Hildas två Herrar del 2
Författare: cecilita Datum: 2009-11-04 11:45:58
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
16 539 gånger
Betyg: 4 (4 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Hildas två Herrar del 2 av 13.
- Bilbältet!
Jag kände, för bråkdelen av en sekund, hur vreden återigen steg upp inom mig. Jag kunde väl för fan själv veta att jag skulle ha säkerhetsbältet på mig, det hade jag alltid. Men så lugnade det sig.
Han kanske bara var rädd om mig, tog hand om mig, brydde sig om mig. Det kändes som tusen år sedan någon brydde sig om mig. Tog ansvar för mig.
Inte så att jag inte kunde ta hand om mig själv, det tyckte jag, att jag både kunde och gjorde. Utan att det var så underbart kärleksfullt när någon annan också gjorde det.
Lydigt satte jag bältet på mig och lade händerna vilande i knäet, som om de låg beredda på någon ny order.
En sådan order kom inte, då.
När han hade stannat bilen steg han ur och vände ryggen till. När han hörde att jag hade öppnat och stängt min dörr, vände han sig mot bilen och fjärrstyrde låsningen och bilen svarade lydigt, med sina blippar.
Jag undrade om den kände sig lika lydig som jag.
”Följ med mig NU!” hade han sagt i befallande ton och jag lydde honom igenkännande. Nu var han plötsligt så intresseväckande nonchalant mot mig, att min nyfikenhet totalt tog över. Hans ”Följ med mig NU!” hade startat mina rörelser och jag hade inte fått någon signal om att avbryta.
De egenskaper hos honom, som jag tyckte om, vägde över. Jag antog att han nu bara spelade en roll, en Master-roll. Min roll var då naturligt den undergivna och lydiga.
Det kändes likväl underligt att jag tolkade det så, det hade legat närmare mig att bara bli skitförbannad och gått där ifrån. Var han inte intresserad, skulle inte jag krusa och be om uppmärksamhet. Men en undergiven och lydig flicka kan krusa och förödmjuka sig hur mycket som helst, hon kan få ut en inre offerrollsnjutning av det. Ju mer, desto bättre!
Jag föll trängtande in i min intränade slaviska roll och följde lydigt efter honom. Hela hans uppträdande, hela hans väsen utstrålade dominans, något som jag var svältfödd på de senaste veckorna och som hela min natur längtade efter.
Jo, jag var sårbar i min längtan efter Mats och hans sköna dominans av mig. Det var så helt underbart, att Mats bara talade om vad jag skulle göra, även om det hela tiden var för att han skulle njuta. I detta låg lika mycket av att bli omhändertagen, att någon tog ansvar för mig, brydde sig om mig och med det visade, att han älskade mig. Män har inte så lätt för att uttrycka sina känslor, därför måste vi läsa in och tolka dem ur deras beteende.
Jag visste, kände instinktivt, att han spelade ut sin dominanta roll, redan här ute på gatan och det kittlade uppmuntrande i magen, när jag tänkte på vad som då skulle kunna följa, när vi kom inomhus?
Han hade kommit fram till ytterdörren i hyreshuset och jag halvsprang för att komma ifatt honom. Jag visste inte om ytterdörren skulle slå igen efter honom och jag bli stående utanför. Jag kände för ett ögonblick paniken välla upp inom mig, trots att jag hade en plan B, för det läget.
Jag har alltid varit för, att följa mina känslor, mitt hjärta. Om jag har följt mina känslor och det blir fel, kan jag så lätt försvara det inför mig själv. När jag bara har lytt mitt förstånd får jag ett helvete av ett gnagande och anklagande samvete inom mig.
”Jag följer helt enkelt mina känslor och de slår sällan fel – så de så!”.
Skulle jag ha följt mitt förnuft, skulle jag bara ha förbannat mig själv, för att inte ha följt mitt hjärta istället.
Nu talade mitt hjärta ett tydligt språk:
”Följ med honom och se vad som händer!”
Men ”Herre Gud”, jag vet ju inte ens vad killen heter! Och jag bara följer med som ett viljelöst fån. Kanske han inte heller vet vad jag heter, om inte Elin har talat om det förstås, tillade mina tankar.
Nej, han höll inte upp dörren för mig, så jag fick kasta mig fram de sista stegen för att den inte skulle gå i lås.
”Var han så lite intresserad av mig?”
Skulle jag verkligen följa med honom, om han nu inte alls var angelägen? Skulle jag krusa? Jag menar lite stolthet har jag ju.
Den uppvällande vredesattacken fick mig nästan att vända, men hjärtat och nyfikenheten vann. Jag t o m kände mig ännu mer lockad av hans öppna nonchalans mot mig, det var som om den lovade mer…
När dörren föll igen bakom mig, hörde jag hur det klickade till. Jo, den var säkert nattlåst.
En ny tvekan, under en bråkdel av en sekund, men mina ben visste bättre (visade det sig) och de fortsatte uppför trapporna efter honom. Jag halvsprang uppför de sista trappstegen och hann ifatt honom först uppe vid hans ytterdörr i hyreshuset.
Han hade öppnat den och nu höll han artigt och inbjudande upp dörren för mig och jag steg in.
Nästa chock! Skulle det bli fler?
På väggen rakt fram i hallen hängde några knivar, någon sabel (eller vad det heter – jättelång kniv, i alla fall) och en lång ihop ringlad läderpiska, uppfäst med småspik. Den kunde säkert vara 2 meter lång eller mer.
Mats hade också en piska. Men det var en liten en, med handtag och en massa samlade svarta remmar av gummi eller läder. Han hade använt den på min stjärt en gång, men den fanns mer som en maktsymbol. När jag någon gång hade tvekat inför hans order eller inte utfört tillräckligt snabbt, hade han tagit fram den och visat den. Vad som var ”tillräckligt snabbt” bestämde han alltid ensam. Efter en sådan visuell uppmuntran hade min kropp inte känt någon gräns för hur snabb och lydig den skulle vara, för att inte utmana honom fler gånger. Den enda gång han hade ANVÄNT den, hade han daskat till så hårt att jag var alldeles röd i baken. Men då hade jag utmanat honom och själv velat att han skulle göra det. Tro det om ni vill eller ej, jag hade själv velat känna på den, av ren nyfikenhet.
Vem hade jag följt med hem nu?
Var jag säker här?
Men Jesus, piskan och svärdet hängde bara på en vägg, som en prydnad, vart var min fantasi på väg med mig?
Men Elin kände ju honom, därför måste han vara OK!
Han visste tydligen också att hon var sub, (undergiven) eftersom han så snabbt hade nappat på hennes meddelande: ”Hon är som jag, du vet!”
Hade han lekt med henne?
Jag måste fråga henne senare, jag hade ju INTE dödat henne.
Skulle han ta livet av mig så gärna för mig, tänkte jag, men hörde själv hur dum den tanken lät. Jag ville inte dö.
- Kom in hit, ropade han ifrån rummet och jag gick in. Han stod upp och tittade rakt på mig.
Det var smakfullt möblerat, som om rummet hade en kvinnlig hand över sig. Men det var också maskulint möblerat med stora tunga läderfåtöljer och en lädersoffa i mörkbrunt. Bordet rakt fram gav ett tyngdfullt intryck och hade någon sorts gråblå och tjock stenskiva. Kanske konstmaterial, jag kan inte längre se någon skillnad.
Gardinerna och dukarna på borden var smakfulla och i nyanser, som gick i harmoni med resten i rummet. Mitt öga och mitt färgsinne tilltalas positivt av färger som stämmer.
Det fanns också ett flertal krukväxten, som verkade vara välskötta och livfulla. Sådant är ju inte helt vanligt hos en man.
Fanns det en kvinna här? Frågan grep tag i något inom mig. Någonting inom mig, för jag hade inte med det att göra!
Nej, lägenheten gav mig, trots det, inte intrycket av att det bodde en annan tjej här. Visserligen bara en känsla, men jag brukade ju inte ha fel i mina aningar.
- Så du är SUB?, frågade han bekräftande, rakt ut.
Det kom så plötsligt, så rakt på, så manligt okänsligt, som om det bara var en vardagsfråga till en annan människa och inte alls en djup och ytterst personlig fråga, som man inte ställer så. Det ärliga svaret var mycket intimt och staketomgärdat och inget som man bara släpper rakt ut.
- Jo, svarade jag lite tveksamt och ville inte ens svara ett JA. Ett JO fick duga. Jag visste inte riktigt om han hade med det att göra. Men mitt hjärta sa, att han hade det, på något konstigt sätt!
- OK, bara så att jag vet det säkert, svarade han.
Min röst bar inte, så jag pep, nästa ohörbart, något svar, som jag inte minns nu.
- Ta av dig, NU!
Jag hörde den befallande tonen, som jag längtat efter så länge. Ett tonfall, som inte frågade om jag ville, utan bara precis förutsatte att jag skulle lyda. Men det tilltalade den nyfiket framtittande och undergivna tjejen inom mig. Den lilla slavinnan, men jag var Mats slavinna, inte hans, eller?
Jag svarade inte, men kände att mina händer började treva efter knapparna i min ljusbruna skinnkappa.
Jag tog av kappan, gick tillbaka till hallen och hängde upp den snyggt och prydligt på en trägalge. Allt skedde långsamt och dröjande i min osäkerhet. Som om jag ville vinna tid att tänka och framförallt känna efter. Och mitt i all osäkerhet hade mitt hjärta bestämt sig för att lyda honom.
När jag kom tillbaka och ställde jag mig, lite fogligt, på samma plats som tidigare. Så började händerna knäppa upp knäpparna överst i min ljusbeige tunna klänning.
Han tittade rakt på mig och log vänligt mot mig. Nästan lite uppmuntrande. Händerna fortsatte och jag tog av klänningen över axlarna och kände rumskylan på ryggen och ännu mer över axlarna och magen. Förutom att jag aldrig följt med en främmande kille hem, hade jag aldrig heller klätt av mig inför en främmande kille. Min Herre Mats hade däremot sett mig naken i alla vinklar som fanns och också tittat in i mig, när han velat det. Inför honom hade min kropp inte haft några dolda insynsvinklar eller hemligheter. Allt vad han hade velat se och se min kropp utföra, hade den villigt erbjudit honom. Men det var Mats!
Blev allt fel här, kunde jag ju alltid ta på kläderna igen.
Jag vek prydligt ihop klänningen och lade den på en stol bredvid mig.
Han ville se min kropp. Det var ett gott tecken på hans intresse. Kanske han bara spelade med ointresset tidigare på gatan och i trappan?
Men det var en markant manlig nonchalans, som nästan skrämde iväg mig. För mig hade ju mannens tydliga åtrå varit så viktig och nu fick jag uppleva motsatsen och kunde sökande med blicken mot hans skrev få påtaglig bekräftelse.
Kanske var det en nonchalans, som en dominant man har rätt till. Att han var dominant var alldeles uppenbart, kände jag.
Han uttalade en order och förutsatte att han skulle bli åtlydd. Det är så det fungerar. Och jag ville lyda, ville styras. Jag hade inget ansvar för vad som hände, när jag lydde. Det var en härlig och underbart befriande känsla, att känna att jag inte ens behövde känna naturlig blygsel, när jag bara precis lydde honom! Att jag klädde av mig naken framför honom, var inte mitt ansvar, jag bara gjorde som han sa!
Han nickade mot mig och mina händer fortsatte sökande bakom ryggen mot haken till BH:n och strax efteråt var mina bröst frisläppta från sin instängdhet. Nu kände jag verkligen luften i rummet. Jag borde vara röd i ansiktet, av blygsel och skam, men kände, att jag inte var det. Det var som hans naturliga stil smittade över till mig.
Ibland känner man inte sig själv ens, hur ska man då kunna känna andra?
Jag har klätt av mig inför killar förr, men detta var första gången inför en fullständigt främmande man. Men det kändes skönt. Kanske för att jag kände mig lydig. Jag gjorde ju bara som han sade åt mig. Han styrde hela händelsen. Det var ju han, som sagt åt mig att klä av mig. Han kunde ju rimligtvis inte förvänta sig, att jag skulle vara blyg inför honom, när han själv hade beordrat avklädningen.
Senare visade det sig att han BARA hade menat att jag skulle ta av mig kappan. Den undergivna ådran i mig hade tolkat det vidare begreppet. Och när jag fick veta det skämdes jag inte ens. Jag hade bara lytt honom i det han sa: ”Ta av dig, NU!”. Han hade inte sagt ”Ta av Dig kappan, nu!” Min hjärna, som nu var svältfödd på kommandon, tolkade ”Klä av dig naken, NU!”
Han visste nu, att jag var undergiven och då var det hans jobb, att leda mig och ta ansvaret för mina handlingar. Jag behövde bara i min lydnad ansvara inför honom. Alldeles tyst och outtalat hade vi slagit fast våra olika roller i en lek, som låg utanför den vanliga kärleksleken. Det var en lek som han och jag aldrig tidigare hade lekt, men likväl så tydligt höll vi oss till dess regler och koder. Jag hade bara glidit in i den lydiga och undergivna rollen.
Jo, det kändes skönt att visa upp min kropp för hans godkännande så här. Jag vet, att det borde kännas hemskt, utlämnande och förödmjukande, men det bara gjorde inte det. Det är ju känslan som gäller. Att det fanns ett annat alternativ är att han skulle tycka om vad han såg, fanns inte med i mitt tänkande och hade jag heller ingen plan B för.
I stället gjorde jag i huvudet en snabb inventering av min kropp som NU stod inför han inspektion:
Mitt hår håller på att växa ut, mina smilgropar och mitt skratt, vet jag att folk tycker om, mina bröst är lagom stora, inte för små och inte för tyngande stora, min rumpa har fasta muskler och hänger och doppar inte, som en tjejkompis rumpa gör, min midja är smal och mina ben är långa och snygga, speciellt i högklackat. Fast nu var vaderna dolda i stövlarna. Fan också! Varför tog jag inte de högklackade istället? Jag hade valt innan jag gick på partyt, men tyckte att det inte spelade någon roll då. Jag skulle inte visa mig för någon, jag hade bara Mats i huvudet.
Nu stod jag i bara mina vita stringtrosor och de gav mig bara lite skydd mot insyn. Men de utgjorde en gräns. Så länge de var kvar var jag inte NAKEN.
Han tittade på mig, smålog fortfarande och höjde lite på sitt högra ögonbryn, samtidigt som han tittade ner mot mitt knappt tygdolda sköte.
Jag vet inte vad blicken betydde, men tolkade det till:
”Av med trosorna också!”
Händerna lydde honom snabbt och tog tag i banden i sidorna och tvingade ner trosorna, mitt sista skydd, över höfterna och låren. Snabbt trampade jag ur trosorna, samlade ihop dem i handen och lade dem under klänningen på stolen bredvid.
En tjej kan aldrig vara säker på om trosorna är något nersolkade, därför är det ingenting man skyltar med, utan smyger med, så mycket det går.
Nu kände jag mig totalt naken, men upptäckte samtidigt att jag hade mina läderstövlar på mig. Stövlar i exakt samma färgnyans som kappan.
Det kändes riktigt fånigt, fullständigt naken, men med stövlarna på.
När jag böjde mig ner för att ta av dem också, stoppade han mig.
– Låt stövlarna vara på!
En klar och tydlig order. Han ville att de skulle vara på. Då så!
Jag stod nu med händerna rakt ner utefter sidorna. Men i en plötslig uppvisande-av-hela-mig-känsla, kände att jag skulle stå i den så kallade ORDERSTÄLLNINGEN, med benen isär och händerna knäppta bakom nacken, brösten ut och armbågarna rakt ut åt sidorna.
Det var ju så min Herre Mats hade tränat mig att stå, när jag väntade på vidare order från honom.
Och det var i den ställningen som jag så oändligt ofta väntade på order i, hos Mats. Han hade läst om den i ”Annas dagbok” och tagit den till sig, tillsammans med mycket annat ur hennes berättelser. Det var så, en riktig slavinna skulle uppträda. Blicken skulle också vara på min Herre, för att vara beredd att agera på ett tecken eller en order.
Han tittade på mig och höjde ögonbrynet igen, på samma sätt som innan. Min inre undergivenhet eller sexfantasi tolkade hans signal.
Direkt höjde jag armarna och knäppte händerna bakom nacken, flyttade isär benen till axelbredd och var noga med att armbågarna var rakt ut åt sidorna och lyfta upp i höjd med hjässan. Jag riktigt kände hur det lyfte brösten ytterligare, som för hans inspektion och godkännande. Jag kände verkligen min nakenhet i hela skinnet.
Samtidigt som jag tyckte, att det kändes RÄTT att stå så, så undrade jag: ”Men GUD, vad gör jag?”
Denna speciella ställning signalerade mer än andra, att jag accepterade mannen framför mig, som min Herre. Jag visste inte ens vad han hette.
Men mitt i allt kändes detta så naturligt och så jävla skönt och rätt. Jag fick en blandning av känslor, att skämmas för att stå naken framför en främmande man, så här fräckt, att känna hur det kittlade skönt i hela kroppen av att känna mig lydig inför en man och att frivilligt falla in i ett lydnadsmönster, intränat av Mats. Mitt försvar var, att jag bara gjorde, som han sa åt mig, eller ville. Jag följde mina känslor och då kunde det inte bli fel, försökte jag urskulda mig med. Blev det fel, skulle det vara lätt att försvara inför mig själv. En känslomänniska följer alltid sina känslor, punkt!
Jag tyckte att hela mitt beteende var som hos en mogen kvinna, som hos en kvinna som varit slavinna i hela sitt liv. Jag hade varit det i knappt fyra månader, men sett det utvecklas i omgångar, från en vanlig tjej, till en ganska lydig slavinna. Att det i omgångar utvecklades i en sådan hisnande fart, berodde på att jag så gärna ville känna alla dessa kittlande och hetsande ilningar, som det gav och hur det ökade på upplevelserna av de, genom slavinnerollen uppbyggda och närmande orgasmerna, som följde.
Nästan som om han kunde läsa mina tankar, om att jag inte visste vad han hette frågade han:
- Du vet hur du ska tilltala mig?
- Ja Herre! Svarade jag.
Hela mitt väsen VISSTE det. JO! Jag hade accepterat honom som MIN Herre, just nu! Det fick bära eller brista. Men om det var framkallat av min sårbara position eller av något inre längtan, vet jag inte riktigt. Jag hoppades så att det var hjärtat. Just nu var INTE min hjärna upptagen av att tänka på Mats, den hade inte tid för det. På något sätt var jag också tacksam för det, eftersom det är så hemskt frustrerande, att hjärnan inte kan sluta att älta en omöjlighet.
- I kylskåpet finns öl, längst ner. Hämta en burk till mig! Du får själv ta en, om du vill.
- Ja Herre!, svarade jag honom, gränsande mot respektfullt och smålog inom mig själv. Men Jesus, jag hade helt frivilligt sagt Herre till honom!
Det var inte klokt hur lätt jag föll in i rollen och nu inför en fullständigt främmande kille.
Jag gick snabbt ut i köket. Jag visste att Mats hade begärt att jag skulle springa (som Anna) men jag tyckte att lätt trav räckte, som en kompromiss.
Jag såg, att det inte fanns några gardiner i köket och jag såg fönster i hyreshuset mitt emot. Men jag kände att jag inte brydde mig, där jag stod naken, öppnade kylskåpet, som ytterligare lyste upp min nakenhet. Jag tog en ölburk.
En slavinna äter och dricker inte samtidigt som sin Herre. Utom om hennes Herre har beordrat henne att göra det, för sitt sällskap. Istället står hon framför honom och är beredd att serva honom på det sättet han vill. Och ärligen var inte öldrickande min starka sida.
Jag gick (nu betydligt snabbare - som i ett mellanting mellan att gå och springa) in med ölen till honom, där han satt i en av läderfåtöljerna. Jag sjönk ner på knä framför honom och räckte upp ölburken mot honom.
Jag kunde inte tro att jag gjorde det, att min slaviska kropp utförde denna ödmjuka och förödmjukande handling.
Han tog den, öppnade den och började dricka.
I samma ögonblick som han öppnade den med sitt ”pys” kände jag, att DET skulle jag ha gjort åt honom.
Höll jag på att bli en sämre slavinna?
Har jag legat av mig?
Hoppas att min nye Herre tränar mig att bli en riktigt duktigt slavinna åt honom.
Men HERRE Gud, hur tänker jag?
Mitt hjärta hade redan bestämt sig för att jag skulle stanna hos honom – OM HAN VILLE HA MIG, förstås.
Men Mats då?
Han hade flyttat ifrån mig, lämnat mig, så han fick skylla sig själv.
Men jag då?
Samtidigt med dessa tankar blev jag bekymrad inom mig.
Kanske var jag bara ett en-natt-ligg för honom?
En tillfällig leksak?
En natts tidsfördriv?
Han HADE kanske en kvinna i alla fall?
Jag kände en misströstan stiga upp inom mig.
Varför blev jag alltid övergiven, när jag kände att jag hade hittat rätt?
//
Många delar återstår på denna berättelse, men först måste jag känna att det finns intresse, annars kan jag bespara mig mödan.
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Jag förstår att det är möda du lägger ner ! För den är mycket välskriven så det vore ju kul om du skriver mer!