Lola och Zol (Del 1)

---

---

* * *
[Lesbisk, BDSM, Kinky, Science Fiction]
* * *

Plats: Zadoniska Federationen (före detta Europa samt delar av norra Asien och Nordafrika)

Tid: 3000-talet

Bakgrund: Efter den moderna världens fall på 2100-talet så gled världen ner i en mörk tidsålder av stam- och religionskrig, teknologisk tillbakagång och total kollaps för miljön. Till följd av ackumulerade miljögifter minskade mängden män som andel av befolkningen från 49% till drygt 5% under sjuhundra år i hela världen.

Dessa män upprätthöll fascistiska och patriarkala stater vilka förde krig mot varandra där kvinnor och barn blev de främsta offren. Våldtäkter, folkmord och slaveri hörde till vardagen.

Ut ur detta kaos framträdde zadonierna, en ras av teknologiskt och cybernetiskt överlägsna amazoner, vilka med brutalt hänsynslösa metoder besegrade krigsherrarna en efter en och etablerade PAX ZADONIA, ett totalitärt idealsamhälle.

De som har makten i Zadonia är en aristokrati av kvinnliga militärer. Samhället är en pyramid som regleras av sexuell dominans och underkastelse. Samtidigt är Zadonia en socialt och teknologiskt avancerad civilisation, där den största delen av resurserna går åt till att återställa en vacker, naturlig miljö och att ge alla invånare (utom den femtedel av befolkningen som är slavar) tillgång till hus, el, mat och vatten.

Alla män har förvandlats till slavar i detta imperium, och mjölkas på säd för att konstbefrukta kvinnor som vill ha barn. Lesbianism är universell och det finns i stort tre olika typer av relationer.

Partnerskap: En relation mellan två eller flera jämlika parter, där alla har rättigheter att göra vad de vill så lång tid det inte skadar en ovillig person.

Dominans-Underkastelse: En relation mellan en överlägsen och en underlägsen (fri) partner, där den underlägsna partnern kan förbinda sig att utföra hushållssysslor, arbete och sexuella tjänster åt den dominanta partnern. Pengar kan förekomma i relationen, men då bara som frivilliga gåvor från den överlägsna till den underlägsna partnern eller som pengar den underlägsna partnern tvingas arbeta ihop åt den överlägsna. Den överlägsna partnern är dock tvungen att förse den underlägsna partnern med mat, vatten och husrum.

Sexslaveri: En relation mellan en fri medborgare och en slav, där slaven är tvungen att tillgodose sin härskarinnas alla behov, oavsett om de är sexuella eller av annan sort. Det finns tidsbegränsat slaveri och slaveri som är tidsobestämt. Om personen har blivit slav på grund av brott är det staten som bestämmer tiden för tjänstgöring (det finns också slavar som är offentligt ägda). Om slaven själv har valt att bli slav regleras tiden för tjänstgöringen av slavens härskarinna eller av kontrakt.

Zadonia är ett sexuellt frigjort samhälle där det är vanligt att varje person har flera sexuella relationer samtidigt.

* * *
Dejten

Del 1
* * *

Lola log mot det landskap av böljande gröna fält, träd och glittrande vattenansamlingar vilka passerade förbi utanför Hoverbussens tonade rutor. Ibland skrattade hon lätt då solens strålar lekte över hennes fräkniga ansikte. De bidrog till att lätta upp stämningen och få henne att slappna av.

Men myrorna i magen ville inte lugna ner sig. Tänka sig att det idag var den speciella dagen! Den dag som hon längtat efter så mycket! Som hon fruktat så mycket!

Det hade gått tre veckor sedan Zol, under deras kvällsliga chatt, hade berättat för Lola om den planerade dejten. Mistress Diana hade – till Lolas gränslösa glädje – godkänt arrangemanget. Hon hade ju haft all laglig rätt att vägra, men Diana var – trots sin fasthet – mån om sina små älsklingars välbefinnande.

De fick till exempel lov att använda gårdens nätuppkoppling. De tre undergivna flickorna i hushållet hade fått hålla till godo med en timme vardera, men det hade varit nog för Lola, och på ett community för BDSM hade hon börjat chatta med Zol, en fruktansvärt vacker men samtidigt hemlighetsfull Dominatrix som levde i staden Shal, tjugofem mil bort från Dianas gård.

Så nu satt hon i ett luftkonditionerat säte på Svävarbussen och tittade över landskapet, där den sköna enformigheten då och då bröts av äggformade, blänkande byggnader av metallkomposit. Gårdar som Lolas egen. Då och då såg hon lättklädda kvinnor som arbetade på fälten, och hon vinkade till dem glatt – lycklig över att hon slapp slita i den trettiofemgradiga septemberhettan.

Lola hade under sitt tjugoåriga liv ofta fått höra att hon var en ljuvlig blomma.

Hon hade en nätt kropp på 1,62, små toppiga bröst med utstående röda bröstvårtor, en small midja, smala ben och armar, samt en smäcker hals. Hennes hår var rödbrunt och hade ett naturligt lyster i solskenet, medan ansiktet kännetecknades av en liten uppnäsa, en leende mun med vita tänder och smilgropar, guldbruna lyckliga ögon och en spetsig liten haka. Öronen var lite utstående och huden var fräknig, annars fick hon höra att hon dög utmärkt. De vita, perfekta tänderna – varav två på överkäken liknade käcka små huggtänder – var orsaken till att Lola valts ut av Diana för tre år sedan. Åtminstone var det vad hon fått höra.

Hon satt naken i bussen, enbart klädd i ett par organiska sandaler och kompositringen med de blinkande små gröna dioderna runt halsen. Hennes kropp var lätt solbränd efter månader av arbete på gården. Även om hon inte skulle sitta ensam i sin hytt så skulle hon inte skämmas, och hon höll den lena armen runt det ben som hon dragit upp på det svala sätet.

Det fanns en slags bekvämlighet i den välansade lilla krulliga triangeln av rödaktigt könshår som blygt skylde hennes privata delar. Trots att Diana föredrog sina flickor helrakade så hade hon accepterat att Lola inte riktigt var bekväm med det och låtit henne behålla den lilla triangeln. Under åren som gått hade Diana blivit riktigt fäst med den lilla busken. Diana brukade låta Lola sitta i hennes knä och gosa med härskarinnans bröst samtidigt som hon ömt strök och smekte den unga kvinnans könshår i solskenet.

Med könshåret kunde hon gå runt utan att egentligen känna sig naken, och numera förstod hon inte varför hon nånsin burit en blygdkapsel.

Nakenheten hade dock varit ett krav. Alla var nakna på Dianas gård, förutom de solskyddshattar som de bar under högsommaren. Därmed följde att Lola inte hade några kläder att ta med på tredagarsresan till Shal.

I den lilla handväskan som hon hade med sig hade hon dock tagit med sig ett sexpack blöjor.

Diana var väldigt bestämd med att flickorna inte skulle nyttja toaletten i gården. Istället hade hon varit snäll nog med att förse dem med blöjor, då Nyobe – Dianas negressälskarinna från Tunisien – hade en fetisch för blöjor.

Det fanns en ritual i hushållet. På morgonen innan frukost och en timme innan läggdags (som var klockan nio för flickorna), så skulle de alla samlas i det stora duschrummet och Nyobe skulle ömt ta på dem deras blöjor. De hade sedan en timme på sig att kissa och bajsa. När timmen hade gått fick de lägga sig på skötbordet med benen upp i luften, så tog Nyobe och drog av dem de stinkande blöjorna. Hon rengjorde sedan ömt och långsamt anus och könsdelarna med en varm, våt handduk, flytande tvål och sina smekande fingrar med de stora vita naglarna, vilka hon använde för att sakta gräva ut små fragment av fekalier som fastnat inne i flickornas ändtarmar.

Medan vissa av flickorna i hemlighet kände sig äcklade av att behöva gå runt med blöjor fulla av kiss och bajs så älskade de alla den ömma behandlingen av Nyobes fingrar. Till en början hade det varit lite svårt för Lola att kissa och bajsa på kommando, men efter tre år var hon vann att göra det frigjort i blöjan, även när det kom främmande – vilket det ibland gjorde.

Det var lite grann av ett omoget bus, men när Lola stod och rengjorde köket eller tog fram robotarna och det dök upp en grannflicka eller en friboren, så kunde hon snegla och le lite styggt mot främlingen innan hon ljudligt och njutningsfullt bajsade i blöjan och en välbehaglig och trygg varm lukt av skit spred sig runt. Då brukade Lola kväva ett busigt litet fnitter och rodna av skam över hela överkroppen. Det var så fel! Så barnsligt!

Det var också väldigt skönt att stå med en annan flicka ute på altanen, kyssa hennes läppar och smeka brösten samtidigt som båda två kissade samtidigt i blöjorna. Det var en av de mest ömma och intima upplevelserna på gården.

Överlag var det en trygg och förutsägbar existens som undergiven åt Diana. Flickorna arbetade tio timmar varje dag utom söndagar med att rensa ogräs från trädgården, serva de tolv hushållsrobotorna, laga mat och ägna sig åt pyssel.

Varje lördag kväll hade de en mysstund då Diana och Nyobe brukade sitta i soffan och gosa med varandra medan flickorna låg på golvmattan och tittade in i den öppna brasan. Ibland kunde deras härskarinnor beordra dem att brottas eller hämta leksaker med munnen. Då och då kanske rentav en av flickorna fick som belöning att onanera inför de andra. En gång hade Lola fått sitta i Nyobes knä och smeka sin lilla kurra medan de andra flickorna hade nafsat varandra på öronen och fascinerat tittat på hur hennes könshår vått glistrat i skenet från lågorna. Nyobe hade erbjudit sitt väldiga bröst med den svarta vårtan till Lolas mun, och väldiga mängder varm bröstmjölk hade pulserat in i hennes mun.

Det var hennes kanske lyckligaste minne från gården.

Åtminstone en gång per månad brukade Lola kallas in till härskarinnornas sovrum, för att tjäna deras sexuella behov, exempelvis kyssa deras fötter och slicka deras rakade kön och analöppningar medan de två kvinnorna i fyrtioårsåldern kysstes och gnuggade brösten mot varandra. Efter deras orgasmer brukade Lola få krypa upp mellan dem och nojsa ner sitt ansikte i klyftan mellan Nyobes bröst. Ingen annanstans sov hon så tryggt och sött.

Det fanns dock ett villkor för flickorna. De fick inte ha sex med varandra, och de fick inte penetreras, vare sig vaginalt eller analt. Detta för att härskarinnorna ville behålla deras renhet och oskyldighet. Trots att Diana och Nyobe hade flera strap-ons, dildos och analpluggar så fick inte flickorna nyttja eller nyttjas av det, och om nån av dem blev påkommen med penetrering så skulle hon få ett hårt straff och sen bli utkastad för all framtid.

Detta gällde även hennes träff med Zol. Hon fick inte bli penetrerad, även om hon på andra sätt fick ha sex med sin kärleksträff. Ifall Diana skulle få reda på någon som helst handling som innebar att Lola förlorade sin vaginala eller anala oskuld så kunde den tjugoåriga flickan räkna med en fruktansvärd bestraffning.

Hon log och tittade ner mot den lilla kurran. Under det släta håret så hade hon blivit fuktig, och hennes kön längtade efter fingrarnas mjuka smekningar. Hon satte sig i lotusställning på sätet samtidigt som hon satte på musiken inne i kupén, ljud av bäckvatten och fågelsång. Hon blåste lite lätt på fingrarna innan hon log brett, slöt ögonen och långsamt började smeka sina egna bröst.

Snart flyttade hon sina fjäderlätta fingrar ner mot den platta lilla magen och mot innerlåren, lekte lätt med de svala fingertopparna över det lena skinnet. Hennes andning blev oregelbunden och ögonlocken flimrade till i solskenet. Sakta, sakta vandrade fingrarna över det rödaktiga håret som skyddade hennes intima lilla springa.

Hon föreställde sig Zols avlånga ansikte med de nästan insjunkna kinderna och de intensiva gröna ögonen som stirrade in i själen. Hon föreställde sig kyssar, på läpparna, halsen, axlarna, brösten... Hon föreställde sig...

Dörren till kupén gled upp med ett ljudlöst läte, och en dam i tjugofemårsåldern iklädd en röd blygdkapsel med matchande nätstrumpor och läderjacka med nitbälte. Hon bar en kaxig tuppkam med grönfärgade spetsar. De vassa naglarna var rödfärgade och trummade mot fönstret. Kvinnan vände sina bleka blå ögon mot Lola, log cyniskt med sina läppar.

”Jaså”, sade hon med en skrockande röst, ”liten är ute ensam... och alldeles naken.”

Lola log blygt tillbaks. Hon tittade neråt mot kvinnans fötter, som det anstod en underlägsen.

”Svara tant nu”, sade den unga kvinnan uppfordrande. Hennes trummande mot plastrutan blev irriterat.

”Denna lilla flicka har sin härskarinnas tillåtelse att fara till stora staden.”

”Varför ska liten till den stora staden? Vad har hon där att göra?”

”För att liten ska på sex-träff”, svarade Lola. Hennes röst var ljus, svag och barnslig. Den lät så oskyldig i förhållande till hennes nakenhet och ämnet hon talade om.

”Skäms inte liten över att resa alldeles naken?” undrade kvinnan med en något hånfull röst.

Lola log brett, oskyldigt och en smula trotsigt och särade på sina ben.

”Den här flickan är inte alls naken”, sade hon och förde inbjudande handen över sin lilla burra, ”hon har en pälsig blygd-kapsel bara.”

Främlingen fuktade sina läppar. ”Det var en riktigt fin liten mus du hade där, liten. Gör det något om tant... känner på den lite grann?”

Lola lade omedelbart det ena benet över det andra. ”Tack men nej tack! Den här flickan ska spara sig åt sin älskling!”

”Ja ja, din lilla råtta!” fnyste främlingen. ”Behåll du din lilla fitta för dig själv. Tant får nog med fitta som hon behöver!”

Hon öppnade sin ryggsäck och tog fram ett par färggranna virtualglasögon som hon fäste runt huvudet, med inbyggt surroundljud. Därefter försvann hon in i sin egen virtuella verklighet. Lola skulle nu kunna återuppta sin herdestund, men valde att inte onanera inför den där oartiga kvinnan med tuppkammen.

Nån sorts anständighet fick det väl ändå vara!

* * *

Fyrtiofem minuter senare anlände bussen på Shals Centralterminal, en väldig plattform omgiven av arkologier som prunkade i grönska så här års.

När Lola (som somnat på bussen och inte vaknat förrän på plattformen) gick ut så kunde hon inte undgå att gapa. Hon hade aldrig någonsin sett en stad förut, och var bara överväldigad av synen. Under himlen – täckt av skinande gyllenturkosa moln – så kunde hon se flera dussin av väldiga fallosformade byggnader sträcka sig upp från marken. Halvt genomskinliga tuber löpte mellan dem i vågiga mönster, och här och där kunde hon se maglevtåg susa fram genom tubbanorna.

Dessa väldiga skyskrapor var själva delvis genomskinliga, byggda av organiska kompositer – levande material som Biologidepartementet – lett av Mistress Helena – hade utvecklat fram för femtio år sedan då Federationens infrastruktur skulle byggas upp från grunden. De inre tornen var ljusblå medan de yttre var mörkblå eller lila – färgerna signalerade byggnadernas funktioner.

Vartenda ett av den inre cirkeln av torn huserade 200 000 människor och sträckte sig över en kilometer upp i luften. Den yttre cirkeln bestod av lägre och tjockare torn, där produktion av mat, industri- och konsumentprodukter ägde rum. Tornen var omgivna av ringformade plattformar, metalliska, begränsande, enorma på nära håll, futtiga på långt håll. Lola stod på en sådan.

Lola hade en gång för länge sedan – när hon gick i Rosenknoppsskolan – fått lära sig att Shal konstruerats över ruinerna av en gammal stad som hetat Poznan, som hade varit övergiven i 200 år. Idag fanns inga spår alls kvar av den äldre staden på marken. Mellan varje torn fanns det minst en kvarts kilometers avstånd, och områdena emellan dem hade övertagits av ditplanterad urskog, vilken täckte marken som ett grönt lummigt täcke långt nedanför.

Plattformen som Lola stod på låg nära stadens centrum, hundra meter över marknivån. De fåtaliga passagerarna lastade ur sitt bagage, assisterade av personal med åtsittande blå läderuniformer, svarta masker och uniformsmössor. Bussarna stod sovande i prydliga sovande rader.

Lola vandrade mot den inglasade mittgången, som likt en hangar ledde in till den luftkonditionerade Centralterminalen. Hettan utanför var påträngande (även om den inte gick upp mot juni eller juli, då temperaturerna brukade överstiga femtio grader). Vindarna var varma och rätt fuktiga.

Terminalen var – till skillnad mot plattformen – sval och med reglerad luftkonditionering. Rulltrappor ledde ner till en spiralformad korridor som löpte innanför arkologins väggar. Det var dock snarare en sal än en korridor, med pelare som sträckte sig trettio meter upp till ett välvt tak, allt i en genomskinlig symfoni av färger som förändrade och förvrängde ljuset från solens strålar på utsidan.

Mjuka kvinnliga röster meddelade både in- och avgångar från högtalare. Gallerier med shoppingcenter som sålde kläder, elektroniska varor, stövlar, sexleksaker och dagligvaror stod längsmed korridorens väggar. Allt var väldigt färggrant.

Trots att det var arbetstid så var terminalen full av människor. De flesta var kvinnor i läderstring med enkla ärmlösa jackor och nätstrumpor, men det fanns även de som bar dyrare kläder. Dessa rika kvinnor hade ofta hattar med fjäderplymer, öppna långrockar som avslöjade nakna, piercade bröst och högt skurna trosor varav vissa var öppna framtill för att avslöja blygdläppar ornamenterade med smycken. Andra bar korsetter och korta fladdrande kjolar som då och då avslöjade nakna rumpor. De hade blänkande, fuktiga läppar och ögonskuggor i många färger. Deras hår var uppsatta i otroliga frisyrer. Mer ofta än inte så gick de runt med halvnakna unga kvinnor i koppel.

Det fanns även ganska många militärer där – både vanliga meniga soldater med åtsittande läderuniformer och svarta metallhjälmar, samt officerare i svarta läderrockar, blänkande stövlar som gick upp till låren, spön nedstruckna i bältet, uniformsmössor med dödskallar och kopplade schäfervargar. De bar lila armbindlar med Partiets svarta symbol – en korsning mellan kvinnomaktssymbol och svastika i en vit cirkel. Officerarna var i genomsnitt huvudet högre än de flesta andra på Terminalen.

Lola undvek dem. Det var inte förvånande.

Till och med de kvinnor som vandrade runt med dyra långrockar, chica halsdukar från Helvetia och Provence och två-tre slavar tog omvägar för att slippa stöta ihop med en officer. De hade den lagliga rätten att piska till vem som helst, till och med från överklassen. Deras kalla, föraktfulla och avmätta blickar scannade över stationsbyggnaden. En av dem, en blond kvinna i trettioårsåldern med spetsiga axelklaffar, kastade en lång blick efter ensamma lilla Lola.

Hon kände sig alltmer och mer ensam och rädd ju mer hon gick mot terminalens mitt. Hon kände sig vilsen, och för första gången på flera år så kände hon faktiskt att hon var naken, att flera dussin blickar girigt studerade och slukade hennes bröst, hennes ben, hennes mutta, hennes stjärt och hela hennes kropp.

Hennes hjärta studsade som axeln på en liten ångmotor, andningen var oregelbunden. Hon vände om i gången, försökte söka efter Zol, men ingenstans återfanns hennes älskling. Lolas rörelser blev allt snabbare, hon tittade in i butikerna (de krävde passerkort, men väggarna var av laminerat glas och tillät fri insyn), hon sprang i ett sick-sack-mönster över hallen.

Till slut var hon tillbaks där hon började, vid utgången till parkeringsplattformen i öster. Solens strålar baddade glaset i sitt ljus. Strålar som föll ner inte olikt regn.

En svart silhuett stod nonchalant lutandes med armen mot ena väggen.

Lola förstod omedelbart vem det var. Sakta och fullständigt skräckslagen började hon vandra ut mot ljuset.

* * *

Det var absolut overkligt att stå öga mot öga med den vackraste varelsen på Jorden. På nätlänken hade Zol varit skräckinjagande vacker, men här i verkligheten var hon absolut fruktansvärt strålande. Hennes kroppsspråk och framtoning andades självförtroende, karisma, viljestyrka och fokusering.

Hon var nästan en och nittio lång, smäcker och ändå stark. Axelklaffarna på den korta svarta läderjackan fick henne att se mer bredaxlad ut än hon var, medan armarna var graciösa och slutade i vackra händer iförda fingerlösa svarta skinnhandskar. Naglarna var inte alltför långa och målade i mörklila.

Jackan slutade strax över den vältränade nakna magen. Ett blänkande nitbälte löpte diagonalt från höger axel till den vänstra nederdelen av jackan, som var öppen framtill. Hon bar en nättopp under jackan som gav fri insyn till de perfekta klotrunda brösten, vilka vare sig var för stora eller små. Dessvärre (eller kanske dessbättre) så var inte bröstvårtorna synliga, jackan dolde dem.

Zol bar ett par rejäla snörkängor med spikade sulor, vilka löpte upp till vaderna och ersattes av ett par svarta läderstrumpor vilka klädde benen nästan hela vägen upp. Benen var de vackraste som Lola någonsin sett, långa och ändå muskulösa. Kring midjan bar den unga kvinnan ett nitbälte med ett drakspänne och ett hölster för en blaster. Zol hade tidigare tjänstgjort som kapten i Försvarsmakten och hade därmed tillstånd att bära högladdade vapen offentligt.

Men det som fick Lolas mun att bli helt torr var att Zol – precis som Lola – var naken kring underlivet.

Hennes svank var nästan perfekt strömlinjeformad. På vänster sida hade hon ett ärr som löpte tvärs över låret, en skada som hon redan beskrivit för sin vän. Hon hade ådragit sig den efter att hon deltagit i stormningen av ett fort i Mashreq. Trots att militären erbjudit sig att ta bort det hade Zol avböjt – hon hade ju fått en gratis scarrification som hon skrattande hade beskrivit för Lola.

Strax under bältet hade Zol tatuerat in en liten taggig svart ros med konstfärdiga kantiga blad. Den vred sig kring en dolk med ett litet dödskallefäste. Dolkens blad var täckt i svart blod.

Zols kön var motsatsen till Lolas diskreta mutta. Zols kön var en fitta och ingen snippa.

Den var helt rakad, inte ens stubb fanns där att se. Blygdläpparna var halvöppna, långa och fuktiga, något mörkare än den omgivande huden. De var perforerade av tre runda stålnitar på vardera sidan, vars vikt bidrog till att de föll åt sidorna. Zols glistrande mörkrosa könskött visade upp sig för omvärlden med en slags självklar fräckhet.

Hennes klitoris var lika stor som fingertoppen på Lolas tumme och var något svullen. Den var piercad av en blänkande hård stålring utan utsmyckningar.

”Hallå där lilla vän”, sade Zol med sin mörka men ändå milda röst, ”jag är faktiskt här uppe.”

Lola hade stirrat som förhäxad på kvinnans könsorgan och kom på sig själv med att rodna.

”Förlåt mig”, mumlade hon förläget samtidigt som hon sakta tittade upp.

Zol hade en lång och len hals. Ett svart band med stålspikar var knutet runt den.

Hennes ansikte var långsmalt med markerade och höga kindkotor, en rak och smal näsa med en spetsig liten topp, något spetsiga öron, stora fylliga läppar täckta med mörklila läppstift. Hennes ögonskugga var mörkblå. Det lilafärgade håret var snaggat på sidorna och vid nacken, men hon hade en vild lugg som föll ner över vänstra tinningen. De gulgröna ögonen stirrade intensivt in i Lolas själ.

”Men”, sade Zol och lade ömt två fingrar under Lolas haka. ”Vad tyst min lilla ängel är?”

Lola kände hur knäna skakade av Zols fingrars beröring. Hon kunde inte dra bort sin blick från de där ögonen. Det var som om ett starkt ljus kom ut från dem. Zol flyttade sina fingrar längsmed Lolas kinder, sakta och smekande, innan hon med en vågliknande rörelse vände om söderut, sakta smekandes flickans hals och axlar. Med båda händerna på Lolas axlar rörde sig Zol sakta ner med fingertopparna mot Lolas skinn.

Lola ryste i hela kroppen. Huden hade knopprat sig trots att det inte var kallt. Hon var glad att hon hade sin trygga muff mellan benen, så att inte Zol skulle kunna se hur hennes lilla snippa sken av könssafter.

Zol smekte Lolas armar och bröst, sakta med fjäderlätta fingrar. Lolas hjärta bultade och hennes andning blev mer och mer kvävd. Människor som passerade gången vände sig om och tittade på dem, och Lola kände hur paniken grep tag om henne. Det var så intimt... så närgånget!

Lola drog sig ihop, tittade ner igen. Hon klarade inte av mer. Zol lekte lite grann med flickans bröst, kupade sina händer över dem och nöp retsamt i ena bröstvårtan. Hon tog ett steg närmare Lola. Lola drog sig undan. Zol följde.

Zol omfamnade Lola, lyfte upp henne så deras ögon var i jämhöjd.

”Nu när du rest så långt tillåter jag inte att du sticker för mig” sade Zol och log, innan hon lutade sig framåt och gav Lola en kyss.

Och vilken kyss sen.

Den var inte aggressiv men inte mjuk. Den var obeveklig. Lolas läppar gled isär lika lätt som vatten gav vika för en pinne, och Zols piercade tunga letade sig in i Lolas mun, våt av varm saliv. Hon flyttade runt sin tunga i flickans mun, fladdrade lekfullt mot Lolas tungspets och Lola svarade instinktivt.

Zol var långt mer beslutsam i kyssen än vad Diana och Nyobe var. De var härskarinnor, och deras kyssar var dominanta på ett tryggt och bestämt sätt, som om de markerade sin överlägsenhet när de tvingade Lolas huvud under deras. Zols kyss var... Zol. Hon behövde ingen maktposition, hon var naturligt dominant och självsäker, behövde inte visa det. Det var en passionerad kyss. Som eld.

Hon gav allt.

Hon lät Lola suga på hennes tunga som en slickepinne innan hon sög in Lolas tunga i sin mun. De båda kvinnorna kysstes, omfamnade av solskenet som böjdes av det välvda glaset. De andra människorna försvann, blev oklara silhuetter bortom ljuset, bortom Zols änglalika ansikte. De fanns inte. Stationen fanns inte. Staden fanns inte.

Bara Lola och Zol fanns, och runtikring dem värmen och passionen.

Lola lade sina små armar runt Zols bröstkorg, pressade de små toppiga brösten mot den sträva läderjackan. Värmen från Zols andning var som varma vindar mot ansiktet. Lola stönade och slöt ögonen, njöt av Zols tungas ömma behandling. Försiktigt fumlade Lola sin ena hand in under Zols jacka och började försiktigt – nästan vördnadsfullt – att smeka kvinnans klotrunda bröst. Bröstvårtan var stor, hård och tydligen piercad med ett smycke av stål. Lolas fingrar utforskade den köttiga utväxten mjukt, medan Zol fortsatte att kyssa hennes mun och läppar.

Zol och Lola övergick till franska kyssar, med att fladdra tungspetsarna mot varandra. Den lilahåriga kvinnans hand letade sig emellan Lolas nakna skinkor, började flytta sig upp och ner längsmed stjärtskåran, smekandes Lolas lilla stjärnformade anusblomma. Med sin tumme drog hon isär Lolas skinkor, blottlade den hemligaste och syndigaste kroppsöppningen för hela världen att iaktta. Känslan av den klara luften som smekte Lolas lilla anus var både himmelsk och fruktansvärd.

Zol nafsade och bet i Lolas små läppar innan hon flyttade sin uppmärksamhet mot flickans hals, fladdrade med sin tunga över det perfekta skinnet, perforerat av svettpärlor. Hon avslutade med att placera de våta läpparna över skinnet, kyssa och suga in det i munnen. Lola rös i hela kroppen och stönade högt.

”Jag ska ge dig ditt livs åktur, din lilla slyna”, viskade Zol i Lolas öra med en hård men samtidigt passionerad röst.

Samtidigt placerade den läderklädda amazonen sin lediga hand mellan Lolas ben bakifrån och lät de svala fingertopparna lätt smeka innerlåren och rufsa lätt över lilla busken. Just nu var den unga undergivna flickan på god väg till en orgasm. Hon nöp oömt Lolas klitta innan hon alltför plötsligt satte ner sin ängel på marken och daskade henne på stjärten med handen.

”Kom!” beordrade hon barskt och vände sig om, började gå utåt mot bussterminalen. Hennes vältränade skinkor vaggade i takt. Mellan dem framträdde en stålglänsande analplugg.

Detta var samtidigt den verkligaste och den overkligaste upplevelse som Lola någonsin upplevt. Hon var samtidigt på moln och fullständigt skräckslagen. Vad skulle hända? För ett ögonblick tvekade hon.

Sedan började hon följa efter sin dejt, halvspringande.

* * *

Fortsättning följer, om ni tycker om det ni läst

* * *

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Lola och Zol (Del 1)	Lesbiskt	4.5	12/3-12

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.