Deborah och Sabina
***************************
Det här är den tredje, och avslutande novellen om Deborah och Sabina.
Den här novellen kommer vara mest berättelse, och mindre sex, så titta gärna på de tidigare novellerna, för mer av den varan.
Tacksam för kommentarer, och kritik!
Kramar från
Debrii
***************************
Deborah satt vid bordet längst in på cafét, och väntade. Hon trummade med fingrarna mot bordet, tittade några sidor fram i boken, och snurrade med sin penna. Med jämna mellanrum tittade hon upp, sträckte på halsen, och spanade ut genom fönstret, förbi ett par kvinnor med latteglas framför sig, som satt på uteserveringen och blockerade delar av hennes synfält. De var dyrt klädda, skrattade hela tiden så högt att det hördes genom glaset, och Deborah var inte ett dugg intresserad, hennes ögon sökte bara efter Sabina.
Nu fick hon äntligen se det hon väntat på, Sabinas figur, insvept i sin röda sommarkappa, klockformade kjol, och krönt av hennes böljande bruna hår, som rörde sig mot ingången. Deborah slutade leka med pennan, satte på korken, slog igen sin bok, och sitt block. Sidorna var fulla med små, täta anteckningar, som i ärlighetens namn inte var särskilt ordnade, eller relevanta. Hon hade tänkt mycket mer på Sabina än på barockens måleri. Hon stoppade böckerna i sin väska, och sköt undan kaffekoppen. Hon tog ett par klunkar vatten, och svischade runt för att inte smaka allt för mycket kaffe i munnen.
Sabina kom in i rummet, med en stor kopp te, och en liten bit bakelse på ett fat. Den liknade henne själv, en behagfullt rund, söt historia, med en knopp av choklad. Deborah var nära att fnissa, det skulle hon inte säga till Sabina. Det får vara någon gräns för smörigheterna, tänkte hon. Hon reste sig, kramade Sabina, och kysste henne lätt.
"Hej, vännen. Hur var det på jobbet?"
"Otroligt spännande. Kunderna var helt förtjusande, och till förmiddagsfikat ledde chefen hela avdelningen i fyrstämmig sång till huvudkontorets ära." Hon log snett. "Du pluggar hårt?"
"Jag vet faktiskt ihop böckerna alldeles nyss. Men det går segt framåt"
"Tur att jag kom då", sa Sabina och tog en första klunk te. "Och distraherar dig lite."
Hörnbordet de satt vid var mycket litet, och under bordsskivan sträckte Sabina ut sin vänstra hand, och la den i Deborahs knä. Hon öppnade handflatan, och vilade den mot Deborahs skrev, ovanpå jeansen. Med andra handen tog hon upp en av caféets små gafflar, och började dela sin bakelse i bitar, utan att låtsas om vart vänsterhanden tagit vägen. Så fräck är hon, tänkte Deborah. Hon ställde tillbaka kaffekoppen framför sig, fingrade på handtaget. Särade lite på benen, ytterst lite. Sabina fick gärna lägga sin hand var hon ville.
Sabina var tyst en lång stund, sen tittade hon upp, och log, med en retsam glimt i ögonen.
Det hade gått fort, väldigt fort. Våren hade blivit sommar, ett infall hade blivit något djupt, men än då länge outtalat. Deras möten i Deborahs lägenhet hade blivit till vanligt vänskapligt umgänge också, utflykter, caféer, utgång på stan, lata kvällar i soffan framför teven. De träffade varandras vänner, rättare sagt, det var mest Deborah som fick träffa Sabinas vänner, för själv hade hon inte så många. Kvalitet före kvantitet. Hon hade några som hon verkligen litade på, Mathilda, Fredrik, och Camilla. De hade träffat Sabina ett par gånger, Camilla var till och med på den första festen, där de sågs. Alla verkade tycka bra om Sabina.
"Vad tänker du på? Jag vet att du tycker det är en dum fråga, men nu måste du svara."
Deborah suckade tillgjort. "Jag tänkte på enhörningar."
"Precis vad jag trodde. Min vänsterhand kan läsa tankar, förstår du."
"Jaså, minsann. Kan den läsa ut vad jag tänker på nu?"
Sabina naglade fast hennes blick med sina ögon, bruna och troskyldiga, tittade djupt, och hypnotiserande, innan hon sänkte sina markerade ögonfransar, och bröt kontakten. Hennes ögon var som på en tavla.
"Det behöver jag ingen tankeläsning för att veta." Hon rodnade. Deborah måste skratta, Sabina rodnade faktiskt.
Sabina öppnade dörren till sin etta, som hon besökte allt mer sällan. Hon hade spenderat mycket tid hos Deborah på sista tiden. Hon tittade bland posten, som låg i en hög på dörrmattan, och där låg det hon väntat på, paketet som hon beställt.
Hon darrade faktiskt på handen när hon öppnade det, och det fick henne att skratta lite åt sig själv. Hon tog bort papp kartongen, rev hål på plasten, och där var den. Hon tog den i sin hand, försiktigt, som för att inte fläcka ner den med sina smutsiga händer. Hon hade fjärilar i magen.
Hon tyckte inte om plastpåsen, utan tog en scarf från hatthyllan. Hon gick in i rummet, utan att ta av sig skorna, öppnade sitt syskrin, hämtade ett par knappnålar, och klippte till en bit sidenband. Så gjorde hon ett litet paket, med scarfen, ihophållet av nålarna, och med en röd rosett på. Hon stoppade nöjd ner paketet i sin axelväska. Hon öppnade sin garderob, och tog med sig ännu lite mer kläder.
Sen vattnade hon sina två krukväxter, drack själv ett glas vatten i kokvrån, stängde, och låste dörren, och tog bussen tillbaka till Deborahs lägenhet, där hon redan hade det mesta av sina kläder, de personliga tillhörigheter hon behövde, och dit hon hade fått extranycklar.
Deborah skulle komma hem halv sex, och tjugo över sex väntade Sabina i hallen, på knä. Hon hade klätt upp sig, eller klätt av sig, beroende på hur man såg det. Hon hade höga strumpor, vita spetstrosor, med strumpebands hållare, och matchande behå. Hon stod på knä, och vilade händerna på lårens ovansidor.
Hon hade en stark känsla av att det hon tänkte göra nu var både det bästa hon någonsin gjort, och samtidigt det mest korkade. Hon riskerade faktiskt allt, hon gjorde sig sårbar. Men det kändes helt rätt. Vad kunde hon göra.
Deborah blev sen, och det började göra ont i Sabinas knän, men hon väntade. Klockan tjugo i hörde hon låset, dörren öppnades, och Deborah stod i dörren. Hennes blick föll genast på Sabina, och hennes mun formades till ett O av förvåning. Det var tyst i något ögonblick.
Om Sabina var uppklädd, så var Deborah som vanligt. Trasiga jeans, med det ärrade bruna läder bältet, en tröja med Motörhead, svart jacka i skinnimitation och en militärliknande svart keps på huvudet. Hennes kattlika ögon stirrade ohöljt på Sabina. Sen började hon flina, ett retsamt men kärleksfullt leende. Hon satte ner sin lilla ryggsäck på golvet, och drog igen dörren efter sig.
"Hej, vännen! Vad har jag, och grannarna, gjort för att förtjäna ett så fint välkomnande?"
Sabina tänkte, att om grannarna inte var döva, så hade de nog redan hört tillräckligt från Deborahs lägenhet för att inte låta sig överraskas. Dessutom såg hon nästan aldrig någon i trapphuset. Hon tänkte resa sig upp för att ta Deborahs jacka, men Deborah hann före. Hon sjönk snabbt ner på huk, la armarna om Sabina, och gav henne en kyss. Sabina besvarade den, Deborahs tunga var knottrig mot hennes läppar, tunga, och tänder. Deborah pussade henne utanpå läpparna en extra gång, och drog tillbaka huvudet.
"Allvarligt, vad är det vi firar? Jag har väl inte glömt något?"
"Nej, det har du inte."
Nu reste sig Deborah, och Sabina skyndade sig att följa efter, och tog hennes jacka, och mössa. Hon hängde den på en galge, och ledde Deborah, med en lätt beröring i sidan, in till köket. Deborah svarade på beröringen, genom att lägga handen på Sabinas arm.
"Maten är klar, älskling."
Deborah log uppskattande. "Jag känner det, det luktar väldigt gott."
Sabina hade gjort en stuvning med soja kött, och olika grönsaker, jasminris, och en chokladkaka till efterrätt. Hon drog ut stolen åt Deborah, och hällde upp vin till henne. Deborahs blick föll på scarf paketet som låg mitt på bordet. Sabina log hemlighetsfullt, och skakade på huvudet.
"Först efter maten."
"Okej. Jag ska inte klaga, för jag är minst lika hungrig som nyfiken."
Deborah lät sig väl smaka. Sabina hade sämre aptit, fjärilarna i hennes mage verkade vilja ha utrymme att flaxa, så hon tittade mer på Deborah än hon åt. Det var konstigt, tänkte hon, att hon kunde sitta så naken, jämfört med Deborah, utan att känna sig generad, eller obekväm. Att hon kunde stå på knä i hallen, och vänta på Deborah, något hon aldrig gjort förr, som om det var den mest naturliga sak i världen. Det skulle aldrig ha gått med någon annan.
Innan kakan, tänkte Sabina, det är nu eller aldrig. Hon reste sig, och lyfte undan tallrikarna. Sen la hon paketet framför Deborah. Hon satte sig på golvet bredvid henne.
"Nu får du öppna din present."
Deborah mötte hennes blick, med sina genomträngande gula ögon, och ett nyfiket leende. Sen började hon dra i sidenbandet. Sabina mindes plötsligt,
"Ta det försiktigt, det sitter ett par nålar i paketet."
"Tack för varningen. Bra sätt att hindra mig från att slita upp paketet."
Hon fnös till, och drog undan handen.
"Ajdå. Så klart stack jag mig i fingret i alla fall.." Hon tittade på det, det blödde inte. "Ja ja. Ingen ros som inte har sina taggar."
Bandet var borta, hon la ner knappnålarna på bordet.
"Spänningen är olidlig..", skrattade hon.
Sen vek hon upp scarfen. Det var en paddel, alltså ett platt läder redskap att smiska med, i brunt läder, med handtag, ett par hål för att minska luftmotståndet, och ett rosa hjärta i mitten. Deborah la ner scarfen, och höll paddeln i handen. Sabina såg upp mot henne.
"Den är till dig, en påminnelse om vad jag känner för dig, och vad det betyder för mig att bli smiskad av dig."
Hon rodnade när hon sa det, tittade ner i marken.
"Den är av skinn, och jag vet att du är vegetarian, men jag tänker sluta äta kött också, som någon sorts vegetarisk kompensation."
Hon vågade titta upp mot Deborah, för att få veta vad den plötsliga tystnaden betydde. Den måste betyda någonting bra, för Deborah log, så brett, och med hela ansiktet, mer än Sabina nånsin hade sett. Hon sträckte ut handen, och klappade Sabina på håret, la det tillrätta bakom hennes öra.
"Åh, Sabina. Du är så fin. Tack! .. Det måste vara den bästa present jag fått."
Nu eller aldrig, tänkte Sabina igen. Hon drog efter andan.
"Det är en sak till", sa hon. "Jag måste fråga nu, jag bara måste.. Deborah, vill du låta mig bli din flickvän, och din slavinna?"
Den här gången såg hon inte ner i golvet. Nu eller aldrig.
"Jag vill ge mig till dig, jag vill att du ska äga mig."
Deborah reste sig upp, så stolen sköts bakåt. Hon tog Sabina i handen, och fick henne att resa sig upp. Det gick fort, Sabina hann inte utläsa hennes ansiktsuttryck, Deborah höll fortfarande paddeln i handen.
Hon öppnade munnen, och det dröjde ett ögonblick, som för Sabina kändes som en hel evighet, innan hon svarade.
"Sabina, du hedrar mig, och gör mig alldeles överväldigad. Jag vet inte alls vad jag ska svara, annat än ja, såklart, naturligvis.. Det är en ära, som en dröm, självklart, Sabina, vill jag inget hellre än att äga dig!"
Hon slog armarna om Sabina, med paddeln fortfarande i handen bakom hennes rygg, och de kysstes. Först hetsig, sen långsammare, och långsammare, en utdragen, varm kyss, som fick Sabinas hud att knottras på ryggen, och fjärilarna i hennes mage att förvandlas till en stadig värme, som rörde sig nedåt, mot hennes kön. Hon strök Deborah över ryggen, och hon kände hennes hårda bröstvårtor genom tröjan.
Deborah viskade till henne, fortfarande mun mot mun.
"Vi kan äta kakan senare, i sängen."
Senare på kvällen låg Sabina och Deborah bredvid varandra i Deborahs säng. Fönstret var öppet för att släppa in sommarnatts brisen. Musik av Beethoven spelade fortfarande lågt från Deborahs stereo.
Sabina låg på mage, med rumpan utstickande under täcket. Hennes skinkor, och lår var röda, och varma. Paddeln låg på nattduksbordet, hennes vita underkläder låg i en hög på golvet, bredvid Deborahs jeans, och svarta trosor. Två fat, med smulor av chokladkaka på, stod också på golvet.
Deborah sov på sidan, med ansiktet vänt mot Sabina. Hon snusade sött, med munnen halvöppen, och håret på ända, och de seniga armarna ovanför huvudet på kudden. Hon hade fortfarande sin Motörhead tröja på sig. Sabina hade doften av Deborahs fitta i ansiktet. Hon blundade, och tänkte att det borde hjälpa henne att drömma vackra drömmar. Hon strök med fingrarna över sin ömma rumpa. Varje ros har sina taggar, tänkte hon.
Fler noveller av samma författare
alltså, människa,.. du är ju bara helt fantastisk!!