Mitt straff
Jag ligger på mage i sängen, med täcket ihoprullat under magen, som höjer upp min rumpa. Mina armbågar är lutade på kudden, och handlederna låsta vid varandra med läderbojor, på dem sitter metallringar som hålls ihop av en hake. Mina fötter är fastbundna på samma sätt. Jag vet precis hur jag ser ut, du har tagit bilder på mig i liknande ställningar, med din mobilkamera, och visat mig.
Du har stoppat munnen full på mig, med mina egna trosor, och tejpat för, med en bit silvertejp. Sen har du satt ögonbindel på mig, en svart sak som hålls fast av resår, och lite liknar en mask som amerikanska hemmafruar i filmer tar på sig när de ska sova. Den stänger ute allt ljus, jag kan inte se vad som händer, men jag vet precis hur det ser ut. Och jag hör varje rörelse, och ljud från dig.
Du är besviken på mig, det är det värsta. Jag har brutit mot reglerna, jag har misslyckats, och ingen bestraffning kan göra mer ont än den känslan. Du pratar i normal samtalston, men den hårda rösten ekar i mig.
"Nu börjar bestraffningen, och den slutar inte förrän du lärt dig en läxa."
Jag känner hur jag instinktivt kryper ihop vid de orden, och jag vet precis hur jag ser ut. Det har du också visat mig. En krökt rygg kan vara nästan lika uttrycks full som ett ansikte. En liten sorglig hög av ångerfull slyna, det är vad jag är. Rumpan i vädret redo att ta emot.
Du fäller det första slaget. I vanliga fall kan jag njuta av smisk, men det här är ett straff, det är inte meningen att jag ska njuta. Annars är du ömsint, och försiktig, börjar milt, pausar för att smeka min rodnande hud, och låta mig vänja mig. Nu slår du till, helt utan uppvärmning, med en läderpiska som känns som den skär in i mitt kött, som den biter in i mig. Jag kan inte hålla tillbaka ett ljud av smärta, en blandning av grymtning, och gnyende.
"Djuret ska vara tyst när det blir straffat, annars blir det bara värre."
Du låter piskan svischa fram, och tillbaka, snabba slag med snärten över min rumpa. Jag vet precis hur jag ser ut, har sett massor av bilder av min piskade hud, när valkar börjar blomma upp som ilskna ränder. Ingen vila, ingen nåd. Svisch, svisch, svisch...
Du talar till mig samtidigt, din hårda, lugna röst, den skäller, och hånar mig.
"Ditt smutsiga djur, det är inte mer än du förtjänat.. Ditt boskap, din kåta kossa.. Att du aldrig ska lära dig lyda.. Du ska lära dig vad våra regler betyder.."
På ett plan vet jag naturligtvis att du inte menar allt du säger, men orden biter ändå i mig, präntar in hur besviken du är på mitt beteende. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag hamnar i. Jag vet bara hur det känns, och hur det ser ut på bild. Stackars olydiga Deborah, som blir piskad tills hon knappt vet vad hon heter.
Men det värsta är, som jag skrev förut, inte straffet i sig, varken smärtan, eller hjälplösheten. Det är avståndet till dig, att du inte ens vill röra vid mig nu, att du står på en armlängds avstånd, och inte kommer närmare, att det är en piska som är den enda kontakten emellan oss.
Jag vill mest av allt att du ska röra vid mig, med din hand, att jag ska få känna värmen av din andedräkt, när du viskar att jag är förlåten, och att du älskar mig. Det vill jag att du ska göra, och det kommer du också göra, det gör du alltid, kramar mig, och kysser mig när straffet är över, och allt blir bra igen. Men inte riktigt än, det är inte färdigt.
Slagen slutar falla, jag känner hur du lägger piskan att vila över min rygg, och jag hör hur du drar fram en stol, hur du häller upp ett glas vatten till dig, sätter dig ner, och dricker. Det tar en stund
Det bästa min hjärna vet är att älta, den ältar hela tiden, det är bara du som kan få den att hålla tyst. Efter en stunds tystnad börjar tankarna vandra, jag ser framför mig hur, lite längre fram i tiden, jag står framför hallspegeln utan kläder. Jag tittar på mina märken efter dagens bestraffning, hur rött, blått och svart blivit till smutsigt gult efter hand, trycker till lite grand för att känna hur ont det gör idag.
Hannibal, det är min katt, tittar på min sargade kropp, han ser misstänksam ut. Jag förklarar för honom att matte varit olydig, men det ska inte hända igen. Du tillåter inte att jag säger så, du brukar säga att jag inte ska lova saker jag inte kan hålla. Men Hannibal låter mig hållas, även om han säkert inte tror mig heller, istället stryker han sig mot mitt bara ben, slingrar svansen kring min vad, ungefär som pisk snärten faller längs mitt ben nu. Ni är konstigt lika, han och du, båda älskar mig, trots allt. Din röst drar mig tillbaka.
"Jag är inte färdig med dig än."
Jag väntar, vad kan jag annars göra. Blinkar bort några tårar under bindeln, försöker att inte snörvla högt. Tiden verkar ha stannat helt, jag är extremt medveten om piskan som vilar på min skrikande kropp, och smärtan i mina armar. Jag försöker inte röra mig, inte ställa mig i bekvämare ställning. Jag ska göra som du vill. Du är min drottning, och jag älskar dig mer än livet självt.
Fler noveller av samma författare
jag vill läsa mer :)