DAMKLUBBEN Kapitel 3
Författare: damklubben Datum: 2010-01-19 23:45:19
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
33 355 gånger
Betyg: 4.5 (16 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Kapitel 3
FÖRFATTARENS ORD:
För nytillkomna läsare av denna historia, kan rekommenderas att skumma igenom tidigare kapitel först för att få ett sammanhang. Och för framtida avsnitt för den intresserade, så kan ett kapitel vara kort eller lite längre. Helt beroende av händelseutvecklingen.
Kvinnorna är som i panik i sitt mörker då de hör stegen komma in i rummet, för att sedan tystna. Alla kämpar mot impulsen att slita bort ögonbindeln, resa sig och snabbt rätta till kjolen. Men de inser förtvivlat vad det skulle kunna innebära för dem. De kämpar för hålla tillbaka gnyenden och flämtningar, kämpar för att stå still med sina rumpor, då det ovälkomna lilla ägget bara fortsätter att vibrera mot deras svullna känsliga punkter. Som en hatad fiende som använder all sin kraft för att ta över deras kroppar totalt. Sekunderna tickar fram i mörkret, allt som hörs är deras motvilliga små gnyenden som de själva tycker är som höga ekande dån i rummet. Plötsligt rycker de alla till då de hör ett sånt vidrigt mansgrisigt skratt, följt av en mörk, manlig stämma:
-Ha ha ha..oj…vilket välkomnande man får som förste man som någonsin får äran att beträda denna, den beryktade Damklubben!
En ny impuls stormar genom dem att slita bort bindeln, skälla ut denna avskyvärda okända mansgris efter noter. Men de inser tyvärr att det är omöjligt. De fullkomligt hatar stå där i sina förödmjukande ställningar blottande de porriga underkläderna. Med det vibrerande ägget gömt under de nästan genomskinliga högt skurna trosorna.
Samtidigt är det så orden skär i dem. De hade redan från början skrivit in i Damklubbens stadgar, att män var totalförbjudna tillträde i lokalen. Män hade ju haft sina mansgrisiga herrklubbar i alla tider där kvinnor ej var välkomna och de tänkte minsann inte vara sämre. Nu skar det som knivar inom dem, att första gången en man kommit in deras lokal, är det denna avskyvärda, okända, uppenbara vidriga mansgris av absolut värsta sort. Och han får se dem alla uppställda på detta vidriga sätt, samtidigt som de knappt inte längre har kontroll över deras egna kroppar! I uppror uppfattar de i sitt mörker att han långsamt börjar gå runt bordet.
-Mmmmm….ni ska veta vilken härlig syn ni är, mina damer, småskrockar han.
Orden fortsätter att skära som knivar in i deras stolta kvinnliga själar. Varenda en av dem försöker placera den mörka, manliga rösten som de alla tycker att de någon gång hört tidigare. Men ingen av dem kan få fram ett ansikte till rösten.
Susanne rycker till då hon känner en hand över sin putande rumpa. Det är bara precis som hon lyckas besinna sig för att inte flyga upp från sin förnedrande position.
-Såja såja...lugn och fin…och så gapar vi lite! hör alla den mörka rösten säga med ett tonfall som om han talar till en hund.
Susanne börjar koka av ilska i sin förtvivlade situation av det vidriga tonfallet, samtidigt som hon känner något pressas mot hennes perfekt, men diskret målade mun. Hon vill inte, men tvingar sig att gapa lite och något pressas in i hennes mun. Hennes raseri nära på exploderar då hon inser vad hon fått i munnen. Men hon hinner inte storma många sekunder, då hon rycker till och flämtar av en hand som så kränkande placerar sig mellan hennes ben. Kinderna börjar hetta än mer då hon känner handen smeka över den tunna trosan, mot hennes så våta pulserande sköte. Ilskan pressas undan av skammen och insikten att denna avskyvärda karl kan känna hur våt hon är! I uppror hör hon ett litet belåtet skratt, innan handen så förödmjukande och snabbt tar tag i den tunna trosan och drar dem åt sidan och totalt blottar hennes pulserande sköte med det lilla vibrerande hatade ägget. Hon stelnar till i hela kroppen, samtidigt som handen försvinner och stegen förflyttar sig. Under de närmaste minuterna hörs gång på gång små flämtningar, liknande ord med samma avskyvärda tonfall. Varenda kvinna får genomlida samma procedur, med liknande reaktion som hos Susanne. Ilskan som stormar upp av det de tvingas ta emot i sina diskret målade munnar, sen handen mot deras så våta sköten som avslöjar allt, för att slutligen blottas totalt! Deras kinder blossar än mer där de tvingas stå kvar på armbågarna framåtböjda över bordet, nu med denna förödmjukande sak i munnen!!! De tror inte det är sant, det är så oerhört förnedrande! Plötsligt ekar det vidriga, mansgrisiga skrattet ut i rummet igen.
-Ha ha ha..herregud vad söta ni är med napparna i era vackra munnar, mina damer! Ni kanske skulle haft detta som bild till reportaget i Dagens Industri, istället för den där ni står så prydligt på rad och ser så stolta ut.
Kinderna bara blossar på dem alla av insikten att de nu tvingas ha nappar i munnen. I uppror tänker de om alla läsarna av den artikeln kunde se dem nu! De skulle inte tro sina ögon!
-Och vad var det för rubrik för reportaget, skrockar mannen vidare. Hmm, ja just det ja…."DAMKLUBBEN KASTRERAR PATRIAKATET I YRKESLIVET!". Ja, vi får väl se hur det har gått med det!
De sista orden uttalas med en ton som får dem alla att rysa till av fasa där de står i sitt mörker.
-Men som ni förstår, mina kära damer, fortsätter roat den avskyvärda mannen som de alla redan har lärt sig att sky som pesten, så vill jag inte bli störd av en massa gap, skrik och hönskackel som det mest brukar vara på era möten.
Dessa ord fick framför allt Helena att reagera. Att denna vidriga karl redan varit inne i deras lokal, hade de ju redan fått bevis på av de gömda ögonbindlarna under bordet. Men i uppror inser hon att de måste varit bevakade då mannen måste ha sett eller hört deras möten, som många gånger var vilda diskussioner då det var ”högt i tak” i Damklubben. Och hon tänker på det första sms de hade fått på kvällen, det hade kommit i exakt samma sekund som de bestämt sig för att absolut inte lyda den första vidriga befallningen.
-Herregud..det..det måste finnas gömda mikrofoner här inne…eller..eller kameror! tänker hon chockad.
De små äggen bara fortsätter vibrera och de tvingas alla kämpa emot för inte stöna, gny och flämta rakt ut, för inte börja gunga med deras blottade underliv. Som i en mörk hemsk absurd mardröm hör de mannen fortsätta samtidigt som han vandrar runt dem igen.
-Som alla damerna har sett så har ni nu tillsammans enbart två sekunder av tvekan kvar att leka med...och detta är inga sekunder som fylls på...så om jag vore i damernas tilltalande kläder skulle jag nog memorera dessa sekunder på näthinnan…
Då och då hörs flämtningar då de känner hur en skamlös hand landar över deras blottade våta sköten, hur ett finger lätt glider in mellan deras svullna blygdläppar, för att snabbt försvinna och torkas av på deras skinka så förödmjukande.
-..för skulle någon av dessa nappar lämna era vackra munnar innan ni får tillstånd..då..svossch..och ni vet alla vad som flyger iväg...
Kvinnorna snyftar nästan till av insikten hur denna okände man så totalt snärjt dem i sitt hemska nät, utan att de har ens den minsta chans till att komma undan. Max två sekunders tvekan från någon av dem och de skulle alla vara krossade för all framtid! Och ingen av kvinnorna tvivlar tyvärr det minsta på att denna okända, vidriga mansgris ska göra verklighet av sitt hemska hot. Flämtningar fortsätter eka ut i rummet då de en efter en får sina blottade sköten smekta, när de känner hur de får som ett glansigt streck av deras egna safter över de fasta skinkorna. Skammen och förtvivlan bara stormar där de står i sitt mörker. Samtidigt gungar nu deras utputande rumpor fram och tillbaka som i en maktlös kamp för komma undan det ständigt vibrerande ägget.
-Så…det var ju bra att vi har rätt ut dessa första små ordningsregler, mina damer, så vi kan gå över till mer väsentliga angelägenheter! småskrattade den vidriga mannen belåtet.
Ordet ”ordningsregler” får dem alla att börja koka av ilska i sin förtvivlan. Alla vill de rasande skrika ut att ingen man ger dem regler, ingen! Men de kan bara tyst svälja det mansgrisiga ordet. Och de känner alla instinktivt att detta med ”mer väsentliga angelägenheter”, det vill de absolut inte veta vad det innebär. Men det tar inte många sekunder förrän de tyvärr får besked från den avskyvärda karln som fortsätter vandra runt dem, skrockar vidare med sin roade ton:
-Vi kan väl börja med en enkel liten frågelek, skrattar han fram. Och ni kan alla vara säkra på att jag vil ha totalt ärliga svar!
De inser alla att de absolut inte vill medverka i denna ”frågelek”. Men de hinner knappt ens tänka tanken förrän frågan ekar ut i rummet:
-Då skulle jag önska att de damer som har blivit knullade i röven sträcker upp en liten hand!
Kvinnorna rycker till av de vulgära, vidriga orden. Det är nära på att de spottar ut de förnedrande napparna och i en mun bara skriker rakt ut:
-Vad tror du, ditt kräk???! Hur vågar du ens ställa en sån fråga, ditt avskum????
För ett kort ögonblick är det nästan som om alla glömmer sin hemska utsatta situation. Men de inser i deras desperata mörker vad som hänger över dem. Alla lyckas stå still, förutom deras skamsna ofrivilliga flämtanden och gunganden med underlivet på grund av det hatade vibrerande ägget, som tyvärr så lyckosamt verkar ta över hela deras fysiska existens mot deras vilja.. Men självklart lyfts inte en enda hand som svar på denna avskyvärda fråga!
Det var inte sälllan deras möten hade avslutats med vinkvällar och där de nästan i mun på varandra suttit och öst galla i raseri över alla dessa vidriga, kvinnoförnedrande porrffilmer som tvingade unga kvinnor till både analsex och ta emot sperma över deras hårdsminkade vackra ansikten. Vilket var det mest förnedrande nederlag som fanns för en stark, självständig kvinna och något som ingen av dem i Damklubben någonsin skullle nedlåta sig till självklart! I deras mörker stormar den vidriga frågan, då de hör den mörka mansgrisga rösten nonchalant skrocka ut:
-Ja ja, det var väl det jag trodde…attt ni damer i den beryktade Damklubben ser er som för finrasiga för att bjuda en man på en sådan godbit….
Kvinnorna fullkomligt fortsätter storma i sitt mörker över de mansgrisiga vidriga orden. Hur denna avskyvärda okända karl beskriver detta som är bland det mest förnedrande en kvinna kan tänka sig, som en ”godbit”!!!
Samtidigt fattar knappt någon av dem att de fortfarande tvingas bita ihop allt vad de kan, för att inte stöna rakt ut i denna förnedrande stund av det hatade vibrerande ägget som är på väg att ta över deras hela existens. Varenda vacker, stark, välutbildad kvinna runt bordet känner sig så billig. Så totalt förråd av sin egen kropp. De kan knappt inte förstå denna oförklarliga hetta i sin kropp, då deras riktiga jag bara stormar av raseri, panik, despertion och vanmakt. Men plötsligt rycker de till av det mörka, belåtna skrattet och orden de hör:
-..men ingen är ju gladare än jag av detta svar!
De flämtar alla nästan till då det hatade ägget lugnar sig, till den tidigare bara lätt vibrerande nivån. Som de tyvärr redan har insett är till för att det inte för en sekund ska få deras pulserande sköten och styva känsliga bröstvårtor att svalna. Men i allla fall kan de nu kanske tänka en tanke klart i denna så förnedrande, utsatta situation. Men de hinner knappt inte känna lättnaden av att få möjligheten att ta tillbaka kontrollen över sina kroppar, de alla ryser til av fasa då de hör hur en gylf nästan utstuderat dras ned. Det låga ljudet är som om det dundrar i deras inre. Paniken stormar upp än mer av att de inser vad som sker, samtidigt som de sista orden den vidriga mannen sagt ekar gång på gång i deras öron…”men ingen är ju gladare än jag av detta svar”!
-Men fittorna har minsann damerna bjudit ut ordentligt...det kan man ju se med blotta ögat så plaskvåta alla ni slampor är! fortsätter mannen skrocka och skrattar åt sitt vidriga ”skämt”.
De uppfattar att han fortsätter vandra runt dem, utbrister i små belåtna smackande ljud av vad han ser. Vad ingen av kvinnorna kan se i sitt mörker, är att den stora hårda lemmen som plockats ut genom den öppna gylfen och står rakt ut smörjs in med ett glänsande glidmedel från det svullna ollonet ända in till roten. Snart glänser den i ljuset som en grov stor påle.
-Hmmm...då ska vi se, säger mannen som om han talade för sig själv.
Varenda kvinnas hjärta börja banka i bröstet då de uppfattar att han är precis bakom dem. Det är som om de drar en lättnadens suck då han passerar vidare. Plötsligt stelnar Marie till då hon hör den mörka rösten precis bakom sig, samtidigt som hon känner en hand över den nakna skinkan:
-Nä men..se vad vi har här.., skrockar mannen,..är det inte den lilla argbiggan Marie…landets beryktade headhuntern…men som oftast verkar mest tillsätta kvinnor på de höga posterna…
Marie känner paniken stiga än mer i sitt mörker. Hon rycker till då hon känner hur någon slags sval vätska plötsligt rinner ned mellan hennes fasta skinkor. Instinktivt drar hon undan rumpan.
-Så så….plats! säger mannen med samma ton som om han talade till en hund.
Alla kvinnorna reagerar ilsket över det vidriga ordvalet och tonfallet, men ingen vågar säga något. Marie tvingar sig stå still med sin utputande rumpa. Helt olikt henne känner hon gråten i halsen då hon inser vad som ska ske. Och hon kan inget göra för att hejda det! Hon rycker till igen då hon känner fingrar leta sig in mellan hennes skinkor. Fingrar som börjar smörja in hennes förbjudna, orörda hål med glidmedlet. Hon kvider till så alla kan höra det då ett finger långsamt pressas in i hennes trånga stjärt. Glider in och ut, sen pressas ett till vilket framkallar ett nytt kvidande. Hon känner hur hennes muskel tänjs ut, liksom förbereds! Mannen arbetar under tystnad, smörjer in och tänjer ut det trånga förbjudna hålet ordentligt. Marie känner tårarna börja tränga i ögonvrån helt olikt henne under ögonbindeln.
-Åh gud..nej nej! tänker hon förtvivlat.
Hon känner hur fingrarna försvinner, hon ryser till av fasa. Mannens mörka röst hörs igen:
-Så ja…bara så ni vet, mina damer,..lika lite som jag vill bli störd av hönskackel..så vill jag inte bli störd av en massa bölande och snyftande! Det här kommer nog kännas ganska ordentligt som damerna förstår…speciellt för oskulder som ni är….
Kvinnorna bara ryser av fasa av orden. De tror inte detta sker. Det kan bara inte ske! Inte dem, inte här, på deras älskade DAMKLUBBEN! De rycks ur sina panikslagna tankar av mannen fortsätter skrocka:
-Men vad var det fru Headhunter så i den där intervjuen…hmmm..jo..just det ja..jag citerar..”det finns många mansgrisga män i yrkeslivet vilka behöver sättas på på plats och skulle det smärta i deras egon så är det deras problem”!
Mannen utbrister i ett hemskt hånfullt skratt, innna han fortsätter:
-Jo, det vet vi ju alla hur det kan smärta att bli satt på plats!
Maries inre nära på exploderar i panik då hon känner ett grovt hårt ollon pressas in mellan hennes skinkor, pressa mot hennes insmorda trånga bakre hål. Instinktivt rör hon rumpan framåt för komma undan. Sekunden efter landar en stenhård svidande dask på hennes nakna skinka som får henne att kvida bakom nappen.
-Plats sa husse! fräser den vidriga mannen så förödmjukande.
Kvinnorna tror inte sina öron knappt. Men i denna stund är de för desperata för att rasa. Marie är nära på bryta samman då hon tvingar sig stå still. Hon känner starka händer greppa om hennes höfter. Sekunden efter känner hon det grova ollonet börja pressa mot hennes muskel som gör allt för att kämpa emot.
-Åhhh..gud..nej nej..nej nej! ekar i hennes desperata inre gång på gång.
Helena är minst lika chockad och i panik som alla de andra kvinnorna. Men samtidigt lyckas hennes hjärna ändå arbeta för högtryck i mörkret. Hon bara känner instinktivt att ska de någonsin lyckas ta sig ur detta hemska, vidriga, så skickligt spunna nät, så är det nu! Annars kommer det vara för sent för all framtid! Hon kämpar med impulsen att slita av sig bindeln, skrika ut sitt raseri mot denna avskyvärda karl. Trots att hon vet vad det skulle innebära. Men hon tänker att om de alla bara skulle hålla ihop, stå sida vid sida, skulle de tillsammans kunna reda ut alla stormar om de hemska bevisen blev offentliga. Ja, tillsammans skulle de till och med kunna uthärda fängelse, bara inte detta som är på väg att ske blir verklighet! Hon älskade sin respekterade ställning och den materiella höga standarden som hon och hennes älskade make uppnått. Men hon var inte lika förälskad i det som hennes väninnor. Hon visste vad allt detta betydde för dem. Det är enbart det som håller henne tillbaka i denna stund. I sin desperation förbannar hon ögonbindeln som förhindrar alla försök att söka stöd och vägledning i väninnornas ögon. Hon är nästan helt säker på att mannen är medveten om just detta, att mörkret bara gör dem alla än mer utsatta och maktlösa. Att bindlarna inte enbart är till för att dölja hans identitet. Helena tycker sig höra hennes älskade Marie snyfta till lätt mitt emot henne. Det är som om Helena naivt i sin desperation försöker använda all kraft hon har i denna stund att skicka ett rop med ren tankekraft:
-Marie..älskade Marie..slit av bindeln…låt inte det vidriga kräket göra det! Marie..slit av bindeln…jag följer dig….slit av bindeln!
Helena känner desperationen storma genom henne. Hon vet att om hon själv och Marie slet av bindlarna, skulle alla de andra följa efter. Trots denna vetskap kan hon tyvärr inte förmå sig slita av den först.
Maries panik är än större då hon kvider till då det grova ollonet på nytt pressar på mot hennes kämpande muskel. Helena hör återigen den förtvivlade lilla snyftningen tvärs över bordet. I sitt mörker försöker hon återigen med denna naiva ”telepati”. Det är som om tiden står stilla i rummet, då varenda kvinna står som förstenade i sina förödmjukande ställningar, som om de alla har slutat andas. Endast små ynkliga snyftningar hörs från Marie, som om hon skulle stå inför sin egen undergång.
-Marie..älskade Marie..slit av bindeln!!! ”skriker” Helena desperat ut med hela sin själ, men inget hörs ut i rummet.
Fler noveller av samma författare
Vågar man hoppas att det blir väldigt många kapitel till? Ju fler desto bättre...