Fjällvandringen del 1
Författare: Micke Morot Datum: 2004-06-18 18:31:22
E-post: wikman.karl@gmail.com
Kategori: Trekant
Läst:
27 026 gånger
Betyg: 2.3 (399 röster) 8 medlemmar har denna novell som favorit
ett oväntat regnväder
Fjällen var underbara i sin tidiga höstskrud. Luften var skimrande ren och förde med sig dofterna från de fria vidderna uppe bland fjälltopparna och jag drack den i djupa andetag. Äntligen skulle min fjällvandring bli av, som jag drömt om i mer än två år.
Jag stod i augustiskymningen vid ett litet fjällhotell alldeles vid den norra stranden av Kallsjön i nordvästra Jämtland och blickade norrut mot Anjeskutan och fjällmassivet Skäckerfjällen, som är ett av Sveriges vackraste och mest förbisedda fjällområden. Och det var just därför jag hade sökt mig hit. En naturfotograf i min bekantskapskrets hade tipsat mig om att det här området var ett av de ödsligaste och samtidigt mest storslaget vackra fjällmassiven man kunde hitta och att här fanns vissa biotoper som var helt unika. Och eftersom jag är botaniskt intresserad och dessutom kände att jag skulle finna tillfredsställelse i tio dagars fullständig ensamhet med bara naturen som sällskap hade jag beslutat mig för att det var just hit jag skulle åka. Föga anade jag att jag inte skulle få uppleva ensamheten under min vandring, utan att jag skulle komma att bli befriad från min svendom under några himmelska dagar i en fjällstuga. Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag sov den första natten på fjällhotellet för att kunna påbörja min vandring utvilad och pigg dagen därpå, och mycket riktigt så var det med spänstiga kliv jag började gå upp mot högfjället i morgonsolen den där lördagen i mitten av Augusti 1992. Jag var arton år, frisk och starkare än någonsin. Om två veckor skulle jag börja på högskolan och slutgiltigt flytta hemifrån, men först skulle jag gå igenom ett riktigt mandomsprov genom min solovandring i ödemarken. Så tänkte jag när jag klev iväg längs stigarna och började söka mig upp mot högfjällspasset där jag skulle slå läger den första kvällen, men jag visste inte att mitt mandomsprov skulle börja redan nästa kväll. Jag var inte bara ung och oskuldsfull, utan ung och oskuld. Inte för att jag tycker att man är särskilt skyldig när man har haft sex, men jag hade alltså inte förlorat min svendom ännu, och hade närmast gett upp hoppet om att det någonsin skulle ske. Jag hade vissa förhoppningar om att det skulle kunna ske när jag nu snart skulle flytta hemifrån och börja på universitetet, men föga anade jag att det skulle hända mig så snart som nästa kväll. Och inte ens i mina vildaste fantasier hade jag vågat föreställa mig att det skulle ske på det sätt som skedde. Men nu tar vi det ett steg i taget.
När jag åt frukost i den lilla hotellmatsalen tillsammans med två äldre herrar från Tyskland som var vid Kallsjön för att fiska öring, hade de varnat för att det kunde komma att blåsa upp till oväder innan kvällen, men det verkade sannerligen inte som om de skulle komma att få rätt. Vinden blåste från söder och bara tunna molnslöjor syntes på himlen. Eftersom sommaren led mot sitt slut var det inte mycket vatten i bäckarna och stigarna var riktigt torra, så jag kunde gå snabbt utan att förlora fotfästet. Min ryggsäck vägde nästan trettio kilo, men eftersom jag de senaste åren hade förlorat nästan så mycket av min egen kroppsvikt var det som om jag inte hade någon ryggsäck alls. Det var som en befrielse att lägga civilisationen längre bakom sig för varje steg jag tog, och efter ett par timmar och några hundra meters höjdskillnad var jag uppe på kalfjället och kunde blicka ut över den vidsträckta Kallsjön i söder, där den glimmade i solljuset. Jag suckade av lycka och vände mig mot Anjeskutan och satte fart uppför dess sluttning. När jag satte upp mitt tält den kvällen just i det högfjällspass jag hade sett ut i förväg på kartan, hade jag tillryggalagt nära två mil i kuperad terräng, och jag var knappt ens trött. Jag njöt av en kopp kaffe och ett paket kakor och såg solen gå ner bakom fjällryggen i norr och kröp sedan ner i min sovsäck och somnade mer tillfreds med livet än på mycket länge.
Dagen därpå, som är en dag jag betecknar som en av de lyckligaste i mitt liv, vaknade jag ganska sent. Jag vilade in till sena förmiddagen innan jag klev upp och kokade mig en stor portion gröt på spritköket och avnjöt den med finaste pulvermjölk och strösocker. Jag satte av längs med fjällsidan i nordostlig riktning och kände mig till och med starkare än dagen innan. Jag åt middag vid en riktigt liten smältvattensjö och tog faktiskt tillfället i akt att klä av mig och blaska av mig i vattenbrynet eftersom vädret var så otroligt fint. Tyskarnas väderprognoser skulle jag aldrig mer lita på, tänkte jag.
Framåt eftermiddagen mulnade det dock på en aning, och när jag stannade för att koka blåbärssoppa var jag tvungen att sätta på mig min vindjacka för att inte frysa i den lite kallare blåsten som nu hade vridit sig åt västan. Jag satt som bäst och tänkte på hur mycket snabbare vädret kan växla i fjällen än nere i sydsverige när de första regndropparna träffade mig i nacken. Det dröjde inte mer än några sekunder innan de duggande dropparna blev till ett hällande störtregn, och jag hann inte ens reagera innan jag hade blivit genomblöt. Jag slängde mig förstås mot ryggsäcken för att slita fram regnstället, men jag var ändå för långsam. Min karta blev våt och började klibba ihop och jag började frysa som en hund i mina våta kläder medan jag snabbt samlade ihop mitt spritkök för att försöka söka skydd. Jag blev faktiskt riktigt rädd, för jag hade läst flera berättelser om människor som blivit våta i fjällen och hamnat i obehagliga situationer. Regel nummer ett för fjällvandraren är att aldrig bli blöt. Jag hade torra underkläder i min ryggsäck, med vad skulle det hjälpa när mina enda byxor och min enda jacka var genomblöta?
Jag letade på kartan efter ett ställe där jag skulle kunna torka, och hittade en liten prick som betydde att det fanns en nödstuga längre ner i den dalgång jag befann mig på sydsidan av. Ett par lättare vad skulle jag behöva göra, men det verkade kunna gå att ta sig dit på några timmar. Jag satte upp ett högt tempo för att få upp kroppsvärmen, och begav mig mot tryggheten. Det tog mig fyra timmar att nå fram till stugan, och det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om stugan var låst eller om jag skulle snubbla och bryta en fot. Jag blev plötsligt väldigt medveten om min egen dödlighet, och det var ingen skön känsla när jag var alldeles själv mitt ute i ett av Sveriges ödsligaste vildmarksområde två dagsetapper från civilisationen, genomblöt och blåfrusen.
Stugan var belägen vid en sjö mitt i en långsträckt dalgång i öst-västlig riktning, just norr om Anjeskutan, och det var kanske det sista stället jag hade förväntat mig att stöta på en annan människa, men när jag kom fram, just som det började skymma, fann jag att det kom tjock vit rök ur skorstenen och att jag kunde höra lågmälda röster där inifrån. Jag lät mig inte hejdas, utan steg fram till dörren och knackade på. Rösterna tystnade tvärt. Jag knackade på igen och väntade. Nu hördes steg. Dörren öppnades, och i dörröppningen stod en ung kvinna några år äldre än jag själv. Hon var blond och blåögd och hon hade en yllefilt slängd över axlarna, men ändå såg jag att hon var klädd endast i en ganska kort vit t-shirt och ett par vita trosor. Hennes ben var långa och slanka och hennes fylliga bröst stack fram mot mig genom den tunna t-shirten så att jag fullständigt tappade fattningen. Jag lyste hastigt upp blicken till hennes ansikte när jag insåg att jag stirrade, och blev mycket lättad när jag fann att hon inte hade märkt något. Hennes blick gjorde samma färd över min skepnad som min hade gjort över hennes, och så utbrast hon plötsligt: –Men herregud, du är ju alldeles genomblöt, kom in, kom in.
–Öh, hejsan, ja, jag blev lite överraskad av regnet där uppe på… började jag, men kom av mig mitt i meningen då jag skulle försöka komma in genom dörren. Jag trodde att hon skulle flytta på sig och släppa förbi mig i den trånga öppningen, men istället verkade det som om hon ville hålla upp dörren åt mig och stänga den efter mig. Vi krånglade i dörröppningen, och jag kände hennes halvnakna kropp mot min. Jag kände mig inte upphetsad, utan bara förlägen över att vara så påträngande närgången. Hon skrattade nervöst åt hur krångligt det blev.
Jag lyckades ta mig förbi, och medan hon stängde dörren bakom mig lutade jag mig framåt och lät ryggsäcken glida av från min rygg. –Låt mig ta den där åt dig, sade plötsligt en annan röst, och när jag tittade upp drog jag faktiskt efter andan av förvåning. Rösten tillhörde en brunett, och när jag såg hennes ansikte trodde jag nästan för att ögonblick att jag hallucinerade. Hon var så kusligt snygg att jag inte finner ord för det, med långt spikrakt hår och bildskönt ansikte. Hon hade blek hy och stålgrå ögon som ramades in av ett par smala mjuka ögonbryn och ett par markerade kindben, och den svarta mysdressen hon hade på sig lät ana att hennes kropp var lika fulländad som hennes ansikte. Och hon kom fram för att ta min ryggsäck.
Jag räckte över den till henne, och när jag släppte taget om den höll hon på att tappa balansen fullständigt. Min ryggsäck åkte i golvet med ett brak, och hon höll på att följa med i rörelsen. –Jösses, utbrast hon, vad har du i den? Hon talade med en lustig accent som fick hennes röst att sjunga på att trevligt sätt.
–Eh… Lite av varje, svarade jag, som ännu inte återfått fattningen efter den smärre chocken av att finna dessa båda skönheter här ute i vildmarken. Tjejerna skrattade åt mitt konstiga svar.
–Hej, jag heter Veronika, sade den blonda tjejen, och det här är min kusin Anne, från Norge som du säkert märker. Jag presenterade mig som Mikael från Värmland och när vi hälsade i hand så undrade jag fortfarande om det verkligen var verklighet och ifall det här verkligen hände. Det var svårt att låta bli att stirra på den blonda tjejens bröst – Veronikas bröst, rättade jag mig själv – eller på hennes långa ben och den lilla mörka trekanten som avtecknade sig mot hennes trostyg.
–Kom in och ta av dig kläderna, sade den mörkhåriga Anne. Jag måste ha tappat hakan fullständigt, för plötsligt rodnade Anne och de båda tjejerna brast ut i ett gapskratt. –Nej, nej, jag menade inte så, kom in och ta av dig de våta kläderna och sätt dig vid elden där inne så får du torka, fortsatte hon på sin klingande norska och pekade in mot det andra rummet. –Jag hämtar en filt, fortsatte hon som om saken var avgjord.
Jag log för mig själv åt det lustiga missförståndet, och gick in i det andra rummet, som var en aning större än det första och innehöll en fåtölj, en maläten gammal soffa och en liten säng. Men det viktigaste var eldstaden, som fick mig att genast kasta av mig mina droppande kläder och krypa upp i fåtöljen. Jag tog emot den yllefilt som Anne räckte mig, och medan hon satte sig i sängen och började fråga ut mig om vad jag hade råkat ut för så gjorde den blonda Veronika iordning en bricka med tre koppar och en kanna rykande varmt thé. Veronika satte sig bredvid Anne på sängen, och medan vi smuttade på den varma drycken och jag berättade om hur jag hade blivit överraskad av regnet så började jag långsamt att tina upp.
Tjejerna berättade att de hade kommit hit till stugan bara ett par timmar tidigare, av precis samma anledning som jag själv. De var på sin femte dag, och de hade planerat för hela två veckors vistelse. Jag uttryckte min förvåning när de tillstod att de faktiskt var här mest för att fiska, men de berättade att deras fäder, som ju alltså var bröder, båda kom från Åretrakten och att de var sportfiskare. Så Anne och Veronika hade växt upp med fiske som någonting man sysselsatte sig med när man var ute i naturen. Jag var fortfarande lite chockad av min nära-döden-upplevelse, ( åtminstone var det så jag upplevde mitt lilla äventyr på fjället ) så jag lyssnade med ett halvt öra på vad de båda tjejerna sade och svarade bara när de ställde mig frågor.
Jag tinade långsamt upp, och det ganska lilla rummet blev varmt av vår kroppsvärme och den lilla brasan i öppna spisen, och när théet började verka inifrån blev jag gradvis på bättre humör. Jag lyckades skaka av mig mina känslor av olust ifrån mina tunga tankar när jag fruktade för mitt liv, och insåg att jag nu faktiskt var helt trygg. Det hade slutat på bästa sätt, och nu satt jag här och drack thé med två snygga och framförallt trevliga tjejer i en mysig stuga medan regnet fortsatte strömma utanför. Jag sträckte på mig och insåg att jag faktiskt mådde som en prins. Jag förstod att jag kanske betedde mig lite underligt och frånvarande, så jag bad om ursäkt och bekände hur rädd jag hade varit när jag blev blöt, och tjejerna försäkrade mig att de förstod precis vad jag hade varit med om. –Men nu är allting bra, frågade Veronika, eller hur? –Jo, svarade jag, men det tar en stund att skaka av sig obehaget. Anne log åt mig och berättade en historia om hur hon och hennes bror hade fått sova två nätter i en nödbivack då de blev överraskade av en snöstorm, och medan hon berättade förstod jag att sådana här äventyrsberättelser har nog nästan varje erfaren fjällvandrare ett tiotal att berätta. Jag kände mig nästan löjlig som hade blivit livrädd av ett litet regnväder.
Veronika reste sig efter någon halvtimma och gick ut i det första rummet. Jag satt kvar och pratade med Anne, och vi jämförde våra upplevelser av de svenska fjällen med hennes norska fjäll, och hon berättade att hon kom ifrån en liten by i närheten av Lillehammer (detta var innan vinter-OS gick av stapeln där), och att det inte var långt ifrån Skandinaviens högsta bergstopp, så Skäckerfjällen var inte mycket mer än små kullar för henne. Jag förhörde mig lite om hur det kom sig att hon pratade så bra svenska, och hon berättade att hon hade halva släkten i Jämtland och brukade bo här på somrarna. Just då kom Veronika tillbaka med ännu en liten bricka med kex och knäckebröd och några olika tuber påläggsost. Jag tackade förstås för den överväldigande gästfriheten, men tjejerna bara skrattade som om det var självklarheter att man delade med sig i fjällen.
Vårt samtal fortsatte i samma trevliga ton, och jag berättade att detta var min första egentliga fjällvandring som hade fått den här lustiga vändningen. De bannade mig milt och talade i bestämda ordalag om att man inte ska ge sig upp själv bland fjällen om man inte är väldigt erfaren, och jag medgav att jag hade varit dum som inte tagit alla varningar på allvar. Tjejerna själva var här i Skäckerfjällen för tredje gången, och detta var deras tjugonde fjällvandring, så jag insåg ju att de visste vad de talade om.
Medan vi åt av kexen och drack av théet så började en annan känsla krypa sig på mig. Anne satt bakåtlutad mot väggen med en kudde bakom ryggen och genom hennes svarta mysdress kunde jag ana hennes välformade bröst och hennes smala midja, och ibland när hon log var det så att mitt hjärta slutade slå, så vacker var hon i det lite dunkla skenet från skymningen och från elden i öppna spisen. Och Veronika satt med korslagda ben i skräddarställning, och hennes rakryggade hållning gjorde att hennes fylliga bröst spände i det tunna vita tyget i hennes t-shirt på ett sätt som ideligen drog till sig mina blickar. Hennes ansikte var inte lika bildskönt som hennes kusins, men hon var ändå mycket vacker, men fylliga röda läppar och ett gnistrande leende och fina blå ögon. Men det mest distraherande var hennes tunna vita bomullstrosor, som med nöd och näppe lyckades dölja hennes inbjudande sköte. Där hon satt kunde jag vagt urskilja hennes mörka trekant, och det verkade som om hon var rakad nertill mot blygdläpparna. Jag kunde inte se det tydligt, och ville inte titta någon lång stund, men min fantasi förstärkte bilden tills den blev alldeles klar. Jag kom på mig själv med att klä av de båda tjejerna med blicken, och jag gillade vad jag såg. Det var närmast overkligt att sitta här med de två snyggaste tjejer jag någonsin sett framför mig, mitt ute i ödemarken. Till min förskräckelse kände jag att jag började få stånd. Och det fanns absolut ingenting att göra åt den saken. Jag satt nedsjunken i en liten fåtölj med fötterna på kanten till den öppna spisen, och jag hade bara på mig ett par kalsonger. Tack och lov hade jag en filt i mitt knä, och jag kunde dra den lite tätare om mig, men det kändes inte helt säkert. Jag får väl tillstå att jag vid den här tidpunkten i mitt liv inte hade så stor erfarenhet av kvinnor, men sett i retrospekt så måste jag ändå tillstå att jag sällan har sett två så fulländade exemplar av praktkvinnor som dessa båda i samma rum. Och för mig som ung och sexuellt frustrerad artonåring så var det en helt överväldigande upplevelse. Min erektion var bara en av sidoeffekterna, för jag började svettas i handflatorna och blev alldeles torr i munnen. Fjärilarna i magen ska vi bara inte prata om.
Det verkade dock inte som om de båda tjejerna märkte någonting, och fastän jag var lite splittrad så flöt samtalet vidare. Det visade sig att både Anne och Veronika läste psykologi vid högskolan i Östersund, och till deras förtjusning berättade jag att jag faktiskt hade sökt till fysioterapeutlinjen vid samma skola. Samtalet gled vidare på den banan en stund, och det kom fram att de båda var tjugotvå år gamla och att de var riktiga toppstudenter med 5.0 i avgångsbetyg från gymnasiet, och plötsligt kände jag mig väldigt liten i deras sällskap. Jag fick en obehaglig känsla av att de kunde se rakt genom mig, och att de visste precis vad jag satt och tänkte om deras kroppar. Strax gled dock samtalet över på sport, och jag glömde obehaget för en stund. Anne berättade att de båda spelade handboll, och jag nickade eftertänksamt och mumlade någonting i stil med: –Jaså, det är därför…
–Vaddå därför? frågade Veronika. –Ja… alltså… Ni ser ju ganska vältränade ut, svarade jag och ansträngde mig än en gång för att inte låta blicken glida ned över de båda fullblodskvinnornas kroppar, samtidigt som jag kände hur min kuk hade börjat svälla igen. De båda utbytte ett menande ögonkast med varandra, som jag inte alls kunde tolka, och sedan såg jag hur det ryckte lite i Annes mungipor av ett återhållet skratt när hon frågade mig vad jag själv sysslade med för sport. Jag förklarade att jag faktiskt inte alls idrottade, men tjejerna i sängen framför mig tittade klentroget på mig. Jag ryckte på axlarna och berättade att jag gått ner en hel del i vikt, och att det troligen var så att tjockisar går och bär på en hel del muskler som de behöver för att kunna röra sig överhuvudtaget, och därför var jag ganska muskulös, nu när jag hade gått ner i vikt. –Ganska? sade Veronika dröjande. –Ja, jag har ju en skivstång, och så har jag ju joggat en del. Tjejerna utbytte ännu ett menande ögonkast, men beslutade sig tydligen för att inte orda mer om saken.
Veronika frågade vidare om det där med att jag skulle bli fysioterapeut, och jag fick berätta lite om vad det handlade om. Och som vanligt när det samtalsämnet kommer på tal så sade naturligtvis Veronika att han hade hemskt ont i ryggen efter att ha burit omkring på sin ryggsäck i snart en vecka. Utan att tänka mig för utbrast jag frimodigt att: –Det ska jag fixa åt dig…
Veronika log mot mig, och frågade om det var helt ok, och försäkrade att jag inte behövde känna mig tvungen, men jag försäkrade henne om att jag gärna skulle hjälpa henne med hennes onda rygg. –Det är det minsta jag kan göra som tack för det varma omhändertagandet, sade jag, och försvann snabbt ut i det andra rummet för att hämta min lilla flaska hudkräm. Jag var noga med att inte visa mig i profil, så att de inte skulle se hur det stod till med mig. Jag var tvungen att andas djupt några ögonblick för att lugna ner mig, när jag väl hade kommit in i det andra rummet, för min puls dunkade i bröstet vid tanken på att få känna Veronikas hud under mina händer. Jag kände mig bättre till mods nu än när jag först kom hit till stugan, men chocken av att finna en halvnaken blondin och en fotomodellsnygg brunett hade ännu inte lagt sig. De båda tjejerna verkade ju som tagna direkt ur mina vildaste fantasier, och värken i mina ljumskar ville inte försvinna så länge jag hade de båda skönheterna framför mig. Medan jag letade i ryggsäcken efter hudkrämen hörde jag tjejerna viska och fnissa olycksbådande inne i det andra rummet, åtminstone var det så jag upplevde deras fnissanden. Jag drog efter andan för att lugna mig, och gick sedan tillbaka in till tjejerna som satt i sängen och log mot mig när jag kom in.
Jag harklade mig osäkert och bad Veronika att lägga sig på mage på sängen och att ta av sig T-shirten. Hon gjorde vad jag bad henne, men inte riktigt i den ordningen. Hon saxade oblygt av sig sin vita t-shirt och lät mig se hur hennes fylliga stora runda bröst föll ut i det fria innan hon utan brådska lade sig ner på sängen. Jag hade sett varenda kvadratcentimeter av hennes underbara fylliga bröst och hennes mjuka mage och det var som om det gick en elektrisk stöt genom hela min kropp av plötslig uppvällande upphetsning, men jag låtsades att jag inte hade märkt någonting alls. Anne reste sig med ett leende och slog sig ned i fåtöljen där jag suttit innan, och jag kände förläget hur värkandet i mina ljumskar tiodubblades medan jag förklarade vad en femstegsmassage går ut på. Det nästan svartnade för mina ögon när jag förklarade för Veronika att jag skulle sätta mig gränsle över henne. När jag sedan satte mig på hennes ljuvliga stjärt och kände hennes mjuka, runda skinkor mot min pung så var det nära att jag exploderade av kåthet. Bättre blev det inte då jag började massera, eftersom hon envisades med att jämrande stöna när hon tyckte det var skönt. Massagen var för henne tjugo minuters njutning och för mig tjugo minuters plågor. Underbara plågor.
Hennes rygg var mjuk och slät och len, och hon doftade inte av någon parfym utan en liten aning av svett. Det var otroligt upphetsande att känna hennes varma kroppsdoft blanda sig med hudsalvans medan jag lät mina fingrar söka upp hennes spända muskler. Hon höll armarna sträckta över huvudet och vid hennes sidor kunde jag se hur hennes stora bröst flöt ut mot lakanet, och när jag masserade hennes skuldror kunde jag låta mina fingrar glida över kanten av deras mjuka rundning. Anne fortsatte att distrahera mig med frågor om allt möjligt, men allt jag kunde tänka på var Veronikas kropp under mig, hennes mjuka stjärt mot min sprängfyllda pung, hennes runda bröst, hennes doft. Vilken tortyr…
----------------------
När massagen var klar och jag stelt klev av från hennes stjärt, reste sig Veronika upp – återigen utan att göra något försök att skyla sig. Jag hade nog sett ett par bröst förut, men då hade det varit i andra sammanhang, som på en badstrand till exempel, men i den här situationen var det så påtagligt att det bara var jag och Anne och Veronika närvarande, och det kändes fullkomligt overkligt att se hennes fylliga stora bröst framför mig. De hängde en liten aning, men de var ändå kusligt välformade. Hon hade en gudinnas kropp, och här stod hon framför mig iförd endast ett par små tunna bomullstrosor. Jag ville både fly och stanna, men det fanns ingenstans att fly. Jag var fångad i en fälla, och jag kunde bara försöka låta bli att stirra och försöka möta hennes blick när hon tackade för massagen. Jag kände mig illamående av kåthet.
–Nu är det min tur, sade Anne och reste sig ur fåtöljen.
Jag skulle säkert ha protesterat men fick inte fram ett knyst eftersom hon snabbt saxade av sig tröjan, bara för att visa att inte heller hon hade någon bh och att hennes bröst var precis lika fulländade som Veronikas, om än lite mindre. Anne lade sig tillrätta framför mig på sängen och jag hade svårt att avgöra om jag befann mig i himlen eller helvetet. Det bultade i tinningarna när jag kände hennes fasta skinkor under mig och förfärad insåg jag att Veronika, som just satte sig ned i fåtöljen, inte tänkte sätta på sig sin T-shirt igen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, för det var ju nästan uppenbart att de retades med mig. Ändå fanns det en gnutta tvivel, för de kanske inte tyckte det var någonting konstigt med att vara nakna i mitt sällskap.
De följande tjugo minuterna kom att bli de längsta i hela mitt liv, för Anne stönade och jämrade sig lika mycket som hennes kusin hade gjort, och hennes fasta lilla rumpa tryckte mot mig på ett sätt som gjorde mig fullständigt vansinnig. Veronika fortsatte prata med mig som om ingenting var konstigt, men så fort jag lyfte blicken en millimeter så såg jag hennes runda underbara bröst och hennes bländande leende. Och under mig hade jag Annes mjuka kvinnokropp, med hennes förföriska varma doft av hud och hennes vackra mörka hår och hennes ansikte som var förvridet till en mask av njutning när jag mjukt masserade hennes rygg. Jag andades tungt och min kuk var alldeles stenhård och tryckte mot Annes stjärt när jag lutade mig fram för att massera hennes axlar. De båda snyggaste tjejerna jag någonsin sett var där i rummet med mig, båda nästan nakna och tillsynes helt omedvetna om vad de utsatte mig för. Men så var det naturligtvis inte. Det hela var en skickligt iscensatt förförelseakt, och det var jag som var det hjälplösa offret. Men om jag tyckte att höjden av förlägenhet och pinsamhet redan var nådd i det ögonblicket så hade jag fruktansvärt fel, för det som hände sedan är det mest pinsamma jag någonsin upplevt.
Jag började sakta bli färdig med Annes rygg och kände hur hennes muskler var avslappnade och mjuka under mina fingrar. Jag började bli smått desperat inombords, för när massagen var slut så skulle jag vara tvungen att resa mig helt, och Veronika satt i fåtöljen där jag hade suttit. Det fanns ingen filt jag kunde dölja mitt stånd med, och det var alldeles tydligt ett av de mest praktfulla stånd jag någonsin haft. Min kuk stod som en tältpinne i kalsongerna och pekade rakt ut. Nu doldes det av att jag satt framåtlutad över Annes rygg, men snart skulle jag bli avslöjad och tjejerna skulle skratta åt mig.
När jag så lutade mig längre fram över Annes rygg för att massera hennes nacke ännu en gång för att köpa mig tid, så kände jag plötsligt en bekant känsla i mitt skrev. En behaglig värme spred sig ut i mina ljumskar och det kändes plötsligt som om alla musklerna i mitt underliv började dra sig samman. Jag kände förtvivlat hur min upphetsning steg för varje sekund, och just som Veronika frågade mig någonting om varför jag ville syssla med idrottsskador så bytte Anne plötsligt ställning. Hennes fasta lilla stjärt pressades plötsligt upp mot min sammandragna pung, och plötsligt var det som om den där varma sensationen i mitt underliv bara växte och växte som en snöboll som rullar nerför en backe. Det gick inte att stoppa, och i ren desperation höjde jag blicken mot Veronika. Just som min blick fastnade på hennes stora välformade unga bröst så vred sig Anne igen och hennes stjärt buffade mot min kuk och då gick det inte att hålla tillbaka. Jag kände hur min kuk exploderade i en fullkomligt bedövande utlösning, och hur mina kalsonger fylldes av min våta klibbiga sperma. Jag formligen störtade upp från sängen och medan jag kände hur min kuk drog ihop sig gång på gång och fyllde mina kalsonger med stråle på stråle av klibbig sats så slet jag åt mig min jacka som hängde på tork ovanför eldstaden och rusade ut ur rummet. –Förlåt mig… Jag måste fort… jag blev så nödig… ljög jag utan att kunna möta tjejernas blickar medan min utlösning ännu fortsatte.
Jag var ute ur stugan på två röda, och formligen störtade in bakom den lilla vedboden som stod några meter bort på den lilla gårdsplanen. Jag slet ned kalsongerna till knävecken och tog tag om min kuk med handen och pumpade som en galning. Jag såg framför mig hur Veronika saxade av sig sin t-shirt och hur Anne gjorde detsamma med sin tröja. Jag såg framför mig hur deras otroliga bröst föll fram i det fria och hur de gungade mjukt av och an i deras rörelser, hur Veronikas bröst hade sett ut när hon satt i soffan. Jag lutade mig mot väggen med ena handen och runkade med den andra. Stråle på stråle av sperma sköt mot den skrovliga träväggen och började spolas bort av det hällande regnet.
Sakta hämtade jag mig och började känna hur regnet kylde ner mig igen, och hur det rann vatten ned längs min rygg. Jag andades fortfarande häftigt av upphetsning och ansträngning, men nu började det gå upp för mig vad som hade hänt. Jag lutade pannan mot väggen och kände hur jag bara ville dö. Jag skulle vara tvungen att gå in till de båda tjejerna igen. Och jag hade inget annat val än att stanna tills mina byxor och min jacka hade hunnit torka. Solen hade redan gått ner bakom fjällryggen i nordväst, och även om det inte blev särskilt mörkt så här års så nära polcirkeln så var det för mörkt för att sätta upp ett tält någonstans. Jag slog min panna mot träväggen upprepade gånger och förbannade mig själv för vad jag hade gjort. Sprutat i kalsongerna som en jävla fjortonåring, bara för att jag hade sett ett par bröst. Fy fan, vad jag kände mig eländig. Fan också, och de hade säkert märkt allting och nu satt de och skrattade åt mig därinne. Och jag skulle bli tvungen ett gå in där igen, och antingen be om förlåtelse eller låtsas som om ingenting hade hänt. Och till råga på allt så stod jag här med kalsongerna nere vid knävecken och jag hade förstört dem fullständigt. Det var säkert en vecka sedan jag senast runkade och nu hade jag sprutat ut världens största sats rakt i kallingarna. Fan, fan, fan mumlade jag för mig själv och dunkade pannan i väggen.
Jag skäms inte för att säga att jag började gråta i förtvivlan där och då. Jag kände mig så fullkomligt förkrossad över att vara tvungen att gå tillbaka in och möta de båda tjejernas blickar. En bit bort från mig, på andra sidan om ett tätt snår av fjällbjörk och vide, såg jag en fjällbäck som rann ner mot sjön på andra sidan av stugan och jag drog av mig mina kalsonger och började stappla iväg ditåt för att tvätta mig. Mina tårar vällde fram medan jag trängde mig fram genom buskaget, och jag blev snabbt genomblöt igen. Jag hoppade helt enkelt ned i den iskalla bäcken och tvättade bort min skam från underlivet och sköljde kalsongerna så gott det gick. Jag började nästan skratta när jag kom att tänka på att det knappast skulle märkas att jag hade tvättat dem - mina andra kläder var ju också våta. Jag tog mig upp ur bäckfåran och drog på mig kalsongerna. Jag frös så jag skakade, och nu kunde jag inte undvika det längre. Jag var tvungen att gå in och möta Anne och Veronika.
Fortsättning följer ...
Fler noveller av samma författare
