Disciplin, del IV
Sent nästa fredagseftermiddag kom meddelandet jag väntat på. Även om jag nästan hoppats att det inte skulle komma, visst jag att jag inte skulle kunna uppbåda självkontroll nog att hålla mig borta.
Det hade tagit en bra stund att ta mig upp från duschrummet. Det svartnade för ögonen när jag reste mig från knästående, och jag samlade långsamt ihop mina kläder och stapplade därifrån. Det gick runt i huvudet, och stjärten värkte. Väl hemma stod jag i duschen en lång stund, och kollapsade sedan på soffan. När jag vaknade var det redan lördag. Smärtan jag kände varje gång jag satte mig ner fanns kvar hela veckan, och påminde mig om skändningen.
Den här gången var inbjudan mindre kryptisk. Bara en begäran att jag skulle infinna mig på hennes kontor vid femtiden, signerad av henne själv. Inget behov för hemlighetsmakeri, bara ett vanligt möte.
*
Jag knackade på dörren och klev in. Cathrines kontor var stort, och bortre kortsidan var ett panoramafönster med utsikt över staden. Cathrine tittade knappt upp från datorskärmen men nickade åt mig att komma fram till skrivbordet. Prydligt uppradade över bordsskivan låg en samling fotografier, och jag flämtade till när jag såg mig själv ståendes i duschrummet, bunden och med ögonbindel. Ur min rumpa stack en genomskinlig plastslang ut, som gick till en stor svart påse som hängde i taket. Sedan, mig själv ståendes på knä, med ändan rakt uppåt. Tvärs över mina skinkor gick breda streck efter bältet. De sista bilderna, där hela min bak lyste ilsket röd, och en tjock svart dildo trycktes in i min analöppning, fick mig att rysa.
”Välkommen. Jag har lite att avsluta innan vi sätter igång, så ställ du dig och beundra utsikten så länge.”
Hennes röst var helt obesvärad, som om vi väntade på att gå igenom en kvartalsrapport. Jag gick långsamt förbi hennes skrivbord och ställde mig vid fönstret med ryggen mot henne. Mörkret hade redan fallit, och de hamnkvarter där kontoret låg verkade närmast öde. Knattret från tangentbordet fortsatte en stund medan jag funderade på vad Cathrine hade planerat för i kväll.
”Du kan ta av dig byxorna så länge.”
Jag tvekade några sekunder, och Cathrine slutade skriva.
”Jag vill att du står kvar där du står. Det lär inte vara någon ute på gatorna så här dags, men om så skulle vara får du helt enkelt visa upp dig.”
Jag svalde och började knäppa upp byxorna. Vi befann oss på fjärde våningen, men jag var fortfarande fullt synlig från gatan. Det drog från en av fönsterfogarna, och den svala luften gjorde att det i varje fall inte var någon risk att jag skulle få stånd där jag stod. Efter en stund reste sig Cathrine upp och gick fram till mig. När hon kastade en blick ner mot min slaka kuk sken hon upp.
”Du har ju rakat dig riktigt fint.”
Cathrine lät uppriktigt förvånad.
”Jag hade tänkt ge dig en inledande omgång med den här som straff för att du kommer hit orakad. Men du har ju varit så duktig, så det ska du slippa. Jag tror dessutom att du ska få en annan liten belöning.
Cathrine höll en bred linjal av metall i ena handen, och slog demonstrativt med den i luften.
”Slut ögonen för mig.”
Jag lydde, och kände hur Cathrines händer hittade mitt skrev. Något kallt slöts runt min kuk och min pung, följt av ett klickande ljud. Sedan, ljudet av Cathrines fotsteg när hon gick och satte sig vid skrivbordet igen.
”Nu kan du öppna ögonen.”
Jag tittade ner, och såg hur min kuk nu var inlåst i en avlång, böjd metallbur, som med hjälp av en snäv ring runt min pung och ett spänne hölls på plats. I spännet satt ett litet svart hänglås. Jag flämtade till, för även om jag aldrig sett en liknande sak förut var syftet uppenbart. Buren var inte större än att min kuk i sitt slaka och av draget förkrympta tillstånd precis fick plats. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna få stånd med buren på.
”Nu kan du vara snäll och komma hit.”
Jag lydde, glad att lämna fönstret. Cathrine visade mig fram tills jag stod alldeles intill hennes stol. Hon tog tag om min pung med sin högerhand och började smeka den, och jag kände hur kuken började trycka mot den oeftergivliga metallburen.
”Nej, det är inte det här som är din belöning. Den kommer alldeles strax. Vad den här lilla buren är till för förstår du utmärkt själv. Vi har ju ändå ingen större användning för den här lilla saken just nu. Lika bra att låsa in den, inte sant?”
Cathrine släppte min pung och höll fram en liten nyckel, som hon snabbt lät glida ner i sin handväska. Hon öppnade en byrålåda och ställde en dildo och en tub glidmedel på skrivbordet. Jag ryggade instinktivt tillbaka, för dildon såg ut att vara större än den som knullat min ända för en vecka sedan. Men den här var annorlunda, och hade en ganska smal spets som snart blev allt bredare, för att hastigt sluta i en smal midja, följt av en bred ändplatta. Cathrine lät höra ett lågt skratt.
”Se inte så rädd ut, jag ska inte trycka in den i röven på dig. Det är just det som är din belöning för att du rakat dig så fint.”
Jag andades ut och kände hur axlarna sjönk. Cathrine betraktade mig leende några sekunder.
”Du ska få föra in den alldeles själv.”
Jag stod blickstilla och betraktade den konformade tingesten utan att säga ett ord. Cathrine hade precis som vanligt lyckats göra mig helt mållös. Hennes fingrar gled längs med den glänsande plastytan, ner över den allt bredare basen.
”Det här kallas för en analplugg. Den fiffiga konstruktionen gör att den inte glider ut när den väl är på plats. Oavsett hur mycket man skulle önska det. Och nu ska du få nöjet att plugga igen din egen röv.”
Jag tog motvilligt tag i pluggen och kände på den, som om jag inte redan förstod att den skulle kännas ordentligt.
”Jag kan göra det åt dig om du verkligen vill, men jag tror inte du har något att vinna på det. Jag är alldeles för ivrig att se din trånga röv spännas ut.”
Jag stod fortfarande kvar, utan att säga något.
”Vill du tänka över saken över en omgång smisk, som förra veckan?”
Jag skakade snabbt på huvudet.
”Trodde inte det heller. Du vet nog vad du vill vid det här laget, men du vågar fortfarande inte. Då ska jag göra det enkelt för dig. Jag håller i pluggen här på bordskanten, och du sätter dig på den i din egen takt. Kunde inte vara enklare.”
Cathrine hade bestämt sig, och jag nickade stumt. Hon log sitt vanliga leende och placerade en klick glidmedel på pluggens topp. Motvilligt sträckte jag fram handen och fördelade glidmedlet över hela pluggen.
”Var nu snäll mot oss båda och använd resten av glidmedlet du har på fingrarna till ditt rövhål.”
Jag vände mig om och särade på benen så att jag skulle komma åt att smörja in stjärten med glidmedlet. Cathrine hjälpte mig att långsamt backa mot skrivbordskanten tills jag kände hur pluggens spets tryckte mot min analöppning.
”Vänta ett slag.”
Jag hejdade mig villigt.
”Låste du dörren efter dig när du kom in?”
”Nej.”
”Bra. Det är knappast någon kvar på kontoret förutom vi två, men håll med om att det skulle vara spännande om någon kom in?”
Långsamt hukade jag mig ner, så att pluggen började glida in i min ända. Efter bara en liten bit fick jag stanna, för den kändes snabbt väldigt stor.
”Man kan inte tro att den här trånga rumpan blev knullad för bara en vecka sedan. Förresten, gjorde det mycket ont efteråt? Jag hoppas verkligen jag knullade dig hårt nog.”
Jag hade knappt kunnat sitta på flera dagar efter att Cathrine sodomiserat mig, och pluggen som nu långsamt banade sin väg upp i min ända fick den välbekanta smärtan att återvända. Jag fick än en gång stanna när det kändes som om pluggen bara inte kunde gå längre.
”Det där måste verkligen kännas, trots att pluggen bara är halvvägs inne. Jag har aldrig provat själv, jag bestämde mig redan som tonåring för att analsex inte var något för mig.”
Jag stod stilla med lätt böjda ben, och vågade inte sänka mig lägre. Cathrine reste sig ur stolen och lade en hand på min axel.
”Ska jag hjälpa dig med resten? Dra ett djupt andetag och slappna av, så ordnar jag resten.”
Mot bättre vetande nickade jag, och med ett stadigt tryck på min axel fick Cathrine mig att sätta mig ner på skrivbordet, så att pluggen trängde hela vägen in. Den hala pluggen gled lätt, men i en brutal våg av smärta. Jag försökte låta bli att jämra mig, men kunde inte låta bli att utstöta ett gällt skri. Min stjärtöppning slöt sig om den smala delen av pluggen, och jag försökte instinktivt trycka ut den igen. Precis som Cathrine utlovat var det helt omöjligt; fällan hade slagit igen. När jag försökte få tag i pluggens bas med fingrarna för att dra ut den fångade Cathrine behändigt upp mina handleder och höll dem i ett järngrepp.
”Ger du upp så lätt? Om du drar ut pluggen nu kan du lika gärna klä på dig och försvinna härifrån. Och fortsätt gärna klaga. Om det finns någon annan kvar på kontoret så kommer de snart hit och undrar vad som pågår.”
Cathrine reste sig och lyfte mina handleder uppåt bakom min rygg, så att jag snart stod framåtböjd. Pluggen sprängde i rumpan så att jag höll på att bli vansinnig. Jag bet ihop hårt för att inte jämra mig högt.
”Säg bara ifrån, så får du gå härifrån utan plugg. Eller stå kvar och känn hur pluggen spänner ut röven på dig, precis som du behöver.”
Jag behärskade mig och stod stilla. Känslan av att röven höll på att sprängas avtog långsamt.
”Såja. Var nu en duktig pojke och hämta en kopp kaffe åt mig.”
Cathrine släppte mina handleder och jag rätade långsamt på mig. När jag försökte gå bort till fönstret för att klä på mig skakade hon på huvudet.
”Ånej, du går ut precis som du är. Om det finns någon mer kvar på våningen får du själv lista ut hur du ska ta dig fram utan att bli sedd. Våga inte komma tillbaka utan kaffet.”
Jag svalde hårt och gick mot dörren. Jag gläntade på den försiktigt och stack ut huvudet, och kunde till min lättnad inte se eller höra någon annan.
Korridoren låg öde, och i andra änden kunde jag se kaffeautomaten. Jag började gå så fort och så tyst jag kunde, men redan i det första steget högg det till i rumpan. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika till, och sjönk ihop på heltäckningsmattan. Den grova pluggen gjorde det omöjligt att röra sig fort. Försiktigt reste jag mig på fötter igen. Det enda som inte gjorde ont var en långsam, vaggande gång, och att utan byxor, med en plugg i stjärten och kuken fastlåst ta sig tvärs över korridoren gick outhärdligt sakta. Vad skulle jag säga om någon såg mig?
Det lyste fortfarande ur vissa dörröppningar, och jag hoppades innerligt att Cathrines kollegor bara glömt att släcka innan de gick för dagen. Ändå tyckte jag mig höra avlägsna röster och knattret från tangentbord. Till slut kom jag fram till automaten och kunde trycka fram en kopp kaffe. Med samma obehagligt långsamma hastighet tog jag mig tillbaka till Cathrines rum.
Cathrine hade inlett ett telefonsamtal.
”Ja, vid halv sju-tiden blir utmärkt. Jag tar med mig en gäst, som jag sade i tisdags. Jag tror vi kommer att göra framsteg ikväll, oroa dig inte.”
Hon lade på luren.
”Jag tror jag hoppar över kaffet, för vi är redan sena.”
Fortsättning följer. Kommentera gärna.
Fler noveller av samma författare
Längtar efter fortsättningen... :-)