Det hemliga rummet del 3
Författare: dekanami Datum: 2010-04-16 16:49:53
E-post: dekanami@gmail.com
Kategori: Bdsm
Läst:
18 832 gånger
Betyg: 4 (3 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Detta är tredje kapitlet i BDSM-romanen "Det hemliga rummet". Kommentera eller besök min profilsida och skriv ett mail om vad du tycker!
- # # # # # -
Nästa morgon bjöd på solsken och värme. De ljumma strålarna smekte kinden redan när jag vaknade. Men baksmällan och bulan i bakhuvudet turades om att hamra livet ur mig. Jag satt nere på bryggan. Dimman var borta och havet låg grått och orkeslöst. Jag försökte resonera logiskt. Malin hade givit sig av mitt i natten. Hon var rädd att Breeders skulle komma innan jag vaknade. Därför hade hon lagt tillbaka repet och gagen. Varför låg det ingen båt vid bryggan? Det troliga var att den slitit sig under ovädret. Middagen då? Hade vi inte haft varsitt glas? Jag hade inte hittat någonting i köket eller i soporna som skvallrade om att två personer ätit middag. Malin hade diskat innan hon gav sig av.
Fåglarna började sjunga i träden igen. På väg upp till huset såg granarna ut att vinka till mig i den lätta lunchbrisen. Jag stekte bacon och tre ägg. Drack fyra stora glas vatten, öppnade en ölburk och gick upp till mitt rum. Ett par båtar klöv fjärden. Havet låg spegelblankt. Björkarna stod blickstilla i givakt. Jag startade datorn. Nu skulle det redigeras! Men redan innan den startat klart var arbetslusten bortblåst. Det var den gröna sydvästen.
Jag gick ner i köket och tittade på almanackan. Rev bort bladen fram till 13 maj. Jag gjorde kaffe och tinade ett par bullar i mikron. På verandatrappan spelade solen över fötterna. Men jag njöt inte. Det fanns ingen rimlig förklaring till att det bara fanns en pizzakartong i soporna eller till den gröna sydvästen.
Jag hämtade stavlampan. Nu hittade jag lampknappen. Ett svagt sken under en grön glasskärm spred sig i källaren. Glödtråden liknade ett hopkrupet foster. Spinnrocken stod där. De båda koffertarna. Bakom dem stod en vagga. Jag öppnade den större kofferten. Efter en nysattack konstaterade jag att den var tom. Jag lyfte locket på den andra. PANG. Källardörren smällde igen.
Jag fick panik. Armen ryckte till och handen for rakt upp i koffertens lock. Jag drog blixtsnabbt ut den. Fastnade i tyget på lockets insida. Locket slog ner över armen. Jag vräkte upp locket och rusade uppför trappan, kastade mig mot dörren.
Den slog upp och jag hamnade i en hög på golvet utanför. Jag kippade efter luft som en fisk på land. Så tog jag hallstolen, pallade upp dörren så det sjöng i trävirket, hämtade stavlampan och gick ner och öppnade koffertlocket.
På botten låg ett häfte. På framsidan satt en blekt burketikett med röd ram. «Dagbok» stod det med snirkliga bokstäver.
Häftet var mera grönbrunt än brunt i ljuset från köksfönstret. Det var tunt men med utmärkt papperskvalité. Försiktigt vände jag på omslaget och läste första sidan.
«13 maj 1985
Jag vet inte vad det var som drev mig. Troligen demonerna jag har känt så länge nu. I går kväll kunde jag inte stå emot dem. Det var ett fruktansvärt väder och jag riskerade säkert livet för att ta mig till villan igen. Men jag kunde inte stå emot. Vi somnade tillsammans efteråt. Han berättade om titthålet i pigkammaren.»
Resten av häftet var tomt. Vem hade skrivit det här? Så drog en kall kåre över ryggen. Källardörren. Det var ju för fan vindstilla. Paniken kom tillbaka. Som på glödande kol rusade jag ut i hallen och drämde igen källardörren. I vardagsrummet slog jag upp två fingerbredder whisky.
Bara tanken att skymningen skulle sänka sig utanför huset om några timmar gav mig rysningar. Jag sprang till telefonen i hallen. Den var lika livlös som sydvästen på kroken innanför dörren.
Jag rusade upp på rummet. Tog mobilen. Ingen mottagning. 112? För att kalla på Ghostbusters? Skräcken satte klorna i mig. Tillbaka nere i vardagsrummet tömde jag återstoden av den råa spriten i ett svep. Den ena mer bisarra fantasin efter den andra dök upp i huvudet. Dagboken var en skräckmagnet. Jag svepte tre fingerbredder till och gick ut i köket.
Skakade häftet. Ett tunt papper singlade ner på bordet. Ett tidningsurklipp. Jag vecklade ut det. «13/1 1957 - 12/5 1987. Malin och lillan. Havet sände Er till den Eviga vilan».
Jag låste dörren till mitt rum, stoppade bomull i öronen och lämnade lampan på. Var det samma Malin? Efter berusad tankemöda kom jag fram till att det nog kunde stämma. Malin var 30 när hon drunknade. Gustavsson var runt 70 bedömde jag. Hemsökte hon huset? Behövde hon hjälp att komma till ro? Var hon gast eller demon? En gengångare? Jag drog ner rullgardinen. Somnade redlös.
På morgonen prövade jag telefonen igen. Den fungerade. Efter en whisky och ett dopp i havet klarnade tankarna. Det fanns naturligtvis en fullt rimlig förklaring till alltihopa. Ingenting ont hade hänt mig. Förutom när koffertlocket giljotinerade min arm. Det var så typiskt mig att bli uppjagad och låta fantasin skena i väg.
Breeders ringde när jag brassade frukost. Jo, det var lite mysigt under stormnatten. Regnet hade varit rogivande. De skulle komma ut sent på eftermiddagen. Jag tog en ordentlig whisky efter frukosten, ett nytt bad och satte mig vid datorn.
Efter tio minuter satt jag och bläddrade i dagboken istället. Precis som om någon skrivit i den medan jag varit borta. Bodde jag i pigkammaren? Det förklarade Sigrids skämt om disken.
Garderoben mellan Breeders rum och mitt var långsmal och luktade unket. Det satt en luftventil på ytterväggen. Tre gamla badrockar hängde på varsin galge på insidan av dörren. Några muslortar dekorerade en ohyvlad plankstump.
Jag drog fingrar och händer över tapeten i ansiktshöjd mot pigkammaren. Slät som en strandsten. Men när jag drog handen i en svepande rörelse uppåt kände jag något. En liten utbuktning. Jag ryckte upp min schweiziska armékniv ur byxfickan. Oändligt försiktigt följde knivspetsen konturerna. En träkvist. Så drog jag handen igen. Efter ytterligare tre träkvistar hittade jag något som liknade en prisma bakom tapeten. Heureka! Nu hade jag verkligen stoff till en bra story!
Från undervåningen hämtade jag en tumstock och whiskyflaskan. Jag mätte höjden till hålet och avståndet från ytterväggen. På väggen i mitt sovrum hittade jag nästan genast andra sidan av prisman. Insidan av garderoben framträdde som på en kornig film. Med kniven i handen gick jag lugnt in i Breeders sovrum. Mätte, hittade och frilade prisman. Sedan gjorde jag samma sak på väggen inne i garderoben. Efter en klunk gick jag tillbaka till mitt rum. Jag ställde mig på knä i sängen. Det var som att ha fri insyn genom en fönsterruta. Hur i hela friden gick detta till?
«HALLÅ???»
Jag ramlade bakåt av chocken och stirrade förfärat mot dörren. Men ingen var där. Så hörde jag röster från köket. Det dunkade i öronen. Sigrid och Wilhelm. De var tillbaka. Jag la flaskan i skrivbordslådan och stängde garderobsdörren på vägen ner. Jag gick direkt och duschade utan att passera gå.
Nyduschad, tandborstad, nyrakad och med rena kläder satte jag mig vid dukat bord. Jag kände mig uppåt under middagen. Sigrid hade lagt kyckling i marinad kvällen innan. Först grillade hon filéerna. Sedan fick de stå i ugnen. De smakade himmelsk med det kraftiga rödvinet. Jag längtade till sängdags.
Efter kaffe och småprat ursäktade jag mig. Jag la mig naken i sängen. Hörde deras röster. Först i köket. Sedan dämpat från sovrummet. På väg upp till titthålet ångrade jag mig. Ångern brände som ättika i kroppen. Ängeln hade vunnit. Deras röster dog bort. Jag försökte också somna men det var som förgjort. Men nog kunde jag allt titta på Sigrid när hon sov? Djävulen applåderade på min vänstra axel. Vi log mot varandra i samförstånd.
Jag tittade in prisman. Det jag såg fick mig att tappa andan.
Fler noveller av samma författare
Men du får inte sluta nu din dummer, mer!