Vårdagar
Författare: WannaPlay Datum: 2004-06-15 10:51:17
Kategori: Heterosex
Läst:
4 007 gånger
Betyg: 2.4 (150 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jesper satt på det lokala cafét och stirrade tomt framför sig, vart var hon?
En tanke dök upp i hans huvud, hon kanske inte tänkte komma,hon kanske hade tröttnat på honom. På hans tafatta försök att visa henne sin kärlek. Han suckade och lade ner huvudet mot bordskivan,
varför? Varför kunde han inte vara som alla andra killar. De som alltid visste hur de skulle bete sig mot en tjej, alltid verkade så, så världsvana.
Han slog näven i bordet och grinade illa när smärtan spred sig i hans hand. Men den smärtan var ingenting mot den som fanns i hans hjärta.
Han skakade på huvudet, här kunde han inte sitta. Han måste göra något, men vad? Vad skulle han kunna göra som skulle vinna hennes kärlek?
Så reste han sig upp, tog sin jacka och gick ut i grådasket, det regnade.
Fint, regn var det sista han behövde just nu. Det fick honom att känna sig ännu mer värdelös och oduglig. Han gick genom staden, styrde sina steg mot hennes hem. Han var inte medveten om att det var dit han gått, förren han knackade på hennes dörr. Efter några sekunder, det kändes som evighets minuter, öppnade hon. Hon stod där så vacker framför honom, hans hjärta smälte och orden
hade tänkte säga försvann upp i tomma intet. Han snyftade till och föll i hennes famn, han kände att hon stelnade till, men hon gjorde inget annat än att lägga armarna om honom. Ena handen
strök honom tröstande över håret.
" Så Erik...snälla samla dig..." Hennes röst var mjuk och lågmäld.
Hon lyfte upp hans haka och hans hår föll för hans ögon. Kärleksfullt strök hon bort hårslingorna så att deras blickar möttes. Hon log mot honom och ledde in honom i lägenheten. Hon stängde tyst
dörren efter dem och förde in honom i hennes rum. Hon försvann för ett ögonblick och han förbannade sig för att han kommit hit, hon skulle bara säga honom att hon aldrig mer ville se honom. Hon ville bara vara snäll och inte säga honom sanningen genast.
Hon kom tillbaka och stängde tyst dörren efter sig och vände sig mot honom, nu skulle det komma. Nu skulle hon säga att hon hatade honom. Han hängde med huvudet och grät, han var svag som visade sina känslor så här, men han kunde inte styra sina känslor. De välde över honom som en flodvåg av smärta. Hon satte sig bredvid honom och tryckte hans huvud mot sin barm. Han förundrades hur hon kunde göra så, när hon så uppenbarligen inte var intresserad av hans närmande.
Men hennes doft, dels hennes parfym och dels doften av kvinna gjorde honom yr, om han ändå fick vara henne nära. Alltid...
Med ena handen knäppte hon upp sin blus och blottade sina vackra,liljevita bröst, med den andra tog hon hans hand och lade den på sitt bröst. Han flämtade till av förvåning, han hade aldrig varit så nära en kvinnokropp förrut. Försiktigt smekte han bröstet och hon suckade lågt, lutade huvudet bakåt och blundade. Han tog det som ett erkännande och fortsatte röra vid henne med
darrande händer. Instinktivt visste han vad han skulle göra härnäst, och han lade försiktigt ner henne på rygg i sängen.
Hon låg där och log mjukt mot honom, så inbjudande. Han lade sig i hennes famn och förde undan hennes kjolar, med fumlade händer hjälpte hon honom av med byxorna och hans underkläder.
Till sist låg de där i varandras armar, helt nakna och sårbara. Hon kysste honom ömt, och han utforskade hela hennes kropp. Att en kvinna kunde vara så fulländad, så otroligt vacker hade han
aldrig kunnat ana. Och att han fick ligga i kvinnan han älskades armar, var för mycket för att han skulle kunna förstå.
Han lade sig över henne, och hon särade på sina lår, när hans lem gled in i henne och plöjde väg i hennes inre. Kände han för första gången att han var värd något, att det fanns något att leva för.
Han älskade med henne så försiktigt han kunde, rädd att göra henne illa. Men hon blev lite otålig och rörde sig med mer iver mot honom. Han fann att han uppskattade denna invit från hennes sida, och han begravde sitt ansikte i hennes mjuka hår. Det tog slut alldeles för fort, men de hade båda fått ut något av det, värmen av en annan människas kropp mot sin, tillfredställelsen uppvägde de brister i teknik som deras tafatta älskog fört med sig. Hon kysste honom och såg på honom.
" Jag... älskar dig..."
Hennes ord ekade fortfarande i hans huvud när han gick hem. Molnen hade spruckit upp och solen visste sitt leende ansikte. Han log, han hade vunnit en stor seger över sitt inre och han
kände ro inför framtiden.
" Jag älskar dig Linda... mer än livet själv"
Fler noveller av samma författare
