Regnets rytm (3)
Författare: Schakalen Datum: 2004-06-25 00:07:38
Kategori: Heterosex
Läst:
7 633 gånger
Betyg: 2.6 (172 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
III – Mannen som rökte Marlboro.
Fram till klockan nio den kvällen, tog han det lugnt. Åkte en runda i staden, kände på gatorna. Los Angeles var en stad som särskilt lämpade sig för biljakter till skillnad från San Francisco där gatorna gick upp och ner som aktier. Men den här staden hade tvära, men breda kurvor och vägarna var någorlunda jämna och släta efter 3th Avenue. Mustangen mullrade dovt som ett rovdjur där den låg bakom en bred Station Wagon. Han såg på den analoga klockan i bilen. Lite över åtta. Gott om tid, alltså. Då den bastanta, förtroendeingivande Wagonen accelererade iväg följde Mustangen efter, men vek av efter 113th St.
Där rullade han omkring lite på småvägar, lät Mustangen accelerera en bra bit över 10 000 varv innan han lät den svälja hastigheten och kolvarna lugnade sig.
Gatlyktorna utmed vägen lyste stelt upp kupén med jämna intervaller, mätarna lyste ljusgröna och skarpa mot hans uttryckslösa ansikte. Fullt med rörelse i staden, ingen sov ännu i L.A. Ingen skulle göra det på länge. Åtminstone inte särskilt många.
Någon minut i halv nio parkerade han bilen på takparkeringen igen och små-
joggade lite lätt nerför spiraltrappan. Väggarna i trapphuset var fullklottrade med graffiti, men också en del skit. ”Fuck the state” stod där, till exempel. Ut-
an att ens skifta uttryck i ansiktet, fortsatte han neråt och kom ut i det under-
jordiska garaget några sekunder senare. Han drack en kopp kaffe i receptionen, den fortfarande vettskrämde receptionisten nickade så avslappnat han förmådde.
Kaffet smakade plast, men det innehöll i alla fall koffein och han tyckte att det gjorde honom en aning mer på alerten.
Då han steg ut ur receptionen, ut på gatan, hade kylan kommit smygande och det var inte längre särskilt varmt. Han promenerade de dryga 100 metrarna bort till The lousy burger. Frånvarande undrade han om expediten med den stora bysten skulle stå bakom disken nu också. Dörrarna gled lätt upp och samma lukt slog emot hans näsborrar. Medan han beställde en Coke av en lång, ranglig gestalt till expedit såg han sig om. Det satt bara tre människor i båsen. Ett par långt in i en hörna vid ett fönsterbås och så en ensam man i motsatt hörna, även han vid ett fönsterbord.
Han hade räknat med att Castaldi skulle ha minst två av sina män därinne, men ingen av dem verkade särskilt intresserad av honom själv. Han satte sig vid ett bord i mitten vid fönstret, alltså mitt emellan paret och den ihopsjunkne, till sy-
nes trötte mannen. Hamburgerklockan på väggen inne på caféet var någon min-
ut i halv nio. En polisbil tjöt förbi någonstans i närheten med sina sirener igång.
Han blickade bort mot det vackra paret, hon var ung och vacker, honom såg han bara nacken av, men det verkade vara en reslig gestalt, breda axlar och en tjock nacke. De satt tillbakalutade i sitt bås och verkade prata lite tyst med varandra, samtidigt som någonting rörde sig under bordet. Kanske deras fötter. Mycket riktigt, han tyckte sig kunna se killens fot under båset och den såg ut att vara helt fastklistrad utanpå kvinnans tights i höjd med underlivet och den masserade oav-
brutet. Han gissade att hennes man, eller sambo, gjorde likadant med honom.
Efter att ha ruskat på huvudet lite omärkligt drack han en klunk av Coken och medan kolsyran rev behagligt i hans hals funderade han. Förmodligen skulle han få utföra någon sorts test innan de antog honom som driver. Det skulle inte vara något problem för hans del, han hade gjort över 10 såna test och lyckats samtliga gånger. ”Såna test”, ja. Vad kunde det vara för test? Den som levde fick se.
Exakt klockan halv nio steg det in två män på caféet. Den ene var lång och smal, den andre var ganska knubbig och kort. De var klädda i mörka kläder med var-
sin hatt på huvudet. Efter att ha beställt varsin hamburgare slog de sig ner i bås-
et bakom honom och han kände deras blickar i nacken.
Castaldis guys, tänkte han. Men istället för att, som vilken normal människa som helst, bli nervös och riva sönder servetterna som satt i sina kromade behåll-
are, satt han istället kvar helt lugnt och drack ännu en klunk av Coken.
Sedan hände ingenting förrän någon minut innan nio. Då steg det in ett sällskap på fyra personer. Med ens såg han att det måste vara Castaldi. Mannen i spetsen hade ett lustigt, men elakt, fiskliknande ansikte. De tjocka läpparna putade fram-
åt, underläppen lite mer än överläppen, det mörka håret var slickat bakåt, öronen bakåt lutade och näsan en kraftigare form av potatisnäsa. Över magen spände de mörklila kostymbyxorna och den svarta skjortan han bar under den lila kavajen.
Efter honom kom en ung, mycket vacker kvinna. Hon var klädd i en svartvit, tajt dräkt som smet om den smärta kroppen på ett utomordentligt snyggt vis, de höga klackarna på skorna ”klockade” då hon med värdig hållning gick mot honom, där bakom Castaldi. Sedan två män, en i mörk kostym och en i ett par jeans och en skjorta och över den en kavaj. Han kunde direkt avgöra vem som var den nu-
varande drivern, mannen som gick sist i jeans och kavaj. Samtliga fyra spände ögonen i honom då de kom fram till båset, Castaldi och drivern sjönk ner mitt emot honom och de två andra satte sig i båset bakom.
De stirrade på varandra ett tag, Castaldis ögon var ljusa och vattniga.
- Do you mind if I smoke? sa Castaldi sedan, efter drygt två minuters tystnad.
- Go ahead, svarade han, fortfarande på vakt och fåordig. Sån var han, helt enk-
elt. På sin vakt och fåordig. Castaldi repade eld på en tändsticka och tände så sin Marlboro.
- This is Matt, sa Castaldi. Our driver. But he’s done som really bad driving lat-
ely, and I don’t accept that. So now he’s going to Luccis gang, and I need a new driver. That’s why you’re here, but you know that, right? Han nickade till svar.
This is the deal, fortsatte gangsterchefen, you do some jobs for us, some banks, delivering some weapons and stuff, and we pay you. Maybe we’ll do some hit on a FBI-guy. You drive, we do de stuff. For a job in a bank, let’s say… 15 8f the cash we get, and on other jobs you get 1000 bucks.
- 20 °svarade han. I want 20 1/2Castaldi såg kyligt på honom. Tydligen tänkte han efter. That can take a while, tänkte han ironiskt.
- OK. You get 20 But listen. I don’t thrust you one bit. Got that? So my guys will be watching you, off action and in action, is that clear? If you screw around one bit, then you will be sleeping 6 feet down in the ground, if you know what I mean.
- So what’s the test?
- Test? Castaldi såg förvånat.
- To test me. If I’m good enough.
- Well, actually, I thought you and Matt should race from here and down to 3th St. But since Matt doesn’t dare to race with you, we can’t do that. But we’ll do a hit in Pacific Bank on West Avenue tomorrow. You will drive for us. Now, listen. You are working with me now. Once you’ve done a job for me, all the gangsters in this town want you to drive for them. But, like I said, you’re working with me now. Don’t screw around. Our headquarter is in an apartment in the small all-
ey on Key St, a shitstreet in the middle of all dirt here in L.A. Be there at eight tomorrow night. We’ll do the hit at nine.
Han nickade.
- Who are they? Frågade han och pekade över axeln.
- That’s Larry, Derrick and Michelle. My guys. And girl.
- I’ll be there at eight. Good night.
Han reste sig och slängde Coken i en papperskorg, efter sig lämnade han Castal-
di och hans gäng.
- Watch out for him, varnade Derrick. Like I said, cold as ice and hard as steal.
- Yeah, sa Castaldi. He’s perfect.
- I like him, sa Michelle med sin sensuella röst och såg efter honom.
Just som han kommit upp på sitt rum den kvällen, slog några stänk av regn mot den dammiga fönsterrutan. Han satt och lyssnade på regnet, på dess rytm. Mån-
ga gånger var det regnets rytm, den jämna, smattrande men också lugnande ryt-
men som sysselsatte honom då han satt i sin bil och åkte tvärs genom det enor-
ma landet. Regnet blev nu kraftigare och han ångrade att Mustangen stod uppe på takparkeringen. Efter en stund glömde han det, för just då ringde telefonen.
Han tvekade länge innan han svarade. Till slut lyfte han i alla fall luren.
- Yes.
- Yo, man! I’ve heard you’re in town and I thought that if you want to make some easy cash, get your ass down to the Museum of Art, man.
- What’s the deal?
- Hit in the Northern Bank, tonight, in one hour. You drive us there, we make a hit, you drive us to the harbour and lose the tail. Before we get on a boat there, you’ll get eight big ones.
- Eight grand? sa han. Det var mycket pengar. OK, I’ll be there at… 10. And you’ll be there too, otherwise I won’t do it.
- OK, man! Se you at 10!
Sedan hördes det ett klick i luren och det enda som fortfarande hördes var det rytmiska hamrandet på fönstret. Han satte sig på sängen för att tänka, samtidigt hörde han ännu ett ljud. Inte det höga ljudet från gatorna, utan från rummet in-
till. Det var en kvinna och en man, hörde han. De verkade utföra en sexakt, men han hörde rösterna samtidigt. Sedan avtog rösterna med att det slog till i väggen, förmodligen då kvinnan trycktes upp mot väggen, men det var bara en gissning.
- Oh, yes, baby. Just like that, in my pussy. Mmmh… that’s it.
Därefter hördes ett rytmiskt slag i väggen, antagligen knullade han henne upp mot väggen, han stående och hon i en sittande ställning med armarna om hans nacke och benen i sax om honom, möjligtvis. Men det var bara en gissning, fast förmodligen var det nog så. Han kände föga upphetsning, istället såg han på sin hand. Den skakade inte. Det gjorde den aldrig, alltså var han inte nervös. Bara en kontroll. Han var aldrig nervös, i alla fall hade han inte varit det sedan den dagen i Miami… En huvudskakning och så skakade han bort tanken.
Klockan felade en minut över halv tio. Samtidigt som han gick ut ur sitt rum hö-
rde han hur parets sexakt kulminerade under höga vrål och dunkningar i väggen, han gissade att det dunkade precis like hårt i hennes krampande fitta. Sedan gick han nerför spiralen och lämnade det knullande paret åt sitt öde.
What a motel… a fucking couple, bad stairs, bad coffee, great.
Det kunde i alla fall inte bli sämre, tröstade han sig.
Det tog drygt tjugo minuter att köra till Museum of Art som låg på 29th Avenue i utkanterna av Los Angeles centrum. Regnet avtog så småningom, torkarbladen på hans Mustang arbetade tyst och effektivt bort allt vatten. The rhythm of the rain, tänkte han. På motsatta sidan av vägbanan passerade bilar oavbrutet och en hel del polisbilar. De rullade fram som stadens domare i sina svartvita bilar. Han kände föga rädsla inför en polis. Han hade egentligen ingenting emot poliser, om det nu inte hade varit för hans yrke. Det var inget fel med att upprätthålla lagen.
Upprätthålla lagen, ja. Castaldi hade strikt sagt att han endast skulle utföra jobb åt honom, ingen annan. Nu, omkring en halvtimme senare, var han på väg att göra just det han absolut inte fick. Men 8000 dollar var mycket pengar och det var det som sköt på i bakhuvudet. Kanske var det här bara en fint av Castaldi, för att testa honom? Det kanske rent av var Larry, Derrick eller Matt som hade ringt honom. Det hade han inte tänkt på. För ett ögonblick tänkte han trampa på bromsen vid korsningen han just passerade, men ändrade sig. Det fick gå som det gick, han hade fortfarande en hel del tillgångar att leva på sedan tiden som driver i New York.
Han såg på sin hand igen. Den skakade fortfarande inte, precis som vanligt.
Klockan slog just tio minuter i tio när han parkerade utanför Museum of Art. De skulle antagligen träffas vid entrén, därför ställde han bilen framför trappan upp till den stora byggnaden och såg upp. Där stod två färgade män, de såg ut som typiska 70-talsgangstrar, möjligen hallickar. Färgglada skjortor, diviga kostymer och så afrofrisyrer. Det måste var dem, fastslog han. Han steg ut ur Mustangen och gick långsamt uppför trapporna, de två männen mötte honom.
- Are you the driver, man? frågade den ene.
- That depends. Who are you?
- The man you were talking to on the phone, hotshot. I’m Rufus and this is here is Glide, sa han och pekade på den andre. Are you ready for some action?
- Listen. I don’t give a shit about if you do that hit with success or if you get caught. All I care about is them eight big ones, and if you can’t give’em to me, I’ll talk to your boss. What’s his name?
- We don’t have a boss, driver. We just do some stuff for fun.
- But you will get me the cash if you fail, got that?
- Hey, hey, man! sa Glide. We will get your cash, don’t worry!
- OK. Then let’s go. I’ll wait in front of the Bank, you go in, make the hit and then you come out. I drive you to the harbour, lose the tail and then you get me the cash. Is that right?
- That’s right, man, let’s go!
De satte sig i bilen och Mustangen mullrade iväg mot Northern Bank. Det regn-
ade inte längre.
- That’s some nice wheels you got, driver, sa Rufus men fick inget svar. Rufus ryckte på axlarna åt Glide, som i sin tur gjorde likadant. Maken till kall snubbe hade de nog aldrig stött på.
De åkte under tystnad till Northern Bank. Han stannade Mustangen utanför, vän-
tade medan de tog på sig ett par rånarluvor och plockade fram väskan där peng-
arna skulle läggas och sedan drog de fram varsin Magnum.
- Good luck, sa han och såg på dem.
- We don’t need any luck, partner, sa Glide.
Då de hade störtat in i banken tände han en cigarrett och öppnade passagerar-
dörren. Den enda nackdelen med att ha en Mustang var att den bara hade två dörrar, alltså måste rånarna, eller vad de nu var han eskorterade, krångla sig in i bilen genom att kliva in i baksätet. Men det tog oftast bara ett par sekunder läng-
re tid.
Han fällde fram passagerarsätet så att de bara kunde hoppa rakt in i bilen, dra tillbaka sätet och slå igen dörren. Sedan var det fullt spett som gällde. Det dröjde drygt tio minuter innan Glide och Rufus rusade ut igen. De kastade sig in i bilen och slog igen dörren innan de drog tillbaka sätet.
- Let’s go, man!
Han tryckte pedalen i botten, Mustangen svarade med yttersta precision och med ett vrål accelererade den våldsamt iväg. Kraften tryckte tillbaka de tre i bilen och med en hastig rörelse slängde han i tvåan, åkte på bredsladd ut på Harbour Road, vägen som gick ända ut till hamnen. På mindre än en sekund kastade han i trean, in med kopplingen, lätt släpp på gasen, ryck i växlarna och sedan ett blixtsnabbt
möte mellan gas och koppling och den vrålade iväg. Hastighetsmätaren visade på över 130 kilometer redan och Mustangen accelererade fortfarande, nu på en hungrig fyra.
Samtidigt hördes polissirener bakom dem och ut ur en gränd for tre arga polis-
bilar med tjutande sirener.
- Come on, man! We’ve got a tail! hojtade Rufus.
Då den enorma motorn varvade 12 000 varv gjorde han växelmanövern och i med en tung femma. Hastighetsmätaren nära 160-strecket. Det var tur att trafik-
en var lite lugnare nu, annars hade han definitivt inte kunnat hålla 160 blås på Harbour Road. Han väjde för bilar, drog förbi en del med bara millimeter mellan backspeglarna kändes det som. När polisbilarna började tappa mark strax innan korsningen där Harbour Road blev påkörd av Niles St. som sedan fortsatte gen-
om den stora vägen, drog han i handbromsen och bilens bakdäck skrek som stuckna grisar, medan han på bredsladd kastade bilen över andra sidan vägen och fortsatte in till vänster på Niles St.
- Take it easy, man! tjöt Rufus men ignorerades prompt.
Där, inne på Niles St. fångade han upp bilen igen och på en övermodig fyra kastade han in bilen i första svängen till höger, antalet polisbilar hade nu minsk-
at till två.
- How much cash did you get? frågade han medan han lät Mustangens hjulupp-
hängning arbeta sig över ett farthinder.
- About 100 grand, svarade Rufus nöjt.
- Give me 8000, sa han. Count the money and give me 8000 when I get you to the harbour, ´casue when you have got out of this car, the car is gone like the faith in Keegan, OK?
- Cool, man, just lose the tail! skrek Glide.
Han drog än en gång i handbromsen och kastade ut bilen till höger och kom ut på Harbour Road igen som gled förbi därute likt ett ormliknande odjur. Stor och farlig för en driver på grund av dess oförutsägbara väg. Ibland var den helt jämn och slät, ibland ojämn och rynkig som en pensionärsrumpa. Polisbilarna hade nu blivit polisbilen och det var nu bara en mot en.
De närmade sig hamnen i dryga 170 kilometer och bilarna svepte förbi som vore de stillastående objekt, rundningsmärken eller liknande. Rufus och Glide höll i sig i sätena och såg mer eller mindre skräckslagna ut. Själv hade han allting und-
er kontroll med bara en snut kvar att skaka av. Bilen accelererade fortfarande bra och den nådde snart 190-strecket. Nu gick det nästan outhärdligt fort, tyckte Ru-
fus, han hade aldrig varit med om någon som körde som den här killen. Bilarna stod stilla nästan, och förarna kastade sig på signalhornen och skrek åt den blå Mustangen.
Strax före hamnen hördes en kraftig smäll från polisbilens ena framhjul och ög-
onblicket senare såg man hur vänster framdäck trasades sönder i en våldsam punktering och den tunga bilen kastas upp i luften under hjälplösa skrik från både motor och däck. Rufus och Glide bara stirrade. Drivern såg på vägbanan framför honom.
- No tail, sa Rufus lättad då bilen med skrikande däck bromsade in vid hamnen.
- Here’s your cash, sa Glide. We’ll call you if we should do any more jobs to-
gether.
Han sa ingenting, tog bara emot pengarna och såg till att de båda kom ut. Sedan slog han igen dörren och körde lugnt ut därifrån. Han höll sig under 70 hela väg-
en tillbaka till motellet, bara för säkerhetsskull. Han såg på sin hand.
Den skakade inte.
Strax före elva den kvällen, somnade han, 8000 kronor rikare.
Regnet föll tyst och rytmiskt.
I lägenheten, samma kväll, kunde Michelle inte sova. Hon låg insvept i ett par lakan och vred oroligt på sig. Tankarna återvände oavbrutet till den nya drivern som Castaldi hade anställt. Hon hade hållit andan då hon såg honom. Vrålläcker i sina jeans och den ljusblå t-shirten som spände över hans vältränade brygga.
Utan att hon märkte det, rann det till i hennes sköte. Det var hennes undermed-
vetna som sa henne något. Kanske skulle hon lära känna honom lite bättre?
Hon avskydde Castaldi, men hon tjänade 5000 dollar i månaden bara på att vara med i hans gäng, inte göra någonting, bara knulla med gangsterbossen när hon blev tillsagd. Det var allt, och om det bara gällde att ha sex kunde hon gott göra det för 5000 dollar i veckan. Dessutom, så var han en rätt bra älskare men hans beteende i övrigt fick henne att avsky honom. Han gav henne lätt orgasm, och det var något som många män inte kunde.
Förr eller senare skulle hon bryta sig loss, men hon visste bara inte när. Kanske skulle det här vara det tillfälle hon behövde, nu när Castaldi var upptagen med drivern? Kanske…
Utan att hon märkte det, hade hennes små bröstvårtor stelnat till och hennes ena hand låg skönt placerad mellan de välformade benen och långfingret rörde sig i den fuktiga skåran. Hon lät den andra handen massera den vänstra bröstvårtan medan hon gled över på rygg i den skraltiga sängen. Utanför hördes nattrafiken som nästan obemärkt susade förbi i en jämn ström.
Hon slöt ögonen och såg den där hårde, kylige mannen framför sig. Såg hur han runkade en stor kuk som var hårdare än han själv. Det var blicken hon fastnade vid. Den där uttryckslösa, intetsägande blicken. Det var inte den där vaksamma, nervösa blicken som fanns hos en någorlunda skicklig legosoldat, och inte den där vattniga, stora blicken som fanns hos Castaldi. Ögonen var isblå och kyliga, men sa inte alls så mycket om hans humör eller känslor. Bara… inget. Tomt.
Det var det som fascinerade henne, hon hade aldrig sett ett par såna ögon.
Med sina egna ögon slutna såg hon en drömbild. Han stod på knä framför henne i ett tomt rum, hon hade bara en tunn klänning på sig som man lätt sig igenom. Han började ge henne kyssar utanpå klänningen, hon kved och lade händerna om hans nacke medan hon lutade huvudet bakåt och sköt fram underlivet mot honom.
Det hela slutade med att han slickade henne till en våldsam, högljudd orgasm som gjorde att hela hon skälvde och skakade som ett ensamt asplöv i vinden och hon vrålade rakt ut i ingenting, ylade som en varg i månskenet. Därefter föll hon utmattad över honom och samtidigt kom hon på riktigt. Fingrarna låstes fast i fittan, hon tryckte så hårt hon förmådde på klitoris som ännu var lite öm efter Castaldis våldsamma behandling innan idag, och hon utstötte ett stön då orgasm-
en kulminerade och hon kastades upp i sittande ställning och utstötte ett darran-
de stön, innan hon utmattad föll ner i sängen igen.
Den här gången somnade hon direkt.
Fler noveller av samma författare
