Hennes eget fel
Det nakna betonggolvet är kallt, så otroligt kallt. Hennes bara, nätta fötter når knappt ned, hon vacklar lite, men repen håller henne på tå. Det röda nagellacket hon blivit tillsagt att bära har inte samma starka, klara ton längre, dammet från golvet färgar sedan länge hennes fotsulor, och hennes ansträngda tår gråa. Till och med hennes vader, hennes smalben och knän är nedsmutsade, kylan tvingar henne att lyfta sina fötter ibland, en i taget, i ett hopplöst försök att värma dem. Han har lämnat hennes fötter fria av en anledning, så klart. Hade han bundit dem hade hon inte kunnat vrida och vända på sig så vackert, att se henne förgäves försöka skydda sina fötter mot kylan, och samtidigt försöka hålla balansen är vackert; en sensuell dans, med repen som kavaljer. Han är mer än gärna åskådare.
Hennes armar är bundna bakom hennes rygg, böjda inåt med hennes underarmar vilande parallellt mot varandra, hennes händer vid hennes armbågar. Det är en klassisk, traditionell position, och med repen som så kärleksfullt slingrar sig runt hennes bröstkorg och överarmar, är det inte heller obekvämt. Ännu ett rep håller flickan på tå, knutet från en bjälke i taket ovanför hennes huvud, till de många meter rep som håller henne fången. .
Rummet har inga fönster, bara en dörr som leder till trapphuset, och med bara en enda naken glödlampa som ljuskälla är det fortfarande mörkt. Skuggorna dansar likt osaliga andar över golv och väggar i takt med att lampan gungar, hennes andetag ekar mellan väggarna, och ljudet av hans fotsteg drar slutligen åt sig hennes uppmärksamhet. Flickan lyfter långsamt blicken.
Hon hade blivit tillsagd att måla sina naglar, både fingrar och tår, att ta på sig den söta, ljusblåa sommarklänning han köpt till henne, och att sminka sig lite hårdare än vanligt, allt av en väldigt självklar anledning. Mascaran har runnit från hennes ljusblå ögon och färgat hennes kinder svarta, hennes läppstift är utsmetat över, och runt hennes vackra läppar. Klänningen ligger i bitar på golvet kring hennes fötter, och håret som hon så vackert satt upp för honom är numera utsläppt, otämjt. Blixten bländar henne plötsligt, och det svider lite lätt när fotot träffar hennes bröst, för att sedan falla ner till marken. Det lägger sig med rätt sida upp, hon kan se bilden av henne långsamt träda fram, bunden och smutsig, men innan hon riktigt vant sig vid mörkret igen blir hon åter igen bländad av blixten. Flickan rycker till när fotot slår mot hennes hud, och snart ligger ännu en bild av hennes nakna kropp på golvet framför henne, och en till, och en till.
Flickan vänder bort blicken men får en örfil till svar, hans röst väser i hennes öra;
– Titta på henne.
Skammen bränner hennes kinder när hon ser ner på bilderna han tagit av hennes hjälplösa kropp.
– Ser du? Ser du vad hon ställt till med? Jag trodde jag hade en snäll, lydig flicka. Är det inte så?
– F—Förlåt, hon menade inte—
– Shhh. Tyst, vi vet båda två att det är hennes eget fel, eller hur?
Flickan nickar lätt till svar. Hon lyssnade inte på honom, det är hennes eget fel.
Det rasslar metalliskt när han öppnar sitt bälte, hon biter lätt i sin underläpp och en liten gnutta hopp tänds inom henne. Ska han slutligen avsluta hennes bestraffning?
– Ja, snälla—
Flickan lyfter sin blick igen, söker hans, men får bara ännu en örfil. Ljudet av hud som slår mot hud ekar åter igen mellan väggarna, och flickan gnyr tyst.
– Jag vet att hon är en masochistisk liten slyna, men hon behöver inte tigga. En väluppfostrad hynda tigger inte.
Masochistisk? Han tänker väl inte…
Hennes blick faller ner på hans händer, och hon ser honom dra sitt bälte ur hällorna och vika det dubbelt. Hon försöker förgäves ta sig loss nu, hon andas djupare, snabbare. Hon trodde att det var över nu!
– Snälla… snälla förlåt henne, hon visste inte bättre… Snälla…
Han lägger sin hand över hennes mun denna gång, kväver hennes ord med sin handflata och sänker sin blick tills den möter hennes.
– Det är hennes eget fel.
Tårarna väller fram nu, rädslan, besvikelsen och desperationen börjar ta över. Hon biter ihop och hulkar tyst, knyter sina händer och vrider förgäves sina armar i repen i ännu ett hopplöst försök att ta sig loss. Hon kommer inte undan. Det tunga, dova ljudet av hans kängor vandrar runt henne, hon kan höra bältet rassla igen, och sen kommer det öronbedövande ljudet av läder mot läder. Klatsch! Flickan rycker till, ljudet skrämmer henne och hon börjar gråta. Det kommer ingen smärta, det behövs inte. Han har aldrig behövt använda bältet igen, inte sedan första gången.
Han omfamnar henne bakifrån, kysser hennes kind och hyschar henne tyst. Repet som håller henne fjättrad till bjälken knyts loss, och han låter henne långsamt sjunka ner i hans famn. Hon kan känna hur hård han är, det sträva jeanstyget döljer det inte alls. Han sätter sig ner, stolen tog han också med av en anledning, och låter flickan krypa upp i hans knä, i hans famn. Hon är fortfarande bunden, precis som hon skall vara, men han lägger en filt över hennes frusna kropp.
Han ler lite för sig själv när han känner hennes näsa mot sin hals, hennes läppar.
Flickan ler också, trots tårarna som stilla rinner ned för hennes kinder. Bestraffningen är över nu.
Det var hennes eget fel.
