I rymden ...
Författare: fullerull Datum: 2011-10-25 23:13:26
Kategori: Heterosex och Första gången
Läst:
16 998 gånger
Betyg: 4.2 (9 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
… kan ingen höra henne skrika, tänkte jag när jag, smått road, njöt av föreställningen från rymdtronen (toaletten). Hon var vältränad, fullt påklädd och enligt henne själv - helt ointresserad (då jag inte var hennes typ). Ändå flöt hon omkring framför mig, i sin ryska stationsdräkt och smekte sina om inte obefintliga, så åtminstone små och osynliga bröst. Även om hon bara ville retas, så lyckades hon ändå så ett tvivel inom mig. Man kanske skulle försöka, ändå?
Men vi kanske skulle ta det från början?
För Natasha Ivanova, vältränad, små bröstad, brunett och blåögd, var det första gången i rymden. Hon hade tränat hårt, avlagt examen som Kosmonaut vid Ryska Rymdakademien med bästa betyg men sen hade hon känt sig som en evig tvåa. Gång på gång var hon första reserv inför uppskjutningarna. Hon ansåg att hon många gånger kunde uppdraget och var betydligt mer lämpad än den kandidat som sen sköts upp. Men ledarna hade fattat sitt beslut och av någon anledning sa de alltid att ”din tid kommer” – utan att meddela närmare, när det kunde bli dags för ett eget uppdrag.
Natashas första gång i rymden blev mångfacetterad, långvarig och inte alls som hon hade tänkt sig. Med på resan fanns nämligen ett knappt uthärdligt, blont och blåögt, forskningsexperiment. Ledarna hade poängterat att hon om någon var den bästa kandidaten för det här uppdraget då hon länge väntat på att få ett och därför skaffat sig ett oändligt tålamod. Vad skulle hon göra? Tacka nej när hon bönat och bett om ett så länge! Inte mycket – hon fick helt enkelt svälja förtretet och koncentrera sig på att klara det. Då skulle hon kanske få ett riktigt uppdrag - nästa gång.
Vi var tre resenärer och vi skulle tillbringa 99 dagar i rymden, i omloppsbana, kring Jorden. Pjotr Torbin, vältränad, tystlåten och uppenbarligen intresserad av Natasha, var förste pilot och veteran, inne på sitt sjunde uppdrag. Kandidat för nästa resa till antingen Månen eller Mars. Natasha var andre pilot och helt omedveten om att hon utvärderades för uppdrag till Månen eller Mars. Mitt uppdrag var att testa deras psykiska uthållighet när de stod inför en personlighet som var en direkt motsats till deras egen. I rymdsammanhang har man alltid varit noga med att skicka iväg besättningar som klarat av att samexistera av naturliga skäl. Nu hade någon fått den smarta iden och tydligen även kapital att göra helt tvärtom.
Det gick bra – till en början. Jag var jobbig, det förstod jag på hur de talade med mig. Förutom min roll som knappt uthärdligt, mänskligt forskningsexperiment så hjälpte jag till att dokumentera de experiment som utfördes. Det var barnsligt enkelt att ställa för många frågor om stavningen, om syftet, om deras sexuella läggning (deras blickar, ni skulle ha sett dem) etc. Men de tog det väldigt professionellt, det var faktiskt en ganska ansträngande tid däruppe.
Men sen gick det mindre bra, det var hela 30 dagar kvar när Pjotr helt plötsligt började bli väldigt aggressiv när jag körde med mina, vid den tidpunkten, helt normala psykologiska utsvävningar. Jag erkänner att jag vid det laget börjat lägga handen lite väl långt ned på ryggen på Natasha när han var i närheten. Bara för att jag visste att han kastade intresserade blickar på henne i smyg. Natasha gav mig ogillande blickar och flyttade raskt på sig varje gång. Markkontrollen såg givetvis vad som hände, men hade order att inte kommentera hur jag betedde mig. Kosmonauter filmas när de sover, när de äter, när de experimenterar. De kan till och med filmas när de sköter sina naturliga behov, om de skulle visa sig att deras normala mätvärden börjar bete sig underligt. Förutom detta så spelas allt de säger (eller låter) in. Ni kan ju tänka er vad ytterligare psykologisk press i form av en person som säger allt vad som faller honom in och mer där till, kan ha när det inte går att fly fältet.
3 dagar senare, så brast det. Pjotr naglade fast mig med en ilsken blick och försökte strypa mig. Jag slet mig loss, Natasha kom av någon anledning inte till undsättning, och lyckades ta mig till sovutrymmet där det fanns motmedel, att använda i yttersta nödfall. Min blotta existens hade fått rymdveteranen på fall, Pjotrs puls steg onormalt, såg konstig ut och svimmade av. Natashas medicinska utbildning med understöd av mark kontrollen fick igång honom igen men han fick arbetsförbud och strikta order om vila. Hennes blickar på mig var inte nådiga och markkontrollen beordrade mig att avbryta uppdraget och vara assistent till Natasha till dess förste piloten tillfrisknat.
Dagarna gick, Pjotr blev inte bättre, fortsatt vila, blev hans order. Det fanns ingen chans till hemtransport just nu. Natasha hade kommit på ett sätt att kommunicera som varken kameror eller mikrofoner kunde uppfatta. Jag fick för mig att hon ville hämnas på något sätt för hon började retas så fort hon fick chansen till det.
Tyngdlösheten är både vän och fiende i rymden. I början var det enbart kul att flyta omkring och göra konster, leka med mat och dryck m.m. Men sen började man inse att saker som man inte ens tänker på, på Jorden, måste tänkas på, i rymden. Det var lätt att oavsiktligt stöta emot varandra om man inte hela tiden tänkte på hur man styrde kroppen när man sköt ifrån eller drog sig fram. Fröken Ivanova var ju också ganska ovan vid total tyngdlöshet men hennes beröring av mig, med sin kropp, kunde omöjligtvis vara slumpartad. Det hände allt oftare att hon stötte mot skrevet med handryggen eller strök med bysten mot min rygg, när hon flög förbi. Fanns ingen kamera som kunde fånga den bildvinkeln.
Men jag var inte intresserad, konstigt nog, måste ju vara det ultimata testet. Kan ha att göra med att jag visste att hon försökte få mig att gå över gränsen och därmed bli hemskickad. I frustration över att hon tydligen inte lyckades attrahera mig gick hon ännu längre. På skrivplattorna började hon lämna små meddelanden på toaletten, som kamerorna inte såg:
”Är jag din första?”
”Väter du i blöjan (ja, vi har rymdblöjor på oss ibland), när du drömmer om mig när du sover?”
”Är den stor eller liten? Säkert pytteliten!”
Mitt självklara svar var bara en glad gubbe varje gång vilket hon tydligen tyckte var mycket frustrerande för hennes små texter blev ännu frispråkigare:
”Min är liten, trång och rakad. Intresserad?”
”Mina bröst är små men väldigt känsliga just nu. De behöver bara lite…”
Började bli lite intresserad nu. Min puls gick upp (jag befann mig på toaletten) och markkontrollen som var oroliga för fler sjukdomsfall hörde av sig. Jag svor tyst för mig själv och svarade dem. Sen lämnade jag själv ett meddelande:
”Om du är intresserad av det du antyder, så får du nog visa lite, så att jag förstår…”
Visste att det var en nästan omöjlig uppgift. Vi sov och var vakna i skift numera. Vi hade några timmar per dygn som överlappade för den sociala samt rent yrkesmässiga aspekten som avrapporteringar etc. Och vi övervakades ju som sagt. Nästa dygn innan det var dags för mig att sova så flög jag med en viss spänning in på toaletten och spände fast mig. Inget meddelande. Lätt missnöjd började jag min tvagning.
”Oleg, visst behövde du nya sanitetsbyxor?”
Natasha dök upp, höll för ögonen med ena handen(för kamerornas skull) men hennes ögon syntes spana genom en glipa. De spärrades upp lite tyckte jag, log och höll i en ny blöja.
”Oj. Ja, den glömde jag visst. Tack så mycket!”
Natasha utförde en något märklig akrobatisk dans framför mig, log, smekte bysten och gav blöjan en puff så att den flöt över utan att vi behövde röra varandra. Sen såg jag att hon studerade min lem (som är ganska stor) med ett leende, slickade sig tydligt om läpparna med sin röda, spetsiga tunga innan hon vände om och flöt bort från mig. ”Inte hennes typ!” – möjligt men min lem, den intresserar henne uppenbarligen!
Dygnen gick, Pjotr var deprimerad, tog sig knappt ur sängen för den obligatoriska träningen. Av hänsyn till hans hälsa höll sig jag och Natasha i skinnet när han var vaken. Markkontrollen kunde inte mäta den spänning som blev starkare och starkare mellan pilot och experiment för varje dygn som gick. Och dessa meddelanden gjorde att det snart slog gnistor kring oss och att vi fick koncentrera oss så att inte markkontrollen blev orolig för vår höga puls:
”Den såg stor ut. Jag längtar till dess att jag får känna den i mig…Natasha”
”Om din tunga är lika flink som ditt tal, så kan jag knappt vänta…Oleg”
Helt utan att det ingick i uppdraget så riskerade vi stationens, Pjotrs och även våra egna liv när vi kom på hur vi skulle kunna komma undan de vakande kamerorna och ljudinspelningarna. Vi skulle köra reservkraftstestet som var planerat om 2 dygn lite längre än vanligt och ge Pjotr något lite att sova på!
Förste piloten fick en liten dos sömnmedel i drycken. Det tog snabbt och markkontrollen såg uppenbarligen inget onormalt med det. Sen påbörjade vi checklistorna för omkoppling till reservkraft, men vi la till ett steg, sen blev det mörkt, svart och helt tyst. Det var inte utan att man blev lite orolig. Men all övervakning var borta – vi kunde snurra många varv innan strömmen behövde slås på igen. Givetvis skulle markkontrollen vara ytterst orolig vid det laget och kritiken skulle inte vara nådig. Men jag hade sagt att jag frivilligt skulle ta skulden för allt om så var – så fjättrad av begär var jag.
Vi kunde inte se varandra, men vi kunde känna. Fingrarna famlade fram, vi fann varandras huvuden, vi kramades. Läppar möttes, munnar öppnades, tungor kändes, kyssarna gick från långsamma djupa till hastiga och lustrusiga. Hon smakade gott och tungan var len och glidig. Kabinen blev kallare och kallare i den strömlösa stationen men vi blev bara hetare och hetare.
”Vänta Oleg! Vi måste slå på värmesystemen, annars riskerar vi att bli till ispinnar om vi väntar längre!”
Natasha, tände en led som gick på batteri, hittade de strömreglage som skulle aktiveras och slog på dem. Stationen startade upp igen, på reservkraft, endast ett fåtal navigeringslampor lyste rött. Övervakningen fortfarande avstängd. Men de enträgna anropen från markkontrollen irriterade. Hon stängde av ljudet, sköt ifrån med ett retsamt leende, mot toaletten. Jag jagade ifatt, fångade henne i luften, och drog av henne dräkten. Kylan fick hennes bröstvårtor att stå rakt ut, hennes hud knottrades. Jag drog av min egen dräkt och drog henne till mig. Nu fick vi vara försiktiga. Vi smekte försiktigt, väl medvetna om att för hastiga rörelser kunde sluta i att vi kom åt knappar och reglage som inte skulle aktiveras samt få oss att törna in i väggar i allt för god fart.
Hennes bröst var små och varma men vårtorna hårda och kalla. Jag lät de pigga bröstvårtorna nudda mina varma handflator, en i taget. Sen rörde jag händerna i små cirklar, fröken Ivanova tryckte sig närmare. Nu var det bröstens tur, jag smekte dem med mjuka händer, medveten om att de sades vara känsliga just nu. De var mjuka och upphetsande att ta på. Med ett grepp om det ena drog jag mig nedåt, åtsidan och sög in den ena vårtan i min mun, spelandes med min tunga över den.
”Mmh, värm min lilla tutte i din heta mun!”
Nu klättrade jag över till den andra och gav den samma behandling. Det var omtyckt, Natasha tryckte mitt huvud mot sin kropp. Då sög jag växelvis lite hårdare och nafsade försiktigt i dem innan jag tog mig uppåt och mötte hennes varma läppar i en kyss.
Jag ville smaka. Jag tog tag i hennes smidiga, muskulösa lår och särade dem med mina händer, sen gick mina läppar och tunga på upptäcktsfärd. Jag kysste, smekte, lät tungan spela mot de inre låren. Hon undslapp sig ett lätt gnyende. Liten, trång och rakad – det ville jag undersöka snarast. Inte mycket hår där nere, springan i venusberget slutet som en mussla. Min tunga dyrkade ivrigt och tålmodigt. Det fuktiga blev blött och slirigt, musslan öppnade sig. Fingrarna kunde äntligen fara fram och åter över blygdens tunna och svullna åsar.
”Oh, slicka mig snälla!”
Med glädje tänkte den tidigare, knappt outhärdlige. Den tidigare så ointresserade kvinnan beordrade honom att ta för sig, det skulle han givetvis göra. Speciellt som hans egna lilla varelse växt till sig och fick sitt huvud avsuget med en mun som fick gapa stort för att omsluta det. Men helt oerfaren var hon rakt inte, hon förde förhuden fram och tillbaka och slickade flinkt och duktigt på ollonets känsliga kant. Han kände att han var lite rinnig själv. Oh, nu tog hon in halva, och så ut igen och oj vad hon kunde. Han fick försöka slappna av, det var inte dags att skjuta ur sig än.
Ånyo dök han in mellan de särade låren, gned den lilla kulan som nu svullnat och trotsigt stod på vakt, sen slickade han ivrigt. Natasha knep med lårmusklerna, det var tydligen skönt, he he. Ett finger vättes och trängde sen försiktigt in i slidmynningen.
”Oh, ja! Flera!”
Två fingrar trängde genast in, mötte ett visst motstånd men honkönet var mycket redo och musklerna där inne skulle säkert knåda lemmen på ett väldigt skönt sätt. Han pullade henne bara med fingertopparna i mynningen, hon flämtade ivrigt och stönade på ett sätt som fick honom att vilja tränga in på riktigt. Så han lämnade den våta, varma springan och försökte vända håll genom att klättra på Natasha. Hon fattade galoppen men kunde inte låta bli att hålla fast i hans skinkor ett slag och tvinga in staken ännu längre in i hennes till bristningsgränsen fyllda munhåla. Oleg stönade högt, då släppte hon ut honom och lät sig vändas. Akrobatiken fick dem att träffa den vadderade väggen. Hon kände den väldiga, hårda lemmen mellan sina fasta lår. Blygden strimmade stammen, när den ströks mot henne. De höll i varandra tämligen hårt. Natasha särade på låren, och drog upp benen för att underlätta inträngandet. Då de var i tyngdlöshet skulle hans höft och magmuskler få jobba hårt. Långsamt lät han ollonet gnida sig mot blygdläpparna. De gav efter och Natasha njöt av knådningen, de behövde definitivt inget glidmedel, de var så kåta att safterna nästan flöt iväg som små kulor i kabinen. Nu fann ollonet springans öppning och trängde långsamt in en bit.
”Ohhhh. Mmmmhhhh. Långsamt, just så, låt mig njuta!!”
Med ett stort leende (och en ganska stor ansträngning) drog han sig ur för att sedan åter vidga mynningen, och tvinga sig in. Ytterligare en bekräftelse på stor njutning undslapp fröken Ivanovas smäckra läppar. Hon hade haft rätt, hon var trång där nere, och hans storlek gjorde inte saken sämre. Att bara jucka helt stilla och grunt i mynningen var alldeles tillräckligt för Oleg just nu. Men Natasha ville ha mer, lade fötterna mot honom och manade honom att ta henne ordentligt nu på en gång.
Oleg Alexejovitj, tryckte långsamt in hela i Natashas slida. Tur att pulsmätarna inte rapporterade hem just nu. Det var jobbigt att knulla i tyngdlöshet och Natashas underliv ömmade lätt. Men det var hon redo att ta, hon var sex svulten och när de nu gått så långt som de gjort så skulle hon banne mig få sig något ordentligt också. Hon bet ihop och manade på hingsten vars kön sprängde i henne. Hon var ordentligt våt nu och svetten bröt fram mellan skinkor och lår.
Hans rörelseenergi fick dem att likt en minisatellit sväva fram i toalettutrymmet och ju mer han stötte i fröken Ivanovas trånga mussla desto tröttare blev han och då klarade han inte riktigt av att tänka på vart de var på väg. Efter ett otal dunsar med huvudet före mot de vadderade väggarna och diverse reglage så fick de byta ställning. Alexejovitj tog sig till toalettsitsen, spände fast sig med banden och väntade ivrigt med lemmen i givakt, ordentligt insmord med slidsaft. Natasha flög dit tog tag i staken med bägge händerna och tog in ollonet i munnen, sugandes på den som en stor klubba. Oleg kände försaften stiga i röret, men nöp åt.
”Smakar Natasha!” sade hon och slickade sig om munnen.
”Hur vet du det?”
”Tjejer fingrar sig och smakar vet du väl?! Och fantiserar…”
Med ett hungrigt leende satte hon sig i sadeln, styrde lemmen mot mynningen, tog tag i spännbanden och spetsade sig med armstyrkan. Det tog stopp efter ett tag. Oleg tog tag i hennes höfter och hjälpte till. Ett stort leende spred sig över deras ansikten. Det var så skönt att fylla henne fullt ut. Blygdläpparna såg uttöjda ut där de spände kring stammen. Med gemensam armstyrka sattes ritten igång från skritt till trav och snart var de i full galopp. Hennes hår såg lustigt ut när det stod rakt upp på väggen ner, för att sen täcka ansiktet på vägen upp och om de stannade så flöt det bara omkring.
Fröken Ivanova njöt, skrek, flämtade och manade honom att inte sluta än på länge. Olegs kuk hade aldrig trängt in i eller knullat en skönare fitta och att göra det i rymden gav det en extra dimension, även om det var extra ansträngande för armmusklerna som värkte vid det här laget. Hon var lätt men då hans kraft fick henne att förflytta sig uppåt så måste han själv bromsa. också när hon skulle ned – på Jorden skötte jordens dragningskraft själva inbromsningen – det gick ju inte nu. Men till slut klarade han inte av att vänta, utan att tänka på ett och annat skrek han ett högt ”Aaaaahhhhh!!” och ett ”Uuhhhhhh!” när han var längst in, höll hårt om hennes höfter och sprutade en tjock och kladdig stråle upp i hennes innersta gömma. Och en till, och ytterligare en och sen insåg Natasha vad som hände förutom att det var skönt att känna honom spruta. Smått panikslagen, sköt hon ifrån med ben och armar, lämnade hans eruptiva utskjutningsramp med god fart. Oleg såg det hända i slow motion men klarade inte av att reagera då hans stora springare fortfarande sprutade vit lava omkring sig. Och han själv var nästan på väg att svimma på grund av ansträngda muskler och en ytterst kraftig orgasm. Fröken Ivanovas oskyddade huvud slog i taket och just där var det inte vadderat. Hon svimmade av det hårda slaget mot bakhuvudet precis samtidigt som de sista dropparna, vit kladdig lava lämnade utskjutningsrampen och flög som projektiler rakt upp mot taket, några träffade det, andra hennes hals och hår.
Oleg Alexejovitj var uppskakad. Han satt fastspänd på rymdtronen, lemmen stod fortfarande upp, men hans partner och enda kapabla rymdpilot svävade omkring naken, med sperma på väg ut ur skötet och i hår och på halsen och var avsvimmad. Förste piloten hade de sövt, han skulle inte vakna på bra länge och rymdstationen gick på reservkraft. Och han, var bara en egoistisk passagerare med ytterst liten kunskap om hur man hanterar en rymdstation i det läge de nu befann sig. Han kallsvettades när tanken slog honom. Han kände att det här kunde sluta mycket illa och att ett nackskott vid en eventuell hemkomst som straff för det han gjort skulle vara att föredra mot det han nu kunde råka ut för, en långsam, plågsam, död.
Men så fick han inte tänka, han fick skärpa till sig! Natasha förtjänade inte att dö på grund av hans misstag och klena ansvarstagande. Han torkade snabbt av lemmen, tog sig loss från spännbanden och fångade varsamt in den kvinnliga satelliten och undersökte om hon andades. Det gjorde hon – vilken tur. Han undersökte huvudet och nacken och letade efter blod eller onaturliga svullnader – inget sådant hittades. Oleg torkade snabbt av hår, hals och sköte så gott det gick innan det torkade mera, klädde henne varsamt och sen sig själv. Han behövde en ficklampa för att kolla om pupillerna reagerade samt en pulsmätare. Han och den avsvimmade Natasha lämnade toaletten flygandes. På Jorden hade han varit tvungen att bära henne, det slapp han nu. Men det var en ringa tröst.
I sovutrymmet var Pjotr fortfarande utslagen, helt enligt beräkningarna, men herr Alexejovitj hittade sjuklådan och det han behövde. Normal puls och pupillerna reagerade på ljus. Och nu då? Framstupa sidoläge var onödigt, fria andningsvägar hade hon och om hon kräktes skulle vätskan flyta iväg ut i kabinen utan att riskera att kväva henne. Han föredrog att hon vaknade själv så han slapp råka ut för utfrågningen från markkontrollen som han räknade med skulle bli svår att bemästra. Men han hade kanske inget val?
Han behövde lyckligtvis inte tackla markkontrollen och alla andra tekniska okunskaper själv. Natasha vaknade självmant, tog sig för huvudet och kräktes. Ordentlig hjärnskakning konstaterad. Han fångade in den otrevliga, vätskan med papper som han hade i byxfickan, torkade henne kring munnen med ett annat och gav henne lite tid att andas. Sen kunde han inte vänta längre:
”Natasha, förlåt och tack för att du vaknade igen efter smällen. Jag hann bli riktigt orolig!”
”Jag mår inge vidare. Det gör ont i huvudet, flimrar för ögonen och jag känner mig yr!”
”Det förstår jag, det var en rejäl smäll. Du borde därför ta det så lugnt du kan till dess att vi vet mer. Men, du är den enda piloten som är vaken och stationen är lite handikappad just nu med reservkraften inkopplad och allt, så vi skulle behöva återgå till normal drift… samt komma på en bra förklaring till markkontrollen. De lär inte vara glada vid det här laget!”
Natasha var tyst ett tag, blundade, samlade sig och sen kom ett litet leende:
”Trots att du pratar så mycket så lyckades du inte varna mig om vad som var på gång. Om du gjort det, din slarver, så hade vi legat betydligt bättre till. Du får ta ansvaret, precis som du försäkrade mig om att du skulle göra, när du tänkte med snoppen, om det nu var den du tänkte med!”
”Å, andra sidan så har vi nytta av din hjärnskakning, det var ju därför det tog sån tid att genomföra övningen och återkoppla till markkontrollen!”
Natasha log igen.
”Bra förslag. Antingen är din snopp mycket intelligent eller så kanske du använde din hjärna till något nyttigt för en gångs skull! Och glöm inte att du är skyldig mig ett par rejäla omgångar när vi återkommit till Jorden, jag bestämmer vart och när!”
Nu var det Olegs tur att le, stort:
”Taget. Jag var rädd att du inte ville ha med mig att göra mer. Och om vi skulle misslyckas med att få igång skutan, så har vi gott om tid på oss att göra det igen, efter att du frisknat till förstås!”
Natasha log, smekte Olegs kind med handen och började sedan långsamt dra sig fram mot kommandobryggan. Det oundvikliga och otrevliga med markkontrollen, måste hanteras så snabbt som möjligt. Oleg skulle hålla sitt löfte, nu hade han ju trots det något att se fram emot på Jorden. Det kändes inte som om varken han eller Natasha skulle få chansen att se rymden igen – efter det som inträffat. Skulle vara ett mirakel i så fall.
* * *
Rymdstationen återgick till normaldrift. Oleg fick en ordentlig avhyvling av markkontrollen, då han meddelade att han störde andre piloten under det kritiska läget med omkoppling till reservkraft och att han råkade putta till Natasha under det bråk som uppkom när hon skällde ut honom för felsteget. Den oplanerade framdriften fick henne att åka iväg och träffa väggen olyckligt med huvudet – där av hjärnskakningen och att det tog så lång tid att återkomma efter att stationen blev strömlös. Att han inte hört markkontrollen tidigare skyllde han på att han var så orolig för Natasha att han inte brydde sig om att svara och senare för att han var så oroligt för deras reaktion på det som skett att han inte vågade svara helt enkelt.
De köpte helt oväntat hans förklaring efter att Natasha intygat att allt hade skett på det sättet. Oleg hoppades att hans renommé om att vara en mänsklig, knappt uthärdlig person hjälpte dem att komma till den slutsatsen.
När Pjotr vaknade och fick höra om allt så blev han orolig för Natasha och skällde ut Oleg efter noter. Själv kunde han inte förstå varför han känt sig så trött och sovit så länge. Han grämde sig för det och hoppades att Natasha inte tyckte illa om honom på grund av det.
Förste piloten hatade Oleg vid det här laget och Natasha mådde visserligen bättre men behövde tas hem för ordentlig undersökning på Jorden. Det var ett problem, för Pjotr var fortsatt deprimerad och han blev ännu mer deprimerad när han observerade att andre piloten numera log glatt mot Oleg så fort hon fick chansen och hans hatobjekt verkade ha brutit isen mellan sig och henne och besvarade dem.
Problemet var markkontrollens – för de hade bara två platser i nödkapseln. En deprimerad förste pilot med tveksam hälsa borde inte vara ensam kvar. Den knappt outhärdlige, skulle hem snarast möjligt och han kunde inte bli kvar i vilket fall som helst då han inte hade rätt kunskapsnivå. Andre piloten var frisk som det såg ut men man var orolig för eventuella fysiska men efter hjärnskakningen. Dessutom var man orolig för vad som skulle hända om man skickade hem förste piloten tillsammans med Oleg.
Beslutet blev, efter godkännande från Pjotr, att han stannade kvar i omloppsbana och att Natasha och Oleg skickades hem. Reserv kapsel och Kosmonauter skulle skickas upp så snabbt som möjligt, då Pjotr behövde sällskap.
Natasha mådde fortsatt illa efter hemkomsten. Åt dåligt, kräktes mycket. Läkarna var oroliga att det var en följd effekt på hjärnskakningen och den snara rymdfärden ned till Jorden. Men de kom snart på andra tankar. Kosmonaut Natasha Ivanova befanns vara gravid. Och det kunde bara innebära en sak – hon hade blivit befruktad i rymden!
Det som oroat henne när Olegs säd slungats in i henne och orsakat hennes panikfyllda flykt, var sant, hade sått ett frö och det grodde nu där inne. Ett rymdfrö. Det första i världen vad hon visste. Hennes framtid som rymdpilot var kanske över redan, men hon kanske skulle bli den första mamman vars barn blivit till, i rymden. Och Oleg, den odågan, skulle bli den första pappan. Natasha blev konstigt nog inte oroad, hon blev glad. Och Oleg hade ju en skuld att betala. Det pirrade till mellan benen när hon tänkte på att det nog fick bli bakifrån, på alla fyra, nu när de hade en värdefull liten krabat, som växte till sig där inne.
Fler noveller av samma författare
En helt osannolikt märklig och unik novell. MEN väldigt väl skriven. I synnerhet det faktum att det utvecklades till kärlek och inte bara sex gillade jag.