Tystnad
Det är mörkt, otroligt mörkt. Ljudet av syrsorna utanför skär i känsliga öron. Känsliga av att ha lyssnat, efter att ha följt ljudet av hennes bara fötter mot trägolvet. Doften av läder når hans näsa med varje andetag, den söta, berusande doften av läder blandat med hennes parfym. Bindeln för hans ögon stänger allt ljus ute, inte ens när hennes hand passerar framför hans ansikte kan han urskilja det. Doften, däremot, han känner doften av hennes hud, den lilla vindpust som skapas av rörelsen smeker hans läppar. Plötsligt smäller det, det ringer i hans öron och hans kind brinner. Han flämtar till, vrider huvudet åt sidan och biter ihop käkarna. Den värsta svedan går över på några få ögonblick, som alltid, men det varma pirret sprider sig likt ringar på vattnet, över hans kindben och bakåt, mot hans tinning.
- Jag älskar dig.
Hennes röst är silkeslen, hennes tonfall innehåller ingen ilska, inget förakt. Trots den örfil som fortfarande färgar hans kind röd, är hon lugn. Hennes fingrar smeker över hans haka, lyfter hans huvud, och hennes läppar dansar förbi, fjäderlätt och flyktigt. Han flämtar igen, drar ett djupt andetag in igenom näsan, och håller det. Repen som enkelt binder hans händer bakom ryggen har sedan länge slutat skava, hans fingrar har domnat lite lätt, men är fortfarande varma. Hur länge han har suttit där är det bara hon som vet, klockans tickande avslöjar ingenting, inte heller fåglarnas sång eller vindspelet utanför de öppna balkongdörrarna.
- Gör det ont?
Han skakar på huvudet, det är det enda svar han får ge. Att tiga är guld. Innan han ens förstår innebörden av svaret han precis givit, smäller det till igen. Hans andra kind blossar upp i arg rodnad och hettan sprider sig kvickt igenom huden.
- Nu då?
Han nickar denna gång, men hennes fingrar som åter lägger sig under hans haka hindrar honom snart. Hon behöver inget längre svar än så. Hennes fingrar rör sig neråt, till halsbandet som kärleksfullt omfamnar hans hals, hänglåset som hänger ifrån det skallrar mjukt med hennes rörelser, och hon ler. Han kan inte se det, men hon ler, varmt.
- Min
Ett enda ord, hon viskar det mjukt i hans öra, och han ryser. Han nickar igen, och andetaget som han hållit inne lämnar långsamt hans lungor. Hennes händer rör sig längre ner, vassa naglar skrapar lätt hans hud på vägen ned för hans bröst, värmen som passerar hans bröstvårtor lirkar ett svagt stön ifrån hans läppar, och då smäller det, igen. Han gnyr och biter ihop sina käkar. Den brinnande hettan i hans kinder är distraherande, den tar bort allt obehag av att ha suttit på knä så länge. Lederna värker lite lätt, men det är ingenting han känner, inte nu. Inte med henne.
- Tyst.
Hon viskar det i hans andra öra, och hennes tunga rör lätt vid hans örsnibb. I nästa ögonblick är värmen borta. Hennes bara fötter tassar åter igen mot det svala trägolvet, och än en gång slukas hans sinne av mörkret, av tystnaden, och av hennes doft.
