Förr eller senare
Hon är så vacker, där hon ligger. Så otroligt vacker.
Det flackande ljuset från eldstaden ger hennes hud en varm, gyllene ton som står i stark kontrast till de svarta repen som binder hennes kropp. Jag kan se henne andas, se hennes försök att ta små, små andetag för att undvika att repen dras hårdare om hennes bröst. Hennes armar är bundna bakom hennes rygg, ett svart nät av rep fångar in dem, håller dem tätt ihop, håller henne hjälplös. Flickans fingrar sträcker sig utåt då och då, likt en fjäril som spänner ut sina vingar, hon vrider sina handleder mot repen och hon gnyr tyst i sin frustration. Hur hon än försöker når hon inte knutarna.
En droppe, två droppar….
Flickan skriker till och biter ihop. Den stora mörkröda gummiboll som sitter kilad mellan hennes tänder tystar henne inte helt, hennes röst är musik för mina öron, hennes flämtande gnyenden, hennes vackra skrik, hon får inte tystas helt. Hon försöker vrida sig bort nu, men min hand på hennes axel förhindrar henne att vrida sig runt på mage, jag kan se spänningarna sprida sig från hennes tår, hennes bundna vrister kämpar mot repen som håller dem bundna till hennes handleder, och det får henne bara att skjuta fram sina bundna bröst allt mer.
Mer stearin droppar över hennes bröst, träffar hennes bröstvårtor och driver ännu ett gällt gnyende från hennes välfyllda mun. Svarta rep, rött stearin, röd gag… ögonbindeln är också svart, så klart. Den är enkel; ett svart sidenband lindad ett flertal gånger runt hennes huvud och knutet i nacken, lite ljus kanske slipper in, men hon kan inte se. Hon kan inte se mig le när hon hjälplöst kämpar mot repen, när hettan från stearinet tvingar så ljuva läten ur hennes bundna kropp. Ett fast tag om hennes grenrep för henne att stanna upp, plötsligt andas hon inte alls längre. Det oemotståndliga trycket från repselen som knutits runt hennes kropp är plötsligt fokuserat på en punkt, hennes uppmärksamhet är helt plötsligt min, och det enda jag hör när nästa droppe landar, är ett lustfyllt flämtande.
Hon följer lydigt när jag vänder henne över på rygg, mina fingrar håller fortfarande ett fast tag om grenrepet, och jag lyfter… långsamt, hon tar spjärn mot madrassen med sina tår och skjuter villigt sina höfter framåt, uppåt… högre, och högre. Först när hennes kropp darrar av ansträngning stannar jag, jag håller henne där, och ljuset vickar än en gång över för att låta stearinet smattra över hennes mage och bröst. Jag kan känna henne kämpa nu, jag kan känna hur hennes höfter rör sig mot repen som ligger så intimt pressade mellan hennes blygdläppar och hur hon förgäves söker beröring.
Förr eller senare måste jag sluta.
Förr eller senare måste hon få släppas fri.
Förr eller senare måste jag låta henne komma.
Förr eller senare?
Mycket, mycket senare.
Väldigt välskriven. Kanske inte en novell, snarare poesi. Men mycket välskriven.