Fortsättningen av mitt straff
Efter en lång, lång, stund lutar du dig ner, över mig, håller mig under de ihop bundna armarna, och lyfter upp mig. Äntligen rör du vid mig, är allt min omtäcknade hjärna kan registrera, äntligen!
"Stå upp!" säger du skarpt, och jag inser plötsligt att jag måste stödja på de ihop bundna benen. För även om jag är ganska mager, du kan inte lyfta mig helt själv.
"Förlåt!" försöker jag säga, men det blir bara ett grymtande. Munnen är ju full proppad med mina trosor, och silver tejpen spänner om kinderna.
"Tyst." Du håller mig upprätt, med ett fast grepp om mina handleder, precis under läder bojorna. Jag känner knapparna i din blus mot min rygg.
"Nu ska vi gå en bit. Med små steg, om du är smart. Faller du så faller du."
Sen släpper du mig. Jag vinglar lite, men står kvar.
"Framåt", säger du otåligt. "Ska jag behöva driva på dig med piskan?!"
Jag tar små, små steg, myrsteg. Haken som håller ihop läder bojorna om mina vrister låter mig bara lyfta fötterna lite, lite grand, och flytta dem en kort bit framåt. Det tar en evighet att röra sig, och ögonbindeln gör att jag ser inte vart jag går. Jag sträcker fram mina bundna händer framför mig, för att känna om jag går in i något.
"Vänster." Du styr mig med den ihoprullade piskan, petar mig i sidan. Då vet jag att jag är ute i hallen. Jag hinner tänka så mycket, jag känner trasmatte kanten vika sig framför mina bara fötter. Tänk om du säger "vänster" en gång till, och leder nerför trappan, då kommer jag säkert ramla. Men du låter mig inte ramla, vad du än har sagt. Jag får fortsätta framåt. Steg efter steg, snart kommer tröskeln. Det flammar av smärtan i min rumpa, jag tycker jag kan känna min puls.
Nu hör jag det klickande ljudet av din mobil kamera, när du tar foton av mig, påminns jag om hur jag måste se ut. Röd om rumpan, med valkar, och märken. Jag hör dina snabba steg när du går runt mig, och fotar mig framifrån också, och hur ser jag ut där då? Kinderna uppstoppade av trosornas tyg, en stor bit silvertejp (som kommer kännas att dra bort, tro inget annat!), och ögonbindeln, svart, och blöt av tårar blandade med smink, som runnit fråna kanterna, och längs mina kinder, och näsan som är snorig och blöt.
Nu kommer tröskeln, och jag faller nästan, jag snubblar framåt, ger ifrån mig ett litet pip, men rätar upp mig i sista sekund.
"Stanna."
Jag stannar. Nu står jag precis innanför tröskeln i vardagsrummet, alltså rakt under två kraftiga krokar, som sitter med beslag i väggen, strax ovanför dörrposten. Jag förstår att du tänker använda dem, redan innan du tyst hakar loss bojorna om mina händer. Det klirrar, när du tar upp metall stången, lägger den kalla metallen på mina axlar, bakom nacken, och hakar fast bojorna i den. Mina händer hålls fast, med en dryg meters mellan rum. Du drar rep genom öglorna på stången, och drar upp den, så att jag får sträcka händerna över huvudet, och binder fast. Du sträcker dig fram över mig, och jag njuter tyst av närheten, samtidigt som känslan av att stå bunden, får kalla kårar att gå längs min ryggrad.
Att bli bunden kan vara mysigt, då får jag hela din odelade uppmärksamhet, och det känns som att bli ompysslad, på ett konstigt sätt. Det kan också vara smärtsamt, och outhärdligt, frustrerande. Nu vet jag inte vad du ska göra, du tar ett steg tillbaka, väntar ett ögonblick. Sen,
med ett ryck sliter du bort tejpen. Det känns, rycket går genom hela min kropp. Tacksamt får jag spotta ut trosorna i din hand. De känns genomblöta av saliv. Du torkar bort dregel från min haka, låter mig andas några djupa andetag genom munnen.
"Vad har du att säga till mig nu?"
Jag har fjärilar i magen, och det rosslar i halsen när jag först ska tala, jag harklar mig.
"Förlåt så mycket, förlåt mig."
Rösten spricker lite, men jag låter ändå inte så ånger full som jag känner mig. Jag väntar, tyst, lite rädd att du inte ska ta mig på allvar, att du ska tro, att jag bara säger så för att slippa undan.
Tystnaden blir lång. Du sträcker fram händerna, och knyter upp ögonbindeln, tar av den, tar ett steg fram, och ställer dig med ansiktet rakt framför mitt. Jag får ta mod till mig för att möta din blick. Jag känner din andedräkt mot mig.
"Titta på mig." Det är bara en viskning. Jag tittar upp, oförberedd rakt in i dina uppspärrade, bruna, kärleksfulla ögon. Du uttalar sakta, mjukt, de ord jag har längtat efter, "Du är förlåten."
En lång paus, och jag skulle kunna dyka i dina ögon, låta mig dras ner, och försvinna.
"Jag älskar dig."
Sen kysser du mig, och jag gråter. Du lägger armarna om min midja, och vi står så länge, länge. Du kysser mig, och kysser mig, och kysser mig, och jag gråter, gråter, gråter, och känner dina mjuka läppar, och salt smaken av mina tårar. Vi står så, ända tills jag jag ber dig att ta ner mina händer. Du ler, och säger,
"Ja visst. Jag kan tänka mig mycket bättre användning för dem, än att hänga där."
Fler noveller av samma författare
Debrii min kära!
Du skriver så bra noveller!
Saknar verkligen känslan att få vänta på nästa del i din underbara serie.