Jenny Och Fröken Larsson, Del 1
Fröken Larsson var en av dom där lärarna som alltid verkade vara där. Jag hade haft henne i princip från det att jag började skolan till att jag bytte skola efter sjätte klass. När jag slutade gymnasiet så drev jag runt ett tag innan jag flyttade från stan. När jag återvände efter några år så hade jag vunnit och förlorat pojkvänner, flickvänner, jobb och studier. I ett sista försök att återfå någon sorts framgång i livet så accepterade jag ett jobberbjudande på min gamla skola där Fröken Larsson fortfarande arbetade. Jag var en ambulerande vaktmästare och var en rätt stark kontrast till den ordinarie vaktmästaren som var en pensionärsfärdig man med en stor ölmage och dålig vana att supa på jobbet. Och jag var en tjej på 27 år som knappt umgicks med någon från bygden, än mindre visade mig full med någon av dom.
Ända tills sista fredagen i januari. Efter en hård arbetsdag hade jag åkt hem i snöyran och parkerat mig framför datorn med ett glas vin. Plötsligt ringde telefonen. Det var Fröken Larsson. Överraskningen var total. Vi var visserligen "vänner" men bara inte såna vänner som ringde varandra på fredagkvällar. "Hej, störde jag?" Hennes röst var låg och sammetslen och jag fick anstränga mig allt jag kunde för att höra vad hon sa. "Skulle du vilja komma över på ett glas vin? Det är bara jag och Lennart och vi tänkte att det kunde vara roligt med lite sällskap."
Lennart var hennes man och när han öppnade dörren så insåg jag hur perfekt dom båda passade ihop. Fröken Larsson var liten och nätt, Lennart var lång och ståtlig. Inte fet men kraftig. Eftersom jag hade druckit vin så lämnade jag bilen hemma och hade därför tagit mig dit med buss. Efter lite artiga hälsningar så gled jag ut i köket medans Lennart gick på toaletten. "Hej! Du, tror du att jag skulle kunna få sova på soffan här inatt? Jag tror inte att jag hinner ta sista bussen hem. Jag lovar att inte skrika i sömnen." Fröken Larsson bara log och slog sina rynkiga händer ihop. "Självklart, lilla flicka. Vart gick Lennart?" Jag berättade att han var på toaletten. Då fick hon något busigt i blicken och log sitt söta tantleende igen.
Den kvällen satt vi vid köksbordet och drack vin och skrattade åt alla historier vi berättade för varandra. Vid midnatt förklarade Lennart att han skulle lägga sig. När han försvann in i sovrummet så satt Fröken Larsson och jag kvar mitt emot varandra. Vi satt tysta i några minuter innan jag ganska klumpigt gäspade högljutt. "Lilla hjärtat, du vill säkert sova nu. Vi har soffan ute i vardagsrummet du kan sova på." Efter att ha fått hjälp att plocka fram sängkläderna så satte jag mig på soffan och Fröken Larsson satte sig ner bredvid mig. Plötsligt så kände jag hur hennes hand la sig på mitt lår. Hennes fingrar gned ovanpå jeanstyget och det såg ut som om hon ville säga något men inte vågade. "Jenny, jag..." började hon men stannade och jag kände bara hur det snurrade i huvudet. Vad försökte hon med? "Ja, vad är det du vill säga?" frågade jag nyfiket och tittade in i hennes urtvättade blå ögon. "Jag gillar dig" viskade hon fram och jag kunde se hur hennes kinder hettade till och blev alldeles röda. Jag fnissade litegranna, både förvirrad och fyllesnurrig. "Jag gillar dig med, din toka" svarade jag och la min hand ovanpå hennes. Hon ryckte till och jag såg hur ett leende spred sig över hennes ansikte. Plötsligt böjde hon sig fram och kysste mig. Jag blev alldeles överraskad och höll tag i den späda damen som nu satt bredvid mig på soffan i hennes hem och kysste mig.
När våra läppar skiljdes åt så var det som om någon hade tänt en lampa i ett rum som tidigare varit nersläckt. Kinderna på Fröken Larsson lyste alldeles röda och jag kände hur min andning blev tung. Vinfyllan ersattes av något annat och jag kände hur det pirrade till i magen. Då beslöt jag mig för att satsa allt på ett kort. Jag böjde mig fram och kysste henne och jag kunde känna hur hennes kropp ryckte till av förvåning när våra läppar möttes. Jag kunde också känna hur hela hon liksom vibrerade när jag la min arm om henne och höll om henne. När vi slutade efter vad som kändes som en evighet så log jag lite snett och tittade ner, osäker på om jag hade gjort något dumt. Då lyfte hon upp handen från mitt lår och drog fingrarna genom min lugg och håret. "Jag gillar dig jätttemycket." Jag kunde höra hur vinet fick henne att snubbla på bokstäverna men upphetsningen fick mig att strunta i allt det där. Hennes smala fingrar gled genom mitt tjocka hår och jag började nästan snyfta. Jag kände hur tårarna var nära att komma ut när hon böjde sig fram och viskade in i mitt öra. "Det är ok, du får gråta. Det var så länge sen jag var med en jänta lika fin som du."
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Tyvärr blir det nog ingen del 2. :( Kändes inte som om del 1 blev riktigt bra/lyckad så nästa novell blir nog "bara" någon fristående berättelse.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
En väldigt fin novell! Synd att det inte blev en fortsättning!