Rhenguldet, scen 2. På Gudarnas Berg
Författare: Wotan X Datum: 2004-06-17 12:39:52
Kategori: Heterosex
Läst:
4 045 gånger
Betyg: 2.8 (202 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jättarna Fafner och Fasolt var nu, efter långliga tidsrymder, äntligen färdiga med bygget av Valhalla. Wotan, den högste av gudarna, hade beställt arbetet av jättarna för att få en plats för gudarnas och avlidna krigares förlustelser. Det fanns många kamrar och salar i den nya borgen, för allmänna nöjen och mer privata. Wotan myste och tänkte på de utsvävningar som låg för handen; den eviga kärleksstunden kunde snart ta sin början. Han såg på sin hustru, Fricka, vars ögon var blanka av lättsinne. Hon kunde heller knappt bärga sig tills festen skulle börja. Fricka smekte förstulet på Wotans lem utanpå läderklädet och tittade menande på den underbara Freja.
Freja var ungdomens och kärlekens gudinna. Hon hade för vana att gå med sina fasta och alldeles lagom stora bröst blottade för var och en som ville se. Och det var många som ville se! De andra gudarna brukade flocka sig kring henne och nojsa med henne. De visste att, om de var ihärdiga nog, stod en hedersstund i sikte. För trots att Freja var svårflörtad, var hon inte omöjlig och den som klarade att tillfredställa henne belönades med evigt liv. Så de stod runt henne, skojade, charmade och förnöjde henne. Hon låtsades som att hon inte blev berörd utan fortsatte att skratta åt deras skämt. Dock brukade hennes andhämtning avslöja henne. När någon, till synes av misstag, råkade röra vid hennes bröst eller hennes stjärt så ökade hennes andning, bröstvårtorna styvnade och de gudomligt ljuva kullarna hävde sig upp och ner. De unga manliga gudarna, men även en och annan ung gudinna, tävlade om att göra hennes andetag allt tyngre och hennes kinder allt mer rodnande. Det var inte mindre upphetsande för dem som stod runt omkring henne och fler än en av de manliga lemmarna stod rakt ut, endast täckta av de skinnförkläden gudarna bar för att skydda sig i strid. Och de enstaka gudinnornas sköten var inte mindre fuktiga än Frejas. Freja var inte omedveten om detta och när hon inte kunde hålla sig längre brukade hon föra en eller ett par av det trånande sällskapet litet vid sidan av. De kvarlämnade tittade alltid avundsjukt efter de lyckliga som fått följa Freja. De belönade skulle få tillfredställa sig i hennes fuktiga upphetsade sköte, så varmt och så trångt. Någon av de lyckliga skulle få känna Frejas skickliga mun omsluta sin hårda lem. Gudinnorna skulle få Frejas flinka fingrar och tunga till hjälp att nå förlösning. De lyckliga skulle få en kort lindring i detta ständiga behov som gudar och gudinnor har precis som människor. Freja själv brukade komma så starkt att hennes skrik ekade över gudarnas berg. Ingen på berget kunde undgå vad som hände, men det gjorde ingenting. Gudarna hade sedan länge frigjort sig från den blygsel inför kärlekens njutningar som människorna fortfarande hämmas av.
Fricka var glad för Frejas skull, även om hon var en smula avundsjuk. Inte på Frejas skönhet, där hon inte stod långt efter. Gudarnas kroppar åldras ju inte, så även om Fricka var äldre så var hennes bröst och stjärt lika ungdomligt fasta, hennes hy lika len och mjuk. Hon kunde hetsa upp och tillfredställa vilken gud eller krigare som helst, det visste hon, även om för hon för det mesta höll sig till sin make. Nej, det var charmen, utstrålningen och självmedvetenheten hos Freja, som Fricka var avundsjuk på. Hon åsåg Frejas trånande sällskap och blev allt fuktigare och fuktigare. Wotan, själv inte opåverkad, kände Frickas hand utanpå lemmen och såg i hennes ögon hur det var fatt. De gick åt sidan och han böjde henne framåt. Hennes tunna kläde lyfte han upp och lät sin styva lem sakta glida mellan hennes glänsande blygdläppar. Han retades med lemmen, medan Frickas andning blev tyngre och tyngre. Till slut sköt han in lemmen helt och förde den fram och tillbaka allt hetsigare. Hans stora starka händer grep om Frickas fasta gudinnebröst och smekte de nu stenhårda knopparna. Han lät den ena handen glida nerför hennes släta mage för att försiktigt försöka komma åt hennes känsliga punkt. Han doppade fingret i den saft och gudomliga nektar som kom ur Frickas kärleksbägare. Wotan kunde inte låta bli att smaka av saften, den var vidunderligt söt och gav ytterligare kraft. Han hämtade mer saft med fingret och lät det cirkla runt Frickas känsliga knopp. Han förde handen tillbaka till det skälvande bröstet och nöp hårt i bröstvårtan. Wotan kände hur Frickas grotta liksom kramade hans heliga påle; så skönt var det att han aldrig ville att det skulle ta slut. Frickas stön blev mer och mer ljudliga. Det var länge sedan Wotan sett henne så upphetsad. Samtidigt som Frejas orgasm hördes eka över nejden, kom Fricka i en aldrig sinande ström av vällust. Wotan följde efter och fyllde hennes kön till brädden med sin gudabenådade säd.
Just i detta ögonblick dök jättarna Fafner och Fasolt upp. De ville nu ha sin lön för bygget och de hade blivit lovade den sköna Freja som betalning. Så var det ju uppgjort från början och Wotan visste inte hur han skulle komma ur sitt löfte; han ångrade nu sig gruvligt. Gudarna och gudinnorna på berget vredgades alla, övermåttan förälskade som de var i Freja. Jättarna ville inte låta Wotan till något pris friköpa sig från löftet; de var ju också charmerade av den unga och vackra gudinnan. Den självständiga Freja var själv inte särskilt förtjust i att utgöra betalning i Wotans uppgörelser med jättarna. Men det fanns något lockande i hela affären; hon sneglade i smyg på jättarnas inte särdeles blygsamma förutsättningar att skänka njutning. Hon hade aldrig sett någon jätte idka älskog; än mindre hade hon självt fått chansen att prova detta förmodade nöje, som nu kunde bli dubbelt. Jättarna kände Frejas blickar och såg att knopparna på hennes skälvande bröst började styvna Tanken på vilka nöjen de skulle komma att få av betalningen fick deras redan från början enorma lemmar att börja röra på sig. Detta i sin tur gjorde Wotan ännu mer förtvivlad; han lade märke till jättarnas tillstånd och ville inte låta deras stora älskogsredskap drabba gudinnan. Frejas tunga andhämtning tog han som rädsla och inte som upphetsning. Som högste gud och beskyddare ville han kanske inte se sådant hos sin Freja, men alla andra förstod.
Den som kom på råd var förstås Loge. Loge var eldanden, det enda av de fyra elementen som Wotan lyckats tämja. Loge var Wotans slav, men som sådan till mycken nytta då han alltid hade lösningar och kloka råd till hands. Loge hade att berätta om Alberich, den nya mäktiga kungen som härskade över dvärgarnas rike. Han berättade om Rhenguldet som gav Alberich enorm rikedom och makt, men han förtalte inte om förbannelsen som följde detta; att ägaren till Rhenguldet aldrig får känna kärlek och aldrig får förlösning från sin ständiga upphetsning. Om Rhenguldet kunde stjälas från Alberich, skulle det då inte duga som betalning till jättarna, undrade Loge. Jättarna tyckte att detta var ett gott erbjudande, varvid Freja kände sig besviken. Var hon inte mer värd än lite guld kanske? Skulle nu inget bli av den spännande leken? Men Wotan tvekade. Skulle han verkligen stjäla guldet? Han var ju den högste av alla gudar, ingen simpel tjuv. Då han inte kunde bestämma sig, tog jättarna med sig Freja hem som lösen, och Freja fröjdades över händelsernas utveckling.
Så blev det tomt och långsamt på gudarnas berg. Gudarna och gudinnorna bedrev förvisso älskogslekar tillsammans men de blev snart tråkiga och ointressanta utan den älskvärda Freja. Detta fick slutligen Wotan att bestämma sig. Han skickade Loge till dvärgarnas rike för att försöka stjäla Rhenguldet från Alberich.
Fler noveller av samma författare
