Magnus - en ouppnålig dröm?

---

---

Jag heter Erika och är 22 år gammal och jobbar som timvikarie. För att inte avslöja för mycket kan vi modifiera sanningen lite och säga att jag jobbar inom växtindustri. Efter en dag på jobbet har man jord ungefär ganska precis överallt, och eftersom jag har en irriterande vana att alltid vilja vara bäst så är jag även oftast rätt svettig vid dagens slut.
Just den här arbetsplatsen verkar vara anpassad för människor som är en aning större än mig. Det märks dels på grund av det mesta är monterat lite för högt för mig, som i och för sig bara är 160 cm lång, och dels på arbetskläderna som endast finns i enorma storlekar. Nu är det kanske inte helt sant, jag är en ganska liten och smal tjej så även ”normala” storlekar blir stort på mig… Sjukt snygg på jobbet alltså.

Jag hade jobbat någon vecka eller så, blivit lite varm i kläderna, när en för mig främmande man i fyrtioårsåldern med något småsjabbig klädsel kommer fram och tydligt vill skaka tass. Jag är inte den som är den utan stäcker villigt fram handen och presenterar mig.

”Erika”

”Hej du, går det bra?”

”Javisst, det går helt fantastiskt! Det har nog aldrig gått så här bra förut” svarade jag självsäkert, min vana trogen att vara genuint positiv, trots att det kanske snarare gick bedrövligt alldagligt.

”Jahaja” säger han och ger mig en något skeptisk blick innan han nickar åt de andra och går sin väg.

”Värst vad han var allvarlig” tänkte jag medan jag för en kort stund försökte sätta honom i någon form av sammanhang för företaget. Jag gav snabbt upp och ryckte på axlarna, han var antagligen någon som skulle laga något eller något i den stilen.
Jag hade dock fastnat för hans blick. Den fick mig att vilja se tillbaka och samtidigt göra mig lite nervös.

Sanningen att säga är jag ganska blyg, men döljer det så gott jag kan med att hålla en självironisk och självsäker attityd, som fungerar över förväntan bra faktiskt.


Vid frukostrasten kom en kollega fram och undrade om jag hälsat på chefen ännu.

”Nej, honom har jag inte sett. Skulle han komma idag?”

”Ja, nu ska vi se. Han står där borta nu och pratar med Ann-Sofie.”

Jag vände mig om. Och känner hur jag hemskt gärna skulle vilja sjunka genom jorden lite diskret. Det är självklart mannen i fyrtioårsåldern som är min chef Magnus. Som är chef för inte bara en, utan två delar av företaget. Och således den man som jag kanske borde visa min lite mer ödmjuka sida för.


Magnus håller i morgonmöten den dagen. Han har stor auktoritet i rösten när han talar, som först får mig att småle något eftersom han påminner mig mycket om en annan, lite äldre, man som jag kände för några år sedan.
Det är en talförmåga som gör det väldigt svårt att komma med några invändningar, han pekar med hela handen utan att röra ett finger så att säga. Det här är en man som har rätt. Punkt och slut.

Sen har jag lärt mig senare att det låter lite mer allvarsamt än vad det egentligen är. Även fast han talar som en sann auktoritet och blicken säger att han vet om att det är han som kommer att ha sista ordet, finns där en liten glimt i ögonen.
Just den glimten fick mig på fall.


Hans person fick mig på något sätt att hela tiden vilja söka ögonkontakt med honom.
Jag drogs till honom redan från första början, men jag förnekade det ganska länge. Att han är äldre än mig tycker jag snarare är tändande än något annat. Det var chefsrollen jag hade problem med. Det är helt enkelt helt omoraliskt att ens tänka tanken på att förföra (eller på att få bli förförd…) sin lyckligt gifta chef.

Jag hade dessutom en kille. En fin kille som jag gärna ville vara tillsammans med.

Men det var just det jag gjorde. Tänkte tanken. Jag kom på mig själv att bli varm i kroppen när han talade till mig. Efter en av hans blickar var jag tvungen att tänka på otroligt tråkiga saker en stund för att inte tolka sånt som jag ville tolka in men som inte fanns där.

För honom måste jag vara en anställd bland andra. Hm, jag hoppas att han kanske tyckte att jag var bra på det jag gjorde i alla fall. Och jag stack kanske ut någon enstaka gång genom att alltid ha svar på tal.

När jag stod och jobbade och jag visste att han var i närheten tänkte jag på honom på ett mycket oprofessionellt sätt.
Men det var rena och skära fantasier! Ingenting som någonsin skulle förverkligas, och det var jag helt på det klara med.



Som sagt jobbade jag på timmar, och det kom en period där det inte fanns så mycket jobb. Under den tiden tänkte jag faktiskt mer på Erik än vad jag gjort förut.

Jag var fortfarande kär i min kille, det var inte sådana känslor jag hyste för Erik. Jag ville helt enkelt ha en ren sexuell relation, i min fantasi.


En fredag ringde Ann-Sofie, arbetsledaren upp mig.

”Hej Erika, det är Ann-Sofie”

”Hej!”

”Jo, det är ju kräftskiva här ikväll, jag ville bara kolla med dig att du vet att du också är välkommen?”

”Oj, vad roligt! Jag kommer gärna och träffar alla igen!”

”Bra! Då ses vi sen då.”

Det var sant att jag gärna ville träffa alla igen, för jag tyckte mycket om dem. I alla fall de flesta…
Men jag var inte jättesugen på kräftskiva precis. För det första är jag allergisk mot kräftor, och för det andra hade jag precis fått igen min tvååriga son som varit hos sin pappa flera dagar.

”Men det är ju bra att visa att man vill vara en i gänget” tänkte jag.

Mamma kunde vara barnvakt, och bättre barnvakt finns inte.

Jag åkte de två kilometrarna till jobbet med bil. Jag tänkte inte dricka något. Och jag hade inte klätt upp mig, utan åkte lite halvfin som jag var i svarta strumpbyxor och svart långt linne med ljus cardigan över och svarta stövlar. Jag hade åtminstone vardagssminkat mig med lite diskret sotade ögon.


Väl där går jag genast in i omklädningsrummet och hänger jag av min skinnjackan och hälsar på tanterna som står i funktionella underkläder bredvid varandra och jämför sina ben samtidigt som de glatt pratar om olika grader på åderbrock.

Jag mötte en kollega precis utanför personalrummet och stannade så för att prata med honom. Så kikade jag in lite och höjde en hand;

”Hej allihop”

Och får spridda ”hej” tillbaka.

”Hej du”

Det var Magnus. Han kom fram helt nära mig, och jag kände hur spänningen steg. Jag mötte hans ögon och log när jag fick min favoritblick tillbaka.

”Inte fara iväg nu Erika” tänkte jag ”håll tankarna i styr”

Peter går fram till kylskåpet.

”Ta vad ni vill ha nu” sa han och syftade på ölen och cidern som stod där.

”Varför tog jag bilen?” undrade jag högt.

Och fick genast svar att det var ju inga problem med skjuts hem, jag bodde ju så nära så jag kunde åka med i princip vem som helst, till och med Magnus.

”Sant” tänkte jag och tackade så mycket.

Men jag väntade en stund, försökte vara lite trevlig med kollegan bredvid mig.


Magnus kom upp framför mig.

”Vad vill du ha?”

Jag som var inne i ett samtal kopplade inte först, utan hasplar ur mig;

”Inga kräftor för mig bara”

*tyst i lokalen*

Lite spridda småskratt.

”Det var nog öl eller cider han menade!” ropar någon och jag blir skapligt generad.

”Cider tack”, och jag fick en cider.


Så skulle det ätas och jag tog min tallrik och samlar på mig några brödbitar och korvskivor och annat icke livsfarligt och sätter mig näst längst ut vid ett av långborden där det ännu inte sitter någon.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att Magnus ska sätta sig nära mig. Men slår bort tanken.

”Han är inte intresserad av dig lilla vän” förmanar jag mig själv - när han plötsligt står där, och faktiskt sätter sig vid mig längst ut vid bordet.

Mitt hjärta slog ett extra slag, och jag dricker snabbt upp min cider och hämtar en ny.


Konversationen flöt smidigt. Jag njöt av att få ha hans fulla uppmärksamhet. Och jag tyckte mig se att hans blick strök över min kropp ett par gånger. Men det kan lika gärna ha varit alkoholen som fick mig att se det, den får en ofta att se det man vill se.

Jag kunde inte låta bli att sätta mig så mitt ben ströks mot hans.

”Är det för uppenbart och han tar illa upp kan jag alltid skylla på de cider som han så frikostigt bjöd på” tänkte jag.

Allteftersom den sena eftermiddagen led och vi pratat om både allt och inget, och i alla fall jag fått i mig ännu ett par cider (han drack mycket måttligt då han skulle köra hem) lade jag min hand på hans knä.
Jag såg på den och tog genast bort den igen. Skämdes lite över hur fyllekåt jag måste verka. Jag lade ändå tillbaka handen ett par gånger till, kom på mig själv – och tog snabbt bort den.
Sista gången blev jag generad av min egen framfusighet och slog undan blicken för en sekund.

När jag mötte Magnus ögon igen såg jag att han inte tog illa upp. Men jag kunde inte tolka om han tyckte om det så pass att han faktiskt ville ha min hand där.


Det började bli dags att bryta upp. Vissa skulle vidare och tyckte att jag skulle med. Just då lät det riktigt trevligt.

Men först ville jag se hur det såg ut ute i lokalerna. Jag hade fått höra att det hänt en del och var nyfiken. Jag visste så väl vem jag ville skulle guida mig.

Magnus hade gått ut till kontoret och jag gick dit.

”Ger du mig en rundtur innan jag åker?”

Han tittade upp, och reste sig från stolen han satt på och gick före mig ut.


Lamporna i lokalerna styrs inte manuellt så det var mer eller mindre kolsvart därinne. Jag var mycket nöjd med situationen helt ensam med Magnus i mörker.

Magnus gick lite före mig en bit men väntade in mig och så tog han min hand innan han fortsatte att gå.
Jag log för mig själv i mörkret och flätade in mina fingrar i hans.

Magnus stannade till och jag frågade om hur produktionen låg till och han svarade. Jag ställde mig framför honom, nära, nära.
Tryckte försiktigt min kropp mot hans, kunde inte låta bli att sucka svagt av tillfredställelsen att vara så nära honom.

Jag hörde honom svälja. Jag tror att han sa något som;

”Jag har inte druckit tillräckligt många öl för det här”

Men jag lyssnade inte så noga, för han sköt mig inte ifrån sig. Och när jag sträckte mig lite upp mot honom för att möta hans läppar med mina, besvarade han kyssen.
Det susade svagt i mina öron och jag hade en pirrande känsla över hela kroppen.

Kyssen avbröts och vi skulle gå vidare, då jag snöpligen, inte alltför ljudlöst, snubblar över en skottkärra i mörkret. Inte så jag ramlar, men nära nog. Jag svor tyst för mig själv. Magnus sa ingenting men jag kan tänkta mig att han log för sig själv i mörkret...

Vi gick vidare in i nästa rum och Magnus pratar på om produktionen. Något som jag faktiskt är ärligt intresserad av, men som jag just då inte riktigt kunde koncentrera mig på. Jag ställde mig nära honom igen, såg in hans ögon och kände mer än någonsin vad jag tyckte om dem. Allvarsamma och samtidigt småroade .
Jag smög ändå lite närmare, tog hans händer och la dem vid mina höfter samtidigt som jag sträckte mig upp och försiktigt, försiktigt nuddade hans läppar med mina igen. Han svarade, lika försiktigt. Det gick ilningar genom min kropp och jag ville ha mer. Men han avbryter kyssen och mumlar i mitt öra

"Du är rar du"

Så tar han mig i handen och går vidare. Han fortsätter att berätta, men jag hör inte ett ord. Tiden går för fort och så är vi helt plötsligt på väg tillbaka. Jag, som varit i mina egna tankar "vaknar till" och slår axeln i en dörrkarm som gör att jag åter snubblar runt lite.

"Ojojoj. Ja så går det med sånna klackar" sa Magnus.

Tyvärr måste jag tyvärr erkänna att det snarare var alkoholen eftersom jag på grund av min korthet har stor klackvana och på stövlarna jag hade på mig var det endast låga vardagsklackar, men det sa jag inte.
Hellre ovan på klackar än full...


Så kom vi ut till de andra och jag fick många gliringar om att jag varit borta med chefen, de skulle just gå efter oss för att se vart vi tagit vägen. Så det var väl bra ändå att Magnus tagit en, enligt mig, alltför snabb runda.
Jag mötte honom i dörren igen efter att jag hämtat min jacka. Jag böjer mig fram för att kyssa honom, men han böjer sig bakåt och ger mig en svårtydlig blick. Så kommer mitt sunda förnuft fram bakom alkoholen och påminner mig om att vi nu står under tända lampor med människor runt omkring.

"Vad fan tänkte du nu?" bannar jag mig själv. "Så vansinnigt pinsamt, dumt gjort!"

Jag skyndar ut till de andra och sätter mig i bilen. I samma sekund bilen åker ångrar jag mig. Hade jag inte åkt med här hade jag ju kanske fått åka med Magnus. Och det hade ju kunnat sluta vart som helst.
Men jag kunde inte hoppa av nu, så jag åkte vackert in till krogen. Hade en riktigt tråkig kväll. Dels för att de andra bara ville till "sitta still och dricka öl hela kvällen ställen", dels för att jag hade sådan ågern för att jag inte tagit tillfället i akt med Magnus.


Det dröjde ett par, tre veckor innan jag Magnus kom till min arbetsplats då jag jobbade igen. Jag mötte hans blick och såg att han inte glömt mig.
Ögonkontakten när vi möts, hans lilla humoristiska blinkning när han vet att jag inget hellre vill än att han ska trycka upp mig mot en väg, kyssa mig och viska att han vill ha mig, gör mig varm nästan het. Tyvärr gör den mig även pinsamt fumlig när han är i närheten, men det bjuder jag gärna på.


Så många gånger jag har fantisierat om att gå in på hans kontor och klä av mig utan att säga ett ord. Eller gå in där, ställa mig tätt intill honom för att sedan falla ned på knä och knäppa upp hans byxor för att ta honom i munnen tills han flätar in fingrarna i mitt hår och stönar. Fantasierna är många...
Jag vill inte alls konkurera med Magnus fru, och jag kan helt säkert inte heller. För jag har hört att de passar väldigt fint ihop. Jag vill bara låna honom...


Det är snart julbord. Jag är beredd att anstränga mig tämligen hårt för att få vara med på det där han är...

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Magnus - en ouppnålig dröm?	Age play	3.9	6/11-09

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.