Längtan

---

---

(Det här är ingen renodlad sexnovell, snarare en kärleksnovell med erotiska inslag. Läs och kommentera därefter.)

På dagis, av alla ställen, träffade jag henne första gången. Jag skulle precis hämta min son och var i färd med att packa ner termobyxor i hans ryggsäck då en röst intill avbröt mig. Hon presenterade sig som Marie, mamma till pojken som var min sons bästa lekkamrat. Jag tog förvånat hennes hand och intygade att det var trevligt att få kontakt med någon av de andra föräldrarna på dagiset. Det var första steget i en trevande vänskapsrelation, som utvecklades över många sedvanliga koppar kaffe, antingen i mitt kök eller i hennes.

Mitt första intryck av Marie var ganska alldagligt. Artig och trevlig var hon förvisso, vacker på ett mystiskt vis, men inte en sådan kvinna som var alla mäns våta dröm. Jag kan tänka mig att hon var typiskt flickvänsmaterial som ung. De lite nördiga killarna var kära i henne för att de visste att de aldrig kunde få henne, och de populära killarna tänkte på henne som en sådan som de gärna visade upp för föräldrarna och som blev mamma till deras barn. Men inte som fantasin för ensamma kvällar.

Hon var egentligen inte spännande för mig heller, vid en första anblick. Jag noterade förstås att hon såg bra ut, böljande rödbrunt hår och välsvarvade ben, men i övrigt hade jag svårt att få grepp om hur hennes kropp såg ut. Däremot tyckte jag genast om hennes sätt, hennes lite blyga blick och eftertänksamma reflektioner. Eftersom hon, liksom jag, var ensamstående mamma hade vi alltid tankar att utbyta med varandra. Vi skrattade mer än vi drack kaffe, pratade mer än vi tuggade på kanelbullarna, och avbröts först då någon av smågrabbarna ville åka hem. De dagar då vi inte sågs fanns hon med i mina tankar, även om jag till en början aldrig funderade över varför. Hon väckte en viss beundran hos mig, både som mamma och som människa, men mer än så fick inte plats i min tankevärld.

Det blev många kvällar i köket den vintern. Men snön smälte slutligen bort helt och hållet och vårsolen hittade in även hos mig. En kväll i maj när jag klev in genom grinden hemma hos Marie drabbades jag av de omtalade vårkänslorna. Våra söner spelade fotboll på den välklippta gräsmattan och Marie var sysselsatt med att plantera rosor i krukor på altanen. Hon satt på huk i solljuset, med jordiga händer och långt hår hängande ner över ansiktet. Den mönstrade klänningen som hon hade på sig lämnade armar och ben bara, och synen av henne spred sig som en löpeld ända ut i fingerspetsarna.
”Vad härligt väder det är”, kvittrade jag till henne, förvånad över min plötsliga känsloreaktion.
”Underbart”, log hon och hämtade en dyna åt mig att sitta på. ”Vill du ha kaffe?”
Sedan satt vi där på altanen, småpratade och värmde oss i solen. Samtalsämnena berörde vädret, barnen och veckans händelser, och tur var väl det, för hennes ljusa hud och bara fötter hade mig fast i sitt grepp. Ett grepp som efter den kvällen inte ville släppa taget om mig.

Jag hade aldrig tänkt på mig själv som bisexuell, än mindre flata. Kvinnor hade hållit sig i utkanterna av mina fantasier men aldrig velat ta mer plats än så. Marie skrämde mig dock inte. Jag var fascinerad av henne, hennes kropp och hennes person, men där trodde jag att gränsen gick. Ändå tilltog min fascination för henne i rasande takt. Jag studerade henne i detalj, alltifrån hennes rörelser och ansiktsuttryck till hennes silkeslena hud. Hon var mitt experiment, objektet för undersökningen av mig själv. Hennes skönhet växte allt mer i mina ögon och attraktionen var snart ett faktum. Det gick inte att ignorera hur det flaxade i magen när hon skrattade, eller hur mina ögon for över hennes kropp så fort de fick tillfälle. Jag hade börjat längta. När vi satt på bänken vid lekparken under varma sommardagar var jag alldeles fixerad av rundningen innanför hennes linne och de lätt solbrända, korslagda benen. Mina ben intill hennes var lika bara, bruna och insmorda, för att locka henne att åtminstone slänga en blick under ögonhöjd. Men hon kommenterade bara mitt hår. Rörde lätt vid en blond, solblekt hårslinga och lät den sedan falla ner igen.
”Jag har alltid önskat mig ljust hår”, mumlade hon drömmande.
”Och jag har alltid önskat mig mörkt. Och bruna ögon”, log jag tillbaka.
”Blå är så mycket vackrare. De glittrar liksom i solen.”

Snart var jag inte bara en frånskild mamma som umgicks med en annan frånskild mamma. Jag var en kvinna som åtrådde en annan kvinna, så intensivt att min kropp började leva sitt eget liv. Den pulserade när helst den ville, pirrade och värkte av lidelse. Hon hade gjort mig till ett djur. Mitt vardagliga liv kom i skymundan, då tankarna oupphörligt kretsade kring min längtan efter Marie. Ensamma stunder fylldes av fantasier, frustration och ihärdigt fingrande. Solosex hade aldrig varit så givande, då jag aldrig tidigare haft en så konkret fantasi, men heller aldrig så ensamt. För varje extas tanken på henne tog mig till, desto längre ifrån mig kom hon.

Det fanns inget gulligt i min passion. Försiktigt smekande var inget som lockade mig, jag ville bli vild med henne. Uppfyllas av kåthet och begär, agera på varje liten impuls av min drift och ge henne all den njutning jag förmådde ge henne. Med slutna ögon ville jag rida henne, stimulera henne, helt omedveten om hur min kropp rörde sig, hur jag såg ut eller hur mina stön lät. Bli blind av upphetsning och slingra mig hårt om henne. Hur nu det skulle kunna ske.

För mitt inre brukade jag leka med tanken att hon tillfredställde sig själv. Med händerna innanför sommarklänningen tänkte jag mig hur hon låg på altanen med rosorna omkring sig, benen böjda och särade. Det bruna håret låg flyktigt över träplankorna och hon andades stötigt med ögonen slutna. Jag ville se på. Stå utanför staketet och smygtitta genom grinden på hennes frenetiska smekande. Sedan skulle jag smyga mig in i hennes hus, sätta mig i hennes fåtölj och ta av mig kläderna för hennes förvånade uppsyn. Alldeles naken skulle jag sitta där, våt och med låren öppnade för henne, blundandes och med händerna kupade över brösten. Hon skulle få göra vad hon ville med mig. Pussa, smeka, slicka, fingra. Vågade hon inte skulle jag be henne. Sedan skulle jag resa mig upp och omfamna henne med min nakna kropp, för att sedan följa henne in i sovrummet där vi slutligen skulle förlora oss i varandra.

Det kom även dagar då inte ens fantasierna räckte för mig. Förtvivlat försökte jag komma på något som kunde locka henne till mig, den ena tanken underligare än den andra. Jag skulle kunna göra mig extra fin för henne. Locka mitt hår, måla mina läppar och dofta något blommigt som hon inte kunde motstå. Det var kanske ingen idé. Röda läppar och blommiga dofter kanske inte attraherade henne, jag kanske inte hade en chans hur jag än bar mig åt. Ändå kände jag en instinktiv önskan att få uppvakta henne. När jag promenerade genom stan drogs min blick till rosbuketterna i blomsteraffären, chokladaskar och dyra smycken i skyltfönster. Så klyschigt, men ändå så självklart.

Om hon var min skulle jag bjuda henne på en fin middag, för att sedan gå ut och dansa med henne. Högklackade skor, hennes hand i min och svängande kjolar kring solbrända ben. Fnissandes skulle vi gå hem i sommarnatten, två förälskade kvinnor, berusade av varandras likheter och olikheter. Vi skulle fortsätta dansa hemma i hennes hus, i svarta spetsunderkläder och vinglas i händerna. Jag skulle be henne att ta av sig behån så att jag skulle kunna se hur hennes bröst rörde sig till musiken som fanns kvar i våra huvuden. Vi skulle kyssas. Jag undrade hur hennes läppar formade sig mot mina och hur hennes tunga roterade i min mun. Ville hon låta mig suga på den, smeka den med min tungspets? Tyckte hon om långa, mjuka kyssar eller hungriga, hetsiga läppar?

Det gick inte mer. Jag var tvungen att agera, om så bara för att få ett slut på vansinnet. Med några vinflaskor på lager, liksom ost, kex och vindruvor, bjöd jag hem henne till mig en ensam fredagskväll. Nervös som aldrig tidigare vandrade jag runt i mitt vardagsrum och speglade mig i sensommarsolen då hon ringde på dörren. Hennes klänning var färgglad, ögonen lite sotiga och munnen leende. Och jag tänkte att nu, ikväll, måste jag få veta.

Efter att ha tagit en långsam promenad bland löv som börjat gulna slog vi oss ner i soffan i vardagsrummet, då det blivit för kyligt för att sitta ute. Lite småfnissig av vinet lutade jag mig närmare henne. Krånglade en arm om hennes midja och lade huvudet på hennes axel, som för att mysa lite.
”Blir du också kramig av vin?” skrattade hon, med darrig stämma.
”Ja”, mumlade jag och sjönk djupare in i hennes famn. ”Är det okej?”
”Det är jättemysigt.”
Länge satt vi bara så, med armarna om varandra, vaggandes. Hennes huvud låg mot mitt, kind mot panna. Hon kändes alldeles avslappnad, tvärtom emot mig. Jag ville gå över gränsen. Prova och få en reaktion. Så jag lösgjorde mig ur hennes armar och sökte hennes blick. Och då såg jag att hon visste. Att hon förstod vad min avsikt med kramandet var. Ändå var det för sent att fundera. Jag kunde inte hejda mig själv utan lutade mitt ansikte intill. Till min lättnad besvarade hon min kyss, varmt och intensivt. Jag prövade försiktigt mina läppar mot hennes, särande lite på dem och lät henne nudda min tungspets med sin. Njöt. Mina händer var precis på väg upp mot hennes kinder då hon plötsligt ångrade sig. Drog sig bakåt.

Med andan i halsen satt jag kvar, snopen. Sedan såg jag Maries tårar i ögonvrån och mjuknade omedelbart. Hon såg bedjande på mig för ett ögonblick innan hon vände bort ansiktet. Snyftade. Torkade tårarna med handryggen och vred sig olustigt i soffan.
”Förlåt”, mumlade hon en stund senare och fångade min blick. ”Det var inte meningen.”
”Vad var inte meningen?” undrade jag.
”Att reagera såhär. Förlåt. Jag känner mig jättedum.”
Under tystnad väntade jag på en fortsättning.
”Det här, liksom, skrämmer mig”, erkände hon och torkade sig under ögonen.
”Hur då menar du?” frågade jag, fortfarande inte riktigt medveten om vad som hade hänt.
”Det här, allt. Att göra så som vi precis gjorde.”
”Det är ingen fara. Det är mellan dig och mig. Ingen behöver få veta, om det är det du är orolig för”, försökte jag.
”Det är nog bara det att det känns så… ovant.”
”Mm. Det gör det för mig också.”
Hon log försiktigt, harklade sig och torkade bort en sista tår. I hopp om att hon ville ha min närhet som tröst flyttade jag mig ett steg närmare.
”Det är ingen fara”, upprepade jag, när vi åter var intill varandra. Försiktigt strök jag henne över pannan, fast jag egentligen ville skrika rakt ut att jag ville ha henne här och nu. Att jag inte kunde vänta mer. Att jag inte hade tid för velande eller osäkerhet.
Maries arm hade letat sig runt min midja och hon drog in mig i sin famn.
”Du är så vacker”, viskade jag mot hennes hals. ”Så himla vacker…” Doften av hennes hud och hår fick mig att ge henne en lätt kyss på halsen. Och en till. Och en till. Då hon lät mig hållas sökte jag mig ner mot hennes urringning. Kysste den lilla gropen mellan nyckelbenen och den tunna huden över bröstbenen. Det bultade av lust inuti mig. Min hand lade sig automatiskt över hennes bröst, smekte, kramade, höll om. Endorfinerna bokstavligen sprutade i min kropp och jag kände hur jag började förlora kontrollen över mig själv.
”Sluta”, bad Marie sedan. ”Snälla sluta. Jag kan inte göra det här. Det är inte jag.”
Med ett ryck var hon uppe ur soffan, jag tätt efter. För ett ögonblick stod vi och stirrade på varandra medan hon rättade till klänningen.
”Jag kan inte. Förlåt”, mumlade hon, samtidigt som färgen steg i mitt ansikte för varje sekund som gick.
”Jag ska nog gå nu…” sa hon sedan och styrde riktningen mot ytterdörren.
”Marie, snälla, vänta!” Jag hann upp henne, men hon gjorde ingen ansats att stanna. Öppnade dörren och klev ut.
”Marie, förlåt om jag gjorde något som du inte ville”, sa jag då hon kastade en sista blick på mig.
”Mm”, svarade hon, lika förlägen som jag. ”Det är okej. Men jag ska nog gå nu. Hej då.”

Och sedan gick hon. Promenerade med snabba steg bort från mitt hus, från min gata, från mitt liv. Kvar stod jag på trappan och visste med ens att det inte skulle bli detsamma efter den kvällen. Marie hade inte plats för mig, inte den plats jag ville ha. Och jag ville bara skrika rakt ut.

I dagar, veckor, funderade jag över det som hänt. Om jag gjort fel, om hur jag skulle gå vidare. Att höra av mig klarade jag inte av. Jag övervägde visserligen möjligheten att skicka ett kort, be om ursäkt och fråga om vi kunde vara vänner, men en liten detalj hindrade mig. Jag skulle inte klara av att vara vänner.

Det sista jag såg av henne var en mamma som hämtade sin son på dagis. Hans sista dag där. Vi växlade en artighetsfras i kapprummet, bleka leenden, och sedan försvann hennes ryggtavla ut genom dörren. Och jag följde inte efter.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Blickar	Heterosex	4.3	4/6-10
Längtan	Lesbiskt	4.3	6/4-10

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.