Strejk i syfabriken del:1
Det var en varm augustieftermiddag Larssons textilfabrik utanför Alingsås. Det hade varit några oroliga veckor i hettan, arbetarna hade krävt högre löner och betalda raster, men nu var oroligheterna äntligen över. De kvinnliga arbetarna som försökt ockupera sina vävstolar hade någon timma tidigare givit upp, och unge Erik Larsson gick nu genom fabriken ihop med verkmästare Olsson. Erik hade bara något år tidigare fått ta över driften efter sin far och förutom att bli kallad disponent Olsson ville han också att personalen skulle ha samma respekt för honom, som de hade för hans far och farfar. Nu kände han att den här kvästa strejken gav honom ett gyllene tillfälle som han tänkte utnyttja maximalt. Han hade lyssnat noga när hans far och farfar berättat historier om hur de lärt sina kvinnliga anställda lyda och nu var det hans chans att gå i deras fotspår.
Erik hade under sin vandring genom fabriken snappat upp en av de långa, raka, böjliga linjaler som låg överallt och den lät han nu eftertänksamt smälla mot skaftet på sina stövlar, medan han såg på det som skedde framför honom.
Arbeterskorna hade fått släpa fram de långa låga ryggradslösa bänkarna de brukade sitta på framför vävstolarna och beordrats att lägga sig på knä framför dem med överkroppen böjd över bänken. Med sina arbetskänningar eller kjolar uppdragna till midjan och en uppsjö av olika underbyxor neddragna till knäna, var det nu många kritvita bakar i alla storlekar som blottades längs bänksidorna. Storvuxna madamer med sina volyminösa blommiga bomullsunderbyxor neddragna låg bredvid magra äldre kvinnor med åtsittande långa linnebyxor som nu korvade sig runt knäna. Erik såg också att en och annan av de yngre använde de nya mindre bommulstrosorna, som blivit populära strax innan depressionen började för några år sedan.
Spridda stön och undertryckta gnyenden började nu höras från bänkarna ackompanjerade av skarpa klatschar när långa smidiga trälinjaler med kraft landade på de nakna bakarna.
Jojo, tänkte Erik, de tidigare så tuffa arbetskorna ville väl inte gråta och skrika rakt ut i första taget inför sina kamrater, men i takt med att bakarna ändrar färg blir det nog en annan låt.
De 30 tal väverskor som nu låg med sina bakdelar blottade och mottog smisk som småflickor, var de som tiggt om att få komma tillbaka till sina arbeten. Erik hade inte varit sen att pådyvla extra disciplinåtgärder för de som strejkat och det hade kvinnorna snabbt förstått att det bara var att finna sig i. Och som en belöning för de kvinnliga arbetsledare som inte deltagit i strejken, utan i stället fått utstå både spott och spe, var det nu de som fick svinga de långa böjliga linjaler som landade på de nakna stjärtarna.
Erik såg på Lisa, en kraftig äldre kvinna, som under många år på fabriken arbetat sig upp till arbetsledare och nu med stor frenesi bearbetade de nakna bakdelar som de knäböjande kvinnorna som låg framför henne visade upp. Lisas svettglänsande ansikte började tona över i samma högröda färg som de bakdelar hon smiskade. Stönandena från de piskade kvinnorna hade nu övergått i ylanden och gråtskrik och mycket nöjd med det han såg, överlät Erik med en nick ansvaret för arbetssalarna till verkmästare Olsson. Det var dags för honom själv att få avnjuta segerns sötma.
Han vände sig bort från strykskriken i arbetssalen och tog trappan upp till kontoret som låg ett plan upp, men med utsikt över den stora vävsalen. Erik kände en ilning av förväntan inför det som nu skulle ske. Inne på kontoret var det flera personer som väntade på honom. Hans far, Axel Larsson, just fyllda 60 och fortfarande i sin krafts dagar men fördrog numer att resa och besöka kunder och leverantörer i stället för att sköta det dagliga arbetet på fabriken satt i en bekväm länstol och tittade med ett förnöjsamt uttryck ut över smiskandet som pågick nedanför hans fönster. Vid sidan stod fröken Edith Molander, fabrikör Larssons trogna följeslagerska sedan många år, och som både Erik och många andra misstänkte, fabrikörens älskarinna sedan hans hustru gått bort 20 år tidigare. Ediths blick följde linjalernas rytmiska bågar när de kraftfullt måttades mot de försvarslösa bakdelarna som låg upplagda nere i salen och i hennes mungipa lekte ett stilla leende.
Att den numera 50 åriga Edith inte på något sätt var ovan vid att själv både ge och få aga visste Erik. Han hade i sin ungdom vid ett flertal tillfällen smärtsamt fått uppleva att bli upplagd över hennes knä eller när han blev lite äldre, utsträckt över ett skrivbord och med neddragna byxor få sin stjärt grundligt randad för något hyss han gjort. Hemma var det först hans mor och senare någon guvernant som skötte hans bestraffningar, men nere på fabriken var det Edith som med linjal eller en kort hundpiska som tog hand om honom. Hans far tyckte det var under sin värdighet att smiska sin son, men när det kom till att randa en flick eller kvinnostjärt hade hans far inga betänkligheter. Mer än en gång under åren hade han hört klatschar mot bar hud och Ediths eller någon annan kvinnlig anställds kvävda strykskrik tränga igenom den stängda dörren till sin fars kontor. Någon gång hade han också av misstag öppnat dörren och fått en skymt av en randad stjärt som rodnat i kapp med Edits kinder när hon försökt ordna kjolarna efter att ha tagit sig upp från fabrikörens knä, och en särskilt minnesvärd tillfälle hade han mötts av en syn som för alltid etsat sig in i hans minne.
Han var i 13 års åldern och hade blivit skickat med ett bud till sin far. I tron att kontoret var tomt hade han använt sin nyckel och öppnat dörren utan att knacka. Synen som mötte honom var fantastisk för en 13 åring. Med överkroppen liggande över hans fars låga skrivbord, med naken underkropp och vitt utspärrade ben, låg den mogna 40 åriga Edith Molander. Hennes slanka kropp och magra stjärt gjorde att skinkorna var vitt särade och både stjärthål och vulva syntes tydligt genom ett buskage av kolsvart krulligt hår. Håret växte ända upp i stjärtskåran och delade sig nedåt i ett rikligt buskage kring de uppspärrade blygdläpparna som nästan tycktes blinka inbjudande mot honom.
Erik stod som förstenad i dörröppning och för vad som verkade en evighet var det ingen som tog notis om honom. Fröken Molanders ansikte var vänt åt sidan när det låg tryckt mot skrivbordet så det kunde han inte se, men han hörde hennes gråt och snörvlingar desto tydligare. Anledningen till hennes gråt var inte svår att se, illröda valkar höll på att svullna upp i en rad som började nere på låren och slutade uppe ovanför hennes stjärthål och den som var ansvarig för dessa valkar var hans far, fabrikören, som stod utan kavaj i bara väst och skjorta snett bakom henne och svingade en fruktansvärd engelsk rotting. Den smidiga böjliga rottingen hade Erik aldrig tidigare sett, men han antog att hans far förvarade den någon stans inne på kontoret.
Även om tiden tycktes stå stilla i rummet när Erik förstummad tittade på vad som bjöds ut framför honom, tog det väl antagligen bara några sekunder innan hans far upptäckte honom och med ett vrål skickade ut honom ur rummet. Edith Molander kunde under några dagar efter den händelsen inte möta hans blick utan tittade rodnande ned i golvet varje gång de möttes.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Strejk i syfabriken del:2 | Bdsm | 4.0 | 13/10-10 |
| Strejk i syfabriken del:1 | Bdsm | 2.0 | 13/10-10 |
| Kristina i stocken | Bdsm | 3.9 | 14/9-10 |
