Hildas två Herrar del 6
Författare: cecilita Datum: 2009-11-19 18:32:57
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
12 471 gånger
Betyg: 4.5 (2 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Hildas två Herrar del 6 av 13
- Vill du bli min slavinna? För alltid, menar jag?
Trots att det hela tiden legat i luften och redan blivit en tyst överenskommelse mellan oss, kom frågan likväl plötsligt och manligt rakt på. Den hade bara funnits i ett mentalt och ömsesidigt konstaterande, nu var den uttalad.
Jag visste ingenting om honom, om det passade mellan oss, om jag passade honom och han mig. Jag har bara sett några få sidor hos honom, visserligen positiva, men jag kunde inte med bästa vilja i världen säga, att jag kände honom. Mitt hjärta var redan övertygat: Han var den rätte, han var min Herre och jag kunde tryggt överlämna mig själv i hans vård. Mitt förnuft ville ha något mer påtagligt att hålla sig till. Att han, sedan han blivit min Herre, skulle få rätt att njuta av mig, som han ville, var bara en kärleksgivande parentes. Mats hade njutit av mig under månader, på vilket sätt han velat och han hade verkligen tagit ut sin rätt till sådan överdrift, att jag tidvis bara var en automatiserad spermasug för honom, som stod till tjänst dygnet runt och närhelst han kände för det.
Hos Mike kände jag att detta var annorlunda, även om jag förstod att även han kunde bli krävande, kanske till och med manligt egoistisk. Men manlig egoism är så accepterad inom mig att jag hellre välkomnar den, än manligt fjanteri. En man ska vara trygg, rak och tydlig. Även om Mike skulle bli samma typ av Herre som Mats, så gärna för mig. Nu kändes det som om jag, på något sätt, kunde bjuda honom på det. Ge honom rätten att vara så. Mats hade smugit sig in i den rollen, i skydd av mitt behov, att slippa ta beslut. Jag hade bara tänkt jämförande på Mats, inte som tidigare, i en paralyserande längtan.
Anna har lärt mig, att känna den andres olika egenskaper och ha hittat 100 % tillit och förtroende, är en grundförutsättning, för att lova ut sig själv, som någons slavinna. Man måste bara ha full tillit och förtroende, för att släppa sitt eget garde, mot ens egen överlevnadsinstinkt och överlämna sig själv fullständigt i den andres våld, på nåd och onåd. Sedan är det en underbart hetsande tanke, att överlämna sig, men man måste lita till 100% på den andre. Om man väl har tagit steget, är det den andre, som tar alla beslut, lätta och svåra, trevliga och otrevliga, sköna och smärtsamma, avslappnande och ansträngande. Samtidigt med det, vill jag inte ha något mellanting. Det måste vara ett antingen eller! Inget medelsvenssonskt lagom, här inte!
Anna hade sin gräns, över mot ett slavinneskap, i sitt högtidliga LÖFTE om att lyda, när hon väl hade hittat rätt man och sedan fick det bära eller brista. Hon var 100 % lojal mot sitt löfte och sedan också mot den hon valt. Anna, liksom jag, sökte inte en man som begärde det som vi själva VILLE göra, utan det måste vara hans vilja som styrde totalt. Annars blev det ingen utmaning och ingen hets, mot den underbara underkastelsekänslan.
”Vill du bli min slavinna?”, ekade det kvar i rummet och ringde i mina ögon. Obesvarat!
Jesus, han måste tro att jag tvekar! Det gör jag inte! Men jag bara måste följa mitt hjärta, tänkte jag.
Jag såg framför mig en gammal bild, i svart och vitt, av en man, som låg på knä framför sin fästmö och frågade: ”Vill du bli min fru?”. Jo, det är ju precis så romantiskt en kvinna vill ha det. Sedan går det som det går.
Men en man, som vill ha en slavinna, hur gör han? Hann jag tänka och smålog.
Han låg inte på knä. Det var det, som jag gjorde nu och hade hans ädlaste mansdel inne i min mun, mellan mina omslutande läppar och smekte den med min tunga och mina läppar, lite som ett förberedande svar, på mitt fördröjda svar.
”- Vill du bli min slavinna?”, ringde det fortfarande inne i mitt huvud och jag hade inte svarat. Det kändes som om tiotusen sekunder hade passerat. Och varje sekund blev en tyngande börda på mitt huvud. Det hjälpte inte att tungan mjukt smekte honom. Han ville ha ett SVAR. Han var min Herre nu och hade rätt att få ett blixtsnabbt svar, på samma sätt som han hade rätt att få en blixtsnabb lydnad från mig, när jag var hans slavinna.
Varför? Innerst inne tvekade jag ju inte.
Jag hade inte fått någon order om att låta den lämna munnen, men förstod att jag måste låta den göra det, för att kunna svara.
- Ja, det vill jag, svarade jag nerifrån och såg honom rakt in i ögonen för att riktigt bekräfta mitt svar.
Nästan lite generad återgick jag till hans härliga lem, som jag lånade.
- Jag menar på riktigt, tillade han och såg plötsligt allvarlig ut. Jag vill ha dig 24/7. Men så kom det inbjudande leendet igen runt hans mun. Min mun var upptagen av lite andra uppgifter, än att lämna leende och övertygande signaler.
Jag lyfte och dök sedan direkt igen.
- Ja Herre, det menar jag också.
- Jag vet att många skriver slavkontrakt, men jag vill jag ha ett GÅVOBREV på dig, så att du inte ångrar dig sedan. Jag vill inte förlora denna pärla ödet och slumpen låtit mig hitta. Elin ska få en kyss, om du inte misstycker.
- Får jag låta den lämna munnen, Herre?
Jag frågade med den fortfarande delvis inne i min nu öppna mun. Jag hörde knappt själv vad jag sa. Men jag kände mig så lydig och duktig när jag frågade, med den kvar inne i munnen.
Han förstod min lydiga och otydliga fråga. Han var nog en riktigt Herre.
- Javisst, ja. Jo, det får du!
Härligt, tänkte jag:
* Här är en kille som vet vad han vill.
”Jag vill inte förlora denna pärla som ödet och slumpen låtit mig hitta!”. Men det var ju MIN replik tänkte jag. Och kände hur min inre lycka återigen sköljde bort varje spår av vrede mot Elin.
- Kyss du henne bara och ge henne en kyss från mig också.
- Det får du själv göra. Svarade han allvarligt.
- Ja Herre!, svarade jag lydigt inför hans första uppdrag till mig och undrade samtidigt hur det skulle gå till. Tjejer var ju inte min grej. Men jag kände att det var ett uppdrag, för framtiden och det fick jag fixa på något sätt. Jag behövde väl inte kyssa henne på munnen, eller?
Han hade sagt att jag skulle kyssa henne. Kysser gör jag med mina läppar och det måste ju inte nödvändigt vara på hennes läppar. En Herre måste vara noga med hur och vad han befaller mig, jag tolkar det rakt och gör som han säjer, inte säkert, som han menar. Detta är en sådan härlig utmaning, som en slavinna har rätt att kosta på sig och egentligen är hennes enda sätt att utmana honom. Det ligger i en riktig Herres roll att tänka i flera steg och vara försiktig med sin order. Han kan få det hur skönt och hur ofta han vill, men när han ger en order har han ansvar för den. Jag har bara ansvar för att den utförs snabbt, med kärlek och så perfekt att han godkänner det. Utförandet är det enkla, när man känner som jag.
Han vill ha ett GÅVOBREV på mig, så väldigt gärna för mig. Det ska han få, ett som binder upp mig för tid och evighet, så att jag alltid får vara nära och serva honom. Och ett sådant gåvobrev binder ju honom till mig, lika mycket.
- Bra!
- Vill du att jag skriver det nu direkt, Herre?
- Ja, om du vill.
- Ja, det vill jag, Herre.
Nu tvekade han.
- Är det säkert att du inte vill ha betänketid?
Jag tänkte: * Betänketid är ALLTID förståndigt! Och ALDRIG fel.
Men att följa hjärtats ingivelser är lättare för mig att försvara, om det skulle bli fel någonstans.
Jag ville binda honom till mig lika mycket som jag själv ville bli uppbunden. Sedan kunde jag inte ångra mig, tyckte en skönt kittlande känsla i magen.
- Ja, jag vill skriva det nu, Herre! Har du papper och penna, Herre?
Han gick upp och hämtade papper och en kulspetspenna, med svart bläck och tecknade åt mig att också gå upp ur sängen. Jag kände att jag lydigt hade stannat kvar tills han tillät mig gå upp. Härligt!
Naken slog jag mig ner vid hans matrumsbord och började genast skriva.
Men HERRE Gud vad gör jag?
NEJ, ingen dum eftertanke nu. Jag skriver!
Jag visste inte riktigt hur man skulle skriva, men tänkte att jag skriver efter hjärtat och sedan får han rätta det, om det blir fel. Jag tänkte redan på oss, på honom, som min Herre och mig själv, som hans slavinna.
Jag har arbetat ett kort vikariat, som skrivbiträde på en advokatfirma för civilrätt och hade lite av den formella och tråkigt tunga texten inne i huvudet.
--------------------------------------------------------
G Å V O B R E V .
Objekt: Hilda Johansson (personnummer, adress). Nedan kallad SLAVINNA
Mottagare: Michael Strömberg (jag fick fråga honom om hans hela namn). Nedan kallad HERRE.
Härmed överlämnar jag, Hilda Johansson, mig själv, min person, min kropp till Michael Strömberg att vara hans personliga egendom.
SLAVINNAN säger upp rätten att bestämma över sin egen kropp, sina handlingar och sitt eget liv och överlämnar hela den rätten till sin HERRE.
Han äger mig till kropp och själ och jag får inte göra någonting utan hans tillåtelse.
Jag är hans fullständiga slavinna att göra med precis vad som faller honom in dygnet runt och i ett 24/7 förhållande.
Michael å sin sida lovar att ta hand om, skydda och vårda sin egendom, slavinnan.
SLAVINNAN får aldrig neka att utföra en handling, som hennes HERRE har befallt och hon ska göra det med inlevelse, kärlek och perfektion.
I gåvan ingår att han får bestraffa SLAVINNAN helt efter egen bedömning, när han anser att hon har gjort fel (hans bedömning gäller).
Hilda och Michael har ensidigt rätten att upphäva detta gåvobrev, men har då TRE veckors uppsägningstid innan det träder i kraft. Uppsägningen måste antecknas på denna handling med tidpunkt och namn.
På heder och samvete (jag tänkte på deklarationsblanketten).
Hilda Johansson
Jag accepterar mottagandet och vården av slavinnan och vidimerar texten ovan.
Michael Strömberg.
Uppsägning:
---------------------------------------------------------
När jag skrivit färdig och överlämnade jag det till Mike för godkännande och eventuella tillägg eller avdrag.
Det var ju bara mina stolpar, tyckte jag, när jag lämnade det till honom.
Om han protesterade mot ”uppsägningen” skulle jag förklara att om det funkade helt mellan oss så kunde jag gärna skriva ett nytt Gåvobrev och stryka ordet uppsägning.
Jag skulle också säga att ”uppsägningen” var istället för den betänketiden, som han ville ge mig. Men jag ville bara kasta mig rakt in i det nu, helt utan annat skyddsnät än uppsägningstiden. Tre veckor! WHOW! Så hemskt, så skönt!
Det är så eggande underbart att tillåta sig att vara tokig ibland.
Så vällde förståndet över mig och mitt förstånd och hjärta förde en ojämn kamp, till hjärtats fördel.
”Men Herre Gud, vad gör jag. Jag håller på att överlämna mig själv och bestämmandet över mig själv, åt en man, som jag har känt i bara några timmar.
Är jag galen eller är jag galen?
Jag vet att jag är sårbar nu efter Mats och att jag saknar en Herre, men att ta första bästa och ge bort sig själv fullständigt, efter bara några timmar och till en kille som har piskor och långa knivar varnande hängande innanför ytterdörren.
Förståndsdelen av min hjärna skickade hela tiden ut alarm signaler, som blixtrade omkring inne i huvudet.
”Jag är inte klok som överlämnar mig så här på vinst och förlust till en främmande kille!!!”
Och min kropp; Jo det kittlade nere i min ”klitta” och kittlade så mycket att jag skulle vilja ta ner min hand och lindra klådan, men det gjorde jag inte.
Ett kort ögonblick övervägde jag, till och med att fråga honom om jag fick göra det, men den skämmiga frågan, kom inte över mina läppar. Den frågan fick vänta tills han hade plockat bort HELA min stolthet och självkänsla. Sedan måste sådant bara vara RAKT FRAM.
Mitt hjärta sa att detta var rätt. Mitt hjärta sa att detta var SUPER-RÄTT!
”Vågar jag inget, vinner jag inget!” Det kändes så riktigt jävla skönt i hela kroppen att göra det. Det kittlade lockande i varje nerv, i precis hela kroppen. Det kändes skönt och rätt! Nu skulle jag kunna få känna på hur det var att vara slavinna på RIKTIGT! Det kändes som om det med Mats bara varit på låtsas, på lek. En förberedande träning inför mötet med min kommande Herre. Jag hade säkert träffat HONOM nu. Nu följer allvaret, nu var det slut på leken.
I motsats till många väninnor, är min vita-häst-prins, en man som stiger av sin häst och tar över mig, ansvaret och besluten och inte bara tillfälligt tar mig, som kvinna. Sedan har han rätt att ta och begära precis vad han vill av mig och jag vill bara serva honom, på alla sätt som finns och riktigt skämma bort honom, så att han blir min mansgris! Min Herre!
Jag har en så stark känsla inom mig om vad kärlek är, för mig. Att välja en man och sedan ge honom allt, låta honom bli min mansgris, för att riktigt visa, att den som är min utvalda man ska ha det så bra som det överhuvudtaget går och på precis alla sätt, genom att ha 100% tillgång till mitt njutningsgivande.
Jag har hela tiden vetat att en RIKTIG Herre är ytterst ovanlig, ”växer inte på träd”, som min mormor sa, om sådant som var ovanligt och unikt. Det känns som om Mike är unik, för mig.
I mina hemliga ungflicksdrömmar, har jag också fantiserat om att öka på hans värde, genom att visa fram hans makt över mig, för andra, som en förstärkning av den. Om andra blir avundsjuka på honom, ökar det värdet av min kärleksgåva, mig själv.
Jag hade ingen återvändo om jag skrev på det och det kändes så uppbindande skönt. Hur underligt det än låter, det kändes faktiskt skönt att binda upp sig så här. Att lämna ut sig på vinst och förlust till en man, som skulle bli min Herre.
Att bara kasta sig rakt ut för ett stup och se vad som händer. Hoppas att det finns mjukt vatten eller ett fångstnät nedanför.
Jag har alltid undrat vad som får fallskärmshoppare att VÅGA kasta sig rakt ut i luften och hoppas att fallskärmen utlöser och räddar dem. De lägger sina liv i händerna på en sak, en fallskärm. Nu fick jag lite av den känslan, trots att jag aldrig skulle våga hoppa fallskärm.
Det kändes så underbart pirrande och utom allt förnuft, fullständigt galet, men skönt inne i min slavinnekropp. Om jag skrev på skulle jag verkligen känna på hur det var att vara slavinna. Min hemliga dröm skulle gå i uppfyllelse.
Vem vet om min längtan efter att vara slavinna skulle bli botad för tid och evighet? I så fall fick jag stå ut i tre veckor och lära av det.
Skulle jag likväl vänta tills i morgon bitti och tänka över saken?
Nej, sa mitt hjärta, jag skulle göra det NU.
Jag har aldrig satsat allt på ett kort någon gång i hela mitt liv, ta chansen nu! Måste jag vara en så jävla planerande kontrollfreak? Nej chansa och se hur det går! Det var inte så länge sedan jag tog tabletter och ”ville” dö, detta kan väl aldrig bli värre?
Har jag väl skrivit på så får jag stå ut, pinas eller njuta. Allt beror på hur tärningen hamnar. Etta eller sexa? Eller en siffra däremellan förstås.
Sexa?
Kanske skulle jag ändra uppsägningstiden till EN månad eller en vecka istället?
Varför skrev jag TRE veckor?
Jag ville att gåvobrevet skulle vara trovärdigt och en självbestraffande känsla inom mig pockade på att jag skulle frivilligt binda upp mig. Med betoning på BINDA.
Alla tankar och känslor hade rena brottningsmatchen inne i mitt huvud. Där sunt bondförnuft stod mot Hjärtats känslor och kroppens pockande på utlämnande njutningslystnad.
Förr var en kontrollmänniska, men mådde inte bra av det. Sedan de inre konflikterna inför beslut. Det var då, jag med Mats kom underfund med, hur avkopplande stressfritt och skönt det var, att bara lyda. Slippa ansvaret, konsekvenserna vid felbeslut, bara lyda.
Förr måste jag hela tiden hålla koll på mitt liv, läsa av min omgivning, fundera, göra prognoser för framtiden och ta egna beslut. Varje gång jag tog ett beslut, hur litet som helst, så började alla de negativa effekterna av mitt beslut torna upp sig i mitt huvud. Detta fick till effekt att jag fick vara ännu mer noggrann inför nästa beslut, vilket i sin tur skapade beslutsångest, inte bara före beslutet och i ännu högre grad efter, med bekymmer, oro, stress och domedagssvärd som hängde över mig.
När sedan Mats och jag började leka Herre-slavinne-lekar och han tog ansvaret, kände jag hur allt ansvar lyftes från mina axlar. Det blev en så trygg och skön värld. Jag kunde växla ner hela mitt liv till realtiden: NU och bara precis göra som han sa i varje realtidsminut, slippa tänka på beslut och följder.
Det blev en underbar värld av skön avslappning, lugn och ro och fullständigt i avsaknande av ansvar för dagen eller morgondagen. Att bara precis LYDA.
OK, det hände någon gång att jag gjorde fel i hans ögon, och då bestraffade han det direkt, i realtid. Kanske jag fick en eller två klatschar där bak, kanske fick jag hämta en ridpiska och bli tilldelad ett rapp eller två. Det sved lite, men sedan var det avslutat. Ett billigt pris för att slippa ta ansvar och bli duktigare nästa gång.
Lekarna flätade sig fort in i min vardag och Mats tog över mer och mer. Jag behövde inte tänka framåt längre, det gjorde han för mig. Han var också alltid beredd att ta ansvaret om det blev fel.
Allt vilade naturligtvis tungt på att jag litade på Mats och det gjorde jag till 100 procent och sedan gjorde jag bara som han sa.
//
NU stod jag återigen inför detta enkla och okomplicerade lydande och nu som riktig slavinna, en 24/7-slavinna.
När han läst igenom det, lade Mike papperet framför mig och frågade:
- Menar du nu verkligen detta?
Jag kände den masochistiska ådran kittla och trotsigt stegras inom mig och svarade, uppmanad av just den:
- Javisst, Herre och jag kan lägga till mer för att du verkligen ska förstå att du äger mig.
För att visa allt det som vällde upp inom mig nu och i fullständig tillfällig sinnesförvirring och för att låta mitt hjärta PINA mitt eget förstånd, tog jag pennan och skrev ett tillägg på papperets baksida:
*****************
Hilda ska alltid snabbt, med full inlevelse och känsla utföra alla order hon får.
Hilda får aldrig tveka att utföra en order.
Hilda måste alltid ge maximalt av sin förmåga.
Hans bedömningar och beslut kan aldrig överklagas.
Han bestämmer alltid över hur hon ska vara klädd eller naken.
Hon måste alltid vara ärlig, trogen och lojal mot sin Herre.
*********************
Det bara vällde ur mig och ner i pennan, när jag kände underkastelsens hetsande grepp om mig. De sista meningarna blev inte med min bästa handstil.
Varför gör man så? Jag gav efter för de känslor av underkastelse, som vällde upp inom mig och för att riktigt övertyga honom om att jag verkligen menade det. Men det var också för att jag, just då, kände så starkt för honom och för honom, som min blivande Herre. Det var han! Han utstrålade sådan dominans, att jag kände en 100 % trygghet hos honom. Dessutom ville jag plåga och utmana mitt motsträviga förstånd med tillägget.
Jag hade tänkt fortsätta och fortsätta i mitt underkastelseflöde, men så tyckte jag att det räckte så. Jag hade gjort tillägget i sådan handling, då man bara följer en känslovåg inom sig.
Jag ville att han skulle se mitt fullständiga ”blottande av strupen” och ville han acceptera detta nya, skrev jag gärna över allt på framsidan också. På baksidan var det ett förslag, men ett allvarligt menat förslag.
Det var precis som om jag ville plåga mig själv med hela detta tillägg. Men varför såg jag det som en plåga, det kanske blev precis tvärtom.
Samtidigt väcktes i känslan av det som en plåga, små farhågor inom mig, men nu jag slog bort dem.
Jag förstod ju att det inte enbart skulle bli en dans på rosor att vara slavinna och vara ägd av en Herre. Ägd som vilken sak som helst. Hmmm skönt. Jag skulle tillhöra honom, men han skulle också tillhöra mig.
- Tror du mig nu, Herre?, frågade jag och tittade upp på honom.
- Jag tror dig, men du måste veta vad du ger dig in på.
Han trädde armarna i och tog på sig en kort blå morgonrock i siden. Den var nog inköpt i Thailand eftersom den hade de sirliga mönstren, som jag kopplar dit.
- Ja, jag tror att jag vet det och litar på mitt hjärta, svarade jag självsäkert.
- Du får vänta tills i morgon om du vill. Jag kan vara en mycket krävande Herre och tillåter inga avvikelser ifrån mina order eller regler. Du kommer att bara att vara till för min njutning och mitt nöje.
Det sista sa han säkert för att skrämma mig, men mitt liv hos Mats hade inte varit något annat än ett servande under mycket strikta och krävande regler. Det visste jag att jag kunde hantera och längtade, lite självplågande, tillbaka till. Att bara vara till för någon annans njutning hade jag upplevt tidigare hos Mats och accepterat, det var väl ingenting, men det kändes skönt i kroppen.
- När du säger så kittlar det i hela kroppen. Jag skriver på nu, svarade jag modigt.
- Vänta!
- Ja Herre!
- Jag vill först att du ska vara helt säker så att du vet vad du skriver på. Du ska också veta att jag KANSKE lånar ut dig till någon annan man också.
Det borde skrämma mig, men det hetsade någon underlig nerv inne i mig. Jag ville verkligen inte vara otrogen. Men om jag blev beordrad till det, vad kunde jag då göra, mer än att LYDA. Det skulle bli en tillåten otrohet! Det slog jag bort. Det måste vara upp till honom att ta ett sådant beslut, om han ville.
- Det bestämmer du. Får jag lov att skriva på nu!
Plötsligt kände jag att tanken kittlades lite, av en ”annan man”, men det skulle ligga utanför mitt ansvar, mer som en utmaning, en lek, en test. Han hade i varje fall inte sagt en annan kvinna, tack och lov.
- Nej, en sak till. Vill du ha ett säkerhetsord, ett stoppord för din säkerhet och trygghet?
Jag funderade snabbt. Anna hade berättat att hon INTE ville ha ett stoppord och motiverat det med, att hon ville ge sig fullständigt och totalt, som den ultimata slavinnan. Att ha stoppord var visserligen förståndigt, men det var att ”fega” och inte ge sig själv fullständigt, tyckte hon.
Alla de andra tjejerna hade stoppord, tror jag. Men jag ville vara lik Anna, den perfekta slavinnan och jag var, liksom hon, en allt-eller-inget-tjej.
- Nej, jag vill INTE ha ett stopp ord eller ett säkerhetsord. Jag vill lita på dig, jag litar på dig!
Får jag lov att skriva på nu då?
Detta var verkligen att ”blotta strupen”, men det kändes så kittlande skönt i hela kroppen.
Han stod upp och tittade ner på mig, suckade tungt och nickade, ungefär som en förälder, som i kärlek ger upp inför barnets tjat.
Jag tog papperet och skrev mitt namn så snabbt, att jag inte skulle hinna ångra mig.
När jag skrivit färdig vred jag över papperet till honom, för att han skulle skriva sitt namn på platsen för mottagare, av denna GÅVA, denna kvinnokropp, att göra med vad han ville.
Jag rös till. Kanske var det för att jag var naken och det var svalt i rummet. Men det kunde lika gärna vara att min hjärna höll på att vakna upp ur detta underliga rus och känslan av att kasta sig ut för ett stup, som underbart hetsade mig så mycket.
När han hade skrivit sitt namn reste jag mig snabbt upp och ställde mig i orderställningen och väntade på order om vad som skulle ske. Det kändes så översvallande skönt i kroppen, så pirrande otäckt och skönt!
NU var jag hans slavinna och han var min Herre! Så fantastiskt underbart.
- Bra, nu vill jag testa hur lydig du är!
- Ja Herre! Svarade jag bekräftande, men också hetsande och utmanande.
- FYRA!
- Jag kände igen kommandot ifrån Anna38:s dagbok och tog för givet att han menade det.
Jag kastade mig snabbt ner på alla fyra med rumpan mot honom och benen särade. Jag kände att jag inte var det minsta blyg inför honom. Han ägde mig nu. Ägde mig, som vilken av sina möbler som helst och han hade också rätt att titta på mig på samma sätt, som han hade rätt att titta på en prydnadssak, som han ägde. Det kändes bara så jävla skönt. Jag fick helt enkelt inte lov att vara blyg, om han inte befallde mig att vara det förstås
- BRA! Jag har också läst hennes dagbok. Kan du alla 40 kommandona?
- Ja Herre, jag tror det. Det allra flesta. Skulle jag missa någon får du väl ”lydnadsträna” mig, sa jag utmanande, log och kände hur det burrade nere i ”klittan”.
- RYGG!
Jag kastade mig runt på ryggen och drog samtidigt upp benen och särade dem. Knäna upp mot armhålorna och händerna skulle vara under nacken.
Här låg jag naken på golvet, som en annan slinka.
Och jag kände att han tittade ner på sin ägodel. Det kändes skönt, om han också bara tyckte om, vad han såg.
Men en mycket framträdande och tydlig känsla, var att han nu hade RÄTT att titta på mig och jag kunde inte göra någonting åt det, mer än att följa honom och lyda och låta honom titta. Det var hans kropp nu, konstaterade jag underbart uppgivet. Någon blygsel behövde jag inte känna, jag bara lydde honom.
Men Jesus, han hade också rätt att bestraffa mig, som han ville! Jag kände hur den meningen sjönk in i mitt tankesystem. Tidigare hade jag bara mekaniskt skrivit det, därför att det kändes skönt att göra det.
- SUG!
Jag väntade på det och längtade efter det, när jag hade sett hans stånd titta fram under morgonrocken, när han rörde sig . Jag snodde runt på golvet, vräkte mig framåt, fumlade lite onödigt med öppningen på morgonrocken, fångade ståndet med en hand och böjde det neråt.
Jag öppnade munnen och förde fram huvudet så att den kom in mellan läpparna.
Så började jag stimulera honom med tungan och läppar och förde mitt huvud fram och tillbaka. Såg till att tungan hade kontakt med dess undersida under
in-och-ut-rörelserna. Men jag kände tydligt på smaken att den senast varit inne i min slida. Jag ville vara så skön för honom, som jag bara kunde. Det var mitt enda vapen, tillsammans med att vara snabb att lyda honom.
Det gladde mig att han tyckte om min mun, dess konster och möjligheter. Kanske skulle jag få lära mig ännu mer av vad han begärde av min mun, nu när han var min Herre. Jag älskar att använda min mun så här, så det får han mer än gärna.
- TUNGA!
OJ DÅ!, tänkte jag, men lydde. Jag tillrättavisade tyst mig själv, en slavinna har inte rätt att ha synpunkter. Hon ska bara lyda! Jag snodde runt honom så att jag låg på knäna bakom honom, lyfte upp morgonrocken baktill och blottade hela hans bak. Han hade fasta fina skinkmuskler, som på en grekisk staty. Jättefina.
Jag tog tag med fingrarna mellan dem och drog isär dem, samtidigt förde jag fram huvudet och stack fram tungan.
Jag såg hans anus som ett litet mörkt hål därinne. Det luktade inte illa. Jag vet att kommandot kräver att detta går snabbt. Och har läst att Anna fått ris för att hon inte utfört det tillräckligt snabbt, men så här första gången hoppades jag, att han hade lite tålamod med mig.
Det skulle bli mycket bättre, lovade jag mig själv.
Jag sträckte fram tungan och vidrörde hålet. Han ryckte till i hela kroppen. Det gav mig en så härlig känsla. Jag spetsade tungan och tryckte till inåt. Mina kinder pressades mot hans skinkor och de kändes varma och goa, även om ett par hårstrån kittlade mot min näsa.
Jag hade gjort detta massor av gånger för Mats och han hade inte tålt något sådant hattande, som jag höll på med nu. Samtidigt måste nog de flesta hålla med om, att detta är den ultimata underkastelsen och förödmjukelsen för en flicka, att slicka en man i rumpan.
Men jag var inte en flicka längre, jag var en lydig slavinna eller ännu lägre, hans ägodel. Något som han kunde göra precis vad han ville med.
Min nye Herre avbröt mig med ett nytt kommando. Det var tydligen bara en uppvisning och test i lydnad, inte för att han ville njuta länge. Jag kände att nu ville han testa sin slavinnas lydighet och jag ville ge honom maximalt på den punkten.
- SUG!
Jag reste mig upp, sprang runt honom, hukade mig ner på knäna igen och fångade hans hårda lem i munnen så fort mitt huvud var i höjd med den. Innan mina båda knän nådde golvet var hans lem djupt inne i min mun.
Jag var förvånad över hur ofta min nye Herre kunde och hoppades att det inte bara var nu i början, som hans potens var så imponerande. Jag kände djupt inom mig: ”Så ofta som han vill!” En slavinna måste dessutom ställa upp precis när han vill, helt oavsett vad hon vill.
Jag tänkte på hur Annas Herre väckte henne på nätterna, Hmmm! Att bli väckt på natten bara precis för att ens Herre ville njuta av en, måste vara den absoluta underkastelsen och servandet.
Jag hade ännu inte fått några instruktioner om HUR han ville att den skulle behandlas så jag löste det efter mitt eget huvud och hur jag ville. Jag kände att jag hade lite vilja kvar och hoppades att han ville ”plocka bort” den så att jag bara blev hans viljelösa och automatiskt lydande kvinnokropp. Fast jag vet inte..
Den stod snett uppåt, inte alldeles rakt ut och jag sänkte mig ner så att jag satt med rumpan på hälarna och kom åt lemmens undersida. Där sög jag mig fast som en igel med läpparna omkring hela undersidan av det nästan blottade huvudet och med tungan kittlande smekande under förhuden, mot strängen.
Tungan skulle först röras sakta, sökande, undersökande mjukt. Jag höll om med läpparna och förde tillbaka hans förhud helt och hållet. Det var en ståtlig lem jag hade så nära mitt ansikte.
Där på undersidan lät jag min tungspets undersöka och kittla de fina små vecken som tidigare varit skyddade av förhuden och upp mot halsen (om ollonet är själva huvudet).
Jag följde vecken och strängarna där, kittlade, smakade och tyckte att jag fortfarande kände den sura smaken av mig själv, min egen slida. Det kändes underbart skönt att låta tunga mjukt smeka över den varma hudstrukturen.
Han lät mig utföra det på mitt eget sätt, när hans order tystnade.
//
Finns fortsatt och tydliga uttalade intressen fortsätter berättelsen. För mig är det mycket lättare att sluta, om jag inte känner någon kvittens, för min skrivmöda.
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Så spännande. Väntar på fortsättningen