I mörkaste Afrika
Om jag påstod att jag inte haft det minsta nöje av vistelsen hos doktor Ellis och att jag inte på flera sätt njutit av hans gästfrihet skulle jag göra mig skyldig till lögn, men lika sant är att jag lämnade honom med en stark känsla av olust. Besöket hos honom har gjort ett outplånligt intryck på mig, men eftersom jag vet att han var tämligen beryktad och ofta underhöll gäster har jag antagit att det knappast ägt någon djupare betydelse för honom. Jag tillbringade närmare en vecka i hans hus vid handelsstationen, men det var också allt; våra vägar har inte råkats vare sig dessförinnan eller därefter. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag plötsligt en dag mottog en försändelse, ett litet paket inslaget i brunt papper, som enligt den klumpigt tryckta adressraden på det vidhängande brevpapperet härrörde från doktorns kontor. Det hade då gått drygt elva år sedan vi sågs.
Jag minns tydligt den lilla bosättning som upprättats av doktor Ellis och ytterligare någon handfull av våra landsmän för att medelst mission och handel försöka bringa civilisationens ljus över mörkaste Afrika, och som vi nådde efter tre dagars maklig färd uppströms från Williamstown vid Mabekeflodens delta. I en glänta i urskogen – öppningen var knappast större än så – invid stranden låg en samling skjul som vid närmare beskådan visade sig utgöra såväl kyrka och kombinerad handelsbod och postkontor som bostäder för invånarna i vad som fått det stolta men inofficiella namnet Port Ellis. Jag var utsänd i vissa myndighetsärenden, men medförde också en del varor och de senaste tidningarna från kontinentens större städer och Europa, och som oftast vid mina besök i vildmarken erbjöds jag husrum hos någon av traktens mest framstående inbyggare, sådana de nu var. Vanligtvis blir jag inhyst hos prästen på orten, men nu insisterade doktor Ellis på att jag måtte bli hans gäst.
Just doktor Ellis var den ende som inte bodde i själva samhället, och dessutom den ende vars hus faktiskt förtjänade att benämnas som ett sådant. På en till synes naturligt trädlös kulle omgiven av tät vegetation hade han med hjälp av både européer och afrikaner låtit uppföra en inte oäven villa i två våningar, på alla sidor omgiven av en väl tilltagen och omsorgsfullt takförsedd veranda på det att man vid alla dygnets timmar kunde finna skugga.
”Infödingarna kan vara en till större nytta än man kanske vid första anblicken tror”, anförtrodde mig doktorn medan han visade mig runt. ”De behöver bara en fast hand som leder och tillrättavisar dem. Deras fysiska styrkor och företräden är verkligen i alla avseenden remarkabla.”
Exakt vari doktor Ellis, en liten, undersätsig man med pipskägg och vakna ögon som skärskådade en genom guldbågade pincenéer, doktorerat förblev oklart för mig, men det visade sig att han under alla omständigheter inte var läkare. När jag så hövligt som möjligt frågade vad han sysslade med där i djungeln såg han på mig med ett outgrundligt leende och förklarade att han bedrev viktig grundforskning. ”Kanske”, tillade han, ”får jag tillfälle innan ni reser att närmare beskriva min verksamhet för er. Här är nu ert rum, herr K.”
Han visade mig in i ett stort rum på övervåningen i vars mitt en rymlig säng tronade, omgiven av från taket hängande moskitnät. En svart tjänare bar in mitt bagage och bakom honom kom en ung infödingsflicka med en kanna vatten som hon ställde på tvättstället. Doktor Ellis yttrade några obegripliga ord och flickan kom fram till oss vid fönstret med nedslagen blick. Jag slogs av hur ursprungligt vackert hennes ansikte var, och dessutom noterade jag att det under de slitna västerländska plaggen dolde sig en utomordentligt attraktiv kropp. ”Detta är Elizabeth”, sade han. ”Hon är er behjälplig med precis vad ni vill.” Hans blick svepte begärligt över henne innan han vände den mot mig och mötte min. ”Jag kan inte nog understryka det: precis vad ni vill.”
Mina ärenden i Port Ellis var snart avklarade, men på doktorns begäran förblev jag hans gäst ännu någon tid. Dagarna var, som överallt i tropikerna, outhärdligt heta, närmast dallrande, men strax före den korta skymningen spelade doktorn och jag krocket, och varje kväll gav min värd middag för mig och de övriga européerna i byn. Ett par kvällar spelade vi bridge med prästen och hans hustru. Det var uppenbart att relationen mellan doktorn och prästparet präglades av motvilja snarare än hjärtlighet, men jag har ofta sett hur landsmän i kolonierna hellre bilägger tvister än överger det lilla civiliserade umgänge som erbjuds. Sedan doktorn och jag blivit ensamma en afton och fått i oss ett par glas konjak skrattade han gott åt ortens gudsman. ”Ni har förmodligen lagt märke till att vår fromme kyrkoherde inte har mycket till övers för mig, herr K.”, kluckade han, märkbart nöjd. ”Karln är helt enkelt framstegsfientlig! Han formligen avskyr vetenskapen. Nå, det är ömsesidigt – jag har inte mycket till övers för honom och hans patetiska kärleksbudskap heller!”
Naturligtvis funderade jag mycket på vad doktorn sagt om Elizabeth, den infödda tjänsteflickan. Hon såg hela tiden till att det fanns friskt vatten under myggnätet på tvättstället och att mitt rum var rent och snyggt, att sängen var bäddad på dagarna och uppbäddad på kvällarna. Några gånger försökte jag tilltala henne, men hon såg på mig med tom blick och yttrade något jag inte förstod, närmast ett läte: ”Xhembele.” Vi talade uppenbarligen inte samma tungomål, men så hade vi inte heller mycket att säga varandra; hon utförde sina uppgifter till punkt och pricka, säkert noga efterhållen av doktorn. Hon skulle göra vad jag ville, var det så han uttryckt sig? Eller var det så att han valt mer passande ord, mindre tvetydiga, och att jag låtit min fantasi löpa? Jag betraktade i hemlighet hennes smidiga, svarta kropp – de osedligt bara armarna, den ungdomligt uppnosiga barmen som bara kunde anas under blusen, den smäckra nacken, de långa benen, hennes välformade stuss – medan hon var sysselsatt med sina göromål. Mer än så vågade jag inte göra förrän jag om natten var ensam i mitt rum med minnet av henne och hennes beslöjade röst, under de tunna lakanen i sängen, dold av moskitnäten. Då rörde jag vid mig själv.
Den sista kvällen var det bara doktor Ellis och jag. Vi åt en utmärkt middag under belevad konversation, och efteråt rökte vi på verandan.
”Ni ser, herr K.”, sade han och stirrade ut i mörkret. ”Det går alldeles utmärkt att leva ett fullkomligt civiliserat liv även här, i djupet av den mörka kontinenten.”
”Jag gratulerar er, doktorn”, svarade jag. Vi satt tysta några ögonblick, och jag kom, som så många gånger de senaste dagarna, att tänka på Elizabeth. ”Ni har verkligen gjort en strålande insats med infödingarna också. Era tjänare är avsevärt bättre än de degenererade klasser vi är så beroende av i Europa.”
Doktor Ellis vände sig mot mig med ett roat ansiktsuttryck. ”Tycker ni det, herr K.? Det var roligt att höra. Dessvärre rör det sig bara om apkonster. Låt mig försäkra er att afrikanerna är fullkomligt oförmögna att låta sig civiliseras – det ni ser som vilja att tjäna är bara ovilja att bestraffas. I själva verket vet de inte vad de gör och varför de gör det, jag har bara vridit upp dem med en nyckel i ryggen. Jag har…” Han gjorde en paus och såg åter ut i intet. ”Jag har tämjt dem.”
Jag såg förbluffad på honom. ”Ni menar…”
”Nu närmar vi oss arten av min forskning, herr K. Vissa skulle säga att det jag sysslar med är antropologi, men själv föredrar jag att se det som zoologi.”
”Inte är det er avsikt, min gode doktor, att antyda att afrikanerna skulle vara djur! Bortom räddning?”
”Just det är min avsikt, herr K.”, log doktorn förbindligt. ”Ni har varit i kolonierna länge – säg mig, har ni sett något enda ting av varaktighet uppbyggt av infödingarna? Svaret måste bli nej. Min forskning ger vid handen att afrikanerna i allt väsentligt är ohjälpligt inkapabla att civiliseras.”
Jag var förstummad. Förvisso var jag själv övertygad om att européerna var bäst lämpade att styra de mer eftersatta kontinenterna, men så oförblommerat hade jag aldrig hört de inföddas själsliga förmågor avfärdas. Medan jag föredrog att se kolonisatören som en kärleksfull men milt tillrättavisande fader var han för doktor Ellis en djurtämjare.
”Jag skulle på ett enkelt sätt kunna demonstrera precis hur djuriska infödingarna är, herr K., men jag vill varna er. Det är inte en demonstration som skulle tas väl emot i de upplysta europeiska huvudstäderna. Detta är, som jag sagt, grundforskning. Blir ni lätt chockerad föreslår jag att vi dricker en konjak, spelar ett parti kort och går till sängs. I annat fall kan vi förflytta oss in i salongen.”
Jag funderade ett ögonblick medan jag sög på min pipa. Mot min vilja märkte jag hur jag blev nyfiken på doktorns förevisning. Kanske anade jag ungefär vad den kunde gå ut på. ”Nå”, mumlade jag. ”Låt se då.”
Det var en nöjd doktor Ellis som visade mig in i salongen och bjöd mig att sitta i en av de bekväma fåtöljer han låtit tillverka i Williamstown. Han öppnade en dörr mot trädgården och talade kort på det främmande språk han använde med tjänarna. Någon svarade, och omedelbart hördes klirret av metall mot metall, varpå rasslade det tungt till i gräset. In genom dörren steg fyra resliga, unga svarta män, alla iförda endast varsitt höftskynke och med ett metallbeslag om ena vristen. Samtidigt kom Elizabeth in från köket. Doktorn gick fram till henne och lyfte hennes sänkta haka med sin hand och talade till henne. Hon svarade enstavigt, och han vände sig mot mig med ett förvånat skratt.
”Herr K.! Elizabeth säger att ni inte gjort någonting med henne på hela veckan! Nog förstod jag att ni är pryd, men vi är trots allt i kolonierna! Inte ens i hemlandet låter man tjänsteflickorna gå orörda.”
Jag vred mig lätt av obehag där jag satt och såg på.
”Nå, om ni är civiliserad ser ni här er raka motsats.” Han vände sig till afrikanerna, som på hans uppenbara order lät sina höftskynken falla och därmed blottade varsin gigantisk men slak manslem. Jag drog efter andan. ”Allt ni hört är sant, herr K.”, log doktor Ellis i det han vände sig till tjänarinnan med några obegripliga ord.
Elizabeth såg ännu ned i golvet då hon med små rörelser krängde av sig sina få plagg; först blusen, så kjolen. Där stod hon nu i sin magnifika nakenhet, ännu skönare än jag föreställt mig om nätterna. De lätta brösten utstrålade en närmast tyngdlös ungdomlighet, stjärten var fast och vackert rund, benen slanka och spänstiga. Den svarta huden spände som om den varit ett nummer för liten över hela den ljuvliga flickkroppen. För första gången sedan hon kommit in höjde hon blicken och mötte min, samtidigt som hon viskade det ord hon upprepat i mina nattliga drömmar så många gånger nu: ”Xhembele.”
Till min stora förvåning började doktorn skratta vid Elizabeths ord. Han tog henne i armen och ledde henne fram till de fyra nakna ynglingarna och utan vidare ord sjönk hon ned på knä framför dem. Doktorn tog plats bredvid mig i en fåtölj. ”Efter den här uppvisningen, herr K., kommer ni att vara benägen att hålla med mig vad beträffar den afrikanska folkstammen”, mumlade doktorn med blicken oavvänt riktad mot gruppen framför oss.
Där hade Elizabeth utan att tveka tagit en av manslemmarna i munnen medan hon höll ett fast grepp om två andra med vardera handen. Den fjärde mannen eggade sig själv med en hand. Jag hade aldrig sett något liknande – och har det inte än idag. För att dölja min växande erektion lade jag benen i kors. Snart hade alla framför oss präktiga stånd, och den unga tjänarinnan bytte hela tiden mellan männen, så att hon i varje ögonblick hade hand om tre, medan den fjärde tillfredsställde sig själv. Männen blundade och stönade lågmält, ibland höll de med händerna om Elizabeths huvud medan hon hade dem i munnen, men då och då såg någon av dem bort mot oss och mumlade ett ”Xhembele” till doktorns stora förtjusning.
Med ett ord beordrade han scenbyte. Nu reste sig Elizabeth upp från golvet och ställde sig med ryggen mot en av männen, som tryckte sig mot hennes smärta kropp, sina händer över hennes mage. Han böjde henne framåt med en resolut rörelse så att hon kom att stå riktad mot de tre andra männen, som hon fortsatte att behaga med mun och händer ytterligare något ögonblick innan hon fick ta spjärn mot en tung soffa. Den fjärde mannen greppade nämligen om sin mandom, och medan flickan kved till trängde han in i henne bakifrån. Han tog ett fast grepp om hennes höfter och började röra sig in och ut i henne med bestämd rytm. Musklerna på de vältränade överarmarna spelade i takt med flickans rörelser. Jag kunde knappt andas där jag satt, motsträvigt förtrollad av föreställningen. Efter ett par minuter drog sig den unge mannen ur Elizabeth och gav plats för nästa, och så turades de om; var och en var inne i henne med samma beslutsamma rörelser. Deras långa, hårda lemmar stötte i henne som blanka pistonger, och jag såg hur de omedvetet reste sig på tå medan nerver och muskler arbetade. Tjänsteflickans kropp täcktes i varje ögonblick av tre par händer, de var överallt: i ansiktet, om bakhuvudet, på ryggen, om brösten. Ibland stod någon av männen i soffan och pressade sitt underliv mot hennes mun, ibland var det ett par fingrar hon fick suga på.
När doktorn nästa gång yttrade sig lade sig en av männen på golvet med sitt ståtliga stånd i vädret, varefter Elizabeth sänkte sig över honom. Hon gled sakta ned och lät sig uppfyllas så långt hon förmådde. Nu red hon honom, först sakta, sedan allt snabbare, medan hon stötvis mumlade det numera mycket välbekanta mantrat varje gång den hårda, glansiga pålen bottnade i henne. Hans händer höll ömsom om hennes stjärt, ömsom om brösten; också han stönade högljutt. De tre andra underhöll sina vidunderliga erektioner på egen hand medan de väntade på sin tur, som ofelbart skulle komma.
Slutligen beordrade doktor Ellis uppenbarligen två av männen att lyfta fram en ganska hög schäslong som stod vid en av väggarna. Den till synes helt utmattade Elizabeth lade sig på rygg på den, och därefter tog de henne i tur och ordning därpå. Takten blev alltmer frenetisk, stönen närmade sig skrik, och alla fem gnydde nu fram det enda ord av sitt tungomål jag lärt mig uppfatta. De blanka, svarta kropparna var nu bara som en rytmiskt fladdrande massa inför min åsyn. De ljusare ollonen längst upp på de praktfulla penisarna försvann och kom åter som snabbt blinkande ögon i svärtan. Hela rummet sjöd av primitiv kättja och djurisk lust.
Med ett tonfall som om han hållit sina flämtande ivriga vinthundar från ett väntande byte och därefter låtit dem hugga yttrade doktorn ett ord, varpå de fyra av svett glänsande männen en efter en lät sin säd över den unga flickan. Kaskader av sperma sköljde över den underbara kroppen som hastigt höjde och sänkte sig i andhämtning på schäslongen. De fyra männen vrålade ut sina orgasmer i den svarta afrikanska natten. En trött känsla av fullbordan fyllde rummet.
När jag vände mig mot doktorn höll han stillsamt triumferande upp sitt fickur mot mig. ”Nittioåtta minuter, herr K. Se mig i ögonen och säg att dessa… varelser lämpar sig för civilisation. Se på dem”, utropade han och gjorde en gest mot männen, som med ömsinta rörelser torkade av Elizabeth med sina höftskynken. ”Se bara. De är inte det minsta generade, inte ett spår av skam eller skuld. Ni kan säga vad ni vill, gamle gosse – de är inte som ni och jag.”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag mumlade något om en intressant demonstration och bjöd god natt, men innan jag hunnit ut ur rummet ropade doktor Ellis efter mig. ”Var inte dum nu, herr K.!” Han sade något på infödingsspråket, och en av männen lyfte upp Elizabeth och bar henne ut ur rummet. Doktorn såg åter på mig: ”Jag insisterar.”
När jag kom in i mitt rum låg den nakna Elizabeth redan på min säng. Först tvekade jag en lång stund, stående i dörröppningen. Skulle jag gå ned igen, be någon hämta den stackars flickan? Borde jag lämna huset? Jag skulle resa imorgon, bagaget kunde jag låta sända efter senare. Men medan jag stod där nåddes mina sinnen av en stark förnimmelse av kroppslighet. Doften av lidelse, ljuden av tung andhämtning. Luften dallrade åter, trots den relativa nattliga svalkan, men nu av köttslighet. Av min egen åtrå.
Jag formligen slet av mig mina kläder, skjortan ännu innan jag fått igen dörren, byxorna bara med visst besvär för den enorma erektion som nu bultade därunder. Jag letade mig in genom moskitnätet, och äntligen nådde mina händer fram, de grep inte om min egen mandom den natten, utan om den varma, fuktiga Elizabeth.
Hon lät sig orörligt omslutas av mig. Min mun var över hela henne, mera tunga än läppar, mera ätande än kyssande. Mina händer om hennes bröst och om hennes gracila hals. Min tunga kropp över hennes nästan svävande lätta. Innanför allt det blanka svarta var hon ljust rosa, och när jag äntligen kom in i henne sköt det som rosa blixtar av gryningsljus över den nattliga svärtan innanför mina ögon. Hon slöt sina ögon av utmattning, jag blundade av njutning. Jag var djupt inne i henne med min lem och med min andedräkt, stönade henne i örat och i munnen.
Jag hann inte stöta i henne många gånger innan jag kom. Medan jag tömde mig i henne utstötte jag långa, uråldriga vokaler som jag inte visste att jag hade i mig. Hon såg upp, rakt upp, och mumlade sitt eviga ”Xhembele”.
När jag vaknade var hon borta.
Vid frukosten den sista morgonen vägrade jag att med så mycket som ett ord vidröra föregående kväll. Jag konverserade visserligen min värd, men bara så mycket som artigheten krävde. Doktorn själv, däremot, var på strålande humör. Hans lilla pipskägg nästan slog gnistor av självgodhet. När jag igenkände en av de tjänare som skulle ta mitt bagage till ångbåtsbryggan vid floden från föreställningen aftonen innan vände det sig nästan i magen. Elizabeth såg jag inte till.
Doktor Ellis gjorde mig sällskap ned till båten. Större delen av vägen gick vi sida vid sida under tystnad, och väl vid bryggan skakade vi avmätt hand med varandra och jag tackade för gästfriheten. Jag balanserade redan på den rangliga landgången när jag plötsligt ändrade mig och vände tillbaka. Doktorn var på väg tillbaka upp mot den lilla byn, men stannade när jag ropade efter honom. ”Det är en sak jag måste fråga, doktor Ellis”, pustade jag i middagshettan. ”Det där ordet de upprepade under… Vad betyder ’xhembele’?” frågade jag och försökte imitera så gott jag kunde.
Doktorn tycktes först inte förstå vad jag menade, men så brast han ut i ett dånande skratt. ”Sa jag inte att de är primitiva? Det är en förbannelse, något om en häxdoktor. Det enda jag inte lyckats få dem att sluta med, och den här gången gällde den visst både er och mig. Men det är underhållande i all sin vidskeplighet, inte sant?”
Allt detta mindes jag under ett kort ögonblick jag på när jag stod där och stirrade på brevpapperet från doktor Ellis, Port Ellis, elva år senare. Ett enda ord var plitat tvärs över papperet, grovt och osofistikerat, och det tog ett ögonblick innan jag förstod hur det skulle uttalas eftersom det var första gången jag såg det i skrift. Xhembele.
Med vämjelse skar jag av paketsnöret och började veckla ut omslagspapperet. Varför skrev han till mig nu? Vilka nya bevis för sina teser kände han sig tvungen att sända mig? Och hur kunde han över huvud taget veta att jag befann mig där jag gjorde i Östafrika?
Jag öppnade den lilla pappasken och såg ned på en skrumpnad frukt som helt uppenbart satt fast däri. Det var då själva… Med största besvär fick jag tag på något trådliknande som stack ut ur frukten och kunde slutligen lirka loss den.
En ilning av fasa sprang över ryggen när jag insåg att min tid när som helst kunde vara ute. I min hand hade jag ett läderartat, förkrympt huvud – jag höll i doktor Ellis pipskägg.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Tantomannen | Heterosex | 4.6 | 23/11-09 |
| I mörkaste Afrika | Kinky | 3.7 | 14/11-09 |
