Förhandlingen med portvakten del 3
Författare: cecilita Datum: 2010-01-05 07:50:57
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
24 300 gånger
Betyg: 4.3 (12 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Förhandlingen med portvakten 3 av 6
Kanske var det hennes långsamma och eftertänksamma takt, när hon satte den ena foten efter den andra, nerför trappstegen och när hela hennes kropp och psyke tvekade, om hon skulle göra, det hon gjorde, som framkallade att hon verkligen tänkte efter. Nej, hon MÅSTE göra det, det fanns ingen återvändo. Hon skulle bara hämta andan, i en liten fördröjning. Tidigare hade det bara varit ord och meningar, nu insåg hon, vilken katastrof hon hade satt igång, med sitt hetsiga humör. Hon kunde tygla sitt humör emot Göran, men bara till priset av att få släppa det helt fritt mot andra. Det blev de tvära kasten, mellan icke tillåtet och tillåtet, som gav kraft åt kontrollen, mellan kontroll och fritt flöde. Detta var hennes enkla strategi.
Nu var hennes älskade Göran på väg att VRÄKAS ifrån sin lägenhet och hon, ensam, var orsaken till det. Han hade tagit emot henne i sin lägenhet, hon hade bott där gratis, eftersom hon inte hade någon inkomst och hon tackade honom genom att se till att han skulle vräkas. Hur kunde hon! En våldsam vrede vällde upp inom henne, en vrede riktad uteslutande mot henne själv. Hon kände sig som en förbannad egoist, som bara tänkte på sig själv och lät sin stolthet, prydhet blossa ut i förolämpningar mot Portvakten, som bara skötte sitt jobb. Att vara egoist var, inom henne ett starkt skällsord och någonting, som hon inte ville vara eller ville förknippas med. Tvärtom, det var naturligt för henne att se till att hennes omgivning hade det bra. När det gällde de, som låg nära hennes hjärta, hade hon inga begränsningar, på hur väl hon ville. Det blev ett sätt för henne, att visa fram dessa starka känslor, med ännu starkare handlingar. Desto mer och starkare hon kände, desto mer självutplånade handlingar. Säkert var det också det, som hade bidragit till hennes slavinneroll hos Göran. Det var ett rollspel, som båda nu kände sig hemmastadda i och som blivit en naturlig del av deras vardag. Var nu denna lek på väg att utökas ytterligare?
Hon kunde i sin tankevärld känna björkrisets toppar träffa sin nakna stjärt och känna skinkmusklerna spännas inför nästa slag, som skulle följa. När hon skar björkriset ute på ängen, var hon helt övertygad om, att det var Göran, som skulle hålla i riset och hon kände sig enormt upptänd av tanken, att han skulle risa henne på bara stjärten. Men nu, helt plötsligt, förstod hon att den, som skulle hålla i riset och låta den träffa hennes bara stjärt, var Portvakten, en gammal gubbe, som skulle njuta av, att risa en bar flickstjärt. Det var mycket blandade känslor de tankarna framkallade, men hon kunde inte förneka, inför sig själv, att en del av dem var mycket upphetsande. Kanske allra mest för att hon inte kunde påverka det längre och att hon verkligen tyckte, att hon hade gjort sig förtjänt av varje svidande, stickande och brännande träff på sitt bara skinn. Men det kändes också så jäkla mystiskt, upphetsande och förnedrande skönt.
Det var som ett oundvikligt öde, som bara var tvunget att drabba hennes stjärt, oavsett vad hon tänkte, kände eller gjorde och att hon lika bra kunde acceptera det. Men varför blev hon så rackarens upptänd av detta hemska? Portvakten skulle inte bara risa henne, han skulle också kunna titta på henne i hennes skamlöst blottade kroppsdel. Säkert var det tvånget i denna situation, som kallade fram dessa eggande och behagliga känslor. Hon skulle bara vara tvungen att låta det ske och han skulle få bestämma precis var risets toppar stickande och svidande, skulle träffa och hur många slag hon måste ta emot. Det kändes så blandat hemskt och samtidigt skönt.
Hon närmade sig Portvaktens dörr, på första våningen och stannade till, för att tänka klart och inte rusa iväg. Detta stopp hade ingenting med tvekan att göra. Hon hade BESTÄMT sig för, att hon skulle ringa på, be Portvakten om förlåtelse och ursäkt, på ett ärligt och förödmjukande sätt. Hon förstod att hon fick lämna all sin stolthet utanför dörren. Det straff, som hon hade framför sig, hade hon faktiskt gjort sig förtjänt av, flera gånger om. Det FICK faktiskt bita, sticka, svida och bränna i skinnet. Nu vara det bara att bita ihop och ta det! Och dessutom föreslå och ERBJUDA honom, att risa henne. Göran hade varit tydlig på den punkten.
Hur svårt skulle det vara, att övertyga en gammal gubbe om att förlåta henne? Det hade tiotusentals unga tjejer gjort före henne.
Hon bar björkriset, insvept i tidningspapper, i sin vänstra hand och var helt på det klara med att detta ris, skulle komma till användning på hennes stjärt. Hon skulle vara tvungen att erbjuda Portvakten det. Allt skulle bara vara ett straff, en konsekvens av hennes hetsiga humör, som hon släppt löst, vid fel tillfälle. Nu skulle hon bara vara tvungen att rulla sig i stoftet och be om förlåtelse. Hon insåg ärligt, att hon hade gjort sig förtjänt av en risbastu. MEN det tände också en gnista av underkastelse, när hon tänkte på den förödmjukelse hon hade framför sig. Att ligga med bar stjärt framför en gammal gubbe och bli risad. Hon fick ta det! Hon skulle ta det. Hon hade tagit emot ris på stjärten förr och hon tänkte inte ge Portvakten någon signal om, att det framkallade några varma känslor i hennes kropp, om det nu gjorde det. Den första förödmjukelsen räckte! Samtidigt med detta undrade hon nyfiket, hur hennes kropp skulle reagera. Den skulle väl inte avslöja henne, den skammen skulle hon inte klara av!
Göran hade sagt att hon dessutom skulle förhandla med portvakten och erbjuda sig själv, som hans tjänarinna och sköta hans hushåll, under tiden som hon INTE fick följa med till Linköping. Göran hade betonat, att hon hade fria händer, vad det gällde honom själv, i förhandlingen med Portvakten. Hon visste inte riktigt vad Göran hade menat med ”fria händer”, men fria händer betydde tydligen, att hon var tvungen att få Portvakten, att inte sända brevet, till varje pris för henne. Att hon fick göra vad hon måste, för att inte brevet skulle sändas. Jo, det måste hon. Hon var nog tvungen att erbjuda portvakten sina hushållstjänster under en dag eller i värsta fall två. Värre än så skulle det säkert inte bli, hoppades hon intensivt, men kände osäkerheten ringa i öronen. Kanske skulle hon kunna klara av allt detta snabbt och sedan ringa till Göran och be att få komma till Linköping, i alla fall.
Som om, hon hoppas att avbrytande vakna upp från en mardröm, sträckte hon långsamt och dröjande fram sin högerhand mot dörrklockan och tryckte på knappen. Mardrömmen ville inte ge med sig. Hon hörde det surrande ljudet på insidan och väntade. Ingen öppnade, inget hände. Trots att hon egentligen inte riktigt ville, tryckte hon en gång till. Kanske han inte var hemma och då fick hon springa upp och vänta tills nästa försök. Men det skulle inte sudda ut anledningen, bara fördröja effekten av den.
Så hörde hon en röst inifrån:
- Det är öppet!
Hon sträckte fram handen, tog tag i dörrhandtaget, tryckte till, öppnade dörren, steg in i den mörka hallen och stängde dörren efter sig.
- Här inne!
Nu kände hon igen Portvaktens röst inifrån lägenheten. Hon följde ljudet och kom, från mörkret i hallen, in i hans rum.
Hon kände sig plötsligt oklädd, trots sin korta svarta kjol och vita tunna blus, men under det ingen BH och inga trosor. Hon kände bröstvårtorna glida mot den tunna blusen och sin bara rumpa mot den korta kjolen. Portvakten hade i trappan sett hennes stjärt under kjolen och nu var hon klädd på samma sätt. Den stora skillnaden var, att denna gång fick hon vakta på sin tunga och väga varje ord, så att hon inte gjorde Portvakten förargad igen. Nu skulle varje handling, varje tanke, vara helt motsatta till de ute i trappan, tidigare.
Hon gick långsamt och osäkert dröjande in i rummet, det luktade gammalt och lite unket i rummet. Vid ett matrumsbord satt Portvakten, men också en annan man, Pelle. Hon hade sett honom tidigare och han bodde i huset bredvid, det talades i huset om att han och Portvakten söp och spelade kort tillsammans, men hon ville inte tro på elakt tal, utan ville själv bilda sig en uppfattning. Hon såg att de höll på att spela kort, men söp...
- Jasså, det är du?
Portvakten lät arg igen. Hon förstod det och kanske räknade med det, nu när han såg henne, kom väl allt det dumma hon hade sagt för honom.
- Portvakten, jag skulle be om ursäkt för mitt uppförande tidigare!
- Jaha?
Hon kastade en blick mot Pelle, som hade vänt sig på stolen och tittade rakt på henne.
- Skulle jag kunna få tala med Portvakten i enrum, snälla?
- Pelle, tål att höra vad du har att säga!
- Snälla Portvakten!
- Kläm ut med vad du vill eller gå ut och lämna oss ifred!
Hon stod inför ett ultimatum, som bara gav henne ett alternativ, att stanna. Hon kunde inte komma upp till Göran med outrättat ärende. Hon kunde bara inte!
- Snälla Portvakten, det gällde brevet till värden!
- Jaha! Det ligger där borta på sekretären, färdigskrivet, adresserat, med frimärke på och klart att skickas. Det väntar bara på brevlådan. Vad vill du med det?
Hon kände sig till intet gjord. Hon måste föra fram sitt budskap, sin bön om förlåtelse, trots att Pelle satt där och nu helt hade vänt sin stol och tittade på henne, som om han hade väntat sig ett uppträde, på en scen. Hon förstod vad som stod i brevet och visste att det måste rivas, till varje pris eller i varje fall, inte skickas till värden. Till varje pris, för henne! Det var bara att svälja all stolthet och prydhet och… Ja, helt enkelt svälja allt, hon måste bara se till att det INTE skickades!
- Snälla Portvakten! Jag vill be om förlåtelse för mitt utbrott tidigare och för vad jag sa.
- Jaha! Och du har blommor med dig! Tror du att jag kan mutas?
- Snälla Portvakten!
Han var inte lätt att be om förlåtelse inför. Hon kände att hon måste förödmjuka sig till det yttersta. Helst inte inför Pelle, men vad hade hon att välja på? Att lämna nu, gick bara inte!
Hon började sakta ta bort tidningspappret och frilade ett stort björkris, som blev större, när det släpptes fritt från det omslutande pappret. Hon kunde känna sina skinkmuskler spännas, under den korta kjolen, som inför ett slag från det spretiga risknippet. Den mentala kopplingen mellan björkriset och hennes egen nakna stjärt var så tydlig i rummet. Det var därför hon var här. Hon höll det i handen, men riktat ner mot golvet. Nu var det ute i det fria och var ingen hemlighet längre. Ingen av de båda männen kunde tvivla på vad som hände i rummet. En ung flicka, som kom för att be om förlåtelse, hade ett björkris i sin ena hand och det var långt till Påsk. Hur tydligt kunde det bli? Hon såg, att Pelle hade fått en småleende över läpparna och kunde tänka sig vad han tänkte, när han såg en ung flicka med ett björkris i handen.
Portvakten, hon visste inte vad han hette, alla kallade honom bara Portvakten, hon kände att hon var tvungen att fortsätta fram till sitt erbjudande om försoning. Plötsligt kände hon en enorm respekt inför Portvakten. Han hade alla ess och det var inför honom som hon måste förödmjuka sig och be om ursäkt för sitt uppträdande. Tyvärr måste nu Pelle också höra på.
- Snälla Portvakten. Jag har kommit för att be om förlåtelse för vad jag sa och lovar att det aldrig mer kommer att upprepas. Jag erbjuder Portvakten att bestraffa mig på lämpligt sätt!
Nu var det sagt, trots att Pelle satt och saglade med halvöppen mun. Portvakten var tydligen måttligt imponerad och satt fortfarande med ryggen vänd mot henne och vred sitt huvud, bara till hälften, när han talade till henne.
- Vadå erbjuder mig? Skulle det vara till fördel för mig, att bestraffa en ouppfostrad slyna? Det borde dina föräldrar ha klarat av.
- Nej, jag menade inte så. Göran har sagt att jag ska gå ner hit till Portvakten och erbjuda honom att risa mig på bara stjärten, för att jag burit mig illa åt mot en vuxen.
- Jaha! Och vad betyder det?
- Att Portvakten får risa mig och uppfostra mig till att bli en snäll flicka.
- Vill du att jag ska uppfostra dig till att bli en snäll flicka?
- Oh ja! Jag vill att Portvakten uppfostrar mig till att bli en snäll flicka.
- Och lydig?
- Oh ja, jag blir en snäll och lydig flicka, bara Portvakten lovar att inte skicka brevet, snälla?
- Jaha och för att du ska bli det måste jag risa dig på bara stjärten?
- Nej, inte måste! Men Portvakten får gärna göra det, om han vill och tror, att jag blir en snäll och lydig flicka.
- Du vill ha hjälp med att bli en snäll flicka och jag ska hjälpa dig att bli det, genom att uppfostra dig och risa dig på bara stjärten?
- Ja tack, Portvakten!
Hur kunde hon säga ”tack”? Hon kände återigen sina skinkmuskler dra ihop sig inför tanken, känslan och förödmjukelsen och kastade samtidigt en hastig och skygg blick mot Pelle, som småleende tittade på henne.
- Nu ska vi se här! Blir du snäll och lydig för att du får ris på stjärten eller för att jag inte ska skicka brevet?
- Snälla Portvakten! Jag ber er att inte skicka brevet och jag kommer att bli snäll och lydig, av ris på stjärten. Det fungerar så på alla flickor.
Det sista la hon till för att smöra för honom, men kanske också för att hon själv trodde på det.
- Låt oss inte blanda ihop det. Du får ris på stjärten för att jag ska förlåta dig för ditt uppträde i trappen, för din förolämpning av mig. Brevet är en helt annan femma. Vad har du att erbjuda mig för brevet?
Det var alltså detta som Göran menade, med att ”förhandla” fram ett avtal. Hon hade aldrig förhandlat om något eller med någon, i hela sitt liv och visste inte hur hon skulle göra, men förstod, att det gällde, att bara vara rak och ärlig. (Verkligen visar, att det är just det, man INTE ska vara.)
Vad hade hon att erbjuda? Jo, Göran hade visat vägen. Hon skulle erbjuda sig som Portvaktens tjänarinna, under en dag eller helst bara några timmar. Hon kunde ju städa och fixa här i hans lägenhet. Detta tungt möblerade hemmet behövde en kvinnlig hand.
- Jag skulle kunna hjälpa till med att städa här hos Portvakten.
- Jaha! Och hur länge då?
Redan när hon sa det, kände hon att det inte skulle räcka med timmar.
- Några timmar, eller så?
- Några timmar? Tror du att jag har lagt ner möda på att skriva ett brev till gubben, för några timmars städhjälp? Tror du det, på fullt allvar?
- Nä. Kanske en dag då?
- En dag för timmar av arbete, tycker du att det låter rimligt?
- Två dagar då?
- Fortfarande inte intresserad! Du kan gå upp till Göran och säga till honom att börja packa, inför flytten!
- Snälla Portvakten. Låt mig vara här fyra dagar!
- FYRA dagar?
- Eller en vecka, då?
- Tror du att det räcker med att du skulle vara min tjänarinna i en vecka, för allt det arbete som jag har lagt ner på det brevet, med omskrivning och allt?
- Snälla Portvakten, TIO dagar, då?
- Hur lång arbetstid skulle du ha varje dag då?
- Åtta timmar?
- Sa du 24 timmar, ett helt dygn, per dag? 24 timmar i 10 dagar? Eller menar du 8 timmar i 3 månader?
- Ja, om Portvakten tycker det 10 hela dygn!
- Det är inte fråga om vad jag tycker, utan VAD du har att erbjuda mig, som min tjänarinna under tiden du är här.
- Hur då, Portvakten?
- Vad menar du med att vara tjänarinna?
- Att städa, bädda, laga mat, servera och allt möjligt.
- Så du skulle vara min slavinna här, dygnet runt i 10 dagar? Eftersom du blivit en snäll och lydig flicka av risbastun, kommer du väl också att bli en mycket lydig slavinna?
- Ja Portvakten!
Hon visste inte vad hon skulle svara, bara att hon till varje pris måste få honom, att inte sända iväg brevet. Hon trodde att det skulle vara slut på den mentala tortyren där, men…
Men hon tyckte att alltsammans bara rusade iväg, utan att hon fick något grepp om det.
- Då måste vi reda ut vad du menar med, en mycket snäll och lydig slavinna, eller hur? Vad menar du med det?
- Att jag måste lyda portvakten under hela tiden och göra vad Portvakten säger åt mig, städa, bedda, handla, laga till mat och servera och allt annat vad Portvakten behöver ha gjort här i lägenheten.
- Om jag ska ha en naken flicka i lägenheten måste hon väl också erbjuda sexuella tjänster också, eller hur?
- Jag vet inte!
- Vad menar du med att du inte vet? Om du inte vet hur du vill ha det, kan du plocka ihop ditt ris och lämna lägenheten nu. När du kommer upp till Göran, säg åt honom att börja packa inför flytten!
- Nej, snälla Portvakten, jag menade inte så. Jag måste naturligtvis lyda Portvakten och göra som han säger åt mig.
- Och om du inte lyder perfekt då?
- Jag vet inte, men det gör jag. Det lovar jag att göra.
- Men om du inte gör det, vad händer då?
Anne ryckte på axlarna i en tydlig gest, att hon gav upp hela sitt försvar. Det fick bli som Portvakten bestämde, bara brevet inte blev skickat.
- Portvakten bestämmer allt själv.
- Du menar att jag ska uppfostra dig hela tiden du är här, som min slavinna och risa dig, när jag tycker, att du inte lyder perfekt?
- Njahh, Portvakten.
- Nja, är inget svar. Vill du att jag ska risa dig under hela tiden du är här, om jag anser att du inte lyder perfekt, eller inte?
- Ja Portvakten! Jag måste det.
- Nej, du måste inte. Antingen vill du att jag ska uppfostra dig eller inte.
- Ja Portvakten, jag vill bli uppfostrad.
- Och?
- Jag ska vara Portvaktens slavinna här nere, snälla.
Varifrån, här nere hos Portvakten, hade ordet slavinna kommit. Det var ett av hennes hemliga och skönt eggande ord. Hon hade varit Görans fullständiga slavinna och njöt av varje sekund, när bara hans hjärna bestämde, vad som skulle hända i rummet. Men nu måste hon vara slavinna åt en gammal gubbe. Jo, hon skulle vara tvungen att tvinga sig till det, men tyckte inte om de avslöjande och pirrande sköna ilningarna i magen.
Okej, hon hade spånat tillsammans med Göran, om en pojke eller en gammal gubbe, men det hade aldrig tagit någon konkret form, utan bara varit en kontrollerbar fantasi. En fantasi, som hon kunde ändra efter behag och lägga till det hon själv ville. Nja, hon hade faktiskt tänkt sig att vara en viljelös sexrobot åt en gubbe, men den gubben var en ansiktslös individ, som begärde detaljerade, hemska och t o m äckliga handlingar av henne, bara för sin njutning, men hon hade varit TVUNGEN att utföra dem. Det hade triggat igång offerrollen inom henne, att bara vara tvungen att lyda och utföra slaviskt allt det som hon inte ville. Att hon hade valt en pojke (i laglig ålder, NATURLIGTVIS) eller en gammal gubbe, var att hon hos dem kunde läsa in oförutsägbarhet, men också oerfarenhet. De kunde hitta på vad de ville, utan hänsyn till om det var möjligt eller inte.
Hon hade, innan hon träffade Göran, fått hjälp av en kille att bygga ett enkelt datorprogram, som slumpade fram en mängd olika ord i text på skärmen. Sedan hade hon själv enkelt bytt ut de vanliga orden, mot olika order, i en seriell fil. Hon hade ställt sin laptop, med det modifierade programmet, på bordet ute i hallen. Naken och redo, hade hon sedan startat programmet och sedan slaviskt följt alla orderna, som kom upp på skärmen. Slumpen hade fått styra vilka, men innebörden i orden var bestämda av henne själv. Det hade varit svårt, att både lyda texten och läs på skärmen. En röst hade varit bättre, men så långt hade inte i sina mekaniska experiment kommit, innan hon träffade Göran och fick vara hans slavinna, på riktigt.
Plötsligt bröts henne egna funderingar av Portvaktens röst.
- Kan du suga en kuk, slavinna?
Anne kastade en skygg blick på Pelle, som verkade vara mycket intresserad av hennes svar.
- Ja Portvakten, det tror jag.
- Tror, vet du inte om du kan?
- Jo Portvakten, jag har gjort det.
Hon ville inte avslöja, att hon hade gjort det mycket och att hon älskade att göra det för Göran.
- Och din Master var nöjd med dig?
- Ja Portvakten.
- Svalde du allt?
- Ja Portvakten.
Nu kände hon sig verkligen generad, inte minst beroende på Pelles blick på henne och hans småleende, som hon uppfattade som nedlåtande. Varför talade Portvakten om hennes Master, visste han något. Göran hade väl inte sagt något?
För ett kort ögonblick ångrade hon att hon hade spånat med Göran om en äldre man, den fantasin verkade gå i uppfyllelse nu. Den hade varit mycket bättre, som bara en fantasi.
- Har du varit ute och skurit björkriset själv, åt din egen stjärt?
Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hade han sett henne, när hon gjorde det? Det var lika bra att tala sanning, om han visste något och sedan skulle hålla i risskaftet.
- Ja Portvakten!
- Så kommer vi till nästa bit. Hur ser du ut under kläderna. Du tror väl inte att jag vill köpa grisen i säcken?
- Nej Portvakten.
Hon visste inte riktigt vad han menade, även om hon både anade och förstod det. Pelle satt med halvöppen mun och såg nästan trånande på henne.
- Ett litet smakprov är väl på sin plats? Lyft upp kjolen!
Hon visste att Portvakten måste få se henne naken och oklädd, men Pelle, satt ju också där och tittade storögd på henne.
- Snälla Portvakten, kan jag inte få göra det, när Pelle har gått ut?
- Pelle tål nog att se, dessutom kommer han att få se dig naken ofta, under dessa tio dagar och nätter. Ta av dig kjolen! Du har väl inga överraskningar?
Med en djup suck gav Anne upp allt motstånd, öppnade knappen och kardborrfästningen i midjan och lät kjolen falla till golvet. Karborrfästningen hade hon för att hon snabbt skulle bli naken, på kommandoordet från Göran. Hennes skam kände inga gränser. Hon kände, att hon var röd, som en rödbeta i ansiktet, när hela hennes renrakade underliv blottades. Helst skulle hon vilja hitta knappen, som gjorde att hon for igenom golvet, men att hitta den, är lika svårt varje gång. Och mitt i allt elände kände hon en pirrande känsla av förbjudet välbehag i magtrakten. UNDERKASTELSEKÄNSLAN!
//
/
Som kvinna drivs jag av uppmuntran. Jag kan inte tycka att en grupp under 1 promille av läsarna, visar på ett allmänt intresse, oavsett, vilka poäng man sätter.
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Ja vet inte men att läsa de här novellerna för att dom MÅSTE vara rätt satvade tror jag är fel! Man bör nog söka sig till ett anat forum för stav och satts nördar som älskar rätstavning!Novellera är INTE först och främst till för att dom ska vara perfekta ! Utan att för att vi som är för fega för att skriva ska kunna läsa andras upplevelser och fantasier på ett eggande sätt!
Okej jag vet att du skriver andra noveller samtidigt men jag tycker faktiskt denna är best av alla du gör / har gjort! Den är lite snabbare lite mer spontan i händelse förloppet! Men man är fortfarande med i hennes "huvud"!!!!
Super Du bygger upp förväntningarna.
hoppas att del 4 kommer snart!
Utmärkt och upphetsande historia som bygger upp förväntningarna på fortsättningen. För min smak lite för långa meningar med inkonsekvent kommatering och tillkrånglade bisatser. Första meningen i första stycket är ett exempel på vad jag menar.
Femma för historien, fyra för meningsbyggnaden; jag är generös idag och rundar uppåt!
Om det du skriver stämer att du är en KVINNA så är du bätre än en dröm! Det med att det här med TOTAL lydnad i någon form är så sjukt sexikt! Jag menar altså inte nödvändikt vis att slå men just "Jag säger du gör". Just det dära vilkorslösa är så häftikt och du skriver från KVINNANS sida att se det hela! Vilket gör det hela så fruktansvärt bra! ps .Jag har väntat på del tre sedan jag har läst de andra delarna förut! Om det är stav fel jag är dysilektiker en del!
Äntligen, jag har längtat efter fortsättningen på denna novellserien. Oerhört bra språkbehandling och en situationsbeskrivning som gör att man misstänker att författaren verkligen vet exakt vad som händer i en sådan situation. kanske tom av egen erfarenhet .......
Ser med stor förväntan fram emot fortsättningen
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Jag sistänker att alla inte vill/kan/orkar ficksa ett lösenord för att sätta betyg eller dylikt! Jag gjorde det för att en persion gjorde ett "på hopp" på en "författare"! Med sorg över att du måste ha den där promillen inser jag att din mycket sexiga novell inte blir av. Om jag inte skaffar mig en "promille" många konton bara för att få läsa 4 - 6 som är kvar förstås! Så snälla skriv resten är du snäll!!!!!!!