Tantomannen
”Det var då själva fan!” Kommissarie Svendsen slog pappersbunten bredvid sig i bordet där han satt och såg ut över kollegerna som samlats för veckans första morgongenomgång. ”Det här var det åttonde överfallet vid Tantolunden på tio veckor – och vi har ingenting! Inget DNA, inget signalement, inga fingeravtryck, inga skoavtryck. Den jäveln säger inte ens nånting! Den här senaste tjejen hade polisen på tråden bara sekunder efter genomförd våldtäkt, men det hjälper inte.”
De församlade poliserna såg ned i borden framför sig, några skruvade på sig. Svendsen rev sig irriterat i skägget.
”Och den här typen som var inne på förhör i helgen?” vågade någon sig på att fråga.
Kommissarie Svendsen ryckte uppgivet på axlarna. ”Han blev tagen av en patrull som av en slump passerade när han kom springande ut ur parken precis samtidigt som de fick larmet och han liknar folk som har synts i närheten av Tanto efter tidigare överfall. Men mer än så är det inte, det är inte olagligt att komma springande ut ur parker. Inte än”, tillade han med ett snett leende. ”Du kan väl berätta, Nilsson, det var ju du som hörde honom.”
Nilsson vred sig så att han kunde vända sig till kollegerna som satt runt honom i rummet. ”Ja, jag var alltså här i lördags kväll när de kom in med honom, en Tom B–, 23 år, hemmahörande på Söder. Det var ju oerhört svagt redan från början, men jag kunde i alla fall fråga vad han gjort där och varför han hade så bråttom. Och om han sett nånting som kunde vara av intresse för oss. Han skulle på bio, påstod han, var sen till halvtioföreställningen. Och han hade inte gjort några särskilda iakttagelser i parken. Så var det med det.”
”Hur verkade han då” frågade inspektör Lisa Blixt.
Nilsson funderade ett ögonblick. ”Kall. Iskall. Han hade inte ens lust att förklara varför han sprungit, ’jag måste inte bevisa något’, sade han flera gånger, smålog hela tiden. Det där med bion var bara ett infall efter att jag konstaterat att det verkade jävligt konstigt att rusa omkring i höstmörkret i Tanto kvart över nio. Jag ger mig fan på att det verkligen är han, men… Som sagt…” Meningen rann ut i sanden. Det förblev tyst i rummet några ögonblick. Slutligen bröt Svendsen stillheten:
”Nu sätter vi igång! Jag vill inte höra talas om fler överfall av den här psykdåren!”
När Lisa Blixt sjunkit ned på den hårda stolen bakom sitt skrivbord blundade hon hårt och masserade tinningarna. Måndag morgon och redan så trött, fast hon varit ledig hela helgen. Det kändes rätt hopplöst. I brist på annat drog hon fram utskriften av förhöret med det senaste offret för vad som verkade vara en serievåldtäktsman som härjade i och runt Tantolunden mitt i Stockholms innerstad. Hon hade redan läst förhöret ett par gånger före morgonsamlingen, men som det var nu kunde hon inte komma på något bättre att göra.
Det var samma historia som vid de sju tidigare överfallen: en ensam kvinna som fick någon typ av tygpåse dragen över huvudet, släpades bort från vägen och tvingades ned på marken. En gärningsman som var mycket bestämd och effektiv, men som tog god tid på sig och som inte lämnade några som helst spår. Det verkade till och med som om han drog sig ur och tog hand om sädesvätskan på något sätt. Lisa Blixt suckade. Det var som Svendsen sagt: den jäveln hade inte ens sagt någonting, så man hade varken dialekt, brytning, ordval eller ens röst att gå efter.
Plötsligt ryckte kriminalinspektör Lisa Blixt till. Kanske ändå… Hon bläddrade snabbt fram till stället hon kommit att tänka på, och mycket riktigt. Offret beskrev hur gärningsmannen gjort ett långt utdraget, gurglande ljud från strax innan han drog sig ur henne tills han var färdig, som hon uppfattat det. Lisa Blixt rotade runt i den närmast organiskt oordnade pappershögen på skrivbordet tills hon hittade förhören med de tidigare offren.
”NN uppger att förövaren mot slutet av samlaget ’kluckade’ eller ’bubblade’”, hette det på ett ställe. Ett annat offer, en medelålders bibliotekarie, hade beskrivit det som att våldtäktsmannen ”låtit gurteralt (?)”. Lisa Blixt kunde inte låta bli att fnissa åt Nilssons språkliga tillkortakommanden och klottrade ”gutturalt” i marginalen.
När hon var färdig kunde hon konstatera att det i inte mindre än fem förhör fanns formuleringar som antydde att gärningsmannen lät på ett mycket karakteristiskt vis när han kom. Hon funderade en stund. Lisa Blixt hade varit sexuellt aktiv sedan de tidiga tonåren. Skulle man vara ärlig kunde man till och med säga att hon varit tämligen aktiv det mesta av tiden, och var så fortfarande vid 32 års ålder. ”Varför skulle jag annars vara så trött en måndagsmorgon”, tänkte hon för sig själv. Hon hade hört män som skrek när det gick för dem och män som bara suckade till. Hon hade hört väsanden och stönanden, till och med crescendot på en tenoraria en gång, men aldrig några gurglanden.
Beslutsamt letade hon fram telefonnumren till offren började ringa runt. Tre timmar senare hade hon talat med sju av kvinnorna, och i sex av fallen hade förövaren verkligen givit ifrån sig ett gurgelliknande ljud; den sjunde visste inte hur hon skulle beskriva honom mer än att det låtit mycket speciellt. Den medelålders bibliotekarien uppgav till och med att hon poängterat just detta märkliga ljud för Nilsson. Hon hade beskrivit det som ett ”gutturalt, närmast oartikulerat ljudkluster, konsonanter snarare än vokaler”, och sagt, till både Nilsson och Lisa Blixt, att hon aldrig hört något liknande. ”Och tro mig”, hade hon avslutat, ”jag har viss erfarenhet.” Lisa Blixt flinade åt sina anteckningar. En själsfrände…
Efter att ha renskrivit en lista över beskrivningarna i förhören och förtydligandena på telefon begav sig Lisa Blixt till kommissarie Svendsens rum. ”Har du tid ett ögonblick?” frågade hon och lutade sig mot dörrkarmen. ”Jag tror att jag har hittat något.”
Svendsen såg upp från Dagens Nyheters söndagskorsord som tydligen fortfarande på måndagen plågade honom. ”Jaså? Psykdåren i Tanto? Sätt dig.”
Lisa Blixt slog sig ned i en av besöksstolarna och redogjorde för förmiddagens mödor. Svendsen lyssnade uppmärksamt men med ett klentroget ansiktsuttryck. ”Jaha”, sade han efter avslutad genomgång och rev sig i skägget. ”Det var uppmärksamt, Blixt. Jävligt uppmärksamt. Men nu då? Vad gör vi med det här? Skickar ut en efterlysning av karlar som bubblar i käften när det går för dem?”
”Jag har tänkt på det”, sade inspektören och tvekade ett ögonblick innan hon fortsatte. ”Jag tror att jag kan ordna en vittneskonfrontation. Förutsatt att den där Tom B– är rätt person, alltså.”
”Vad fan sitter du och säger?” gormade kommissarien. ”Konfrontation? Hur skulle det gå till? Och vi kan ta mig fan inte plocka in den där B– igen så länge vi inte har något mer konkret än att han var i Tanto i lördags! Vi får JO och JK och justitieministern och fan och hans moster på oss. Och sen får vi sparken, hela roteln. Eller ännu värre, omplaceras till arkivavdelningen.”
”Var snäll och lyssna på mig, Svendsen”, vädjade Lisa Blixt. ”Jag vågar garantera att den här Tom B– inte kommer ha något emot att delta i konfrontationen. Och blir det problem tar jag hela ansvaret, anmäler mig på arkivet innan du ens hinner skrika mitt namn. Vi måste göra nånting för att få tag i den här galningen innan panik utbryter.”
När Lisa Blixt förklarat hur hon tänkte genomföra konfrontationen satt kommissarien tyst en lång stund, djupt tillbakasjunken i sin högryggade stol. Så lutade han sig framåt, satte armbågarna i skrivbordet och såg stint på inspektören. ”All right”, sade han och nickade långsamt. ”All right. Du får ordna det här. Men det ska gå oerhört diskret till, jag vill inte höra ett knyst om saken. Förstått? Vi blir naturligtvis hängda allihop om det här kommer fram, men jag ska personligen se till att just du blir satt på stegel och hjul innan jag får snaran om halsen.”
Kriminalinspektör Lisa Blixt log milt mot sin överordnade. ”Jag lovar, chefen. Jag ska ta fast det här kräket.”
Efter lunch rekvirerade Lisa Blixt en omålad bil i garaget under Polishuset på Kungsholmen och körde ut till Polishögskolan i Sörentorp. Där tillbringade hon återstoden av dagen med att utse figuranter till sin vittneskonfrontation. För att kunna hitta deltagare som var någorlunda lika den huvudmisstänkte hade hon hört efter med Nilsson hur det förhöll sig med Tom B–s fysik. Föga överraskande visade det sig att han var i god fysisk form och något över medellängd. ”Så måste han ju se ut om han ska orka släpa runt på folk som gör motstånd”, tänkte Lisa Blixt och plitade ned kriterierna för att få delta i konfrontationen i sitt block. Det blev en kort lista: ”Ung. Vältränad. Lång. Snygg.” Hon log brett för sig själv där hon satt bakom ratten på Polishögskolans parkering. Den sista punkten var mest för att göra jobbet uthärdligt för henne. Eller ännu uthärdligare, snarare.
Efter ett par timmar på campus hade hon hittat vad hon sökte: nio polisstudenter mellan 20 och 24 år att ligga med under veckan. ”Såhär måste det vara att gå längs Biblioteksgatan som rik och titta på allt snyggt”, tänkte hon, nöjd med sin liknelse. ”Jag har visserligen tjänsteuppdraget istället för pappas kreditkort, men jag pekar bara på det jag vill ha och får det.” Fast det var faktiskt en sanning med modifikation; en kille hade förklarat att han gärna ställde upp för rättvisan, men att han var gay och därför knappast lämpad för uppgiften, och två hade avböjt med hänvisning till förhållanden. Å andra sidan hade fyra stycken med flickvän tackat ja sedan kriminalinspektören bedyrat att alla deltagare garanterades fullständig anonymitet utanför en mycket begränsad krets.
Hon var tillfreds när hon återvände till stan den eftermiddagen. Det kändes som om utredningen äntligen lossnat.
På tisdagen möttes Lisa Blixt av en muntert grinande Nilsson på väg in till morgonsamlingen. ”Om du behöver fler figuranter vet du var jag finns”, sade han och anlade vad som förmodligen skulle vara ett charmörleende, men som stördes av snus och tänder som missfärgats av en miljon koppar automatkaffe.
Hon han inte svara innan den för dagen ovanligt vresige kommissarie Svendsen drog igång sin genomgång av läget i pågående utredningar. När den var avslutad skickade han iväg sina mannar. ”Utom du, Blixt! Mitt rum, nu!”
De två gjorde sällskap dit under tystnad, men så snart dörren var stängd bakom dem tog han till orda. ”Jag vet inte om det är bekant, men inspektörens lilla konfrontation är det allmänna samtalsämnet i huset idag. Jag förutsätter – för om det inte förhåller sig på det viset är detta inspektörens sista arbetsdag här – att det är någon av inspektörens deltagare som känt sig smickrad av inspektörens förslag och bestämt sig för att dela glädjen med någon nära vän, som i sin tur bestämt sig för att dela sin oförställda beundran av den snillrika utredningsåtgärden med övriga anställda vid huvudstadens polismyndighet.” Här höjde kommissarien handen för att förekomma Lisa Blixts försök att avbryta. ”Jag har förnekat varje kännedom om saken, och jag förutsätter – för om det inte förhåller sig på det viset är detta inspektörens sista arbetsdag här – att inspektören gör samma sak.”
Lisa Blixt var på väg att ge sig in i argumentation med Svendsen, men hejdade sig. ”Naturligtvis”, sade hon.
”Dock”, fortsatte kommissarien och suckade. ”Jag har tänkt igenom saken och kommit fram till att din idé är den bästa vi har för ögonblicket. Den enda, om sanningen ska fram. Så hädanefter vill jag att du verkligen är diskret. Stenansikte på och utgå.”
Den veckan fick Lisa Blixt fler besök vid sitt skrivbord än hon någonsin haft. Ett stort antal manliga, och inte så få kvinnliga, kolleger erbjöd sig att hjälpa henne med vad hon nu hade för sig. Efter ett par dagar tog hon med sig en brödkniv från personalmatsalen och förklarade glatt för alla tjänstvilliga besökare att hon tacksamt tog emot figuranter för den kommande kukkonfrontationen. ”Om du bara drar ned byxorna ska jag se till att det är snabbt överstökat.” Påhälsningarna avtog.
På kvällarna satt hon kvar sent, åt en sallad vid skrivbordet, böjd över papper och protokoll tills ett relativt lugn lagt sig i det stora Polishuset. Då tog hon emot sina konfrontationsdeltagare, en efter en, i ett avskilt beläget konferensrum hon lagt beslag på. Svendsen hade helst velat se att hon skötte det hela i hemmet, men hon hade förklarat att hon aldrig i livet tänkte släppa den misstänkte Tom B– över sin tröskel, och att det var viktigt för rättssäkerheten att alla figuranter deltog under liknande omständigheter. Hon ordnade rummet så trevligt det bara gick: lade ut ett rent lakan över den stora, nedsuttna soffan, och tände några värmeljus och smålampor istället för lysrören. På bordet ställde hon ett fat med vindruvor och några små flaskor läsk och mineralvatten.
För varje polisstudent hade Lisa Blixt avsatt en timme. ”Så lagom romantiskt”, tänkte hon, ”men det är ju inte vitsen heller.” Hon tog emot tre per kväll under tisdagen, onsdagen och torsdagen. Hon mötte dem vid receptionen, och väl i säkerhet bakom stängda dörrar hjälpte hon dem av med ytterkläderna och bad dem sitta ned i en stol vid konferensbordet. Hon förklarade än en gång vad det gick ut på men utan att avslöja att det var just ljudet i utlösningsögonblicket hon var ute efter. De skulle helt enkelt ligga med varann utan att tala. Det skulle inte förekomma några kyssar eller andra ömhetsbetygelser, och det vore bra om killarna var lite hårdhänta, eller åtminstone inte alltför hänsynsfulla. ”Vi ska inte älska utan knulla, om du förstår hur jag menar”, förklarade hon. ”Och vänta inte på mig, huvudsaken är att du blir nöjd.”
Efter den lilla, inte så upphetsande, inledningen hjälpte hon dem av också med resten av kläderna om de ville. Hon kunde strippa för dem om det behövdes, och för att få dem i stämning gav hon dem gärna en avsugning eller runkade upp deras kukar. Hon gjorde kort sagt sitt bästa för att få dem avslappnade och redo – även om det inte precis var ett omöjligt uppdrag att kåta upp dessa killar i tjugoårsåldern. När de var beredda och hade fått på sig kondomen startade Lisa Blixt bandspelaren, och så satte de igång.
I efterhand skulle veckan flyta samman för kriminalinspektören till en enda lång kavalkad av unga, kåta män som tog henne på olika vis på den saggiga soffan i Polishuset. Det blev omöjligt att komma ihåg exakt vad hon gjort med vem och vilken kväll, men framöver återkom hon ofta i minnet till den där höstveckan; att det var den mest osannolika och intensiva i hela hennes sexliv rådde det ingen tvekan om. Alla var ivriga att hjälpa till, och att hon i deras perspektiv var en lite äldre kvinna som stod högt ovanför dem i hierarkin var säkert inte heller i vägen. Kanske tänkte någon av dem också att detta knappast kunde vara något hinder i den kommande karriären – de hade visat sig villiga att göra allt för kåren!
Hon själv var noga med att låta killarna jobba mest och hon försökte vara så tyst som möjligt för att ljuden från dem skulle höras bättre, även om hon naturligtvis i längden inte helt kunde låta bli ge ifrån sig ganska högljudda stön. Ett par killar var sällsynt välutrustade och när de i enlighet med hennes anvisningar stötte i henne med mera kraft var hon tvungen att bita sig i underläppen för att inte skrika till. De flesta tog henne bakifrån, hon stående på alla fyra i soffan och han stående bakom, hållande i hennes höfter. Kanske för att det var minst intimt och kärleksfullt så.
De allra flesta gjorde rätt väl ifrån sig sett till omständigheterna, men en särskilt kortsnaggad och vältränad student med en kuk som var lika liten som hans inlevelseförmåga verkade rätt nöjd med att hon låg helt still på rygg medan han tillfredsställde sig med henne; när hon försökte lägga sig lite mer bekvämt korrigerade han helt enkelt hennes rörelse och fortsatte, liggande tungt över hennes späda kropp, våldsamt frustande. Tack och lov var det rätt hastigt överstökat. Lisa Blixt blundade och skänkte hans ansiktslösa flickvän en medlidsam tanke.
Orgasmerna var alltså det väsentliga, och om hon märkte att killarna närmade sig ansträngde sig kriminalinspektören för att vara tyst och stilla. Alla kom i kondomerna, inne i henne. Några med en lätt utandning, helt utan förvarning, andra med buller och bång efter att alldeles hörbart ha arbetat sig upp mot klimax. Nu när hon för första gången skärpte sinnena för att ta in de olika ljuden noterade hon hur varje man lät på sitt eget distinkta vis när han sköt sin sats. Hon kunde inte låta bli att flina för sig själv när det slog henne att man kanske skulle börja samla på ljudet av kommande killar, bära runt på en diktafon, alltid redo.
Efter att ha pustat ut några ögonblick fick konfrontationsfiguranterna läsa in ett kontrollnummer på ljudbandet för att man i efterhand skulle kunna identifiera dem. Listan med deltagare och deras respektive kontrollnummer skulle nogsamt hållas hemlig, försäkrade Lisa Blixt och stängde av bandspelaren. Så klädde de på sig och gjorde sällskap till receptionen. Var det någon av kvällens två första deltagare som skulle vinkas av blev det lite bråttom upp till rummet för att byta lakan och kassettband och städa bort spåren av det förra mötet, men i stort sett flöt det hela smidigt och med hyfsade marginaler. När hon tagit farväl av den sista besökaren varje kväll simmade hon två längder i bassängen intill personalrestaurangen, och avslutade runt midnatt med en stund i bastun. Väl hemma somnade kriminalinspektören i samma ögonblick som hon lade huvudet på kudden.
På fredagen var det dags för den sista figuranten i Lisa Blixts ljudkonfrontation, den på ytterst lösa grunder huvudmisstänkte Tom B–. Hon hade ringt honom redan på onsdagen och förklarat att hon väldigt gärna skulle vilja träffa honom på fredagen och ställa några kompletterande frågor om hans iakttagelser i Tantolunden föregående helg. Innan hon med bultande hjärta slog numret, nervöst vankande i Kronobergsparken för att slippa lyssnande kolleger, prövade hon tyst för sig själv olika röstlägen. Först hade hon tänkt tala med djup, beslöjad, lite whiskysexig röst, men så kom hon fram till att han nog lättare skulle nappa om hon var ljust naiv.
”Du får förlåta min kollega som du pratade med i fredags”, sade hon till Tom B–. ”Han är ärligt talat inte så intelligent. Jag däremot…” lade hon till och hann undra om hon tog i för mycket när hon lät meningen rinna ut i ett fånigt fnitter.
I början av samtalet hade han låtit avvisande, men ju mer hon bredde på, desto mer mjuknade han, steg för steg. Först blev han tveksamt avvaktande, därefter försiktigt positiv, och när hon slutligen beklagade sig över att den där Nilsson – som för övrigt tyvärr skulle vara kvar i Polishuset ända till typ sju på fredag – trodde att hon var en jättejättedålig polis bara för att hon var blond och tjej föreslog han själv att han skulle inställa sig för det där kompletterande vittnesförhöret framåt åtta på fredagskvällen – om det passade henne. Det gjorde det. ”Alltså, jag fattar om du vill ha med en advokat. Det är helt lugnt i så fall”, sade hon innan de avslutade, men han avböjde.
Den här gången struntade hon i att piffa upp konferensrummet – inget lakan i soffan, kallt lysrörssken istället för tända ljus. Hon ställde den klumpiga bandspelaren på en stol bredvid konferensbordet, fullt synlig men inte så uppseendeväckande, och lämnade bara en mikrofon framme. Efter att ha sett över sminkningen, försett sig med läppglans och justerat push up-behån tog hon hissen ned till receptionen ett par minuter före åtta.
Det var av naturliga skäl inte så många besökare som anlände så dags en fredag, men även om det strömmat folk in och ut genom dörrarna skulle Tom B– ha utmärkt sig. Han var visserligen inte långt över medellängd, men rörde sig med sådant självförtroende, sådan självklarhet, att han omedelbart gjorde intryck. Han var klädd i svart jacka och blå jeans, vita sneakers och vit basebollkeps. Han var vältränad utan att vara groteskt stor, hade ett ansikte med rena, regelbundna drag och väl markerad käklinje, och i nacken var det kastanjebruna håret kort trimmat. Han såg helt enkelt mycket bra ut, konstaterade Lisa Blixt, och tänkte att alla hennes kriterier för konfrontationsdeltagande var uppfyllda.
I hissen upp bad hon om ursäkt för att hon var så himla jobbig och bad honom komma vid den här tiden, men han log ett kallt leende – med alla tänder men utan ögon – och intygade att han gärna ville hjälpa till. När de satt sig vid bordet startade hon bandspelaren och redogjorde för tidpunkten, vem hon var och vem han var. Hon frågade om han var där frivilligt, om han ”fattat att han så klart fick ha med sig en advokat ifall han ville” och om han förstod att det som framkom eventuellt skulle kunna användas emot honom. Det där sista var vanligare i amerikanska filmer än i svensk polisiär verksamhet, men Lisa Blixt tänkte att det var bäst att hålla ryggen fri. Tom B– svarade jakande på alla inledningsfrågor, och därefter fick han kortfattat berätta vad han sett och inte sett i Tantolunden. Hans historia om biobesöket utgjorde en möjlighet att byta samtalsämne som den synbarligen vimsiga polisinspektören tacksamt grep; om hon kunde få honom att tala om film en stund skulle han kanske glömma bort den rullande bandspelaren.
”Vad bra”, sade hon till slut, ”då börjar vi bli klara. Min arbetskollega, han Nilsson, trodde att du kunde ha nåt med det där och göra, men det låter rätt så långsökt bara för att du sprang förbi där. Och sen när man ser dig fattar man att du inte exakt behöver hålla på och… ja, hålla på så där för att få tjejer.” Hon såg ned i bordet och rodnade, mer för att det lät så onaturligt och korkat än för något annat, men Tom B– tycktes lapa i sig.
”Ja, som jag förklarade skulle jag på bio, så det var lite bråttom. Men han verkar inte så smart, som sagt. Tur att det finns fler poliser”, sade han och såg Lisa Blixt djupt i ögonen. ”Tur att det finns… snyggare poliser.”
Lisa Blixt rodnade igen, den här gången för att hon insåg att den nio år yngre mannens föga subtila raggningsförsök förmodligen skulle ha fungerat om hon druckit några glas vin och om de träffats ute. Han var verkligen väldigt snygg, och det märktes på hans målmedvetna sätt att han var van att få sin vilja fram. Redan nu flyttade han sin stol ned längs rundningen i bordsänden där de satt, närmare kriminalinspektören.
”Fan”, sade han och såg sig omkring i det tröstlösa rummet, ”det kan inte vara roligt att vara polis. Inte ens snygg polis. Sitta här en fredagskväll. Ensam.”
”Helt ensam är jag ju inte”, svarade Lisa Blixt och mötte hans blick. Han sträckte fram sin hand och lade den över hennes på bordet.
”Du har säkert inte ens tid att vara tillsammans med nån”, fortsatte han och strök sin tumme mekaniskt över hennes handrygg. Hon skakade på huvudet och svalde, men så kom hon att tänka på bandspelaren:
”Nej. Nej, det…” Längre kom hon inte, för han greppade om hennes nacke och förde sitt ansikte mot hennes. Deras läppar möttes och hans tunga arbetade sig resolut in i hennes mun.
Kanske var det spänningen som gjorde det, kanske var det Tom B–. Eller så var det kanske snarare de tidigare kvällarnas tillvänjning och det redan röriga minnet, känslan, av vad som inträffat inom dessa fyra väggar, på den där trista soffan, som låg bakom. Oavsett orsaken var kriminalinspektör Lisa Blixt mer upphetsad än hon räknat med att bli. ”Kom”, viskade hon i hans mun och kände en fuktig ilning mellan benen. ”Vi flyttar till soffan.”
Efteråt var hon inte säker på om hon gått över golvet själv, eller om han helt enkelt hållit henne i luften medan de hånglande bytte spelplats. Någon upphetsande striptease behövdes i alla fall inte, för innan Lisa Blixt riktigt förstått vad som pågick var Tom B– fullt sysselsatt med att klä av henne, mer ursinnigt än finkänsligt. Han slet upp hennes skjorta så att ett par knappar flög som projektiler över rummet, men med de tajta jeansen ficka han lirka en stund, trots hennes smala höfter. När de väl var av kände hon hur han gned sina fingrar mot de vid det här laget rätt fuktiga trosorna, och hela hennes kropp skalv till när en våg av kättja strömmade genom den från ett brännande epicentrum i fittan. Hon halvlåg i soffan och han satt lutad över henne, med ena handen mellan hennes ben, och bearbetade hennes mun med sin tunga.
Efter några ögonblick rätade han upp sig och torkade med baksidan av handen bort lite saliv runt munnen innan han knäppte upp sina egna byxor och under en snabb knix med underkroppen drog både dem och kalsongerna halvvägs ned på låren. Kuken fjädrade knappast ens till när den släpptes ur sin fångenskap, utan stod hård och rak, pekande upp i luften. Utan att säga ett ord lade han armen om Lisa Blixts smala axlar och drog henne ned mot den. Kriminalinspektören gled ned på knä framför honom och fattade tag om den styva lemmen med ena handen, drog några prövande drag och lät ollonet glida in mellan läpparna. Under några sekunder lekte hennes tungspets i hålet på ollonet, men så sänkte hon huvudet och tog in så mycket hon kunde. Han lade händerna om hennes bakhuvud, och med bestämda rörelser styrde han rytmen medan han juckade emot. Först munknullade han henne behärskat, men takten ökade snart, och hon hörde hur han andades allt mer frenetiskt genom näsan.
Lisa Blixt var säker på att han när som helst skulle komma i hennes mun och började misströsta eftersom det inte hördes några märkliga ljud över huvud taget från Tom B–. Hade hon varit helt fel ute ändå? Hade alla hennes ansträngningar varit förgäves? Hade hon riskerat hela sin karriär för ingenting? Då slutade han plötsligt, släppte taget om hennes huvud och sjönk ned i soffan.
”Kom, ställ dig upp”, andades han grötigt, och drog ner hennes trosor när hon lydde hans uppmaning. Med vänsterhanden om hennes höft runkade han med högern sin kuk med långsamma drag. ”Här… Kom… Rid mig nu.”
Med en hjälpande hand från Tom B– ställde sig Lisa Blixt på knä i soffan, med ett ben på varje sida om honom, och så gled hon nedåt, bakåt, särande på sina varma, fuktiga blygdläppar med fingrarna. Han höll om hennes rumpa med ena handen och styrde in sitt glödheta spett i henne med den andra, och hon kunde inte låta bli att jämra sig ljudligt vid den välbekanta känslan av lika delar upphetsning, njutning och en lätt töjande smärta när han centimeter för centimeter trängde in i henne och bottnade. Hans stora händer höll hennes stjärt i ett fast grepp, och hon blundade och böjde huvudet bakåt medan hon gled upp och ned över Tom B–s hårda kön.
Lisa Blixt var för ett ögonblick bara här och nu, bortom varje medvetenhet om tid och rum. Innanför ögonlocken spelade det deprimerande konferensrummet med sitt kyliga ljus och den nötta soffan som klibbade mot hennes smalben ingen roll. Allt som räknades var den fyllande känslan i underlivet, händerna mot hennes hud, axlarna som hennes egna händer vilade mot. Det enda som betydde något just nu var hans kropp och hennes, den ena i den andra. Nu fanns ingenting till utom de två och den mässande, kvidande rösten som ökade i ljudstyrka och intensitet varje gång han stötte i henne, ”aaahAHaaahAH”… – Med ens blev kriminalinspektören medveten om att det var hon som gnydde högljutt och alldeles överröstade sin huvudmisstänkte. Herregud, vad var det för fel på henne? Nu fick hon verkligen lägga band på sig och försöka vara lite professionell.
Det var nog i rättan tid hon kommit till sans, för under tiden sparkade Tom B– av sig skorna, slöt in Lisa Blixts späda kropp i sin famn och reste sig, med henne fortfarande spetsad på sig. När hans byxor glidit ned längs benen steg han ur dem och böjde sig ned och lade henne på rygg i soffan. På ena knäet, mellan henne och ryggstödet, och med en fot i golvet, stödd på armarna på ömse sidor om hennes huvud, kunde han nu med full kraft och helt i sin egen takt driva sin stenhårda kuk i henne, gång på gång på gång på gång, så att soffan skallrade mot väggen. Bara ett absolut minimum av slutledningsförmåga krävdes för att man skulle ana vad som stod på, och nu skärpte Lisa Blixt uppmärksamheten så gott hon kunde där hon låg och kände honom stöta hårt, hårt i sin fitta.
Först hördes ingenting märkligt, bara tung andhämtning. Men gradvis, med varje dunkande, närmade sig Tom B–s andning ett lågmält morrande, nästan som ett dovt skorrande tungrots-r. Hon kände hur hans kropp spändes och hur han alltmer beslutsamt och med en kort efterföljande paus efter varje stöt bottnade i henne medan det skrovliga gurglandet från hans hals tilltog och blev allt starkare. Det var ett sårat kattdjur som var i henne nu, som oroligt hamrade mot hennes livmoder. Efter en sista ansträngning drog han sin kuk ur henne och sprutade sin sats i kaskader över hennes fitta och mage, i golvet och på soffan. Hon kände till och med hur en droppe träffade hennes haka. Det sorlande, gurglande, morrande ljudet avtog och Tom B– drog andfådd efter luft medan han tungt sjönk ned mot armstödet i soffan.
Under några korta sekunder var stillheten i det sjaviga rummet fullständig. Stegvis återgick de två till normal andhämtning. Lisa Blixt funderade på vad hon skulle säga när ett abrupt klickande angav att kassetten i bandspelaren var full. Tom B– ryckte till och fick något jagat i blicken, såg förvånad från bandspelaren till kriminalinspektören som låg naken framför honom och med hans sperma på sig. ”Jag måste… Jag måste gå”, mumlade han, fjärran från den självsäkerhet som präglat honom när han någon timme tidigare stegat in i Polishusets foajé. Det var som om det plötsliga klicket brutit en förtrollning. Kanske anade han hur illa ute han var.
Lisa Blixt satte sig upp i soffan och drog upp knäna mot hakan, som för att skyla sig. Hon kände sig naken och avslöjad, men ville inte dra hans uppmärksamhet mer till sig genom att börja rumstera om med pappersservetter och kläder. Istället var det han som hastigt drog på sig kalsonger och byxor och krängde på sig skorna. Han brydde sig inte ens om att knyta dem, hängde bara jackan över armen. Ett ögonblick såg det ut som om han skulle säga något, han öppnade munnen och såg mot henne, men så lämnade han rummet med snabba steg och fortsatte ned i korridoren, mot hissarna.
Kriminalinspektör Lisa Blixt satt stilla ännu en stund med armarna slagna om benen, samlade kraft och tankar. ”Inte så illa ändå”, tänkte hon och böjde huvudet bakåt. ”Om allt går vägen har den där jäveln åtminstone överfallit sin sista kvinna.” Hon längtade efter en lång, varm dusch.
Ljudkonfrontationerna hölls under söndagen och måndagen och gick så bra som man hade rätt att förvänta sig. Kommissarie Svendsen spelade i närvaro av en först kraftigt rodnande men med tiden alltmer luttrad åklagare upp orgasmljuden från tio anonyma män för vart och ett av de åtta våldtäktsoffren. Fem av dem pekade utan minsta tvivel ut Tom B– som den de hört i Tantolunden och ytterligare två vågade gå så långt som att det sannolikt var honom de blivit överfallna av. Den åttonde tvekade mellan Tom B– och en av polisstudenterna och ville inte fälla något slutligt avgörande. På det hela taget inget dåligt utfall.
Sent på måndagskvällen ringde Svendsen hem till Lisa Blixt, som sökt och beviljats två veckors semester. ”Jag ska inte bli långrandig, men jag tänkte att du skulle veta att Tom B– är gripen och anhållen efter beslut av åklagaren.”
Lisa Blixt andades ut och märkte hur spänd hon varit de senaste dagarna. ”Du anar inte hur glad jag är att du säger det”, suckade hon. ”Var det svårt att övertyga åklagaren?”
”Inte alls”, svarade kommissarien. ”Hon sade att metoden kanske var oortodox, men att det här borde hålla. Hon hade aldrig hört nån som Tom B–, sade hon, och då har hon ändå hört en del i den vägen, så att säga.”
Lisa Blixt flinade för sig själv.
”Nåväl”, rundade Svendsen av, ”det är väl bäst att man knyter sig. Länspolismästaren har kallat till möte borta på sin avdelning klockan åtta imorgon bitti för att informera sig om utredningen. Du borde kanske ha varit med, Blixt, men vi ska nog greja det, Nilsson, åklagaren och jag.”
”Ni grejar det”, lugnade Lisa Blixt. ”Fast…” Hon tvekade ett ögonblick. ”Om jag var som du skulle jag sätta mig på en stol, ifall det är hennes konferensrum ni ska hålla till i. Akta dig för soffan, Svendsen.”
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Tantomannen | Heterosex | 4.6 | 23/11-09 |
| I mörkaste Afrika | Kinky | 3.7 | 14/11-09 |
helt suverän, vilken novell, bra tema o mycket sofistikerat, skriv mer gärna på polistemat