Att älska en vampyr

---

---

Jake såg upp mot de höga murarna som höll honom utestängd från staden han skulle överta. Solida och ogenomträngliga verkade de vara. Han drog med handen över de hårda, sträva stenarna och suckade. Sedan vände han sig mot sina män som alla stod och väntade på hans order, knappt synliga i mörkret. De bar varken rustningar eller brynjor som dagens arméer ofta gjorde utan enkla skjortor, byxor, skor och kappor i svart. Dåraktigt kunde det tyckas när de skulle ta sig genom hav av soldater, svärd, pilar, katapulter och andra påfund, men de behövde det inte.
Jake ledde världens främsta och blodtörstiga armé, de var inte mänskliga och behövde därför inte bära med sig sånt larv som rustningar när de själva var omänskligt starka och snabba. De var alla bleka som döden och alltid kalla då kroppstemperaturen var låg, det vill säga när de inte självmant använde det blod de konsumerat för att värma upp sig. De var vampyrer. Varelser med sitt ursprung från den mörkaste och absolut ondaste delen av underjorden, avlade av satan och hans schakaler i syfte att slå tillbaka Guds änglar och förslava mänskligheten. Jakes farfars far var urfadern till alla vampyrer, den förste. Han hade inte besuttit någon mänsklighet, bara ondska och instinkter. Han åt, dödade och skändade kvinnor som han behagade.
Jake å andra sidan var intelligent och kunde vara charmig och känslosam om han ville, men var för det mesta en kallblodig och hård mördare av människor. Han såg ut som en mörk ängel med svart rufsigt hår, porslinsvit hy, manliga men ungdomliga drag och svarta kläder. Han var lång och ståtlig och väldigt muskulös. Det mest omänskliga hos honom var de klarröda ögonen och de sylvassa hörntänderna som kunde bli hela 4 cm långa om han var riktigt arg eller töstig. Trots sina 200 år var han inte fysiskt mer än 18-19 år. Bland sitt folk var han en prins och hans far var kung. De förlitade sig på honom och hans styrka, och nu stod de och väntade på hans nästa steg.

Jake blottade sina tänder och morrade på ett skräckinjagande sätt. Överallt runt omkring honom svarade hans soldater honom med väsningar och liknande morrningar. Sedan gled de ljudlöst framåt. De klättrade vigt och tyst uppför murarna och gjorde slut på vakternas liv med en kniv i strupen eller avbruten nacke. De kunde ohindrat ta sig in i staden ett tag innan det blev kaos och folk började skrika och väcka andra. Då satte striden igång på allvar. Jake var som ett streck där han pilade fram och tillbaka och högg ner folk. Då och då tillät han sig själv att bita ett offer och smaka på deras blod. Som alltid var det ingen som riktigt kunde tillfredställa hans törst, de smakade meningslöst.

Han ledde ett femtiotal män in till slottet och utan förluster bröt de upp dörr efter dörr och plundrade rummen på skatter. Så kom de till ett par dubbeldörrar som de slog upp. Innanför fanns ett antal vackra kvinnor i olika åldrar. De skrek förskrämt och pressade sig mot väggarna vid åsynen av de inrusande främlingarna. Jake betraktade haremets exklusiva inredning och som vanligt en aning likgiltigt kvinnorna som var överdådigt klädda.
'Vad väntar ni på? Min tillåtelse?' sa han till männen som girigt betraktade kvinnornas blanka hår, smäckra kroppar och lena hy. 'Hugg in'. Med vrål och morrningar kastade de sig över kvinnorna och började våldta dem. Vissa av dem gnydde av underkastelse och lät sig tas under tårar. Andra skrek och fäktade med ben och armar medan de togs i besittning.

(Nu ur hans perspektiv)
Jag stod och betraktade den vilda scenen. Ingen av kvinnorna var egentligen särskilt vacker, de var bara dekorerade i guld och vackra tyger vilket fick dem att se aptitliga ut. Jag rynkade på näsan i avsmak. Några av kvinnorna som funnit sig i sitt öde hade mage till att titta gillande mot mig. De tindrade fånigt nog med ögonen. Jag blottade mina huggtänder och mellan tänderna slank det ut en väsning. De ryggade genast tillbaka. Jag skakade på huvudet. Oattraktiva...använda...
'Herre, kungen är död och staden har gett upp. Vi har vunnit'. En av mina officerare ,med blod rinnande nerför hakan, stod vid min sida.
'Det var bra, jag ska se över staden imorgon. Ha så kul ikväll', sa jag med ett flin. Sedan gick jag precis i tid för att slippa se kvinnornas strupar bli attackerade av rakbladsvassa tänder.

Jag lyckades hitta ett väldigt stort sovrum som såg orört ut. Jag tog av mig kappan och kängorna samt skjortan och hängde dem över en stol. Jag slängde mig ner i sängen och la armarna under huvudet. I tystnaden kunde jag höra med min skarpa hörsel plågade andetag och ett ansträngt hjärta. Sedan träffades jag av en frän lukt. Det gick inte att missta sig på vad det var; färskt blod. Mmmm... det var en ljuvlig doft. Jag hade aldrig någonsin känt doften av något liknande. Jag reste mig upp för att lokalisera källan. Ivrigt slog jag upp en mindre dörr i rummet och kom till ett enormt rum med en bassäng nersänkt i golvet. Ånga steg från det varma vattnet och vid kanten satt någon iförd en mantel och försökte rengöra ett öppet sår på vristen. Blodet droppade och bildade röda pölar.

Jag harklade mig för att annonsera min ankomst. Personen pep förskrämt till och reste sig upp. Den vita manteln formade sig på ett sådant sätt att man lätt kunde urskilja de kvinnliga formerna. Hon stod bara och betraktade mig. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes medan hon förgäves försökte sakta ner sin andhämtning.
'Vem är du?' frågade jag och började gå lite fram och tillbaka framför henne, som ett lejon som lurar på sitt byte. När hon inte svarade omformulerade jag min fråga. 'Vad heter du?' Jag hörde henne dra efter andan flera gånger innan hon fick luft nog att svara.
'Aleera', viskade hon.
'Aleera...' upprepade jag. 'Aleera, har du något emot att ta av dig manteln eller ska jag göra det åt dig?' Orden lät oavsiktligt hotande men hon gjorde tvekande som jag bad henne. Hon drog i ett snöre och den föll av hennes i ett enda ryck. Jag slutade att gå och stannade förstenad till.
Hon var den vackraste jag någonsin sett. Hon kan inte ha varit mer än 16 år med det korpsvarta håret som föll i vågor över hennes rygg och de klara blå ögonen. Hon hade en slank, liten vacker kropp och välformade bröst och rumpa som syntes genom en tunn vit klänning. Jag kunde inte sluta stirra.
'Ööh..jag...' Aldrig hade jag väl varit så osäker på vad som var passande att säga. Sedan återfick jag sansen och började gå omkring igen.
'Som du kanske har märkt har staden blivit övertagen av mig och mina män', sa jag och låtsades intressera mig för min vänstra hand.
'Ja...' viskade hon tyst.
'Och allt och alla som befinner sig här tillhör nu mig' fortsatte jag. 'Om du inte självmant kryper ner i min bädd i natt måste du nog börja springa nu, inte för att det gör någon skillnad men jag gillar när de springer...' Hon såg oförstående på mig och jag log. Mitt leende blev bredare och bredare tills jag blottade mina huggtänder som växte sig långa inför hennes gudomliga gestalt. Förståelsen lyste upp i hennes ögon och hon flämtade till. Hon började backa men kunde inte springa med sin skadade fot som ännu pumpade ut klarröd vätska. Jag var blixtsnabbt framme vid henne och hon skrek chockat till. Jag grep tag om hennes armar och började dra henne tillbaka till sovrummet. Hennes motstånd var inget mot min råa, manliga styrka.
Jag pressade upp henne mot en vägg och kysste hennes veka nacke som så lätt kunde brytas av med min omänskliga styrka. Hon gnydde uppgivet och tårar började sippra fram och rulla ner över hennes kinder.
'Var så snäll...' flämtade hon. Det slog mig att hon kanske var mer rädd över att jag skulle bita henne än att jag skulle våldta henne. Eller var det tvärtom?
'Vill du inte att jag ska bita dig?' mumlade jag mot hennes hals. Hon snyftade till.
'Nej...Snälla herrn...Nej... grät hon tyst. Jag strök med läpparna över hennes hals och de små fjunen reste sig av min kalla andedräkt. Jag lade ena armen om flickebarnets kropp och drog henne närmare så att vi nästan smälte ihop. Sedan drog jag undan det vackra håret och lade det över hennes vänstra axel. Därmed frilade jag högra sidan av halsen. Jag slet i urringningen på hennes klänning så att axeln blottades och hon pep till av förskräckelse. Jag kysste den vita, nakna axeln och nafsade lätt vid hennes örsnibb. Jag kände hennes rumpa mot mitt kön och suckade lyckligt.
'Jag är verkligen ledsen...Men du doftar så gott...'
Jag hörde hennes häftiga inandning innan jag lät mina nu 3 cm långa hörntänder borra in i hennes lena hals. Hon skrek och grep krampaktigt om väggen som om hon ville falla genom den, undan från mitt grepp. Blodet bubblade upp i min mun och min törst blev äntligen släckt. Det var en underbar känsla att hålla om den varma lilla kroppen och samtidigt känna hur hennes livskraft gick över till mig. Efter ett tag avtog skriken och gråten och hennes andhämtning blev tung. Hon blev allt slappare i mina armar innan hon plötsligt sjönk ihop. Jag drog mig ur hennes halspulsåder och vände henne om. Hon hade svimmat av blodförlusten, hennes ansikte var lugnt och fridfullt. All rädsla försvunnen. Mitt hjärta hade aldrig bultat, det hade varit dött från födseln, men nu sved det hårt i det. Jag hade skadat något så oskyldigt och försvarslöst att det till och med stack av skuldmedvetenhet i min själlösa kropp.

Jag la hennes slappa kropp i sängen. Själv satt jag på kanten och strök hennes långa, lockiga hår. De två röda såren på hennes hals skulle för alltid bli en varningsskylt mot andra vampyrer, för hon hade blivit märkt av mig. Hon var min. Min att dricka från, min att skända, min att döda, hata, slå, älska...
Nej, jag kunde inte älska. Jag var en av satans främsta tjänare. Det är omöjligt. Visst, det finns många, nästan alla faktiskt, av min sort som kan älska varandra. Men hon är människa och jag vampyr. En av Satans närmsta. Och hon hatar mig, är rädd för mig, känner mig inte...

Hon började plötsligt att jämra och vrida sig lite i sängen. Sedan slog hon upp ögonen och blinkade, försökte fästa dem. Hennes blå, genomträngande ögon fann mina och stannade där. Ingen av oss sa någonting, vi bara tittade på varandra. Hennes puls ökade, helt förståligt efter vad jag gjort mot henne. Men hon varken skrek eller sprang. Hon bara tittade, såg djupt in i mina ögon som om hon trodde att hon kunde gå tillräckligt djupt för att se in i min själ. Men hon skulle inte hitta någon, för jag var själlös. Hennes ansiktsuttryck förändrades. Var det förundran eller osäkerhet? Vad såg hon i min blick som fick henne att mjukna? Det var inte förrän jag oavsiktiligt lät fingertopparna glida över klänningstyget som hon reagerade. Snabbt hoppade hon utom räckhåll för mig och satte sig på andra änden av den stora sängen. Jag la huvudet på sned.
'Är du rädd?' frågade jag. Hon verkade tänka efter, sedan nickade hon. 'Vad är du rädd för?' frågade jag och blev förvånad över att min röst lät vänlig. Den demoniska klangen minskad.
'Att jag blivit snärjd som en fågelunge av en orm', viskade hon. 'Att jag vill, men ändå inte...'
Jag stirrade på henne, begrep mig inte på ett ord. Det enda som verkade klokt att säga var; 'Du förundrar mig, du är inte som andra'. Det var sanningen.
Hon blev röd om kinderna och tittade ner på sina händer. Hade jag sagt något som inte passade sig?
'De andra sa att jag var konstig, att jag inte var som alla andra och därför skulle hålla mig till de som var som jag... Men ingen annan är som jag', mumlade hon så tyst att jag hade svårt att tolka hennes ord med min superskarpa hörsel. Sedan tittade hon upp på mig. 'Är jag din fånge?' frågade hon.
'Ja', svarade jag enkelt. Hon nickade för sig själv och gjorde mig förvirrad igen.
'Du vill ha vad alla andra män ville ha,' sa hon. Det var ingen fråga utan ett konstaterande. Jag svarade inte.
' Men jag kan inte...jag vågar inte...', snyftade hon. Sedan tog hon ett språng upp från sängen. Hon rusade mot balkongen och kröp upp på balkongräcket. Där satt hon som en gargoyle, sliten mellan att hoppa eller inte. Jag skrek förskräckt efter henne och lyckades i sista sekunden dra ner henne från räcket. Hon gjorde mer motstånd och väsen än förr. Hon skrek, grät och sprattlade när jag lyfte upp henne i min famn. Tillslut tryckte hon bara sitt ansikte mot mitt kalla bröst och vätte ner mig med salta tårar. Jag var alltför chockad av hennes plötliga beslut att ta livet av sig för att bry mig. Jag kramade henne så hårt att hon gnydde av smärta. Sen blev jag arg.

Jag kastade obarmhärtigt ner henne i sängen vilket fick henne att nyktra till rejält. Hon såg förvånat på mitt nya ansiktsuttryck. Jag såg erkligen ut som en vampyr nu med huggtänderna blottade, de röda ögonen som glödde av ursinne och begär.
'Tror du att du kommer undan så lätt!?', vrålade jag och hon ryggade. Jag tog tag i hennes klänning och ryckte till. Hon skrek när hon kände tyget lämna hennes kropp och falla i slamsor vid mina fötter. Hennes magnifika kropp var inte längre gömd bland kläder utan fullt blottad. Hennes vita hud glödde i mörkret. Brösten var mycket runda och fasta men inte helt utvecklade, fast ändå goda att se och ta på. Stjärten rund och mjuk och skötet nästan hårlöst.
Hon kurade ihop sig, ville inte visa sig för mig. Men jag drog av mig mina byxor och la mig brevid henne. När hon kände min lena lem mot hennes rumpa började hon snyfta hejdlöst. (Hur mycket kunde en mänsklig varelse gråta egentligen?) Jag var mycket generöst skapad och inte egentligen till för att ta oskulder. Men hon var min och ingen annans, klart jag måste få beröva henne sin jungfrudom.

När jag började vrida och vända på henne gjorde hon inget motstånd, hon var som en urbenad fisk i mina armar. Jag la mig över henne och tvingade henne att se på mig. Tårar glänste i hennes ögon.
'Varför vill du inte?' viskade jag mot hennes kind. Hennes underläpp darrade men inget kom över hennes läppar.
'Aleera...', mumlade jag och hon drog häftigt för andan när hon hörde sitt namn. Jag kysste mig ner för hennes mage och över hennes venusberg. När jag tillslut nådde hennes mest heliga områden förstod jag äntligen varför hon var så tyst och tillbakadragen. Skammen.
Hon var både blöt och svullen, hennes kropp längtade och därför var hon så olycklig. För att det var smutsigt och skamligt.

Jag kysste hennes kliotoris och hon gnällde tyst till. Sedan fick jag min tunga att bli sådär onormalt lång och kluven som bara vampyrer kan få, Jag lät tugspetsen upptäcka de outforskade och orörda områdena. Hon vred sig och stönade tyst, försvunnen i sin extas.
'Var så snäll...', gnydde hon.
Jag kysste min väg upp igen men stannade till vid hennes innerlår. Jag såg hennes blod pulsera extra häftigt där för att fylla hennes sköte och göra det rött och köttigt. Mmmm... det såg så aptitligt ut. Jag bet henne inte, men lät naglarna göra en rispa som läckte fina droppar blod. Hon låg helt stilla och tyst, lyssnade när jag slickade i mig hennes blod.
Sedan var jag uppe vid hennes ansikte igen, mina läppar fann hennes kyssen var outhärdligt ljuv. Hon ryste gång på gång vilket påminde mig om att värma upp min kropp. Hennes ögon vidgades av förvåning när hon märkte hur varm jag plötsligt blev. Hon tryckte sig automatiskt närmare mig.
'Snälla...inte mer i natt', snyftade hon. 'Jag vill inte'.
'Din kropp verkar vilja ha mycket mer', sa jag lite hånfullt. Hon började sprattla igen när hon förstod att jag tänkte gå längre. Hon hade nog trott att bara foglig en liten stund skulle mjuka upp mig.
Jag blev arg igen, min kroppsvärme sjönk och jag blev kylig av att jag inte fick någon respons. Jag beslöt mig för att bestraffa den lilla irriterande varelsen.
Mina muskler spändes, giftet i min mun och kropp rusade och brände. Jag bände isär hennes ben och la mig till rätta. Hon pep till av förskräckelse och började skrika. Eggad av hennes ovillja stötte jag in min kuk i hennes trånga hål.

Jag hade tagit i med min omänskliga kraft. Jag hade varit så arg och uppeggad. I samma sekund som jag bröt genom hennes svendom förstod jag att jag gjort något fel. Tjuten och gråten tystnade tvärt, som när man hastigt avslutar ett liv. Jag blev om möjligt ännu kallare, jag slutade andas. Jag ville se hennes ansikte, men ändå inte. Vad skulle jag se? Och hennes silkeslena sköte som omsöt mig så skönt...jag ville inte dra mig ur...
Tillslut tvingade jag mig att se på henne. Hennes ögon var halvöppna. Hennes rosa läppar var delvis separerade i ett tyst skrik som ingen hörde. Färgen hade försvunnit från hennes ansikte. Jag mindes vad min mor en gång sagt till mig inför min första erövring. "Alla unga flickor är inte skapta för dig min son". Jag hade skrattat och tagit det mer som en komplimang än en varning. Nu låg den enda flicka jag någonsin känt någonting för död i min famn.
Jag drog mig ur henne, fortarande i chock. En mindre ström av blod följde med samt en massa vitt sekret, jag antog att jag kommit. Jag hade varit i extas, hon bara dog tvärt. Jag stirrade på hennes ansikte som ännu uttryckte smärta och skräck. Sedan fick jag handla snabbt.

Jag svepte in hennes skadade nederkropp i täcket och höll henne mot min kropp. Jag bet henne hårt och slarvigt i nacken och i handlederna. Sedan bet jag mig själv och fyllde min mun med blod för att slutligen kyssa henne och tvinga in blodet i hennes mun. Sedan var det bara att få henne att svälja och vänta. Jag satt i timmar och såg på hennes bleka lik. Blekar än mig var hon till och med. Efter 3 timmar började jag gråta hejdlöst. Inga tårar kom givetvis men min kropp ryckte i rivande snyftningar. Jag såg hur solen steg på himlen och jag fattade snabbt mitt beslut. Jag svepte in min kropp i en filt och gick ut för att vänta på döden. Jag ville inte leva med mig själv efter vad jag gjort. Solens strålar snuddade vid min hud och brände mig. Jag antog att smärtan jag skulle uppleva inte var mer än rättvis. Min kropp började luckras upp och mitt ansikte började krackelera.

'NEJ!!!' skrek någon i djupet. Jag hade nästan drunknat i min egen smärta när någon knuffade mig åt sidan. I skuggan blev jag snabbt helad och frisk till fullo. Jag såg hur en annan varelse vred sig i plågor av det starka ljuset. Jag fångade in den nakna kroppen och tryckte den mot mitt bröst där den vred sig och kved i plågor. Sedan kände jag ett par lena armar om min hals och ett par kyliga läppar vid mitt öra.
'Du dödade mig...' Jag frös till is. Aleera böjde sig bakåt för att titta på mig. Våra ögon var mycket lika varandras nu och ett par mycket attraktiva huggtänder syntes.
' Jag vet... Du borde ha låtit mig dö...', sa jag. Hon tittade forskande på mig. Sedan gav hon mig en hård örfil. Kvinnliga vampyrer var inte i närheten lika starka som männen men det kändes ändå. Hon höjde handen för att ge mig en till men jag fångade den.
' Varför räddade du mig?', frågade jag. Hon undvek min blick när hon svarade.
' För att vad du än gjorde menade du det inte, och innan det hände var det skönt...', erkände hon.

Helt plötsligt var vi i sängen, hon låg underst och jag bekant nog ovanpå. Jag skakade krampaktigt av den påminda scenen. Deja vu känslan gjorde mig spyfärdig. Hon slängde ner de blodiga täckena på golvet och viskade uppmuntrande ord i mitt öra. Jag kände små händer ta tag om min kuk och föra den mot hennes läkta hål. Jag gav till ett tjut och undrade om inte det här var varför hon räddat mig, för att bestraffa mig, tvinga mig uppleva det igen.
Den här gången gick det dock mycket lättare, det fanns inget motstånd och vi smälte samman som två vattendroppar. Jag rörde mig prövande i henne och hon flämade till. Jag slutade genast och såg skrämt på henne, undrade vad jag gjort fel nu. Men hon såg bara belåten ut och ville ha mer. Så jag tog henne med långa, njutningsfulla drag. Min lem var så djupt begravd i henne att jag trodde att den aldrig skulle gå att få ur. Hon juckade emot och kysste mig, ville känna min kluvna tunga i hennes mun.

Hela tiden grät hon, men inte av smärta eller rädsla den här gången. Inte heller kunde hon få fram några tårar, för de hade hon fått offrat under förvandlingen.
Hon ville bli tagen som en hund sa hon, som hon sett tikarna bli när de parade sig med hanarna. Så jag tog henne bakifrån också, hon stönade och skrek ord hon inte visste att hon kunde. Min pung slog mot hennes rosiga sköte och det smaskande ljudet från vår älskog avslutades med att hon spände sig i en båge och skrek. Hennes livmoder krampade och gjorde det otroligt skönt för mig. Jag kom och fyllde hennes sköte till bredden med den saft som jag hoppades skulle bli vårat barn. Sedan sjönk vi ihop i varandras armar, flämtande efter luft. Det var inte förrän långt senare vi båda kom på varsin sak.
'Jag kom just på att jag inte vet vad du heter', skrattade Aleera. Jag stämde in i skrattet.
'Jag heter Jake', sa jag och drog henne tätare intill mig. Vi såg varandra djupt i ögonen och jag såg hur hon tyst mimade "Jake" med läpparna.
' Och du, jag kom just på att du måste vara törstig', sa jag bekymrat. Hon ryckte på axlarna.
'Jag antar det', sa hon med försök till nonchalans. Men jag så hur hon måste ha insett att det var där smärtan kom ifrån. Hon lutade sig mot min hals och först kände jag hennes mjuka läppar mot min hud, sedan kände jag för första gången hur en annan vampyr drack av mitt blod. Hon flämtade av njutning och vällust. Även jag kände en viss smärtfull njutning.
När hon slutat dricka tittade hon på mig. Hon hade ett rött streck a blod som rann nerför hennes haka.
'Lova att du aldrig lämnar mig', sa hon. Jag nickade och lovade. Sedan somnade vi i varandras armar.

När Aleera vaknade var han borta, varenda vampyr förutom hon själv hade gett sig av. På kudden där hans doft ännu fanns kvar låg en lapp med ett meddelande. När hon läste det ville hon då. Såhär stod det:

"Kära du"
Jag plockade en ros som var för tidig att plocka, men nu ger jag den vatten så att den får fortsätta gro.
Jag ber dig att förlåta mig och att kanske en dag acceptera mig hos dig igen.
Jag kommer att älska dig för alltid, även om du inte väljer mig i din framtid.
Jag kommer att hitta dig igen, men nu måste du få tid att växa åtminstone mentalt
då jag berövat dig din fysiska möjlighet

Din för alltid
Jake

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Att älska en vampyr	Första gången	4.4	5/6-10
Vampyren i skogen	Första gången	4.0	19/3-10

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.