DAMKLUBBEN Kapitel 7
Författare: damklubben Datum: 2010-03-04 21:04:23
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
25 548 gånger
Betyg: 4.1 (9 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
FÖRFATTARENS ORD:
För nytillkomna läsare av denna historia, kan rekommenderas att skumma igenom tidigare kapitel först för att få ett sammanhang. Och för framtida avsnitt för den intresserade, så kan ett kapitel vara kort eller lite längre. Helt beroende av händelseutvecklingen.
Inte ett ljud hörs i rummet, det är som tiden står stilla. Tills den vidrige mannen skrattar ut:
-Detta var en så underbar syn, mina sköna damer, att vi för denna gång säger att det blev oavgjort och vi spar på rappen tills de behövs bättre!
Kvinnorna sjunker nästan ihop av lättnad då de stått som på nålar inför den fasa de hade väntat. Under tystnad börjar mannen snabbt gå runt bordet. Varje kvinna känner hur kjolen rättas till och hur hon blir nedsatt på stolen igen, vilket får henne att kvida och flämta till bakom nappen då den förnedrande pluggen pressas upp än mer i hennes stackars trånga ömmande stjärt och den grova dildon glider än djupare in i det fortfarande våta skötet. Ingen hinner knappt reagera förrän även något slags halsmsycke har fästs runt deras smäckra halsarna. Snart sitter de alla på plats på stolarna igen, men deras inre fortsätter storma i deras mörker.
-Såja, då får jag tacka för mig för denna härliga stund, mina damer! säger mannen. Men ingen rör sig eller tar ur nappen eller av bindeln förrän ni får tillstånd! Au revoire, mina damer!
Sekunden efter hör de mannens steg avslägsna sig ut i hallen och snart slår ytterdörren igen med en duns. Alla sitter de där som på helspänd i sitt mörker. Det är knappt de kan tro att de har varit med om det som precis har hänt på deras älskade DAMKLUBBEN. Det är för avskyvärt, förnedrande, overkligt, nära på absurt! Men tyvärr bekräftar deras stackars ömmande rumpor och fortfarande uppfyllda underliv att det inte enbart har varit en hemsk, förnedrande mardröm. Och skammen stormar inom dem alla, hur deras kroppar reagerat med sådan upphetsning av denna fruktansvärda förnedring mot deras vilja. Hur de alla kommit i de stormande orgasmerna, sida vid sida runt bordet, stående i sina förödmjukande ställningar! Det är som psykisk tortyr att sitta där alla runt bordet i mörket, med alla känslor och tankar stormande. Minuterna går, får allt att bara storma om och om igen inombords. Till slut börjar en otålighet växa inom dem. Förtvivlan och skammen börjar övergå i en stigande ilska mot denna avskyvärda man. En känsla att de vägrar sitta så här längre. Men de rycker alla till då de plötsligt hör den vidriga mannens röst eka ut i rummet igen:
-Så, mina damer, då kan ni ta av ögonbindlarna och ta ut napparna, men alla sitter kvar på sin plats tills annat blir sagt!
Tvekande börjar bindlar och nappar plockas bort. Kvinnorna blinkar av ljuset när bindlarna försvinner, det tar några sekunder innan de ser normalt igen. Det är som deras kinder exploderar i skammens rodnad då de möter varandras blickar. De kan knappt inte se varandra i ögonen av vetskapen av vad som precis har hänt. Att de alla, en efter en, för första gången blivit tagna i deras tidigare orörda rumpor. Vilket de svurit på att en man aldrig skulle få göra! Och all denna motvilliga upphetsning och deras stormande orgasmer. Och vetskapen och insikten att de alla i denna stund, när de ser varandra i ögonen är deras underliv totalt uppfyllda av dildon och den ack så förnedrande, vidriga pluggen under deras korrekta, tillrättade kjolar! De som ej har sina strikta affärskavajer på sig, försöker diskret skyla de känsliga bröstvårtorna som fortfarande är styva och avtecknar sig som hårda knoppar genom de dyra blusarna. De ser sig trevande omkring då de ju hört den vidrige mannens röst. De rycker till då de blir uppmärksamma att deras storbilds-TV på väggen satts igång. De får syn på något som genast för deras tankar till nån gammal James Bond-film, då de ser en elegant klädd man i smoking sitta i en stol med en vit katt i knäet som han kliar bakom örat. Det syns att det är en välbyggd och vältränad man, dock är bilden klippt vid halsen så inget ansikte syns. Alla får de en ilsken tanke att detta är någon slag förvuxen barnunge som lever ut sina fantasier att vara med i nån grabb-film! De ser sammanbitet på varandra, känner ilskan stiga trots all förnedring och skam.
-Jag får tacka för det underbart härliga besöket, mina damer! skrockar mannen. Jag hoppas det var lika trevligt för er som för mig! Annars kan vi ju försöka friska upp våra minnen..
Mannen gör som en rörelse med handen mot TV-kameran och när han drar med fingret mot skärmen är det som en ny bild dyker upp på den stora rutan som får dem alla att flämta till i panik. Helena flämtar till av ytterligare en anledning då hon inser det fantasiska tekniska kunnandet som krävs för kunna göra något liknande som mannen just gjort, att det kan inte finnas många i världen som har de resurserna och det kunnandet.
-Herregud, det...det måste vara han! tänker hon chockat.
Alla kvinnors kinder ärr nu tomatröda av vad de ser på skärmen. De ser snabba klipp, hur de först alla sitter runt bordet, reser sig, drar upp kjolarna och lutar sig fram med bindlar och napparna på plats. Det är bildvinklar från alla håll, på långt håll, närbilder på deras rumpor och ansikten. De vill inte se ,men det är som om de inte kan låta bli. Deras blickar börjar flacka då de ser sig själva stå där runt bordet alla nu flämtande med napparna i munnen, hur styva bröstvårtor zoomas in på deras blusar, hur de har svårt att stå still med sina rumpor, hur det är närbilder på deras porriga klädsel, allt! Det är snabba klipp från alla håll. Helena chockas av den höga kvaliten och när hon sneglar runt ser hon att det finns inte minsta spår av alla dessa kameror i lokalen. Och hon får även besked om av de tysta stegen, dessa vinddrag, varit. Det syns nu på klippen att det måste varit en eller fler män runt dem, som handfilmat med bärbara kameror. Kvinnorna är totalt i uppror av vad de ser. Skammen bara stormar. Helena likaså, men hon är även nästan mer chockad av vad hon inte ser. Hon ser att detta har redan klippts till så skickligt. Det finns inte ett spår av deras första protester eller någonting sådant! Helena inser att denna film kan egentligen för ett utomstående öga se ut som alla dem, kvinnorna i DAMKLUBBEN, bestämt sig för att självmant utföra eller medverka i någon slags absurd, vulgär sexlek! Även ifall det skulle vara magstarkt att tro på såklart. Men det finns inte ett enda bevis på att detta skett under något som helst tvång. Och sen alla deras synbara fysiska upphetsning, de styva bröstvårtorna, de så våta skötena! Ingen kvinna kunde bortförklara sådana reaktioner! Och hon kan ju bara tänka sig hur det låter och ser ut då de alla kommer i orgasm en efter en runt bordet! Klippen är snabba och från alla håll, det är inte en enda av dem som inte visas från alla vinklar och vrår. Deras kinder är mer än tomatröda av skam och förtvivlan. Plötsligt stannar bilden upp med en närbild på Maries ansikte, med ögonbindel och napp i munnen där hon står framåtlutad i sin förödmjukande ställning. Uppenbart har detta filmats med en handkamera. Kameran glider långsamt från Maries ansikte ned längst hela ryggen, den uppdragna kjolen. Marie rycker till i panik då alla kan se den stora hårda glänsande lemmen som precis är på väg att föras in mellan hennes fasta skinkor i närbild.
-Neeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjjjjj! skriker Marie rakt ut, samtidigt som hon kastar sig över fjärrkontrollen som ligger mitt på bordet.
Hon trycker desperat på avstängningsknappen men inget händer. Alla kan se starka händer greppa om Maries höfter innan närbilden kommer åter på den stora glänsande lemmen som nu presssats in mellan skinkorna på väg mot sitt mål. Marie trycker som en galning på knappen med samma resultat.
-Neeeeeeeeeejjjjjjjjjj..åh gud..neeeeeeeeejjjjjjjjj! skriker hon u igen i förtvivlan och panik.
Alla kvinnorna ser i förtvivlan på sin vackra, desperata väninna och de delar alla hennes panik och känslor, då de inte tvivlar en sekund på att exakt samma sak finns filmat på dem själva senare på denna hemska film. Plötsligt stelnar bilden, ett svepande finger glider över skärmen och filmen blir som en liten ruta i ena hörnet och mannen blir synlig igen.
-Jaså, lilla argbiggan vill inte se detta! skrockar den vidriga mannen. Men det är det nog andra som vill göra! Jag tror vi lägger denna underbara lilla film till alla andra intressanta mail som är redo för avfärd!
Ny svepning med fingret över skärmen och rutan flyger som till andra hörnet där de andra mailen ligger och klockan med två sekunder kvar. Helena chockas av tekniken. Hennes inre stormar av insikten av vad hon är på väg att komma fram till. Det finns bara en man som hon visste kunde ha dessa resurser och tekniska kompetensen för något sådant här.
-Åh gud nej nej, det får inte vara sant! tänker hon samtidigt som mannen tar till orda igen.
-Jag ser mellan fingrarna med detta lilla utbrott denna gång, då jag misstänker att denna afton varit omtumlande för er alla, mina vackra damer! Men tvivla inte det minsta….från och med nu är det dessa två sekunder som gäller! Minsta tvekan, protest eller olydnad och allt skickas iväg….inkluderat denna nyinspelade bestseller!
Marie sjunker ned på stolen igen förtvivlad. Hon kvider och flämtar till och alla förstår varför. De kan inte tänka klart av insikten av att allt detta har filmats! Deras blickar flackar fram och tillbaka i förtvivlan. Men de dras tillbaka då de ser hur bilden på mannen zoomas ut och de rycker alla till och känner ett sting av raseri av vad de får se. De ser hur den fortfarande ”huvudlöse” mannen nu har en lång pekpinne i sin hand och som han pekar med på ett stort blädderblock som står vid hans sida. Är knappt kvinnorna tror sina ögon, men tyvärr får de sanningen bekräftat med sina öron då de hör den vidrige mannen läsa högt samtidigt som han pekar på de avskyvärda orden på blocket:
-Då får jag hälsa alla sköna damer välkomna till DAMKLUBBENS DRESSYRSKOLA, lektion 1!
De vidriga orden får raseriet storma upp inom dem, trots alla andra tusen känslor av skam, förtvivlan och förnedring. Deras blickar möts och bekräftar att de alla känner samma sak. Förutom en av dem, Helena. Hennes ögon är tårade då allt har fallit på plats för henne. Det är så hon vill skrika rakt ut, men inte kan:
-Förlåt! Kära ni...förlåt mig…allt detta….det är mitt fel för att vi utsätts för detta! Förlåt..kan ni någonsin förlåta mig?
Det känns som hon ska bryta samman då hon inser allt detta beror på henne, på hennes äregirighet! Det känns som hon ska kvävas där hon sitter.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Mums så spännande att jag vill ha en fortsättning på en gång.....
Mighty
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Håper det kommer en fortsætning ,, kanon bra novelle