållande från vattnet och badade Petra i en flod av rusande luft.
‘Chantier naval d'albatros’, viskade Petra för sig själv. Huset stod på stranden, omgiven av knähöga ruiner på båda sidor. Kvadratiskt, 7-8 meter högt med fyra höga frostade glas med välvda överdelar. Ett svagt ljusken kom från fönstren och under gatljusen framför huset stod fyra bilar uppradade.
Någon arbetar övertid, tänkte Petra. Utan att ens ha funderat över det hade hon svängt intill vägkanten och låtit motorn dö. Ett par sekunder senare var hon på väg, till fots, de sista hundra meterna till det gamla varvet.
En bred dubbeldörr, stor nog för en bil, fanns mitt på fasaden mot vägen. Ovanför den fanns sex höga spröjsade fönster med grumligt gammalt, men helt, glas. Petra hörde en bil komma körandes, långt bort, längs med den ödsliga industrigatan. Det är mörkt och se ser mig inte när de kör förbi, tänkte hon märkligt lugnt försäkrad.
Den unga kvinnan tryckte av sig sina sneakers och puttade intill dem mot husväggen. Om det var någon sport hon övat den senaste tiden, förutom betalsex på klubben, så var det klättring. Det fanns ett klättergym-kort i hennes lilla handväska som hängde på ryggen under färden upp till ett av fönstren bredvid porten. Det var lika högt som hon själv var lång och hon hade ett stuprör att hålla sig i. Det kändes som en lätt, säker, klättring.
Hon klämde ansiktet mot glaset och blinkade. Synen in var suddig av smuts och tidens tand. Hon såg en rad med lysande, gula, industriljus hängande från taket i ett rum stort som en gymnastikhall. Innanför var ljuset förmodligen skarpt. Åt vänster var halva huset en slags båtdocka med gungande vatten. Den andra halvan täcktes av ett plankgolv med tillräckligt glesa glipor för att det skulle synas att havet sträckte sig under även den delen av huset.
Till höger i rummet fanns en gestalt, Petra trodde ett ögonblick hon trillat av sin position på väggen. Hennes armar hade slappnat av en smula så att kroppen svängt ut från byggnaden. Plötslig kallsvett dök upp efter hennes nakna nacke, armhålor, tinningar och rumpa. Mannen, gestalten... statyn, insåg hon. Var dubbelt så hög som någon människa. Den stod på någon slags upphöjnad i rummet.
En havsängel, tänkte hon, den har vingar. Fast flygorganen liknade mer vikta fladdermusvingar än duvors, som änglar tenderade att ha. Huvudet såg ut som en bläckfisk med tentaklerna som något slags obscent skägg. ‘Inte heller så änglalikt’, mummlade hon för sig själv.
Plötsligt blev hon medveten om ett motorljud, vars källa var alldeles i närhten. En blixt av ljus svepte förbi nedanför hennes nakna ben. Ljudet av däck som malde sandigt grus under sig hördes när bilen som kommit farande längs med den ödsliga gatan svängde in till höger om det gamla skeppsvarvet. Hon darrade till i hela kroppen och var sedan nere på marken i tre klättertag med avslutande hopp.
Ögonblickligen efter sköts den tunga dörren upp ett par handsbredder och en smal och lång gestalt klev ut ur den. Petra stelnade till just som hon landade i en låg hukande position. Under henne sköt den kantiga markens stenar in i fötternas mjuka dynor.
Sedan vände gestalten, en kvinna iklädd någon lös tunika, sig med ryggen mot henne och började gå mot den ankomna bilen. Petra själv snappade upp skorna och hoppade sedan hastigt och tyst bort till motsatta sida av huset, runt bakom hörnet.
Såg de mig? Funderade hon tämligen onödigt. Tror jag hade märkt om de det gjort det. Hon stod alldeles tyst och hörde kvinnan ropa bort mot bilen, på engelska.
Hon tvärstannade på andra sidan. Där fanns havet rakt fram och husets gavel på vänster sida. En dörr var öppen där, en handsbredd ungefär och innanför sken en lampa.
Ytterliggare en bil kom plötsligt körande längs med vägen. Den svängde in rakt mot henne. Utan att tänka sig för gled hon in i det lilla rummet innanför gaveldörren. Samtidigt stannade det nya fordonet på planen snett framför dörröppningen.
Fotsteg hördes utanför och Petra kände hur hennes tankar stelnade. Blicken irrade inne i det fyrkantiga, kala, rummet. Det fanns dörrar åt alla håll. Den rakt fram måste leda till det stora rummet med statyn, den vänstra var öppen och ledde in till en trappa som gick nedåt.
Det här kommer jag att få ångra, tänkte hon samtidigt som hennes ben sköt henne ned för den skumma stentrappen. En stängd plåtdörr framför henne och röster, steg bakom. Hjärtat dunkade hårt innanför brösten på Petra. Metallskivan öppnade med en gång, olåst. Lite rost fastnade på hennes hand.
Innanför fanns ett skarpt upplyst, kalt rum. Stenväggar, fyrkantiga granitblock, med våta fläckar där vatten kondenserats och börjat rinna ned mot golvets sträva yta. Mot bortre ändan på rummet fanns en dubbelsäng i träram. En spegel på väggen ovanför de vita lakanen reflekterade tillbaka hela rummet på sin yta, nästan lika bred som bädden. Mitt på golvet, under den nakna glödlampan, satt Ursula. Den unga kvinnans hår vällde som en lavin av guld över hennes axlar och ned så att de delvis täckte de tunga brösten. Axlarna var bekvämt sjunkna, de anslutande armarna vilade sina handleder mot knäna som i sin tur bars upp av de korslagda vristerna under. Under alltsammans stöttades hon av den nakna huden på den päronformade, generösa, rumpan. Hon slog upp ögonen och drog efter andan, munnen delade sig en en strimma och sög in ett hastigt andetag.
‘Petra’, sa hon med rösten ivrigt angelägen och konspiratoriskt låg. Petra frös en sekund sedan stängde hon dörren snabbt bakom sig utan att vända sig om.
Ursula hade rest sig upp och stod alldeles nära Petra när hon vände sig om. Hennes lukt, parfym och dofen av hud under den var tydligare i hennes minne, än i verkligheten.
‘Ursula’, sa petra, ‘jag trodde du åkte till Maldiverna Jag till och med bar din resväska till taxin.’
Ursula gjorde en snabb grimash, ‘jag var tvungen att lura dig. Du skulle alldrig tro mig om jag berättade som det var.’
‘Skämtar du Ursula, jag har varit vansinnigt orolig för dig den senaste tiden.’ Tja de senaste timmarna i varje fall, fast det sa hon inte.
Den blonda tog ett litet steg till mot henne så att Petra nästan nuddade vid de styva bröstvårtorna. ‘De är här vilken sekund som helst’, väste hennes mjuka röst ovanligt fort och skarpt. ‘Göm dig under sängen och försvinn sedan härifrån när du kan.’
Det hördes röster ovanifrån, spridda ord på engelska som tog sig ned för stentrappan före. Fotsteg som närmade sig.
Kallt svett bröt ut under Petras armar, mellan skulderbladen och vid tinningarna. Hon störtade framåt och dök nästan under sängen. Den kalla stenen var fuktig och lite grusig under. Hon makade sig långt in under träribborna samtidigt som dörren öppnades.
Petra tittade upp, bak mot väggen och upp. Där fanns ett decimeterbrett avstånd till väggen som tillät henne kika upp på spegeln. Den i sin tur gjorde det möjligt för henne att se rummet, till hälften avhugget.
Hon stelnade till och kände hur blodet rusade i kroppen. Inga, den smala, långa och förfärligt bleka kvinnan som var ledare för Ursulas inte-så-oskylldiga yoga-naturförening stod där. Hon stirrade rakt på henne. Olidligt länge, ett par andetag, innan ansiktet, utan att ändra uttryck, vändes från spegeln.
Hon såg mig inte! Om det var ljusförhållandena eller synvinkeln genom spegeln (eller både ock) som gjorde det visste hon inte. Hennes mjuka läppar drogs isär i ett hemligt grin som, var hon rädd, skulle följas av ett vansinnigt högt, kacklande, skratt.
‘Är det här honan?’, sa en röst på engelska. En ålderstigen och lite märkligt sluddrande röst. En satt karl med koppärr, nästan kal på huvudet med grått hår vid tinngen dök upp bredvid Ursulas gestalt.
‘Det är hon’, sa Inga. ‘Hon heter Ursula.’ Den bleka tog ett steg alldeles intill den blonda. Hon delade den naknas hårsvall i två delar och snodde snabbt två rosa hårband omkring dem.
‘Nå, ritualen börjar snart, jag vill ha min rätt innan.’
‘Självklart’, Inga bugade lätt, ‘jag har inte glömt traditionen.’
Hon vände sig mot den nakna som inte sagt ett ljud. Petra såg hennes bara rygg, hårsvall och överdelen på den päronformade rumpan.
‘Ursula?’, sa Inga och höjde frågande på enga ögonbrynet.
Ögonblicket efter vände sig Petras väninna och kröp ut mitt på sängen. Hon sjönk ned med brösten mot lakanet, munnen lite halvöppen och ögonen halvslutna. Hennes svank och rumpa sköt upp bakom det gyllene huvudet och svällande brösten. Hon blinkade framåt rakt in i spegeln och in i Petras ögon.
Ursula andades tungt, kunde Petra höra. Hon själv kände hur en tyngd verkade placeras på bröstet. Lite mer svett bröt ut under armarna och mellan brösten, munnen vattnade saliv och magen hårdnade en knuta.
Bakom kvinnan på sängen dök en kraftig, korpulent, kropp upp. Suddig av perspektivskillnaden mot Ursulas gyllene gestalt.
‘Den ser verkligen fruktsam ut’, sa mannen bakom Ursula, ‘med sina breda höfter.’ Sängen knakade under den nya kroppen som äntrade den. ‘Sina tunga bröst...’, gubben andades andfått av att röra sig upp mot kvinnans bakdel. ‘Den är till och med blöt på sitt könsorgan’, ett plötsligt ‘klatch’ exploderade i luften. Ursula spärrade upp ögonen och flämtade till. Hennes ögon blev aningen mer fuktiga, munnen pressades ihop och ögonen kikade ett ögonblick stort upp i kanten på ögonhålorna.
Mannens ansikte, rödlett och blekt på samma gång, klarnade i spegelbilden som Petra iaktog. Han ser löjligt lik ut gubben på det svartvita fotografiet, tänkte hon. Fast det är ju helt galet?
Mannen skrockade och bredvid honom log Inga med blicken sänkt mot blondinens rumpa. ‘Som jag sa tidigare lord Zadok, hon är en hora, knullar som en kanin på stadens bästa bordell.’ Den blekas röst var monoton och mjuk, uppskattande i tonen. ‘Sex gör människokvinnor mer pilska, övar libidot.’
Zadoks händer grep petras skinkor och masserade dem i en liten cirkel. Petra mindes själv hur mjuka och fylliga de hade känts i hennes händer för några nätter sedan. Hon kunde se i sin fantasi hur hans händer, hennes händer, grep Ursulas skinkor - snodde runt på sidan där låren började och tillbaka uppåt där blondinens midja skarpt snörptes åt. Ovanifrån stack hennes svällande bröst ut en aning åt sidorna i sin fulla prakt, stora, spända, två mogna grapefrukter på en på gränsen för tunn stam.
Plötsligt for Ursulas huvud upp från lakanen. De tunga brösten följde efter lika snabbt, stumt gungande. De smala armarna, axlarna och halsen spände sina muskler och senor innanför den honungsgula hyn. Ett snabbt ‘sluuuur’, avslutades med ett högt daskande ljud och sedan sköts kvinnan framåt, brösten gungade efter av rekylen.
Den blonda drog efter andan och andades ut ett skälvande ‘uhuhueeeee’. Bakom henne tonade Zadok upp sig. Hans ansikte var orörligt, uttryckslöst fast ögonen glimmade i ljuset från glödlampan som reflekterade ljuset via spegeln.
Vansinnigt var ordet, tänkte hon. Mannens hals rörde sig en aning. Huden på sidan av halsen som var vänd mot henne delade sig en halv sekund i tre, rosa, linjer. Som gälar, viskade hon i rymden mellan öronen. Ursula gungade framåt igen, luften kom utpressad ur henne, mellan de särade läpparna. Ett hårt daskande och anslaget kunde skymtas på sidorna av rumpna och höfterna som höjde sig bakom det gyllene huvudet, smala axlarna och gungande brösten.
Vått kluckande, fuktigt trängande, sedan tydligt klatch. Mjukt andetag och dimmigt munljud från henne kom om och om igen. Upprepande cykliskt tillsammans med ljudet av tyget och det ljusa träet som knirrade i sängen.
‘Ph'nglui’, sa Zadok. Något ljud i hans rossliga strupe, antog Petra (fastän besynnerligt omsorgsfullt uttalat). Ursula gled fram igen och klämde ur sig ett följande ‘mglw'nafh Cthulhu R'lyeh’, som Inga omedelbart stämde in i som om de vore riktiga ord. Sekunden senare sa alla tre samtidigt ‘wgah'nagl fhtagn.’
Den gamle mannen ökade med viss ansträngning takten i sin gnidande mellan Ursulas höfter. ‘Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn’, talade Inga vid sidan av de två, Zadok flämtade det och blondinen skrek det. Horans muskler under lårens hull tycktes hårdna till vajrar, bicepsarna i armarna spändes till mjuka kullar. Hennes kindknotor färgades rosa under den jämna honungen mellan brösten. Bakom henne stelnade gubben till och tryckte hennes mjuka rumpa mot sina höfter.
Inga log, stående orörlig, något steg bakom. Mannen andades tungt andfått och Ursula hade sjunkigt ned med huvudet mot sängen. Ena armen låg mot magen och dess hand, fingrar rörde sig med förtvivlad hastighet över något som lät blött mellan benen.
Aningen ostadig på fötterna stod Zadok bakom Ursula och knäppte sina kostymbyxor. Han skrattade ett halvt klentroget, väsande ljud ur sin grodlikt, breda mun.
Ursulas axlar skakade ett par sekunder. Fötterna vek sig rakt nedåt och sedan uppåt igen samtidigt som samma skakningar tryckte hennes panna rakt ned i sängmadrassen.
Inga gled förbi mannen och satte sig bredvid henne. Hon böjde sig intill den blonda. ‘Alldeles utmärkt, min kära.’ En kritvit arm smekte henne över rumpan och djupt ned i hennes svanks dal, vidare över den smala torson upp till nacken. ‘Men snart är sändebudet här och vi måste in i stora hallen innan.’
Ursula snörvlade en gång och sedan lät hon den bleka dra henne upp från sängen. Petra hörde dörren öppnas och de tre lämna henne ensam.
Sist låste någon av de tre dörren. Skit! Den unga kvinnan kände en intensiv panik som ett strupgrepp runt halsen. Svettig och darrig flög hon upp från sitt gömställe under sängen. Hon kände hur den lilla, spetsiga, hakan darrade och tvingade ihop den för att inte ljudet skulle höras ut.
Petra böjde sig vid dörren och kände hur andades djupa hastiga andetag, väsande ur näsan. De nätta brösten, med de för stunden hårda bröstvårtorna, höjde sig kraftigt framför henne. Låskolven syntes tydligt där den sköt in i karmen vid sidan.
Nästan omedvetet rörde sig hennes hand ned i den lilla handväskan. Plasten från iphon-telefonen var sval mot hennes fingertoppar. Hon blundade och andades ut ett långt andetag. Men vem skulle jag ringa?
Den hade ingen täckning. Petra slickade sig en gång om munnen som kändes avdomnad, känslolös. Blodet brusade i tinningen på henne.
Lugn, tänkte hon, lugn nu.
Ljudet av röster och trampande fötter hördes, dämpade men många och nära. Alldeles nära henne, precis bakom. Hon snodde runt hastigt med irrande blick. Där fanns bara hon själv i spegeln ovanför sängen.
Den rörde på sig, en djup ut- och inandning i en svag vind som fick fjunet på Petras armar att resa sig på ända. Kanten på spegeln träffade stenväggen med ett lågt ‘pock’. Ljudet av människorna dämpades en aning precis samtidigt.
Petra kände sig stel som en pinne när hon närmade sig spegeln. Hon svalde och grep om kanten på skivan med båda händer, drog ut den och kikade in på baksidan.
Där fanns en alkov, trodde hon först. Det var en ett par decimeter bred vägg som skurits ut, rakt genom stenblocken, in till ett annat rum. Skivan för rummet var genomskinlig inåt ‘sängrummet’. Som i en polisfilm med genomskinliga speglar in till förhörsrummet.
Ännu en naken glödlampa lyste här i det nya rummet. En kubisk stenask med tre dörröppningar ut till utrymmen försänkta i mörker. Ljudet av röster och fotsteg hördes tydligare liksom det av svallande vatten, havet.
Petra klättrade försiktigt innanför spegeln. Lukten av salt och tång var plötsligt kraftig för henne. Hon nös nästan av styrkan i den sensationen.
Det lilla rummet var byggt ovanpå en kaj. Två av dörröppningarna, de åt sidorna, visade kajens sträckning och rakt fram fanns en minimal balkong utan räcken. Hundra strimmor med vitt ljus trängde ned framför, ovanför, henne - mellan de grovhyvlade plankorna som utgjorde taket här. Det var trädäcket hon tidigare sett ovanifrån, som lagts ovanför kajen och hälften av havsbasängen inne i huset. Ovanpå det hördes fötter och dämpade röster. Vattnet nedanför stengången reflekterade tillbaka ljuset och glittrade på sina toppar och i sina dalar. Plankorna var golvet på den stora hamnhallen som huset utgjordes av till största delen.
Ljusstrålarna som sköt genom mörkret bröts då och då när människorna därovan rörde sig. De var alldeles nära och ingen av dem, vilka det nu var, verkade intresserade av henne precis under deras fotsulor.
Det är för de inte vet, tänkte hon, vad skulle de göra om de fick reda på det?
Petra stoppade undan skorna som hon fortfarande höll i handen, ned i sin väska. Sedan strök hon med händerna över väggen för att hitta fogarna kring stenarna. De slanka musklerna på hennes smala biceps spändes och sedan var hon uppe med ansiktet precis under trädäcket.
Det var nästan en centimeter mellan de tjocka plankorna. Hon blinkade förvånat upp i rummet ovanpå. Där var Ursula, liggande på rygg på en, röd, stor och vadderad, dyna. Hon var bunden på ett extremt exponerande vis: Handlederna direkt till hennes vrister, ‘bojor’ av svarta läderfodral, en decimeter breda tätt mot huden. Mellan dessa arm- och vristband fanns tjock remmar, en decimeter långa. Det fick benen och armarna att hållas rakt upp och åt sidorna som ett brett ‘V’ med spetsen nedåt varande hennes höfter och torso. Från Petras synvinkel syntes Ursulas rakade blygdläppar aningen glipande och svettiga efter behandlingen de just varit med om. Låren stramade rakt ut på sidorna om portarna och anslöt till smalbenen. De stora brösten pekade rakt uppåt med styva vårtor, upp mot en blänkande svart monstrositet. Den ‘änglastaty’ hon sett tidigare genom de slitna industrifönstren ovanför.
Petra kände hur hon började darra i armarna och benen. Det var inte av utmattning som hennes ställning på väggen orsakade den vibrationen. Hon slet ögonen ifrån statyn och fick syn på Inga, stående bakom Ursula framför statyns fötter.
Den bleka hade på sig en svart mantel som var öppen framtill, i en decimeterbred springa. Där lös hennes hy pappersvit mot den svarta sammeten på sidorna. Hon var naken under och också hennes kön, en slät springa på en kulle, syntes tydligt för Petra liksom för alla andra som stod på trädäcket.
Albinon lyfte sina händer med handflatorna utåt och vrålade allt vad hon orkade ‘Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn.’ Rösten sprack en aning av sin egen volym och den onaturliga meningen självt.
Trettio röster svarade samma sak, ute på trägolvet. De skrek ‘orden’ på samma hänsyslösa vis. Rösterna lät underliga och väldigt skiftande i karaktär. Hesa, gälla spruckna och sluddrande. Petra rös, trots, den något fuktiga, värmen i hallen.
Tystnad. Sedan skrattade någon ett halvkvävt, fnittrande, skratt i ett par sekunder. Tyst igen. Inga såg ut över trädäcket och ned mot den bortre halvan av hallen som utgjordes av lugnt svallande vatten.
Ursula lyfte sitt huvud så Petra kunde skymta hennes fylliga, halvöppna, mun, raka näsa och blå ögonen mellan de särade benen, bortom och mellan de tunga brösten.
Något bröt vattenytan bakom ryggen på Petra. Hon stelnade till och släppte sedan taget om stenväggen, precis innan hon ändå slintit av den av förvåning. Plöttsligt kallsvettig snodde hon runt och spejade genom skumrasket, bort mot den bortre hälften av rummet där golvplanket ovanför henne upphörde.
Ett högt frustande hördes, som ögonblicket efter förvandlades till något som lät knorrande musikaliskt. En cirkelformad liten kulle, kanske en meter i diameter, guppade i vattnet. Den guppade omöjligt högt innan Petra insåg att det bara var toppen på något större som andra delar drev uppåt och framåt i basängen. Två jättelika armar höjdes ur vattnet och grep om kanten på avsatsen. Sedan hävdes en stor krabblikanande tingest ur svallet. Ytterliggare tre par armar eller ben kom upp ur vattnet.
Bara ett par sekunder hade passerat, sedan var den stora... saken ovanpå träbryggan. Den passerade så kvickt, långt bort i skumrasket, att Petra inte hunnit se den ordentligt. Ändå kändes det som om benen förvandlats till gele. Som hon sprungit flera mil och nu hade slut på all energi. Axlarna, magen och bröstet knöts ihop och hotade att strypa henne.
Ovanför henne rörde sig plötsligt ett trettiotal fötter, vars ägare nu var helt knäpptysta i övrigt. Folksamlingen klövs och bildade en fri väg rakt fram till statyns fötter, Inga och den bundna Ursula.
Undertill såg Petra upp med bävande, hyperventilerande, skräck. Vad var det där för något? Vad skulle den med Ursula?
Plankorna vibrerade ett halvt dussing gånger, anslaget av varelsens fötter var kraftfullt. Träet kved lågt under stegen och tyngden de bar upp.
Ovanför henne hörde hon Ursulas röst. Den lät darrande och osäker, aningen mekanisk, som om hon läste upp något: ‘Det är inte dött som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.’ Orden fick petras mage att knyta sig till en hård boll av is. En kall beröring längs med ryggraden fick henne att skaka till. Hon kastade en blixtsnabb blick bakom sig, men där var det tomt.
Petras ögon hade anpassat sig mer till mörkret och nu kunde hon se två möjliga vägar ut. Trappor som löpte upp från stenavsatsen, vid båda sluten av avsatsen. Hon började smyga mot en av dem men hejdade sig. Där uppe fanns hennes väninna, hon måste se vad som skulle hända härnäst. Om inte annat för att kunna larma polisen och sedan vittna om händelserna.
Armarna och benen kändes skakiga men hon var ändå snabbt uppe vid taket igen. Tryckte ansiktet mot trät och blinkade mot det skarpare ljuset som silades ned ovanifrån.
‘Ahaaa’, tryckte Ursula ur sig när varelsens händer slöt sig kring hennes axlar. Petra såg snett underifrån hur två par händer till, slöt sig kring blondinens lår. ‘Händerna’, var leprafärgade, fläckigt grå och svarta. De påminde om griporganen hos en fågel, tre långa fingrar med svarta klor på ändana. Armarna de anslöt till hade samma färger men var blänkande släta av rustningslika skal, precis som på en riktig krabba.
Fyra bisarra armar lyfte Ursula från golvet. En fuktig utandning hördes samtidigt som blondinen rycktes fråt trät. De svettiga, tunga, brösten gungade en smula under kvinnan när hon vändes med ansiktet nedåt. Petra, som tittade upp från en plats precis under ‘krabban’, såg återigen sin väninnas ansikte skymtat bortanför hennes rumpa och bröst.
Varelsen var blekare undertill på magen, där något annat såg ut att ha växt sig fast. Nästan som en andra levande tingest, ett koralldjur, polyp som satt fast som en glänsande vit snigel. En tentakel virade upp sig själv som en orm ifrån denna motbjudande säck av släthet. Petra kände att hon slutade andas när hon såg saken.
‘Ormen’ sköt ut mot Ursula, ett hårt frustande ljud hördes från den och sedan kom ett fint regn av vätska ur dess topp. Ett litet moln av väta blåstes över Ursulas rumpa, kön och vidare över kroppen.
Blondinen spände ögonblickligen armarna, ryggen och benen. ‘Aooouuuuu’, tjöt hon som om vätskan vore frätande. Armarnas muskler krampade, knöts om vart annat. Munnen som skymtades vidöppen mellan brösten på andra sidan rumpan dregglade en tjock stråle saliv.
Petra kände hur spår av utsöndringen ögonblickligen trängde ned hos henne. Hon tappade genast taget om väggen och trillade ned på stenläggningen under sig. Det var inte högt och hon visste hur man föll, så det gjorde inte ont.
Saliv tycktes explodera ut i munnen på henne. En liten strimma kröp över kanten på mungiporna innan hon hann reagera. Axlarna spändes och darrade, bröstvårtorna styvnade så de ögonblickligen började ömma mot tyget på kläderna. Andetaget efter kände hon hur hennes rygg började svettas, sedan hennes rumpa och sist kändes det som om någon spillt en kopp ljummen olja i hennes skrev. Insidan på låren knöt sig oförklarligt, en rand från båda knäna och upp mot var sin sida av kullen. Hon slog igen tänderna omkring ett förvånat morrande i hennes hals.
Gift! Tänkte hon. Nervgift!
Bara några sekunder senare var hon på fötter igen. Darrande ben under sig. Hon svajade och stödde sig mot väggen, blinkande då ögonen börjat rinna.
Ovanför henne hörde hon en annan röst skrika, oformligt, ‘ahahahaha’. Inga, Petra hade bara hört den bleka tala några få gånger men nog var det hon. Mot allt sunt förnuft klättrade den unga horan tillbaka upp på sin plats på väggen.
Hon skymtade Inga, lutad mot statyn, med den svarta kåpa halvt nedhasad på kroppen. Gestalten sken som ebenholtz mot statyns svärta. Knäna skakade spasmodiskt inåt och utåt där hon stod och stöttade sig. Hon hade ena handen mellan benen, handflatan tryckt däremot, svagt gnuggande.
Ovanför alltsammans svävade Ursula i varelsens fasta grepp. Benen ännu mer särade än innan och med tentakelns huvud närmande den glipande skåran där.
Det är inte möjligt, tänkte Petra när lemmen, tjock som en underarm, lade sig mot väninnans könsöppning. En seg tråd av något föll genast ned ifrån berörigen. Blondinen hostade och stelnade till, svalde vattnande och spände sedan låren så att musklerna där trädde igenom med sina konturer.
Varelsen tryckte och Ursulas kudde bågnade både inåt och åt sidorna. Inoljad i ett tjockt lager glänsande slem passerade den in en handsbredd. ‘Auuuu’ ropade den yppiga och kastade huvudet bakåt. Låren skalv och hela hon svajade framåt en smula i greppet. Insidan på benen ryckte och knäna rörde sig i minimala cirklar ett ögonblick. En cirkel vitt skum omringade penetrationen.
Jag trodde, tänkte Petra, den skulle äta upp henne. Ovanför henne gled ormorganet fram och tillbaka med slemmig lätthet, ungefär två centimeter inåt och sedan lika långt ut igen. Hennes skåra var full på ett sätt som ingen man skulle kunna få den att bli. Venusberget rodnade kraftigt, delat, utspänt, som det var. Hon andades in, skälvande. Benen svajade fram och tillbaka i små ryck. De tunga brösten guppade under henne, fasta och runda som juvret på den människoko hon var. Hennes hår hängde i de två, trassliga, flätor som Inga tidigare ordnat dem i. Den spända nacken och halsen höll huvudet nedböjt framåt så att hon kom att blicka ned för sin egen mogna kropp. Petra andtog att hon kunde se sitt eget svullna, rodnande och nedslemmade könsorgan därifrån.
Ett högt, blött, kluckande hördes tillsammans med Ursulas andetag. Bara ett lågt prasslande av kläder hördes annars, vilket var enda tecknet för Petra att rummet faktiskt var fullt med människor, bortom hennes synfält.
Petra sträckte lite på sig och blickade mer längs med golvet för att få en vinkel där hon kunde se Inga igen. Den smala vita stod rakt upp nu. Effekten av sprejen var över både för henne och för Petra själv. Fast hon kände fortfarande att benen och armarna var darriga, hon savade ymningt mellan höfterna och då och då ryckte små spasmer i lårens insidor.
Ingas ansikte var höjt, det vita håret rann som en flod av rakt silvervatten längs ned på hennes rygg. Hon såg koncentrerat upp på Ursula som hängde i varelsens grepp någon meter snett framför henne i luften.
Ursula lät lågt ‘uhu, uhu, uhu’, medan den leprafärgade tentakeln fortsatte gnugga in och ut ur henne. Venusberget såg svullet slapp ut, glansigt. Den första metern av lemmens sträckning, innan den anslöt till kvinnan, krökte sig mer uppåt, lite som en orm beredd att hugga. Sedan stötte den kraftfullare än tidigare sig in och upp i blondinen. Ursula spärrade upp ögonen och skrek ett skärande ‘iiiii’, ett par sekunder. Hennes sköte tycktes bukta en aning... och sedan magen under naveln. Hon stoppade sitt skri tvärt och andades blött häftigt några djupa, skälvande, andetag. Genomskinligt slem dröp ut mellan kvinnan och varelsen. Hennes rosa inre läppar var glansiga av utsöndringen. Det rann ut på sidorna över blygdläpparna och sedan nedåt över venusbergets framsida just under magen där det blev till en tunn strimma som segt föll ned till plankorna på golvet.
Monstret började jucka genom hennes könskanal och ända fram till hennes livmoderhals. Hennes kropp skalv av anslaget, låren vibrerade och brösten rullade hängande fram och tillbaka under Ursula. De små och hårda knopparna var styva och rosa. Slängande droppar av svett där de beskrev sitt cirkelomlopp.
Ett vått ‘schluss’ hördes när tentakeln pressades in, avslutat av ett, knappt urskiljbart, ‘koff’ när den bottnade mot hennes bortre gräns.
Så stannade varelsen upp, fortfarande med sin befruktningslem djupt insatt i henne. Ursula stelnade till och krökte ryggen uppåt, munnen som ett stort ‘O’. Något pulserade i säcken som växte på krabbans undersida. En ryckning som fortplantade sig, koncentrerades ut i tentakeln. Genomskinligt slem rann ut i en plötslig kaskad mellan Ursulas ben. Varelsen fortsatte några omöjliga centimetrar in i henne, in i livmodern.
Ursula skrek chockat av sensationen. Hon vred sig av och ann i det fasta greppet så att de två flätorna slängde.
Sedan hördes ett högt kluckande ljud. En bula lösgjorde sig från blobben under krabban och rörde sig längs med befruktningslemmen. Petra höll andan när hon såg den närma sig sin väninnas penetrerade venusberg. Den går in! tänkte hon precis innan bulan... fastnade... ett par sekunder. Sedan ändrade den något form, blev mer oval samtidigt som ‘röret’ pumpade upp sig bakom den. Sedan hördes ett vått ‘plopp’ och den gled in. Hennes venusberg expanderade av intrånget och sedan slidan efter den. Kuddarna ryckte spasmodiskt och sedan huden ovanför innan naveln. Ursula flämtade till och skrek samtidigt som också låren spändes och började rycka på insidan. En flod av slem exploderade ut mellan lemmen och springan i hennes venusberg. Halvorna trycktes isär ännu mer för att sedan minska, sedan buktade huden ovanför dem en smula, för att sedan minska. Sist svällde magen en aning, precis under naveln.
Ytterligare en kula var framme vid henne. Hon darrade till i knäna och drog rytmiskt upp dem i riktning mot magen. När den passerade in flämtade hon till samtidigt som musklerna på insidan av låren knöts rytmiskt och ett lika rytmiskt ‘au, au au’ kom ur hennes mun.
En tredje gång upprepades denna procedur. Ursula skrek ett genomträngande ‘iiiiiiiii’ och tystnade sedan. Hon stirrade med uppspärrade ögon och mun på sin mage som plötsligt såg (grotekst nog kanske var) gravid ut. Sedan, ‘ssshlllurp’, drogs tentakeln ur livmoder, slida och venusberg. En sky av vätska exploderat ut tillsammans med tillbakadragandet. ‘Drip’, lät dropparna när de, under de första andetagen, kom som feta sjok och landade på plankorna.
Till Petras förvåning satte monstret försiktigt ned Ursula på plankorna hon först legat på. Blondinens ögon var halvöppna och hon stönade lite. Andetagen andfådda och svettiga.
‘För henne ut till den heliga ön’, sa Inga från statyns bas sedan. Hennes röst talade engelska och var överdrivet tydlig, som om hon läste någon skripta, eller följde en ritualia. ‘Där hon må fortsätta tjäna Cthulhu, föda honom många avkommor. Till den dag då hennes pakt blivit uppfylld.’
Två män i svarta kåpor var framme hos Ursula och hjälpte henne upp på vingliga fötter. Det var två jättar till män, kompakta och breda med hukande, kutryggad, postur. Krabban, monstret, vände och pinnade med sina åtta ben över trät, ned tillbaka i havet. Plasket lät som något kastat i en medelstor segelbåt.
Petra seg en sista skymt av Ursula när männen ledde iväg henne. Benen var ostadiga och magen onaturligt buktande. Hon ragglade lite mellan de båda. En av dem såg uppåt under bråkdelen av någon sekund och avslöjade ett hårlöst brett ansikte, en bred tunn mun och jättestora, mörka, ögon. Huden, färgade som askgrått bottenslam.
Petra hoppade återigen ned ifrån sin position på väggen. Den här gången också för att inte förekommas av att ha fallit av av ren överraskning. Fast förvåning, var kanske inte rätt ord. Hon kände sig vimmelkantig och trög, tankarna formades som vattenbubblor i en akvarium - bara för att blixtsnabbt krossas när stigit upp till vattenytan.
Måste ut, tänkte hon. En enda vettig tanke i en ström av nonsens. Hon slickade sig om munnen och smög sedan snabbt bort till den sida av huset som hade havet utanför sig. Petras blick svepte över väggen där och kunde konstatera att det skulle vara enkelt. Snabbt, medan den olycksaliga kulten fortsatte med ett infernaliskt mässande, klättrade hon den långa biten bort mot den hälft av huset som var helt öppet mot vågorna.
Till sist så kunde hon klättra runt hörnet av väggen och ut på utsidan. Där lös nattljuset över hennes andra etapp, där hon klättrade på utsidan och sedan tillbaka till fast jord.
Skakande av utmattning började hon jogga ifrån den förskräckliga huset och mot vespan. Resan hem var overklig. Hon mindes en mörk gata och skuggfyllda hus, den korta promenaden på prostitutionsstråket och sedan ljuset i hennes personliga rum på klubben.
Ring polisen, uppmandade hon sig. ‘Konstapeln, jag såg precis en jättestor krabba sätta på min väninna’, mummlade hon för sig själv. Hon låg på rygg i sin säng och stirrade blankt i taket.
Sakta gled ett par timmar förbi och hon låg fortfarande och stirrade i taket. Det är nog chock, tänkte hon. Jag har sett något... konstigt. Hon slöt ögonen och kände hur kroppen värkte av trötthet. Sedan föll hon blixtsnabbt ned i sömnens mörker.
Ett mörker som plötsligt skingrades av ett flammande ljus, ett väsande och en tändsticka som fördes till en ljusveke. ‘Hej Petra’, sa Ursula till henne. Hon lade undan tändsticksasken vid ljuset som brann bredvid henne.
De satt båda i ett stenrum på golvet och ovanför dem, i väggen, fanns en glugg ut till natthimlen och reliefer av hustak. Konstiga hustak, svarta och märkligt lutande, abnormt stora.
Petra var naken där hon satt i skräddarställning på en slät skiva sten. Ursula var också naken, sittande i samma ställning direkt på golvet. Hennes hår hängde ned för hennes yppiga bröst och lade sina sista tampar på den svällande magen.
‘Jag vill förklara, min vän’, sa hon och log. Åsynen fick Petras hjärta att slå hårt både av kärlek och av rädsla. ‘Store Cthulhu, eller hans avkomma i varje fall eftersom han själv sover den stora sömnen, kommer att lära mig... fantastiska saker.’ Ursula lutade sig fram och lade en varm hand på Petras lår. ‘Lära mig fler saker än att tala med dig medan vi sover. Det jag kan dela med dig kommer jag med när du drömmer.’
Petra vaknade med ett ryck.
Fler noveller av samma författare
Både skrämmande och upphetsande på samma gång. Jag måste erkänna att mrkermit har än en gång överträffat sig själv. Hyrtjejen 4 (som helhet) är helt klart en av de bästa novellerna här på sexnovell, om ni frågar mig.