Gråsten
[känsliga läsare varnas för våldsinslag]
Grått, är för mig urbilden av en tråkig och ful människa. Beiga kläder, råttfärgat hår och gråa ögon, sånt där. Jag hade inte föreställt mig att en vacker människa skulle ha gråa ögon. En man med isblå ögon har jag sett en gång, och en med perfekt leende och bruna chokladögon.
Men innan David har jag aldrig kunnat tro att gråa ögon skulle kunna vara vackert. Men det går, tydligen. Hans ögon, är som ett argt hav, som skrovlig sten man ramlar och skrapar handflatorna blodiga mot. Och hans hår; rufsigt, svettigt, halvbrunt, som han drar undan i häftiga rörelser när det vågar sig på att falla över hans panna, hans ögon, i vägen för hans syn.
David kan allt. Även vara vacker med gråa ögon och råttfärgat hår.
Själv färgar jag envist bort alla spår av gråhet i mitt hår, rädd för att inte vara tillräckligt snygg, tillräckligt rätt, tillräckligt fräsch. Jag duschar och tvättar håret varje dag, jag använder deodorant och jag rakar benen. Jag är inte utseendefixerad, men jag försöker att se fräsch ut. Se ut som någonting man skulle vilja ha, eller skulle kunna tänka sig att ha i alla fall.
Men jag är inte som David.
Skönhet kommer inifrån, sägs det. Jag vet att det är sant. Spelar ingen roll hur många timmar jag står framför spegeln, David har något som gör att han inte behöver det där. Han har något. Jag vill ha det han har.
Jag är hemma hos honom, i hans vardagsrum. Han har en soffa som jag inte heller trodde att man kunde ha; en sådan där gammaldags, liksom kurvig sak, som en divan. Och han har en palm i en kruka. I övrigt har han mest ett plastgolv fyllt av flyttlådor, han har just flyttat hit. Och då ringde han mig.
- Jag behöver sällskap, sa han. För att jaga bort den här kusliga ensamheten.
Men jag tror honom inte. Jag tror inte att han är den sortens människa som är rädd för ensamhet. Han är inte rädd för någonting, min David. Inte som jag. Jag har händerna trycka mot låren, inuti fickorna i mina byxor. Jag håller om en knapp med ena handen. Något som jag hittat där, något som jag glömt där, något som gör mig trygg nu. Den är len att känna på. Fyra små hål i mitten. Jag gissar vilken färg den har. Jag vet inte vad den kommer ifrån; jag gissar att den är röd.
- Jag vill att vi ska leka en lek, sa han.
Och jag lyssnade. Jag lovade att komma över till honom; jag fick adressen och tog bussen dit utan att tveka.
Så nu är jag här. Jag står bredvid hans soffa och vågar inte slå mig ner. Och han står vid väggen och tittar på mig. Han säger inte åt mig att slå mig ner så jag står kvar.
- Du är snygg, konstaterar han.
Jag trycker hårt om knappen, trycker tummen mot den lilla gropen i mitten, trycker så att det ska bildas små märken av de små knapphålen i min hud. Jag vill le men vågar inte. Jag är varm.
- Ditt ansikte, säger han och kommer mot mig. Det är synd att skada det.
Och nu rör han vid mig. Han är bara några centimeter längre än jag men han är mycket mer än jag, mycket större mycket mer. Nu rör han vid mitt ansikte med sin hand, sina fingrar. Mot mina läppar. Hans fingrar bränner mig. Jag står helt stilla och stirrar rakt mot honom, i hans ögon, jag blundar inte och viker inte undan. Jag rör mig inte. Jag är likstel.
Han tar bort dem. Slutar att trycka dem mot min mun. Nu kan han inte känna hur jag håller andan mot dem. Jag står kvar. Han slår mig i ansiktet med sin hand.
Det är som en vass kniv som skär av mig halva mitt ansikte. I sekunder. Det bultar. Han har förlamat mig. Efter en stund försöker jag röra på läpparna, för att se om jag finns kvar. Jag tror att jag blöder. Men det är inte så farligt. Jag bryr mig inte om att känna efter med handen. Men läpparna svider och de blir långsamt fuktiga av någonting.
Han står två steg ifrån mig nu. Och frågar om det gör ont.
- Nej, säger jag.
Det gör ont när jag talar.
Han sträcker sig mot mig. Rör vid mina läppar igen. Jag vet att det är en varning nu. Men jag ryggar inte tillbaka. Hans ögon ser ut som himlen en kväll när det regnar.
Han slår mig, igen. Hårdare. Det gör så ont. Nu spricker jag nog, hela ansiktet går sönder. Nu blöder jag garanterat.
Han sträcker ut handen igen. Han rör vid mitt ansikte. När han tar tillbaka sin hand har han blod på fingrarna. Han slickar blodet från dem.
- Kom, säger han och tar med mig ut i hallen, han drar i min arm, jag följer efter, in i badrummet.
Han torkar mitt ansikte med en handduk, försiktigt. Den är sträv och det gör ont, trots att han bara rör mig med lätta små rörelser. Sen vänder han mig om så att jag kan se mig i spegeln.
Jag har en svullen näsa och en svullen läpp. Huden är lite fläckig, flammig, röd. Annars ingenting.
- Du är snygg, säger han igen.
Han står bakom mig. Han håller hårt om mina axlar. Han trycker sina naglar in i mina axlar. Och han trycker sig mot mig. Han trycker sig mot mig så att jag måste trycka mig mot handfatet i hans badrum, och då kommer jag inte undan längre. Jag känner att han har en hård kuk och att han trycker den mot mig.
Jag låter honom. David. Han rör mig och jag rör mig efter hans rörelser, anpassar mig. Han får mig att böja huvudet och han slickar min hals. Han nafsar på mig. Jag känner hans kuk, den står mot mig genom allt tyg, och jag känner min egen kuk som trycks mot handfatet. Det är kallt.
Jag kan inte röra mig loss ur hans grepp. Han har böjt upp mitt ansikte, han biter mig lätt i halsen, ibland hårdare, det blir märken efter hans tänder tror jag.
Sen vänder han mig om. Tittar på mig, håller mig fast med sina starka händer över mina axlar. Jag ler. Han lägger sina händer runt mina kinder. Jag ler. Han kysser mig. Han kysser mig och han biter mig i läppen så att vi båda smakar blod och han kysser mig mer, slickar i sig av mig, andas in i mig.
- Tycker du om det?
Jag vet inte vad han menar, så jag svarar inte. Han går ner. Kryper ner framför mig och drar av mina byxor. Jag kommer på att jag fortfarande håller knappen i handen. Nu kan jag titta ner och se vilken färg den har, men jag blundar istället. Jag försvinner in i honom, till hälften, jag är inuti och jag blir lite rädd.
- Du får inte bita mig, viskar jag.
Han svarar inte. Jag tittar ner, på honom. Håret är stökigt. Jag kan se halva hans ansikte. Det känns konstigt. Han leker med mig där nere. Jag håller mig fast i handfatet och mina händer svettas och glider mot kanten, jag kommer tappa taget.
Nu slutar han. Och han säger åt mig att ta av byxorna helt, så det gör jag. Jag trampar av mig dem på badrumsgolvet.
- Det är bra, säger David. Bra. Kom.
Vi går vidare i hans lägenhet, han fullt påklädd. Jag i t-shirt, i övrigt naken. Jag försöker dra ner tröjan över mig, skyla mig. Den är för kort. Han håller min hand hårt, för mig med sig vidare, till ett annat rum. Han trycker den hårt, för hårt, vänder sig om, släpper greppet om min hand.
- Du får slå mig om du vill, säger han.
Jag skakar på huvudet. Sen ångrar jag mig. Pressar fingrarna runt knappen och stirrar honom rakt i ögonen, de grå, blanka.
- Okej.
Jag lyfter händerna, osäkert, vet inte hur man gör, jag slåss aldrig. Står som en amatörboxare med nävarna i luften. Han pekar på sitt ansikte, "här", jag boxar till honom över ögat. Inte så hårt, jag är inte lika stark som David.
Han svarar blixtsnabbt. Smärtan slår till som en klusterbomb i ansiktet. Jag tror att han har krossat någonting inuti mig, det dundrar och dunkar i huvudet, värre än en sprucken läpp eller näsblod. Jag kan inte stå. Jag ramlar omkull, tappar greppet om allt, men han fångar mig innan jag slår i golvet. För en stund är det svart, mörkt lila, brunt, rött, rosa och sedan kan jag öppna ögonen, eller ögat. Jag kan se upp i hans tak, det är vitt och de stora plattorna ligger tätt trycka mot varandra som ett barns pussel. Jag stirrar på dem. Jag kan se dem suddigt, jag följer linjerna med blicken. Där en platta slutar tar en annan vid. Det är ett fantastiskt mönster. Så logiskt.
Taket flyttar på sig. Det är jag som förflyttas. Han bär mig, förstår jag snart. Och jag landar mjukt. Jag blundar. Lyssnar på dånet i huvudet, värken som slår i mig varje sekund, varje gång mitt hjärta slår. Jag är trasig. Min hand rör sig över mitt ansikte, jag kan inte känna allt. Jag kan inte se med mitt vänstra öga. Knappen har fallit ur min hand, någonstans på hans golv.
- Det är ingen fara, säger han. Det läker.
Han har gjort det här förut, tänker jag. Han vet. Jag litar på honom. Jag ligger kvar i hans säng, den är fantastiskt mjuk. I den kan jag ligga hur länge som helst.
När jag öppnar mitt ena öga igen, ser jag upp i taket igen. Sedan åt sidan. Jag vrider på huvudet så mycket det går, trotsar smärtan för att se mig omkring. Hittar honom till slut. Han har ingen tröja. Jag stirrar på hans bara rygg och på färgen som hans hud har, färgen som hud har. Jag ligger kvar.
David knäpper upp och drar av sig byxorna. När han kommer till mig är han naken. Jag blundar, orkar inte titta. Det värker fortfarande i huvudet.
- Nu ska jag inte slå dig mer, viskar han. Du är snygg.
Hans fingrar rör sig lätt över mitt ansikte. Han kysser mig, slickar mina läppar rena, jag tar emot, jag tar av honom, biter i hans läpp som svar. Han stannar kvar hos mig, låter mig ha hans underläpp mellan mina tänder en stund. Jag vågar inte bita hårdare. Jag vågar inte bita hål. Jag släpper honom.
Han formar mig i sängen, vänder min kropp uppåt, som den ska vara. Jag blundar ner i kudden. Den kommer att bli blodig och slemmig. Det är okej.
David, hans händer tar sig mjukt runt min rumpa, han trycker sig hårt mot mig och in i mig med sig. Gör det ont. Han frågar inte. Jag svarar inte. Han är försiktig. Jag tänker på allt som känns i mitt ansikte. Hur jag måste ligga med huvudet lite böjt åt vänster för att inte trycka till näsan för mycket. Jag kramar lakanen med händerna. Han kramar mina axlar. Jag dreglar och andas varmt i kudden. Han lägger sin tyngd över mig och hans händer tar hand om mig, smeker mig över bröstet och magen och landar mellan mina ben. Jag låter det vara så. Och jag låter honom stöta sig mot mig i lugn takt, han flämtar till varje gång han trycks längre in och han gnider min kuk mellan sina händer i samma tempo, försiktigt, försiktigt, lite fortare, fortare, hårdare. Han drar i mitt hår, hårt, mitt huvud tvingas bakåt.
När han har kommit i mig, med händerna mot mina höfter, är jag fortfarande hård och otillfredsställd, det rinner ur mig men jag är inte klar.
Jag vänder mig om och det smärtar överallt i kroppen, dunkar mellan benen, jag måste röra mig försiktigt men jag griper tag om hans hår, hans huvud, trycker det mot mig, ner mot mig. David. Jag behöver inte säga åt honom, han lyder mig nu precis som jag har lytt honom och han tar mig i munnen och jag vill skrika men vågar inte. Smärtan från hans slag tidigare, och från hans stötar i mig, sammanstrålar med känslan av hans läppar och tunga om min kuk. Jag får bita mig i handen, jag frustar och blöder och dreglar över mina egna händer, jag blundar och jag kommer i hans mun och hans ansikte. Min kropp böjer sig mot honom som av en inre kraft jag inte kan kontrollera och jag är ett med hans blöta, varma läppar. Sedan slickar han mig ren.
Sedan torkar han mig, hämtar fler handdukar som han har blött, och han tvättar mitt ansikte, han smörjer försiktigt in mig med salvor som svider mot de öppna såren. Jag får ligga kvar i hans säng och bli ompysslad. Jag gör fortfarande ont och jag känner mig befriad, lättad, som ny, under hans ömma händer som inte vill förstöra ett vackert ansikte som mitt.
Fler noveller av samma författare
