Onan Barbaren del 2
Death by Penis
(En varning här!…Det hela slutar med dråp, så läs på egen risk och skyll inte på mig)
--------------
ONAN BARBAREN (2)
Death by Penis
Legenderna om hans erövringar nådde ända upp i det mörka hemlandet, Cimmeriens kullar och berg. Han var en man det tisslades och tasslades om redan i unga år, kring tvättställ och badplatser. Unga jäntor likväl som frodiga tanter både fruktade och såg fram emot ett möte med den store Onan, kvinnolägraren.
***
Tillfredställd och varm under vargskinnsmanteln manade Onan sin springare att röra sig fortare och den pulsade fram i snön med en ångande gnäggning. Han red längsmed jaktstigen över kullen och drog sedan tömmarna bakåt. Hästen kände av sin herres överraskning och den stegrade sig kortvarigt. Doften av spillt blod likaväl som frän mörk magi låg i luften och både människa och djur reagerade på den.
I sänkan nedanför honom i gläntan mellan grova snötyngda granar hade en onaturlig strid utkämpats. Trenne brythunska ädlingar låg dräpta i den blod och sotfläckade snön. Deras kung, Alsacor låg nu framstupa på knä med örat hårt tryckt mot en stubbe. Hans skrämda blick sneglade åt sidan uppåt mot en långsmal figur klädd i en silvrig fotsid kåpa som dolde ansiktet i skuggor. En offerscen…
Onan kände ett sting av skuld för att han hade svikit sin länsherre. Men ryckte nu likväl svärdet ur sin skida och röt samtidigt grovt mot figuren därnere. Magikerns huvud ryckte till i kåpan och tittade upp. Omedelbart sporrade Onan sin häst att våldsamt spränga ner i sänkan innan kungens liv också gick förlorat. Men, Onan stoppades oväntat av de vita vingarna från en anfallande falk. Den dök ner på honom så fort han kom ut från skogen. Djurets klor rispade barbarens ansikte blodigt och han var tvungen att ducka i sadeln för att inte få ögonen utslitna.
Under tiden höjde en förtvivlad Alsacor sitt ansikte från den frostbitna stubben och jämrade sig: -Nu, kommer du din skälm!? Gör ditt blodiga hantverk, nordrön medan du ännu har en kung…
Onan gled in i ett raseri och högg i luften efter den skriande rovfågeln. Sedan kastade han sig av hästen och rusade fram för att hugga den mystiske främlingen med sitt stora nemediska bredsvärd. Han höjde det ovan sitt huvud med dubbelfattning. Kvinnan i kåpan vände sig dock bara halvt åt sidan. Hon höjde lugnt sin ringsmyckade väna hand och stoppade honom med nya besvärjelser mumlandes över de röda läpparna.
-Trolldom!…vrålade barbaren så att det ekade mellan kullarna och försökte klyva häxan från nacken till ryggrad. Men det enda han åstadkom med en monumental ansträngning var ett halvt steg framåt i snön. Ådrorna stod ut på Onans mäktiga nacke. Knogarna vitnade av greppet kring svärdshjaltet.
Besvärjerskan, lade huvudet något på sned. Hon var tvungen att ta ett steg bakåt och tycktes imponerad av Onans viljestyrka. Magin stod som elektricitet i luften omkring platsen och Alsacor gnällde till, då hans blytunga huvud återigen sänktes hårt mot stubben.
-Lyssna, min kung!…hördes häxan yttra med en röst som sprucket glas. Hon drog en lång bronskniv från sitt bälte.
-Hör Ni, vad stubben viskar?
Men, trollkvinnan kunde inte skära strupen av kung Alsacor och hejda den vildögde cimmeriern samtidigt. Barbarens vilja var nästan djurisk i sin manlighet. Hon blev rejält imponerad.
-Sådan skillnad, mellan er. Ni, är svag Alsacor, ovärdig er tron. Rösten blev nu mer normal. Men hon kunde fortfarande inte kontrollera dom båda samtidigt.
***
Hon valde ett andra alternativ. Sakta drog hon sin kåpa bakåt och lät sina ögon smeka den frustande barbarens blodiga ansikte. De var mörkt blå och pupillerna vidgade sig så att de såg djupa och sensuella ut. Hon bar en nästan överjordisk grace och skönhet. -Var lugn krigare, du har ett starkt hjärta och en vilja av härdat stål. Låt ditt svärd falla, du vill inte bära det mot mig... Var lugn, varför gå i strid för ovärdiga män som denne, mes och hanrej?… Hon rynkade näsan åt den huttrande kungen.
-Jag är Maleshkia, säg är jag inte fager?
Onan, stirrade på henne medan tinningarna bultade och svetten rann från det svarta raggiga håret. Han försökte klyva henne med svärdet…men det bara darrade som ett asplöv i hans händer. Besvärjelsen fick honom att stelna nästan helt så att han bara kunde stappla ännu ett kort steg framåt, men då bara genom en enorm mental ansträngning.
Maleshkia, drog ner kåpan ytterligare och lät det nästan helt snövita håret rinna ut över hennes nakna axlar. Leende smekte hon av sitt ytterplagg och lät det falla. Onan frustade till och rörde blicken upp och ner från ansiktet till kvinnans fötter och sedan upp igen. Hon stod i den sotiga snön i lårhöga bruna skinnstövlar. Hon var naken under förutom sirliga tatueringar som ringlade sig likt långsmala ormar över de välformade låren. Vidare upp kring höfterna och den fasta bakdelen och den vidjesmala midjan. De försvann bakom hennes rygg för att slingra sig vidare i vackra men mystiska mönster utmed armarna, ända ner till de guldringsbehängda handlederna.
Brösten var som mogna äpplen och fasta, med silverringar i de nästan rosa bröstvårtorna som knottrade sig hårt i kylan. Det släta rakade könet pryddes av ett set guldringar. Hon verkade inte lida av kölden utan närmade sig barbaren försiktigt. Hon log med ögonen och munnen öppnade sig lite så att läpparna var särade. Ögonlocken var målade och de föll så att ögonfransarna blev som fjärilsvingar.
Onan, kände svärdet sänkas bakom huvudet och släppte det ur sitt grepp. Det satte sig i snön bakom honom med ett vått ljud. Hans bringa hävde sig kraftigt av tung andning och han var försvarslös. Maleshkia knackade lätt på hans bälte med bronsknivens egg och Onan blundade, halvt beredd på att snart bli eunuck eller värre.
-Vad, vad pysslar du med din dåre? Hon snärjer dig, ser du inte faran!?…skrek Alsacor gällt och vred sitt ansikte för att titta upp på skeendet. Men även kungen imponerades av häxans stora skönhet. Hon hånlog ner mot honom och tryckte sig mjukt mot barbaren. Händerna smekte hans ansikte och hon slickade sina blodiga fingrar.
***
Onan, tryckte ner henne på knä och lösgjorde sitt vapenbälte med ett klirrande ljud. Sedan greppade han en silverglänsande handfull hår från hennes nacke, för att köra in sin grova lem djupt ner i den rödmålade munnen. Han tryckte sig långt ner och höll fast, stönande av känslan när ollonet gled ner i den kväljande strupen. Hon rev nästan desperat över de muskulösa låren och magen men Onan stirrade ner med vansinniga ögon som mötte hennes. De var slagna i fruktan nu. Han höll Maleshkias huvud i ett obetvingbart grepp. Stötarna in och ut ur hennes hals ökade i takt, mer och mer, ända tills han började skrika upp mot skyn, hårt blundandes.
***
-Din, barbar…ditt svin till bergsvilde!…ställde sig kung Alsacor upp, snyftade och torkade sina tårar med en sidennäsduk.
-Du förväntar dig kanske ett tack?! Mitra, sådana råa sällar som du borde hängas! Jag känner mig inte ett dugg räddad…Alsacor gick med arga vingliga steg ut ur gläntan och försvann in bland granarna. Små arga rop hördes efter honom tyna bortåt. Troligen för att snö rann ner från träden och landade innanför under manteln, medan han letade sig hemåt till slottet och domänerna.
Onan, stirrade ner på sitt offer. Det var inte det att han skulle tveka inför att dräpa en trollkvinna som lagt besvärjelser över hans sinnen. Kråkorna slet redan i köttet på de döda i snön en bit ifrån honom. Hon var verkligen en ond svartkonstnär, utan tvekan skulle han varit hennes nästa offer.
-Men att dräpa någon med sitt byxsvärd?…
Maleshkias ögon stirrade döda och kalla uppåt från där hon låg med bruten nacke.
Onan, kliade sitt huvud och suckade lätt skamset.
***
Fler noveller av samma författare
