Besök på min klubb
En fantasi; vilket framgår inte minst av bristen på försiktighetsåtgärder mot könssjukdomar.
Jag är medlem av en mycket speciell klubb. De nödvändiga kvalifikationerna för att bli medlem uppfylls endast av ett fåtal, man ska vara synnerligen pervers och dessutom mycket rik för att ha råd med avgifterna. För mig, som inte föddes rik, var tur och skicklighet i spel en del av vägen till klubben – liksom kontakter på ställen de flesta knappt tror existerar.
Man kunde tro att en klubb av denna typ skulle vara belägen exempelvis i Östeuropa där kvinnor går med på det mesta för pengarnas skull eller i Tyskland där vissa gör det ändå, men nej. Ägarna har tänkt på avnämarna och ställt frågan: ”Vart i Europa kan en rik person alltid göra sig ärende?” Deras svar blev Bryssel. För någon med affärer och förmögenhet är undanflykten given: ”Det var någon på EU jag måste diskutera det här med.” Så klubben ligger i Bryssel, mitt i staden. När på trettiotalet centralstationen byggdes och linjerna från norr till söder förenades i underjorden revs mycken gammal bebyggelse och många hål grävdes. Dock behövdes inte alla utgrävningar för järnvägsarbetet, kanske blev en del skyddsrum eller förråd, kanske glömdes de bort.
I dag kan jag dock besöka min klubb i ett sådant gammalt hål och berätta vad som nu händer där. Jag lämnar centralens jäkt, skyndar mig över kejsarinnans boulevard för att undgå den jäktade trafiken. Snart smiter jag in på en lugnare gata och en till… (Adressen får du inte!) Jag slår portkoden i den högst ordinära dörren, går nedför källartrappan, söker upp dörren under trappan, går genom en trång passage med flera dörrar som jag öppnar med klubbens särskilda nyckel. Vägen ändrar successivt karaktär, från nedslitet till fräscht och skinande. Snart står jag inför ett val – trappan eller hissen. Jag tar trappan. Där nere finns en sista dörr som kräver en betydligt längre kod. Sedan återstår bara sista hindret – att bli igenkänd av tjänstgörande hovmästare.
I dag välkomnas jag av Sheila. Jag vet inte om hon är irländsk eller bara låtsas för att matcha hennes röda hår. Som hovmästarinna är hon i princip den mest påklädda på stället. Hon bär en liten uniform som faktiskt täcker det mest känsliga, men ändå ger oss mycket hud att se. Själv är jag mest intresserad av det jag ser skymta under den muskorta kjolen mellan strumporna och spetstangan den senare endast sedd på hovmästarinnor i tjänst. Även om hon är hovmästarinna kan Sheila komma till att brukas – vid brist på kvinnor eller andra problem, särskilt om hon är ansvarig för dem. Endast en man tjänstgör vid varje tillfälle – i princip är han ägarrepresentanten som klubbens besökare bara möter i fall av problem – exempelvis dålig service eller besökare som faktiskt lyckas göra något otillåtet, vilket inte är lätt.
I receptionen verkar allt vara rött, fluffigt och mjukt. För dem som vill finns säkra skåp med bara en nyckel, i övrigt kodlåsta skåp. Jag har inget så viktigt med mig i dag utan litar på receptionspersonalen och tar dessutom av mig alla kläder utom strumpor och skor. En del behåller kläderna på överkroppen, men jag tycker det bara är fånigt. Här är ingen affärsman, här är alla pervon. Det finns förresten ingen mobiltäckning här nere.
Klubbens hjärta är ett stort rum, det är högt i tak och rummet är åtminstone 20 x 20 meter. Också här är rött en dominerande färg, men andra förekommer och ett genomgående tema är att använda praktiska material så att ytorna är lätt rengjorda. Belysningen är god, allt ska kunna ses. Ventilationen är än bättre, dofter behöver vädras ut. Passager leder bland annat till de rum medlemmar kan använda för privata möten med personalen – mer om det senare.
Längst väggarna finns alla möjliga redskap, att slå, binda eller tortera med.
I mitten finns scenen – där utsätts kvinnor för det mesta. Ibland är det lugnt – avancerad striptease med dildoshow i alla hål eller en något så när mjuk lesbisk show – men oftast har det som händer BDSM-tema. Kvinnor utsätts för tortyr, får spö, våldtas av någon av gästerna, förnedras o s v. Runt scenen finns sköna ställbara fåtöljer.
Scenshowen är del av ett mycket intrikat socialt mönster. Om en kvinna utsätts för något förfärligt på scenen, skulle vi sadister som sitter runt omkring då, mot förmodan, förbarma oss över henne? Eller ser vi till att fortsätta tortyren då hon eggat oss, eller ser vi henne som förbrukad och vill hellre göra det samma eller något liknande med en annan kvinna?
Så kan man fundera och se denna klubb som ett samhälle – märkligt och svårtolkat, men med en regel, männen bestämmer.
Vanligen är dock inte scenshowerna alltför påfrestande – de ska egga gästerna, men vi har fler möjligheter, vi kan individualisera vår njutning.
Nåväl, nog funderat. Fem medlemmar sitter utspridda, de flesta med en kvinna i närheten. Andra kvinnor rör sig till synes slumpmässigt i lokalen, någon serverar mat och dryck till en gäst. Ingen ska behöva leta länge efter någon dam, ej heller ska man behöva utstå att kvinnor prackar sig på en – initiativen är männens, kvinnorna lyder.
Jag har sjunkit djupt ned i min sköna fåtölj och smuttar på den gigantiska cola Sheila serverat mig. På scenen vandrar en förutom högklackade skor naken kvinna runt. Hon är i trettioårsåldern, stabilt men vackert byggd, med rejäla, lätt hängande bröst och breda höfter som börjar högt upp. Håret flödar ner ungefär till armhålan och är rätt mörkt, men med röda slingor. Hennes stjärt är betydande och får mig, som alltid, att längta efter en hårborste. Ja, jag har ofta sett henne här. I vänstra handen, som är närmast scenens centrum håller hon sex långa nålar. Ansiktet är vackert och allvarligt. Hon saknar sin vanliga flirtighet.
Strax nedanför scenen iakttas hon av en kvinna som ser för ung ut för att vara här. Dock, av hänsyn till USA:s puritaner och risken för att någon CIA-spion annars skulle avslöja oss (nej, jag skojar! Tror jag?) är åldersgränsen strikt. Ingen under 18 anlitas. Hon bär den typ av kläder som alla tillgängliga kvinnor bär, högklackade skor, strumpor och en klänning som lämnar axlar och armar bara. Stil och färger varierar. Denna tjej är klädd helt i grått och mycket stilig, späd, med mycket långt ljusbrunt hår. Hon ser orolig ut. Jag förstår att den lilla Marie ska tortera den betydligt äldre Izabella med nålarna.
Nu sätter sig Izabella på en möbel av trä som är som en blandning av karmstol och gynekologstol. Marie kommer fram och binder fast Izabella med läderremmar och rep och hela scenen börjar sakta rotera. Jag förstår att åtminstone Izabellas bröst och troligen hennes könsorgan kommer att få utstå att bli genomborrade.
Jag väntar på skriken och hoppas på blodvite, men har pressande ärenden att uträtta. Den som letar efter gästtoaletten på klubben får leta och hittar till sist ett rum som sällan används. Vid receptionen duschar gäster regelmässigt innan de lämnar klubben, men toaletten behövs egentligen inte.
Förbi mig går Sascha, en av mina favoriter och klädd i min favoritfärg grönt. Excellent.
Sascha är liten, men gigantiska klackar lägger mer än en decimeter till höjden och mycket sving till höfterna. Saschas höfter är annars ett kapitel för sig. Medan brösten är små och söta, växer denna lilla kropp där ut både i bredd och i djup; något Sascha fått upptäcka min uppskattning för flera gånger i de privata rummen då jag med händer och redskap gjort hennes fantastiska skinkor röda och ofta blodiga. Allra roligast var det i början då jag efter någon eller några dagar kunde se blåmärkena jag själv var ansvarig för täcka hennes glober. Nu har hon tagit emot så mycket att hennes kropp både är svårare att märka och att mindre eller inget syns efteråt. Hon har dock inte (ännu) fått den vana strykmottagerskans ’svaga fläckar’, som lättare än resten av stjärten skadas och därför behöver skyddas.
Vanligen skulle jag dragit ned Sascha i fåtöljen och klämt, knådat och smiskat henne lite varstans. Nu har jag inte tid. Magen kurrar, nej, den skriker. Och värken kommer, och jag håller emot. Jag tar henne i handen och drar henne till mig. Ett leende lyser upp hennes vackra ansikte, hennes ljusbruna hår svallar och hon ger mig en kyss. Snabbt förklarar jag läget för Sascha:
”Sascha, min älskade, jag behöver skita. Hjälp mig.”
Inte så vältalig övertalning, visst, men detta är hennes jobb, jag har betalt och min mage skriker, nej, spärrar upp sig som en ballong, färdig för en nål.
Det välkomnande leendet har bytts i koncentration. Jag tror Sascha och de flesta av kvinnorna tycker att jag är en rimlig gäst. Jag pressar dem gärna, men jag söker inte att plåga någon till sammanbrott. Jag vill ha villiga offer, inte vettskrämda. Men, men, jag utnyttjar klubbens och fåtöljens möjlighet och har nästan alltid en full mage när jag kommer hit. De har lärt sig att medan att ta bort dynan för många gäster endast handlar om att slicka arslet och försöka få in tungan i analen så betyder det i mitt fall dessutom vanligen att äta upp skiten, ofta rejäla mängder.
Jag reser mig och hon tar bort den löstagbara dynan och underlägget. Så drar hon av sig klänningen och lägger sig ned med benen rakt fram och huvudet under fåtöljen.
Ner i fåtöljen närmast snubblar jag. Ett ögonblick senare sitter jag bekvämt och lågt. Jag håller igen och magen är märkligt lugn, med tanke på hur den lät för få sekunder sedan. Nu känner jag Saschas läppar och tunga börja sin upptäcktsfärd. Skööönt! Hennes hand stryker försiktigt mot testiklar och kuk.
Från fickan på fåtöljens sida tar jag fram ett av de redskap jag plockade åt mig från väggen på vägen in, en lång men mycket mjuk piska, med många remmar. Försiktigt, nästan smekande låter jag den falla långt där borta och nere på Saschas fitta. Försiktigt, för jag vill inte störa hennes underbara slickningar.
Min mage är lugn. Prestationsångest eller njutning? Vad den än är så blir jag medveten om omvärlden. Från scenen hörs flera vrål. Den senaste nålen gick diagonalt genom Izabellas blygdläppar. Bredvid nålar igenom brösten droppar blod – Marie gör ett gott jobb, men hon ser ännu oroligare ut, för hon vet att inte så få gäster här ser det som den ultimata dominansen att dominera en dominant kvinna – och nu anmäler sig Marie som ett substitut. Till höger ser jag hur en gäst har en av kvinnorna – den lilla ljusa Louise, högst 1,50, men inte ung utan världsvan och antagligen med en barnaskara därhemma – stående på knä framför sig. På hur de ser ut förstår jag att hans kuk, instoppad i hennes mun, nu pissar för fullt.
Om en man vill pissa så knäfaller en kvinna framför honom och han får välja – sätta kuken i hennes mun eller sikta på kort avstånd på hennes mun. Hur som helst måste hon svälja allt. Klubben får inte lukta gammalt piss.
Nu händer det! Nu når Saschas tunga gruvans guld och den stora malmkroppen med sina många små medresenärer rusar nedför schaktet och in i hennes mun. Jag blir lätt och glad och lyfter försiktigt på stjärten för att se förödelsen. Sascha försöker att med sina händer samla ihop det som kommit utanför munnen, mest på hennes kinder och i hennes hår. Ur munnen reser sig en rejäl och hyfsad hård påle, som hon ivrigt tuggar på. Jag är stolt över konsistens och färg. Knappt något riktigt löst utom en antydan i ytskiktet, något av ett naturligt glidmedel, och så vackert, så orange den är! Men än vackrare är hennes ansikte, hennes mun – så vacker, så förnedrad!
Efter en liten efterskörd känns det som min avlastning är färdig för denna gången så jag slutar piska, reser mig upp och tackar Sascha. Sedan ber jag henne fixa en kollega innan hon går att duscha och fräscha upp sig. Sascha tuggar och sväljer i två minuter och springer sedan efter Louise som sedan pisset skakats ned med några örfilar nästan nått ut ur salen, säkert på väg till en tandborstning. Det räcker att se Saschas skitspräckliga ansikte och bruna mun för Louise att förstå att hon snart verkligen kommer att behöva borsta tänderna. En rejäl tarmtömning lämnar en så brun mun och tunga efter sig att kvinnan knappast kan användas till rengöring av området. Alltså betyder skit på klubben oftast två kvinnor – en som tar hand om det mesta och en som i efterhand slickar så rent att man utan risk kan sätta sig på fåtöljens dyna.
Louise kommer, hälsar med en nigning. Hon är så undergiven så man får tvinga henne att se en i ögonen och det finns ingen lika bra fotkyssare på stället. Jag reser henne upp och hon drar sin svarta klänning över huvudet och lägger sig under hålet. Jag greppar piskan igen och bereder mig medan den ljuvliga slickningen börjar att slå kortare denna gång. Jag blir allt hårdare av tanken och synen nedanför mig. Lutar jag mig framåt ser jag två små bröst. Lite längre ned ser jag ett vackert skulpterat höftparti, dekorerat av en liten blond tofs. Benen i svarta strumpor är böjda och de rejäla högklackade skorna är stadigt förankrade på marken. Louise, den så lydiga slickar, suger, penslar, mumsar och särar samtidigt på benen när jag med piskan slår henne lätt på knänas insida.
Så drämmer jag till! Hårt! Min ringmuskel skälver av hennes kvidanden på några millimetrars avstånd. Ett ögonblick senare återupptar hon slickandet och jag ser hur rödheten breder ut sig mellan hennes ben. Jag slår igen! Ropet nästan går in i mig – det är så skönt.
”Runka mig!” nästan ropar jag och en vacker, mycket liten hand sticker upp och tar ett lent grepp om kuken.
Jag fortsätter att slå, men med mindre kraft och precision. Jag vill inte träffa hennes arm och jag behöver koncentrationen på de ljuvliga känslor som forsar genom min kropp. Piskan ramlar ur min hand.
”Ansikte” ropar jag nästan medvetslös och Louise vrider sig fram och ställer sig framåtböjd över min kuk och tar emot mitt vita flöde i sitt vackra ansikte och sin orangea mun. Jag märkte inte ens att hon släppte kuken under förflyttningen, men det måste hon ha gjort.
”Tack! Ned.” Mina korta kommandon är tydliga och mindre artiga, ja visst, under sin tid på klubben fungera kvinnorna som slavar. Med ett litet leende glider hon ned under mig och fortsätter. Jag njuter. Slickande, tungbad, kalla det vad du vill – det är njutning. Jag nästa somnar, men så upphör arbetet.
Louise kommer fram och visar fram ett vitspräckligt ansikte, med några fläckar i mörkare nyanser. Läpparna ser ut som ett hemskt läppstift målats dit av någon som inte sett vad den gjort. Hon öppnar munnen och visar hur tunga och tänder och allt annat drar i orange och ljusbrunt. Louise ler kokett och jag tackar henne, men säger:
”Bara en sak, innan du går.” Så vänder jag på henne till det läge jag vill och med ett lätt tryck ligger hon över mina knän och jag smiskar henne hårt med handen ett dussin gånger då jag vill att hennes stjärt ska matcha hennes fittas färg. Jag reser henne upp och säger med vad jag hoppas är ett illmarigt leende:
”Tandborsten nästa?”
”Ja.”
”Tack, du underbara kvinna!” och Louise går mot tandborsten, naken med klänningen i handen och höfterna svingande.
I välbehag tittar jag upp mot scenen som går runt på högsta hastighet och Sophie står mitt på, tittande runt på oss 5-6 herrar i salongen. Sophie är ingen av mina favoriter. Hon har mörkt kort hår, är extremt lång och har inte mycket till former på sin magra kropp. Men hon har sinne för det extrema och dramatiska och verkar höra till de kvinnor på klubben som allra mest söker egen njutning. Därför är hon alltid rolig att se på även om jag bokstavligen önskade mer av henne. Runt Sophie står kanske tio halvhöga ljusstakar med decimetertjocka ljus i. Den, förutom mycket höga pumps, nakna Sophie tänder ljusen. Lågorna fladdrar kanske två decimeter nedanför hennes fitta.
Musik spelar och hon börjar dansa. Inte med de flesta strip-tease dansösers sakta, utdragna, rörelser utan hon flyger runt scenen, utnyttjar den lilla ytan till det yttersta, marscherar, hoppar, glider, springer. Hela tiden i en slalomrörelse mellan ljusen, utnyttjande sin smala kropps möjligheter till det yttersta. Det som från början nästan såg ut som en avancerad motionsövning blir på Sophies speciella sätt väldigt sexigt och hennes händer smeker hennes kropp och snart särskilt hennes fitta. Hon verkar söka sin egen upphetsning mer än vår. Vi ser in i ett intimt skeende.
Ju mer hon dansar desto mer blir ljusen och ljusstakarna inte så mycket hinder utan meddansörer. Det påminner om en sångerska omgiven av manliga dansare, valda för att inte sticka ut mot den färgsprakande stjärnan. Och nu är Sophie stjärnan. Och på något sätt får hon fram ljusens manlighet, deras phalliskhet. Utan att vidröra dem dansar hon med dem.
Musiken byts till något mycket stillsamt och suggestivt – typisk musik för att antyda stilla älskog. Nu ser Sophie oss män för första gången sedan hon börjat dansar. Hon stannar upp och söker blicken hos var och en av oss. Hon står stilla och med överdrivet minspel verkar hon säga: ’Nå, är du intresserad av mig, är du kåt på mig?’, halvt oroligt, halvt flörtande. Hela tiden rör sig hennes händer furiöst över hennes kön. Förutom armarna nedanför armbågen och ansiktet är hon stilla som en staty. När hon passerat förbi oss alla två gånger och vi är fångade, slänger hon med huvudet och med armarna gör hon intrikata rörelser runt och över huvudet.
Musiken tystnar. Allt är tyst. Efter några sekunder går armarna ned mot sidorna och hon går stel som en robot fram till ett av ljusen. Så dyker hennes händer ner mot fittan och tar tag i blygdläpparna och drar dem åt sidan. Hon sjunker hon snabbt ned mot ljuset och ett väsande hörs när det släcks mot hennes rosa våthet. Hennes ansikte visar smärta, men hon är tyst. Så börjar hon röra sig upp och ned. Hon knullar det fortfarande heta ljuset och har säkert fått våt stearin i sig. Men hon fortsätter. Fortare och fortare. Så skriker hon – smärta och vällust stiger ur henne med orgasmen. Applåder smattrar och smattrar. Jag hade nästan missat Izabellas applåd, den gick strax innan min egen orgasm, men nu slår jag händerna samman så hårt som om de skulle träffa en olydig eller sexig kvinnas rumpa.
En av gästerna ropar: ”Da capo!” och Sophie sträcker upp en arm och ett pekfinger. Vi tystnar slutligen och hon går ett extravarv runt scenen med fingret, kanske vill hon inskärpa siffran ett i oss – ett extranummer. Nu med lediga steg går hon fram till ett annat ljus och böjer sig långt fram. Under ett varv visar hennes fingrar på hennes analöppning. Den som i vanliga fall knappt döljs av skinkorna och när hon böjer sig fram syns tydligt som en omfattande brunartad samling rynkor. Där rynkorna samlas i mitten antyds ett litet hål. Inte den sötaste stjärten här förvisso, men säkert funktionell på många sätt. Sophie reser sig upp, vänder sig med ryggen mot ljuset. särar skinkorna med alla de krafter hon förmår och sätter sig snabbt mot ljuset. Väsandet blir något mer långvarit, men det är svårt att höra det för nu skriker Sophie av smärta och ramlar ihop på scenen.
Under applåder hjälps hon i väg av två kollegor. Det går så fort att ingen hinner reagera för att ta med Sophie till ett privat rum för att fortsätta sessionen. Men nog har hon gett oss idéer, nog kommer eld och stearin att förekomma oftare i de privata sessionerna i dag.
Ja, nu vill jag tortera i lugn och ro. Men först ett annat trängande behov – den grå lilla Marie går försynt runt bland gästerna. Jag vinkar henne till mig, reser mig och kramar henne. Jag skjuter henne från mig och pekar på min kuk och säger:
”Jag har lite för dig att dricka.”
”Ja, herre.” säger Marie och sjunker ned på knä med ett leende, glad att för ögonblicket undgå hård tortyr.
Jag trycker in kuken i hennes mun och försöker att stimulera pissproduktionen med tankar på vattenfall. Så flödar det. Jag försöker göra uppehåll för att underlätta för hennes drickande, men Marie har inga problem med detta. Hon sväljer och sväljer.
Ska jag fortsätta med henne i ett privat rum? Hennes ungdom gör mig dock lite obekväm. Jag straffar hellre dem som ser ut som om det finns anledning. Jag har aldrig förstått britternas fascination för skolflickor. Jag straffar kvinnor, inte flickor!
När dropparna tryter och min kuk får en älskvärd avslickning av klubbens sötaste mun ser jag lösningen komma från en gång dit vi gäster inte går – den leder till kvinnornas privata kvarter. Säkert finns där omklädningsrum, toaletter, duschar, tandborstar (!) och allt som behövs för att ta hand om sargade kroppar. Jag vet inte hur mycket kvinnorna får dra sig undan, men jag har inte haft anledning att klaga på mängden och kvaliteten av tillgängligt kvinnokött.
Så ömt jag kan reser jag upp Marie, tackar och ber henne gå till Sheila och fråga om jag kan ta med mig två kvinnor in till ett rum. Så bjuder konvenansen och även om jag är säker på att med så få gäster är det möjligt ska frågan ställas. Marie går, säkert undrande om hon är en av de jag tänker på, men så är det inte.
Jag går snabbt på jakt – här gäller det att komma före andra spekulanter. Jag hinner och grabbar tag i en röd och en gul dam under armarna. De vänder sig mot mig och kysser mig på kinderna. Bröst av en inte föraktlig storlek trycker sig mot mina revben.
”Mina damer, jag kan nog strax göra er ett förslag. Jag behöver bara få ett svar från Sheila först.”
”Du vet att vi gärna arbetar tillsammans.” säger Renata, blondinen i rött jag har till vänster. Ja, jag har haft en minnesvärd träff med de båda och jag har tänkt på vad jag missade att göra då.
”Du är söt.” är Lauras, mörk och klädd i gult, bidrag till konversationen. Samtidigt kommer Marie med snabba steg, säkert längtande efter tandborste och vila. Jag undrar inte för första gången om hon inte är lite för vek för detta. Å andra sidan, det är förvånande att klubben överhuvudtaget finner kvinnor som kan tänka sig att arbeta här.
”Sheila godkänner en tvåkvinnorssession.” säger Marie och glider förbi. Dock, inte snabbt nog då min hand landar på hennes söta rumpa. Hennes ansikte vänds mot mig över axeln och med ett flörtigt leende dansar hon nästan in i gången.
”Så, mina damer, vill ni ha mig?” Som om de kunnat säga nej.
”Ja!!” ropar de och vi går omslingrande mot en annan gång över vilken en grön lampa lyser. Där inne är ett av de fem privata rummen ledigt.
Dörren är prydd med träplankor. Den ser ut som en celldörr, men av säkerhetsskäl, officiellt brandsäkerhet, kan den inte låsas. Den är dock ljudisolerad. Inget skrik slipper ut.
Alla speciella rum här har samma utrustning även om rummen har olika planering. Det här är rektangulärt och nästan kvadratiskt. Det är mycket välutrustat, men ett strategiskt problem för mig är att alla större installationer som gynekologstol och skampåle bara finns i ett exemplar.
Jag försöker stilla min iver så att jag kan få ut mesta möjliga av den kommande stunden. Så knuffar jag in kvinnorna för att markera att det är slut på kärvänligheten.
”På knä!!”
De faller snabbt på knä och sträcker sina munnar mot min kuk. Jag hoppar undan och greppar Renatas långa blonda lockar med höger hand och rycker till. Sekunden senare dånar min vänstra hand in mot hennes kind. Forehand, backhand. Jag ger henne tio hårda och snabba slag och drar sedan med greppet i håret hennes huvud i en snabb cirkelrörelse så att när jag släpper greppet ramlar hon ihop på golvet.
”Vill du få samma behandling?”
En till synes rädd, men antagligen ännu bara spelande, Laura skakar ivrigt på huvudet. Hon har varit med om mycket värre.
”Ligg kvar!” säger jag till Renata medan jag sparkar henne ganska lätt i den klänningsklädda baken och vänder mig om för att Laura ska få tillfälle att kyssa min anal. Hon gör det djupt och verkar vara inställd på en lång session då jag efter bara några sekunder avbryter henne och leder henne till en läderklädd bänk. Jag drar klänningen över hennes huvud och hälsar hennes tunga vackra bröst med att vrida runt de stora bröstvårtorna tills hon kvider.
Jag lägger henne på rygg och sätter läderband kring hennes hand- och fotleder för att underlätta bondagearbetet. Händerna fixerar jag över hennes huvud bortom bänkens ände med hjälp av ett fäste på golvet. Så går jag till förrådsrummet för att hämta mer specialiserade hjälpmedel att använda på Laura. Från taket ovan bänken hissar jag ned en lyftanordning. Lauras fötter befriar jag från deras vackra gula pumps och spänner fast i lyften. För stabilitetens och åtkomlighetens skull sätter jag också en stång mellan hennes fötter. Inget extremt, bara en 50-centimeters – det finns många längder att välja på. Bänken lutar jag något mot huvudändan så att ryggen får lite hjälp när fötterna lyfter mot taket. Jag är ändå en snäll sadist jämfört med vissa av mina klubbkompisar. Så vilar Laura på skuldrorna och lite av ryggen medan Laura från höfterna och nedåt är Laura från höfterna och rakt uppåt.
Hon ser på mig och jag förstår att hon är rädd – vad har jag tagit med från förrådet? Så visar jag fram mitt första redskap. Det är litet, i röd plast och från en platta, kanske två centimeter i kvadrat sticker en halv centimeter långa, vassa piggar ut. Jag börjar slå med det, inte så hårt, men tillräckligt. På några ställen på Lauras bröst slår ansamlingar av rödprickiga, blödande märken ut. Men nu flyttar jag mig till huvudattraktionen och börjar slå Laura mellan benen. Ofta behöver jag hålla fast i ett ben. Ibland särar jag på skinkor eller ben. Men jag är stolt i att inte behöva be Renata om hjälp. Hon ligger med ansiktet mot marken som hon fallit, men hon måste vara rädd när hon hör den vana Laura skrika ut sin smärta och rädsla och sina böner. Snart har jag täckt hela området. Jag har inte slagit hårt – min avsikt har inte varit att skada utan att orsaka blodvite – och Laura är nog mer rädd för den skada jag skulle kunna orsaka än den jag faktiskt åstadkommer.
Innan nästa fas stryker jag henne över ansiktet och klämmer henne på brösten. Jag ger henne lite smärta men framför allt vill jag styrka Laura inför det som ska komma. Laura tycker inte om värme, men här är vad hon tycker om av mindre betydelse.
Fram tar jag ett tidigare använt ljus som nu är fem centimeter tjockt och tio centimeter långt. Jag tänder det och håller fram det mot Laura. Även upp och ned ser jag hur skräckslagen hon är. Hon skakar frenetiskt på huvudet. Jag kan inte undgå att le brett när jag säger:
”Dum idé. För din egen skull bör du ligga så stilla du kan. Dessutom bör du sära på benen och slappna av.”
Med försiktighet, för att inte spilla stearin eller bränna Laura, lyfter jag ljuset och sätter ned det i hennes fitta. På grund av vaginans lutning kan jag bara sätta ned ljuset några få centimeter, men jag trycker och vrider för att det ska stå lodrätt och att stearinet inte ska falla på det ömma området. Sadisten i mig vet hur jag ska göra Lauras svåra uppdrag omöjligt.
För att ge tid åt stearinets smältande och Lauras rädsla tar jag av mig skorna och sparkar än en gång Renata i ändan. Inte så hårt, men med strävan att tårna ska gå in mot fittan. Så fattar jag vad vi i brist på termer skulle kalla en typ av spö eller för att tala mer exakt med anglosaxarna en ’crook handled cane’ och visar den för Laura. Så sätter jag på henne ett ögonskydd för säkerhetens skull.
”Nu blir det tufft.” säger jag stilla till den snyftande kvinnan och slår ett ganska löst slag mot bröstens känsliga undersida. Hon tjuter till men håller sig nästan stilla, bara en droppe rinner nerför ljuset mot de känsliga vecken. Nästa slag är hårdare och stearinet stänker och Laura ropar om nåd, nåd, nåd – men, här gäller inga säkerhetsord, här har ingen kvinna något veto. Det är mitt beslut och mitt ansvar, men jag vet att jag kommer att hålla mig väl inom klubbens generösa regler. Ett tredje slag, hårt, skakar Laura, den röda linjen blir tydligare än de förra och stearinet regnar ned, mest över de områden jag förberett. Hon vrider sig och det är tur att jag greppar ljuset då det är på väg att ramla ur henne.
Med ljuset i vänster hand lossar jag hennes ögonskydd med den högra. Så visar jag min aktsamhet (nåja!) för Laura och häller vatten ur en petflaska i hennes fitta. Ögonblicket efter släcker jag ljuset där. Laura vrålar och jag är hård och lycklig.
Värme och smärta för Laura. Nu är det dags att Renata får sin dos med förnedring som viktigast ingrediens. Renata är en vacker blondin. Laura är vacker, men Renata ser ut som hon borde vara i ett utvikningsmagasin. Hon är den där typen av hård, stolt blondin som ser sminkad ut även när hon inte är det. Hennes personlighet verkar också vara överlägsen och självsäker. En utmaning för mig.
Jag hämtar Renata, säger åt henne att ta av sig klänningen och trösta Laura medan jag gör lös henne och tar loss läderremmarna. Laura snyftar i den darrande Renatas armar. De sitter bägge på bänken. Jag trär försiktigt på Laura hennes skor, går in i förrådet och ser mig om – ingen grundplan är bättre än att den kan förbättras. Min grundplan för Renata innebär att inte använda någon förfinad tortyr. Hon ska straffas underklassigt, inte överklassigt – smärtan konstant kopplad till förnedring för den eleganta Renata. I det angränsande duschrummets kylskåp hämtar jag ispåsar till lindring för Laura och låter henne sitta eller ligga i fred på bänken. Nu är det Renatas tur. Jag längtar!
Jag börjar med att hårdhänt klämma och smiska henne, lite överallt på kroppen. Avsikten är att hon ska känna att hon är i mina händer, vare sig jag nyper henne på innerlåren eller boxar henne på baklåret eller örfilar hennes mage eller klämmer hennes handled eller nästan krossar hennes fingrar med min starkare hand eller vrider på hennes öron eller luggar henne eller smiskar hennes skulderblad eller sätter in fingrar i hennes näsborrar eller ger henne behärskade karateslag i stjärtskåran och armhålan eller använder hennes röda stilettklackar på hennes fotsulor eller… Allt mer övergår jag till något som liknar lågintensiv misshandel, men jag är noggrann med att inte egentligen skada henne. Hon ska bara skakas. Plötsligt slänger jag henne till marken.
”Slicka mina fötter!”
Fotsvett och annat äckligt, sådant serveras den drottningliknande Renata. Jag sätter mig bredvid Laura och kramar henne kärvänligt och hon slickar mina bröstvårtor och kysser min hals. När hon försöker svinga sitt ben över min kuk smiskar jag henne lätt på hennes röda och stearinfläckade fitta och lyfter tillbaka hennes vackra ben. Nej, det är inte dags för sex än. Mer behöver ske och nu ska det ske med Renata.
”Kom här och lägg dig på bänken.”
Laura får sätta sig på en stol när Renata lägger sig på rygg på bänken. Jag sätter mig över henne.
”Sug!”
Hennes mun sluter sig kring min analöppning och suger som vore den en flaska med god läsk. Åh, vad jag önskar att jag hade en fis på lager! Dock, nu sträcker jag mig efter det enklaste av tortyrredskap, en klämma, som en kort klädnypa. Jag lyfter mig och tittar ned på Renata, ger henne en örfil och sträcker fram klädnypan mot hennes näsa. Fångad!
”Sug! Utan några uppehåll!”
Renata ser lätt skakad ut innan min ända döljer hennes ansikte. Genom ändtarmen kommer knappast någon luft, så hur ska hon andas? Svaret är: när jag bestämmer det.
Jag vinkar till mig Laura och viskar till henne:
”Kolla att hon mår bra.”
Så sammanfaller två indikationer. Sugandet och tungarbetet mattas och Laura tar mig lätt i armen. Omedelbart reser jag mig och Renata andas som om hon tillbringat minuter fridykande, och är det inte det hon gjort? Fridykt i ändans hav. Jag låter henne bli i bättre skick, men inte helt bra, innan jag drar upp henne och ställer henne på knä med brösten vilande på en kudde på en bordsskiva. Så börjar jag boxa till hennes bröst. Dessa bröst som män avgudar vare sig de är täckta eller inte. Dessa bröst som bara borde avtäckas till tonerna av champagnens bubbel, prasslet från en presentask från en fin juvelerare eller äkta kärleksförklaringar. Dessa bröst boxar jag, inte jättehårt, men tillräckligt. Återigen söker jag efter förnedringen och jag anar att Renata börjar förstå. Hon är inte lika förvirrad. Hon är arg och stolt.
Ska jag knäcka henne? Nej, jag sysslar inte med sådant. Jag bara markerar att jag vet vem hon är och vad jag gör gentemot henne. Jag ler mot henne – mitt ondskefulla leende, men med lite delad glädje. Åter finns förvirringen där.
Endast en åtgärd återstår riktad endast mot Renata.
Jag för med henne på golvet. Hon står på alla fyra med stjärten nedsänkt en bit och benen isär. En gång såg jag märket av en sko på en slavinnas stjärt, ett par dagar efter sessionen. Det känns ohyfsat. Jag däremot, är jag inte hyfsad som sparkar med naken fot? Jag svingar lätt uppåt och ett ordentligt smack hörs när min fot träffar fittan. Så hörs Renata skrika till och jag tror att hon gråter. Tre sparkar till och hon låter allt mer förtvivlad. Spel eller verklighet? Jag vet inte – men jag vet att jag tvingat henne att spela den förnedrade drottningen och min fantasi mår väl av detta.
”Halvtid. Time out. Någon som vill ha något att dricka?” Jag går bort till kylskåpet och baren.
”Ja!!!” hörs i korus. från Renata och Laura och jag effektuerar beställningarna.
”Hur känns det? Snälla, ge mig ärliga svar.”
Renata tittar på mig med djupt allvar, men kan inte hålla sig utan ler:
”Nackdelen med att gå in hit med dig är att man inte vet vad som ska hända. Fördelen är att man vet vad som ska hända. Du har stor fantasi och det du utsatte mig för i dag var otäckt. Det gjorde aldrig riktigt ont, men det skrämde mig. Det kändes hela tiden som du bröt mot reglerna, som du var långt bortom det rummet är avsett till. Det är som om man väntar på att bli strypt eller knivhuggen. Samtidigt, hade jag trott det hade jag rusat ut skrikande. Ju konstigare sak du gör, dess mildare agerar du. Du har plågat mitt sinne mycket mer än min kropp. Men jag vet att jag kan lita på dig.” Så kysser hon mig på kinden.
”Ja, mig har du plågat på kroppen. Det gjorde ont. Jag var rädd, men samtidigt – du hade rätt. Det här klarade jag. Du tror du är farlig, men jämfört med en del där ute är du ingenting.”
”Jag är inte ingenting!!.” avbryter jag vrålande Laura och vi faller alla tre i skratt.
”Fel ordval, förlåt. Du är noga med att inte gå över några gränser och jag litar på dig. I dag konfronterade du mig med min kanske värsta fasa. Hade du frågat hade jag aldrig ställt upp, hur mycket jag än gillar SM. Men det gick bra. Jag litar på dig.” Även Laura kysser mig på kinden.
Jag lapar åt mig berömmet som en lycklig hundvalp. Jag vet att försiktigt, försiktigt försöker de styra mig som alla skickliga undergivna, men jag avviker inte från min plan. Jag är chefen.
Signalen till att pausen är slut är att jag går ut i förrådet och visar fram två föremål jag funnit där. De påminner om varandra även om det ena är i metall och det andra i fodrat trä. Kvinnorna förstår min tanke:
”Var ska vi vara?” frågar Renata och jag tänker att jag kanske var för snäll mot henne. Hon kunde väl åtminstone verka lite knäckt och inte entusiastisk.
Till svar lyfter jag ned dem från bänken och drar ut den några decimeter från väggen.
”Tag plats.”
Kvinnorna ställer sig bredvid varandra på knä på bänken med ansiktet mot väggen och fötterna ut över kanten. Jag passar in Lauras fötter i metallredskapet – så sträcker hon bak händerna mellan benen och jag låser fast fötter och händer. Redskapet består av två breda metallstänger med ett gångjärn i ena ändan så att de båda stängerna kan läggas intill varandra. Den andra ändan har öppningar för ett hänglås. Stängerna är böjda vid fyra platser. Böjda så att de lagda tillsammans bildar fyra runda öppningar. De två yttre lite större och avsedda för fotlederna, de inte mindre och avsedda för handlederna. Laura är nu närmast en vacker boll med utskjutande armar och ben. Och bollens ansikte mot mig är hennes skinkor med hennes fitta stickande ut där under. Laura är hopkrupen och sexig. Jag fullbordar hennes iordningställande med en ögonbindel.
Så är det Renatas tur. Träredskapet är i princip likadant även om det är betydligt klumpigare av hållfasthetsskäl. Snart ser jag två mycket vackra stjärtar hälsa mig.
De båda damerna har varit i denna position förr tillsammans med mig och jag vill rubba deras trygghet en aning. Alltså förankrar jag redskapen som befinner sig alldeles utanför bänkens kant med rep i öglor under kanten. Sedan fäster jag klämmor i de fyra bröstvårtorna och drar linorna i dem en aning uppåt till förankringsplatser på väggen. Nu kan de inte röra sig mycket vare sig framåt eller bakåt.
De båda vackra stjärtarna inbjuder till studium och meditation. Dock, snart avbryter jag då jag vill leka min favoritlek:
”Jag kommer att slå er med olika redskap. Er uppgift är att berätta vilket redskap jag använder. Förstår ni?”
”Ja.” svarar de unisont.
Denna klubb är fantastisk, men i detta är den lite fantasilös. Slagredskap finns i mängder. Variationen är stor i sådant som material, hårdhet, tjocklek o s v. I varje rum fylles det ständigt på med björkris. Nässlor kan förbeställas, men jag har inte gjort det. En armé nästan osynliga städerskor (inte sexuellt tillgängliga) plockar undan och håller allt i toppskick. Upplägget är dock nästan väl professionellt. När jag leker denna lek vill jag gärna överraska. En spankee i London drämde jag (försiktigt) till med ett tjockt lexikon som fanns i studion för att använda vid skolrollspel. En slavinna i Hamburg fann sig slagen med de grova seldon som användes vid upphängningslekar. Överraskningen och fantasin har sitt värde. Det är som den absurda idéen att spela rundpingis med en stol eller en pall i avsaknad av racket.
Alltså letar jag och får en idé. Snabbt lämnar jag studion och springer ut till fåtöljen där min drink fortfarande markerar ägande. Jag lyfter upp sätet och det är perfekt, stoppat på ena sidan och spånskiva på den andra. Svårigheten är greppet, så det kan inte bli några hårda slag. På scenen noterar jag Anna och Gretchen iklädda rudimentära och ordensbeprydda uniformer i någon form av lesbisk dominanslek där de båda verkar strida om herraväldet. Sheila står i öppningen från receptionen. Kanske kommer hon strax att öppna upp för en eller flera av gästerna att delta. Det är hovmästarinnans privilegium att tillåta gäster att delta i underhållningen. Själv undviker jag helst sådant, men vissa vill gärna visa upp sin skicklighet som exempelvis våldtäktsman.
Snabbt pilar jag ut i receptionen och hämtar min svångrem och en tjock modetidskrift som ligger bortglömd på ett bord – vem tillbringar ett ögonblick längre än nödvändigt i receptionen – kvinnor på anställningsintervju? Jag återvänder springande till rummet och de väntande damerna.
”Har ni saknat mig?”
”Ja!” svarar Laura.
”Nej!” svarar Renata och så fnittrar de båda.
Jag klappar Renatas stjärt först mjukt och så lite hårdare, men ingenting som besvärar henne:
”Du behöver mycket stryk.” och med några mjuka slag på Laura ett viskande: ”Du med.”
Jag räknar och ser att jag har plockat ihop tjugosju ting att angripa två vackra stjärtar med. Detta innebär att de flesta saker bara ska appliceras enstaka eller ett fåtal gånger. I en del fall kommer jag inte heller att sakna dem. Sådant som modetidskriften och ett litet spö. liknande en blomsterpinne, säkert främst avsett för t ex bröstvårtor, är mer av kuriosa.
Så börjar jag med betydligt hårdare handslag, dock inte med maximal styrka. Kan jag inte låta bli att vara snäll? Så här förbereder jag stjärtarna så att de tål mer. Fast det är ju bra för mig också. Men om jag nu är sadist borde jag väl inte bry mig om vad de känner? I sinnet fördelar jag redskapen, två träpaddlar, två spön och ett ridspö ska prövas för möjligheten att användas i den ’riktiga’ bestraffningen när nöjet är över. Björkriset och en hårborste ska definitivt användas då.
Jag slår och slår. Det skulle bli för tråkigt att notera varenda slag. Knappast någon tar fel på ett björkris och en modetidskrift, men förbluffande ofta tar Renata och Laura fel. Stjärten är ett inexakt instrument. Björkriset ger en aning blodflöde. Träpaddlarna dånar. Då skriker Laura och Renata och rycker i bröstens klämmor och skriker igen. Ett märkligt ridspö, med en förtjockning långt ut, ger också extra kvidanden som reaktion. Ska jag spara det? Nej, jag bara använder det en gång till hårt och njuter av vrålen. Jag vet inte vad det kan få för följder vid långvarig användning. Jag vill ställa till med saker men inte för mycket. Mycket slår jag ganska lätt med. Blomsterpinnen använder jag på anus.
Så är leken över och jag lossar på ögonbindlarna och klämmorna. Skämtsamt kritiserar jag kvinnorna för deras bristande förmåga att känna vad jag slagit dem med och så tillkännager jag:
”Nu är det allvar. I vilken ordning vill ni ha dessa?” Jag visar tre instrument för dem, björkriset, ett spö av den typ som britterna kallar ’cane’ och tyskarna ’rohrstock’ och en träpaddel från USA med små hål i. Viskande resonemang medan jag åter fäster ögonbindlarna resulterar i att Laura svarar:
”Paddeln, ‘the cane’ och riset, tack.
”Varför?”
Hon svarar försiktigt som om hon inte vill avslöja för mycket:
”Vi vill inte ha paddeln på slutet och det är bättre att sluta med riset.”
”Som ni vill.” säger jag och drar till ett hårt slag mot Lauras vänstra skinka. Jag fortsätter i en hög fart och tar gärna flera slag på samma sida för att sedan drämma till tvärsöver ändan. Snart tar jag en paus, dricker ett glas kallt vatten och hör på kvidandet. Ingen gråt än, men den kommer. Stjärtarna börjar rödfärgas, men jag vet att jag inte kan nå den mörkröda färg som vissa som slår amatörer uppnår. Det skulle skada dessa vana stjärtar för mycket.
Åter till arbetet. Slag efter slag, vissa väldigt hårda andra relativt lätta.
”Nej! Sluta! Stopp! Snälla!” Mitt privilegium är att ignorera sådana rop och det gör jag. Men snart slutar jag och känner med mina händer på fyra heta skinkor. På vissa punkter tycks mina försiktiga händer göra ont. Vilket läge för spöet!
Dock jag är snäll och hämtar ur förrådet fram två vadderade dukar. De har skaffats på mitt förslag. En skylt i förrådsrummet talar om deras existens. Jag vet inte hur många som använder dem, men de är en bra säkerhetsåtgärd för oss många som särskilt med spö och vissa piskor är farligt osäkra. Missar man nedåt låret så betyder det bara mer smärta på de känsliga låren, men missar man uppåt kan det i värsta fall betyda mer, med t ex njurar och ryggrad inom skotthåll. Därför spänner jag dukarnas band kring två sensuella midjor och arrangerar dukens kant vid skinkornas övre kant. (Det var en känslig tjej i Berlin som inte tyckte om mig ens när jag lade filtar mellan hennes stjärt och mina redskap. Oh, vad hon grät, när jag piskade mattor! Hon var nog i fel bransch.)
Allt klart! Ska jag be dem räkna? Jag väljer att avstå. Jag vill inte avstå en gnutta kontroll eller vara formell. Första slaget går mot Renata och är hårt och rätt högt. Så ett lägre mot Laura. Ett och annat slag slirar ned mot låren. Någon gång går jag i dukarna. Den ansträngda skinkhuden börjar snart blöda, särskilt i några passager där slag korsas. Jag varierar med backhand och sliter bort ögonskydden och tårarna väller fram:
”Snälla!!! Snälla!!! Sluta!!!” Det är roligt att ignorera ropen, men efter några dussin slag finner jag att det är tid att gå in för riset. Mitt iordningställande av riset ger dem en respit och Renata kvider:
”Jag gör vad som helst. Släpp ut mig. Sluta, inte riset.”
”Spänn av om du inte vill ha en boll i munnen.” Hon stönar ordlöst.
Ris kan variera ganska mycket. Det finns långa och väl samlade, nästan som en samling spön – det finns korta och vida. De förra är mer av ett rejält slagredskap, de hörs. De extrema åt det andra hållet är snarast som att springa på en björkkvist i skogen, mer irritation än slag. Klubbens ris är till min belåtenhet, de är ganska korta och vida, men inte till den grad att de inte kan slås med.
Jag satsar på att täcka allt. Stjärten naturligtvis, där allt mer små röda prickar slår ut, stjärtskåran och fittan. Inte hårda slag, men en irritation som fördjupar tidigare tortyr.
Så fort sista slaget har fallit skyndar jag mig att befria Laura och Renata och ge dem dryck. De bara suckar och kvider och vill inte sitta. Jag kan inte släcka mitt leende utan beskådar förnöjt den förödelse jag ställt till.
”Mina damer, nu kommer något trevligare. Jag ska knulla er med mina händer medan ni onanerar till orgasm. Välj er gärna en dildo och bestäm hur ni vill vara placerade?” Tystnad. Med sträng röst ryter jag:
”Hur!” De börjar diskutera. Det verkar också nu som Laura är den initiativrika och hon svarar mig snart:
”På rygg, med en kudde understjärten.” Laura hämtar också ett litet vibrerande hjälpmedel, medan Renata nöjer sig med fingrarna.
Med en högt belägen kudde och med benen uppdragna vidrör de randade områdena inte bänken.
Jag häller rejäla glidmedelsdoser på två vackra fittor och smörjer in mina händer. Det svåra som kvarstår när kvinnan är villig, van och beredd och händerna är nedkladdade handlar mest om koordinering. Två händer som rör sig självständigt utan varandras hjälp.
Det är roligt och spännande: Ibland snabbt, ibland långsamt, ibland kör jag eget tempo, ibland anpassar jag mig. Försiktigt, ja visst, utom att ibland vrider jag handen, en för kvinnan ansträngande rörelse.
Först börjar Renata gnugga sig frenetiskt. Så kommer spänningen och avspänningen och jag känner i min hand hur det går för henne. Jag hinner knappt dra handen ur Renata förrän det är Lauras tur. Hon exploderar, skriker och vrålar och jag är glad över upplevelsen, men längtar också efter min egen orgasm.
Men först ska damerna förberedas mer. Åter bjuder jag dem dryck och en kort paus. Men snart drar jag fram en tjock gymnastikmatta och lägger på golvet. Inte långt därifrån placerar jag en rejäl stol utan armstöd, tar hårborsten och sätter mig:
”Stjärtar ska förberedas och därefter tas de analt. Vem vill förberedas först?”
De tittar på varandra och den ordlösa kommunikationen leder till att Renata lägger sig över mina knän. Det verkar som Renata är mest skakad och då hon förvisso har haft en hård session försöker jag göra smärtan kort. Fyra snabba och riktigt hårda slag, två på var skinka, tänder vrålet bortom alla vrål och det är knappt jag kan hålla kvar en kvinna som bara vill bort. Så märker hon att slagen inte fortsätter och lugnar sig.
”Lite till, men det kommer inte att göra lika ont.” viskar jag och vänder på borsten.
De två kullarna framför mig går i olika nyanser av rött och rosa, med fläckar och streck och platser där blod rymt hudens fängelse. När jag slår, mycket mildare, henne åtta gånger med hårborstens spetsiga borst kan jag se hur område efter område av stjärten blir lätt fuktig av den vätska, blod, men ändå liksom vattnigt, som pyser ut ur hundratals små hål. Inget flödar nu, men trycker man sig mot hennes stjärt så kan man räkna med en överföring. Dock först Lauras förberedelse.
Jag knuffar ned Renata på mattan och tar Laura i handen och drar henne till mig. Hon lägger sig över mina knän. Då hon ser lite lugnare ut och min upphetsning stiger ger jag henne sex snabba och hårda slag, de två sista med full kraft. Hennes vrål och flyktförsök är nästan lika starka som Renatas och när pausen kommer kommer snyftningarna. De är starkare än Renatas.
”Lugn, snart är det över.” De stillsamma orden följs av de åtta slagen på den så vackra stjärten. Märkligt nog har den en annan karaktär än Renatas. Medan det mest påfallande hos Renata var fläckar och prickar är Lauras halvklot framför allt randade, men nu fläckas de också av fukt. Kanske syns fuktens rödton lite mindre mot Lauras mer färgrikt gyllene uppenbarelse än mot Renatas blekare. Jag knuffar ned Laura på gymnastikmattan.
Nu halvligger de och försöker att stödja så lite som möjligt på sina ömmande ändor. Fascinerat ser jag hur stumpor och skor ser perfekta ut. Har nervositeten visat sig i att fixa strumpkanterna? Jag insuper för ett ögonblick två perfekta kvinnor. De är så vackra. Laura och Renata. Deras bröst är märkligt lika – stora, mjuka och med små spetsiga vårtor. I övrigt är skillnaderna större och min behandling tycks ha understrukit skillnaderna. Laura har blivit mer het, flammande och ångande. Renata har blivit ännu mer isdrottningen, blek och skön. Nu när hon fått bara ett ögonblick återhämtning ser hon märkligt oberörd ut. Har jag varit för mild? Nej! Det är gott att jag inte skadat henne så mycket. Nu ser hon på mig, först anklagande, så börjar leendet spricka fram. Hon tittar på mig närmast undrande och jag försöker se så fåraktig som möjligt ut. Jag anar vad som kan komma och jag vill inte skrämma henne. Om jag nu kan det – hon vet att i grunden ser jag farligare ut än jag är. Men nu försöker jag se ofarlig ut, trots ett starkt och hårt stånd och känslor och fantasier snurrande i mitt inre. Så ser hon ned och en sekund senare lyfter hon ansiktet med ett lite större leende:
”Kan du inte värre!”
Jag jublar nästan, men försöker se allvarlig ut när jag svarar:
”Vill du verkligen veta? Du ser ut som du behöver en kuk.”
Och till Laura:
”Hur kan du se så kåt ut?” Hon verkar överraskad, men finner sig snabbt och blinkar flörtande och säger med lätt förförisk röst:
”Därför att du är så sexig.”
Så vänder hon sig om och tittar över axeln:
”Kan jag intressera dig för anala nöjen?”
Ja visst, för en dubbel dos.” Samtidigt ställer jag upp kvinnorna bredvid varandra, på knä, med särade ben och med huvudet i mattan. Regleringen av svankvinkeln reglerar min inträngandevinkel. Nu är det dags! Jag är såå håååård! Hård och galen!
Som en pojke i en leksaksaffär. Ett ögonblick av ömhet och nyfikenhet. Ett finger i varje fitta. En överraskning – Renata verkar blötare. Ingen är torr, men ingen är väldigt fuktig. Tyvärr är jag inte den porrstjärna jag skulle önska att jag vore, eller i alla fall har jag inte ett sådant självförtroende. Därför smörjer jag in en kuk och två anala hål med glidmedel.
Så börjar leken och jag trycker ned Lauras midja lätt för att få mer kraft i det nedåtgående arbetet. Åh, hon är trång och skön! Halvvägs in måste jag växla för att hinna känna av Renata innan det går för mig. Renata känns annorlunda, nästan ännu trångare att tränga in i men sedan inte fullt så trång. Jag tränger vidare, som vanligt utan hänsynstagande, men de är vana. Snart känns det som om jag är inne så långt ja kan i Renata. Ett par drag in och ut så fort jag kan och så över till Laura. Inåt, inåt inåt! Utåt, utåt, utåt går satserna! Det går för mig!
Vilken avslutning på vilken fantastisk session! Jag är lycklig där jag ramlat ihop och utsätter Laura för den sista påfrestningen, att hålla upp min vikt.
Så reser jag mig upp, drar upp kvinnorna i stående, kramar och tackar dem – men avvisar fortsatt kelande. Jag vill vara ensam i min lyckobubbla. De ser lite trötta, men ändock bra ut. Det här är ett par toppresterande individer i sitt yrke och dessutom charmerande, roliga, vackra och sexiga kvinnor. Jag är glad över att möta dem. Jag är glad över upplevelsen.
Säte, tidskrift och svångrem – allt jag tog med mig in kommer med ut och jag återställer dem snabbt och ställer mig sedan vid min fåtölj och ser på showen. Ställer mig därför att kuken är dubbelt kladdig – något som behöver tas om hand, men inte riktigt än.
Jag dricker av den dryga halvliter cola jag har kvar och tar in vad som sker på scenen. Axelle, intill försvinnande liten, östasiatisk, svarthårig, kurvig – bröst som ser hyfsat stora ut på henne skulle knappt märkas på en amazon – och med en tuff air, klättrar naken omkring på något som ser ut som en abstrakt staty, kanske tre meter hög. På dess ytor och utsprång är fäst ett tjugotal dildos och penisattrapper. Axelle hoppar runt och låter sig genomborras av dessa en efter en. Ibland har den späda varelsen mycket svårt att härbärgera något större i sin fitta eller anal. Det är en söt show, men för en sadist som mig så är ett och annat ”Aj!” som hon själv har kontroll över rätt tamt. Kanske är detta bara uppvärmningen. Jag ser Marie, den unga, iklädd hovmästarinneuniform, titta på showen från samma ställe där jag sett Sheila för en stund sedan. Tydligen håller Marie på att övas in i hovmästarinnerollen. De är rätt många som delar på den och åtskilliga gör det bara en del av sin tid på klubben. Övrig tid är de kvinnor – tillgängliga som alla. Så är det också med den sköna Sheila. Och här kommer hon, lagom för att hjälpa mig med mitt behov. Hon är klädd i en pistagegrön klänning vars stora fördel är hur underbart den lyfter fram hennes stora, lätt fräkniga, bröst. De ser ut att vara på väg att välla ut ur urringningen. Hon ser helt underbar ut och hon kommer att passera bara en meter från mig.
Så, vänster arm ut och ett stilla:
”Sheila.”
”Vad kan jag stå till tjänst med?” Med sina klackar är hon bara aningen kortare än mig och hon rör sig som en het kvinna, med svängande höfter och gäckande leende. Det känns som om det vore fullt av löften. Jag trycker bort en tanke på att föra henne till ett privat rum. Jag är så utmattad så att det ändå bara skulle bli en besvikelse. Istället pekar jag på min kuk. Hon sjunker ned på knä medan jag säger:
”Jag behöver rengöring och tömning.” Hon lyfter upp min kuk med sin högra hand, studerar den intresserat och lyfter blicken mot mig frågande:
”Vem?”
”Renata och Laura.”
”Vem senast?”
”Laura.”
Ett sista svårtolkat ögonkast på mig och så är min kuk inne i hennes mun. Jag känner den sköna känslan av att bli försiktigt rengjord och masserad av en expertmun. Trycket återkommer och jag släpper loss. Även i detta är Sheila expert. Pisset flödar nedför hennes matstrupe. Det är dock inga jättemängder jag har nu så snart återgår hon till rengöringen.
”Sheila, kom upp.” Med en sista rysansskapande sugning och en kyss på ollonet reser hon sig upp. Leendet och löftena är tillbaka. Dock, jag har en plan.
”Var snäll och lägg Dig över mitt knä.” Den här gången behöver jag inte en helt naken dam. Klänningen viker vi gemensamma krafter upp så att hennes nakna stjärt bedårande ler mot mig. Och var hittar hon mönstrade pistagegröna stay-ups?
”Du vet vad jag vill.” Sheila ligger stilla, ja, hon har varit i den här positionen tidigare. Jag knådar hennes skinkor och i processen drar jag också isär dem och studerar vad jag kan se av fitta och anal. Doften och åsynen av kvinna, av kvinnans hemligaste ställen stiger upp mot mig. En ryckning känns i kuken, men nu har jag annat för mig. Jag misstänker att Sheilas väg in i detta kan vara från britternas förtjusning i smisk och fysisk bestraffning av skinkor. Alltså tar jag i rejält med mina händer. Lyckligtvis hörs Axelles bakgrundsmusik ur högtalarna så att det inte bara är mina slag ensamma drar till sig mina pervobröders uppmärksamhet. Jag märker dock att en av dem ställt sig för att bättre se Sheila i hennes belägenhet. Det går inte att avsluta detta på ett naturligt sätt, Sheila tål för mycket och hon vet att jag uppskattar ärlighet, att jag inte vill höra: ”Nej, sluta!” från en som inte är särskilt berörd. Men nu känner jag att poängen är gjord, minnet lagom inpräntat, så jag gör ett uppehåll och säger till Sheilas nacke:
”Tolv hårda. Du räknar.” Hon svarar:
”Ja, herre.”
Jag satsar med min starkaste hand tolv gånger: höger skinka, vänster skinka. Ljuden ekar i tystnaden och Sheila räknar. Ibland mottas slagen av ett litet stönande eller kvävt rop, men åtminstone hälften möts av tystnad. Jag känner ansträngningen i arm och handflata. Det är nog. Jag ser Sheilas vackra stjärt och lägger ett ögonblick händerna på hennes skinkor, så reser jag henne upp:
”Tack!” En kort kram och hon pussar mig, av alla ställen, på nästippen. Så fattar hon att jag är färdig och går. Och jag går i glädje till duschen, gör mig i ordning, klär mig och vinkar farväl till Marie i receptionen innan jag går ut genom dörren och ger mig i kast med trapporna.
När jag kommer upp på gatan har skymningen inträtt. Nu, då en hunger har stillats gäller det nästa. Bryssel en bra stad om man vill njuta en god biff i stekgrad bleu med spännande såser och tillbehör. Jag sätter kurs mot ett favoritställe som, du tror mig säkert inte, ligger på en tvärgata invid Adolphe-Max boulevarden. På vägen handlar jag De morgen och Le soir. Också i tidningar söker jag kvalitet och det är roligt att se tidningsförsäljarens förbryllade min som vittnar om undran över vilket språk jag skall tilltalas med. Men hur ska jag utan att bryta mot min karaktär ingjuta en liknande grundläggande osäkerhet i klubbens kvinnor? Hm. En idé. Kanske går jag tillbaka efter middagen?
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Besök på min klubb | Bdsm | 4.0 | 31/3-10 |
